Det gamla skåpet har kommit hem.. Hembygdsgården Ådalsliden

 Kopierat från ett inlägg i "Ådalslidens församling, vår historia" i Facebook: 

Det här gamla och vackra skåpet har ikväll kommit på plats i Ådalslidens Hembygdsgård. Sept. 2023. Tack L-O Eriksson m.fl. för flytten! 

Skåpet har stått i den gamla Hembygdsgården när gården stod på sin ursprungliga plats i Norrmoflo. Skåpet ägdes av nämndemannen och bonden Pehr Josefsson (1808-1892) som var ägare till gården mellan 1849-1858. Hembygdsgården brann senare ner 1973 på dess senare plats på Prästnipan i Näsåker.

Pehr Josefsson var en duktig träsnidare och finsmed; en färdighet som gick i arv till flera av hans söner och sonsöner, men om det är P.J. som gjort det här skåpet är oklart. Skåpet är tyvärr inte signerat. Skåpet gick dock i arv till Pehr Josefssons son Erik Olof Persson (1845-1931). När E.O. Persson sålde sitt hemman i Norrmoflo följde skåpet med när familjen flyttade till Rå i Näsåker 1893.

Efter flytten till Rå Näsåker 1893 skapades kurbitsmålningarna på skåpet av Pers´ Hans Olsson Lundin 1837-1926 (”Målar-Hank”) i Näsåker’. Han var farfar till hembygdsforskaren Paul Lundin (1922-2003) i Näsåker. ”Målar-Hank” Lundin var född i Gerdsjö, Rättvik i Dalarna. Han flyttade till Näsåker 1859. ”Målar-Hank” blev en välkänd s.k. ”dalamålare” i Näsåker med omnejd.

Skåpet är en gåva till Hembygdsföreningen i Näsåker av Pehr Josefssons ättling Kenneth Eriksson, Näsåker.

Nu är det gamla skåpet på plats i Hembygdsgården i Näsåker, och det känns som att det har kommit till den plats där det hör hemma.  

Den gamla hembygdsgården i Ådalsliden.

 

Detta är den gamla Hembygdsgården (i mitten på bilden) när den stod på dess ursprungliga plats i Norrmoflo, Ådalsliden. Bilden återfinns i Sollefteå bilddatabas.

Platsen där gården stod i Norrmoflo kallades "Per Jösopsbacken". Namnet kommer efter nämndemannen och bonden Pehr Josefsson (1808-1892) som var ägare till den gamla Hembygdsgården i Norrmoflo mellan 1849-1858. Pehr Josefsson var f.ö. min mans ffff.

Den gamla hembygdsgården flyttades senare till Prästnipan 1938, men brann tyvärr ner 1973. Mer om den gamla hembygdsgårdens historia finns att läsa i Ådals-Lidens hembygdsbok sid. 193.

Hällås med Stig Lindblad

För några år sedan hade Stig Lindblad i Moliden och jag ett samarbete om den numera förfallna byn Hällås inom Resele sn. Det blev en mycket intressant period med många samtal, forskning och möten. Vi besökte den numera ödebyn ett flertal gånger och vi fick möjlighet att berätta och visa byn vid ett flertal tillfällen för olika grupper. Vi höll kontakt och varje jul hördes vi av per telefon eller julkort.

I år fick jag inget samtal från Stig. Jag har nu fått veta att Stig lämnade jordelivet i höstas. Det känns otroligt sorgligt. Jag minns Stig med mycket värme och tacksamhet. Tack Stig för din fina vänskap.

På min blogg finns flera inlägg om byn Hällås som skrevs under tiden vi samarbetade om byns historia. För er som är intresserade sök "Hällås" i sökrutan på min blogg så kommer alla inlägg upp.

Nedanstående reportage om Hällås med Stig Lindblad gjorde Katarina Östlund i tidningen Ångermanland år 2013.

 https://www.tidningenangermanland.se/2013-10-05/forfall-som-vacker-manga-minnen

                                      

Varmt TACK till Paul Lundins minnesfond

Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.

På minnestavlan står följande motivering: "För att Anita Berglund i Paul Lundins anda och med hjälp av nutidens media sprider viktig kunskap till nya generationer om vår bygd och människorna som levat här."

En minnesvärd dag som jag kommer att minnas med stor glädje och värme.

Ett varmt TACK!

Min hemsida om släkt- och bygdeforskning ..

                     

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"  (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida:           - Historik Fängsjö          - Omsjöfinnarna          - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor          - Johan Anders Johansson, min morfars anor          - Ada Johanna Nygren, min farmors anor          - Anders Olof Berglund, min farfars anor  Min hemsida: anitaberglund.se

Omsjöfinnarna.

Från min hemsida:

Omsjö - "finnbyn".

Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.

De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till försörjning.

De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också räknas som en genuin finnby.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en artikel han skrivit:

  "I sin avhandling om den finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -" är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står sjön skriven som "Omsjiöträsk".

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535, Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra att både uttala och skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla; min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker, Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till 12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö (Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark. På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda, abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt folk, dessa finska kolonisatörer."  Slut citat av Paul Lundin.

De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare  (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god hjälp av, nu bortgångne,  Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö, Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.

Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.

Litteratur:

- "Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt Sjöberg. 1999.

- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam. 2001.

-  Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker

- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe      1948

 

 

Ada Johanna Nygren, min farmors anor

Ada Johanna Nygren, min farmors anor

Finns det fantastiska anmödrar så har jag det. Både min farmor och mormor gjorde storverk i det tysta. Att vara hustru och mor till många barn i stora familjer kräver sin kvinna; och sådana kvinnor var dom. De var ett par av de många otaliga kvinnor som gav så mycket men fick så lite igen. Ändå var de på något sätt obrutna i sin tro på livet, människorna och framtiden. Deras tro var till barnen, barnbarnen och framtiden. Deras framtid var vår framtid. Min farmor var född i Lillsele, Junsele. Hon var näst yngst av åtta syskon. Hon gifte sig som 19-åring med min farfar och fick ett arbetsamt liv med många barn och otaliga flyttningar. Det blev elva barn med tiden och eftersom farfar var en arbetsmänniska med många järn i elden utanför hemmet, så blev hennes arbetsbörda stor. Men farmor var en snäll och tålmodig person som fann sig i de livsvillkor som blev hennes.  Jag var åtta år när farmor avled vid 61 års ålder, och mina minnen av henne är att hon var en mycket snäll och kärleksfull människa. Min farmors anor kommer mestadels från Mora i Dalarna samt Dorotea och Tåsjö i Västerbotten. Farmors mor Karin Mathsdotter var född i Vinäs i Mora och flyttade med sina föräldrar och syskon till Junsele när hon var nio år. Farmors farmorsföräldrar Elias Danielsson f 1761 och Justina Ersdotter f 1773 i Norsjö (?) har vållat vissa bekymmer när det gäller deras ursprung. De kom så småningom att bli nybyggare i Granliden, Dorotea. 1797 omnämns Elias Danielsson i Granliden och samma år föds deras första barn. Det kom att bli nio barn sammanlagt och dottern Maja Lisa blev min farmors fm. Maja Lisa gifte sig med Jöns Eliasson, sonson till Rustmästare Wikström som blev stamfar till den ättrika Wikströmska släkten från Tåsjö. Jag har inte skrivit några källhänvisningar i antavlan. Om något är av intresse i antavlan kontakta mig ang. källan!  Rättelser och tillägg tas tacksamt emot.   Copyrighten tillhör mig. Det är INTE tillåtet att använda och publicera något av det som finns i antavlan utan min tillåtelse.

---

1 Ada Johanna Nygren, född 1894-06-28 i Lillsele, Junsele (Y),
död 1955-09-15 i Junsele, Junsele (Y). Bosatt i Junsele, Junsele (Y).
[ Far 2 ] [ Mor 3 ]

---

*** Generation I ***

f
2 Göran Jönsson Nygren, född 1854-03-27 i Långsele, Dorotea sn,
död 1923-04-20 i Västertjärn, Junsele. Arbetare i Västertjärn, Junsele.
[ Far 4 ] [ Mor 5 ] [ Maka 3 ] [ Proband 1 ]

Gift 1880-11-01 i Junsele med

m
3 Karin Mathsdotter, född 1856-11-17 i Vinäs, Mora Dalarna, död 1942-04-14
i Västertjärn, Junsele. Bosatt i Västertjärn, Junsele.
[ Far 6 ] [ Mor 7 ] [ Make 2 ] [ Proband 1 ]

---

Källa: Min hemsida:  anitaberglund.se

Anders Olof Berglund, min farfars anor

Anders Olof Berglund, min farfars anor

Farfar var ättling efter den förste nybyggaren i Åkerbränna Junsele; Olof Andersson f 1725 som tillsammans med Jakob Hansson var de första nybyggarna i Åkerbränna. Sonsonen Anders Andersson Berglund var den som fortsatte pionjärarbetet genom att bli bonde i samma by. Dennes son Anders fortsatte traditionen att bli nybyggare när han år 1871 påbörjade ett nybygge i Hömyra, någon mil öster om Åkerbränna. Sonen Petter, min fff, tog över faderns nybygge och Hömyra blev så småningom en bördig by som gav god skörd till dem som bodde där. Båda byarna har idag enbart sommarboende. Min farfar Anders "Ante" Berglund blev också nybyggare i allra högsta grad. Han var en person med stor arbetskapacitet och krävde mycket av sig själv och av sina söner.  Han byggde, renoverade och uppodlade ett flertal nybyggen på olika ställen i Junseletrakten under sitt liv, och familjen, som under åren utökades med elva barn, flyttade ofta. Jag har inget minne av min farfar, men det absolut första minne jag har i mitt liv var när jag följde min far för att hälsa på farfar när han låg på sin dödsbädd. Jag var tre år och farfar ville träffa mig för sista gången i sitt liv. Jag minns att vi åkte buss och att jag lekte med farfars och farmors hund men jag har inget minne av farfar. Farfars anor kommer mestadels från Junsele, Åsele och Anundsjö. De flesta var nybyggare och bönder i flera generationer bakåt. Ett litet uns av sameblod finns också med genom "lappmannen" Adam Kristoffersson f 1660 ca i Åsele lappmark. Erik Persson f 1707 ohh Brita Olsdotter f 1699 i min farfars antavla, har blivit anfader och anmoder till en stor släkt s.k. "Östanbäckarna". De har en livaktig släktförening "Östanbäcks släktförening" och en fin hemsida. På deras hemsida finns en stamtavla på Erik Persson och Brita Olsdotter. Jag har inte skrivit in några källangivelser i antavlan. Om någon har kompletteringar, rättelser eller vill veta källorna till min farfars antavla så blir jag mycket glad om du hör av dig! Rune Edström i Lövånger har varit till mycket stor hjälp när det gäller anorna från Anundsjö och Åsele.   Copyrighten tillhör mig. Det är INTE tillåtet att använda och publicera något av det som finns i antavlan utan min tillåtelse.

 1 Anders "Ante" Olof Berglund, född 1885-09-26 (döpt 1885-10-11) i Hömyra,
Junsele (Y), död 1950-12-07 i Gulsele, Junsele (Y).
Nybyggare Skogsarbetare i Gulsele, Junsele (Y).
[ Far 2 ] [ Mor 3 ]

 

---

*** Generation I ***

f
2 Olof Petter Berglund, född 1854-01-14 (döpt 1854-01-29) i Åkerbränna,
Junsele (Y), död 1933-01-17 i Hömyra, Junsele (Y). Arrendator Hemmansägare
i Hömyra, Junsele (Y).
[ Far 4 ] [ Mor 5 ] [ Maka 3 ] [ Proband 1 ]

Gift 1880-01-01 i Junsele (Y) med

m
3 Anna Matilda (Mårtensdotter) Åkerberg, född 1857-03-19 i Åkerberget,
Åsele, död 1941-09-13 i Eden, Junsele (Y). Bosatt i Hömyra, Junsele (Y).
[ Far 6 ] [ Mor 7 ] [ Make 2 ] [ Proband 1 ]

                                               Källa: Min hemsida:  anitaberglund.se

---

---

Johan Anders Johansson, min morfars anor

 Johan Anders Johansson, min morfars anor

Min morfar och mormor gifte sig 1907. De bosatte sig i min mormors hemby Fängsjö där morfar blev kronotorpare. Familjen växte och det blev så småningom 13 barn. En kronotorpares förtjänst var liten. Även om fattigdomen inte var påtaglig fick mormor och morfar säkert ofta oroa sig för att maten skulle räcka till för den stora familjen. Morfar kallades allmänt i bygden för "Järn-Lärsh" Johan, efter sin morfar Johan Larsson. Morfar var en glad "spelevink" trots de tuffa omständigheter det innebar att vara skogsarbetare och kronotorpare. Han var känd som en mycket duktig dansör och en mycket duktig skidåkare. Skidåkningen var för honom ett stort nöje och få slog honom i de seniortävlingar han åkte i upp till hög ålder. Den yngste sonen ärvde skidintresset och blev en duktig skidåkare i svenska mästerskap. Han kom bäst som sexa i SM i början av 50-talet. Läs mer om detta här:  Min morfars anor är lite komplicerade så till vida att hans far står som okänd i alla kyrkoböcker. Namnet på fadern var dock allmänt känt i socknen, och det finns flera muntliga källor som berättat vem fadern var. Jag har därför tagit med fadern i min antavla. Morfars anor kommer mestadels från Resele (Y). På min mfm sida finns de gamla adliga släkterna, från 1600-talet, Planting-Bergloo, Skeckta och Norfelt. Om någon är intresserad att veta mer om dessa familjer, hör av er så ger jag gärna mer information om denna adliga, ganska omfattande parentes i vår familj! Mitt minne av morfar är att han var lite av en "spjuver", rolig och lätt orginell. Han satt gärna och "rökte" (sög!) på sin pipa intill spisvärmen, och tycktes sitta och drömma tillbaka till gamla tider. Han drack gärna kaffe på fat med samma njutning och tackade ej heller nej till ett glas öl. Han tyckte om sina många barnbarn och älskade när de skojade med honom. Han tog gärna sin ryggsäck på ryggen och vandrade iväg på lite äventyr, om det så var till skogen för att fiska eller för att hälsa på någon gammal vän. Med tiden blev han tyvärr ganska döv men det tycktes inte bekomma honom så mycket. Han hörde nog det han ville i alla fall... När vi hade flyttat till Stocksund 1963 kom morfar och hälsade på. Mamma ville att jag skulle visa morfar alla fina båtar i hamnen. Morfar blev inte ett dugg imponerad utan tyckte att båtarna liknade de flesta "gammbåtar" han tidigare sett! Så lätt gick det inte att imponera på en gammal skogsman och fiskare! Tjurig och egensinnig var han min morfar, men jättemysig! Jag har inte skrivit in några källhänvisningar i antavlan. Den som är intresserad av detta, ta kontakt med mig! Frågor, ev. rättelser och tillägg tas tacksamt emot. Copyrighten tillhör mig. Det är INTE tillåtet att använda och publicera något av det som finns i antavlan utan min tillåtelse.

---

1 Johan Anders Johansson, född 1884-07-17 i Norrtannflo, Resele (Y),
död 1964-12-15 i Fängsjö, Ådals-Liden (Y). Kronotorpare i Fängsjö,
Ådals-Liden (Y).
[ Far 2 ] [ Mor 3 ]

---

*** Generation I ***

f
2 Henrik Oskar Söderqvist, född 1861-08-15 i Holme, Resele, död 1934-10-09
i Häxmo, Resele. Arbetare Torpare i Häxmo, Ådals-Liden.
[ Far 4 ] [ Mor 5 ] [ Maka 3 ] [ Proband 1 ]

Utomäktenskaplig förbindelse med

m
3 Anna Erika Johansdotter, född 1862-09-11 i Norrtannflo, Resele,
död 1924-12-03 i Norrtannflo, Resele. Bosatt i Norrtannflo, Resele.
[ Far 6 ] [ Mor 7 ] [ Make 2 ] [ Proband 1 ]

---

---

Källa: Min hemsida:  anitaberglund.se

Maria Karolina Persdotter, min mormors anor

 Maria Karolina Persdotter, min mormors anor

Min mormor föddes i en liten skogsby som heter Fängsjö i Näsåker. Hon var ättling till den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi som 1827 slog sig ned på denna plats. När mormor och morfar gifte sig 1907. De bosatte sig i Fängsjö, där morfar blev kronotorpare. De fick 13 barn i tätt följd som innebar att försörjningsbördan var tung. Min mormor var dock en duktig kvinna som, tillsammans med morfar, lyckades med små medel att ta hand om sin stora familj. De förlorade sin äldsta dotter Frideborg när hon var 18 år gammal i, på den tiden, fruktade sjukdomen lungtuberkulos, och det innebar en stor sorg för föräldrarna.  Frideborg fick ligga ensam i ett eget litet hus för att inte smitta den övriga familjen, och mormor skötte om sin dotter där tills hon dog. Mormor dog relativt ung, 63 år. Hon har efterlämnat en känsla av att ha varit en stark kvinna, som med obruten vilja och mod under svåra livsbetingelser tog hand om sin stora familj. Hon var ganska sträng men hade samtidigt nära till skratt. Mormor blev frireligiös på äldre dar när en väckelserörelse drog fram i bygden på 1930-talet. Hon behöll sin övertygelse livet ut. Min mormors anor kommer mestadels från Orsa i Dalarna, Nyskoga och Norra Ny i Värmland. De värmländska och finska anorna kommer från hennes far, Per Jönsson, som 1875 kom från den värmländska finnskogen till Fängsjö och blev landbonde (arrendator). Han gifte sig samma år med Regina Andersdotter Fängström (min mmm) och fick med henne sju barn. Per Jönsson blev moderlös vid åtta års ålder. Hans två år äldre syster Ingeborg tycks ha tagit hand om sin bror eftersom de under några år, när de blev äldre, följs åt som piga och dräng i olika gårdar. Hon höll kontakten med sin bror i Fängsjö per brev tills Per dog 1897 och därefter fortsatte hon kontakten brevledes med min mmm Regina. Trots eftersökningar har jag inte hittat ättlingar till Ingeborg Jönsdotter f 1838-04-23 i Tjärnberg Norra Ny. Hon gifte sig med Trång Per Persson f 1834-12-09 i Norra Ny och fick åtta barn. Kontakta mig när det gäller källhänvisningar till min mormors antavla! Den största delen av uppgifterna när det gäller anorna från Orsa har jag fått av Torbjörn Näs i Mora, som i början av min forskning gav mig dessa. Ett stort tack Torbjörn! Jag har till vissa delar kontrollerat dem själv. Finns det frågor eller tillägg till mormors antavla så blir jag också glad om du kontaktar mig. Copyrighten tillhör mig. Det är INTE tillåtet att använda och publicera något av det som finns i antavlan utan min tillåtelse.

---

1 Maria Karolina Persdotter, född 1883-01-25 i Fängsjö, Ådals-Liden (Y),
död 1946-07-09 i Fängsjö, Ådals-Liden (Y). Bosatt i Fängsjö,
Ådals-Liden (Y).
[ Far 2 ] [ Mor 3 ]

---

*** Generation I ***

f
2 Per Jönsson, född 1840-05-02 i Tjärnberg, Norra Ny (Värmland),
död 1897-11-24 i Fängsjö, Ådals-Liden. Landbonde (Arrendator) i Fängsjö,
Ådals-Liden.
[ Far 4 ] [ Mor 5 ] [ Maka 3 ] [ Proband 1 ]

Gift 1875-11-28 i Ådals-Liden med

m
3 Brita Regina Andersdotter Fängström, född 1848-05-02 i Fängsjö,
Ådals-Liden, död 1920-06-05 i Fängsjö, Ådals-Liden. Bosatt i Fängsjö,
Ådals-Liden.
[ Far 6 ] [ Mor 7 ] [ Make 2 ] [ Proband 1 ]

---

Källa: Min hemsida:  anitaberglund.se

Historik Fängsjö, Ådals-Liden

Från min hemsida: 

FÄNGSJÖ.

När jag för många år sedan började intressera mig för Fängsjös historia fann jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Den historia som Paul berättar i sin artikel, och som han i sin tur hade hört av äldre ortsbor, inspirerade mig att forska vidare på denna bys historia. Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av artikeln:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!                                                                   

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på.

I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.

Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  Slut citat av Paul Lundin.

 Jag förstod att bakom denna historia fanns en "sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld" heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag har, (tyvärr kanske...)  inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:

Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786 flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825. Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)

Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:

…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......” 

Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden.  1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.

Under 1830-talet har en annan dalmas  Lassols Anders Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År 1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9 dels andel i Fängsjö.  1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

 

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö.  Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele.  Brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968.

 Välkommen!

 Källa. Min hemsida: anitaberglund.se

Anna Frideborg Johansson 1908-1925. Österåsen.

 

Det här gamla fotot har jag visat tidigare. Fotot är från 1920 eller 1921 och är taget i Fängsjö. Fotot berättar så mycket, om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Barnen tittar lite spända och förundrade vad fotografen tänker göra.

Barnen är syskon. Ett av barnen som fötts saknas på bilden. Den yngre systern var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en alldeles ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd. Det kom att bli 13 syskon sammanlagt så småningom.

Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild.  Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon längst till höger med systern Aina i knät. Syskonskaran skulle senare utökas med ytterligare fem syskon, bl.a. min mamma Signe. 

Frideborg var sannolikt frisk när det här fotot togs. Några år senare drabbades hon av den vid den tiden allvarliga sjukdomen tuberkulos som då, och några årtionden framåt, var en svår och obotlig sjukdom. Många drabbades och dog i den svåra sjukdomen. Även Frideborg blev allvarligt sjuk och levde bara några år till. Hon dog 17 år gammal den 5 juli 1925.

 

                                                      Österåsens sanatorium  1903.

För en tid sedan fick jag en kopia av ett brev som Frideborg skrivit under en tid hon vistades på Österåsens sanatorium i Sollefteå innan hon avled knappt en månad senare. Frideborg skrev brevet till sin mamma Karolina i Fängsjö. Brevet är rörande skrivet. Frideborg längtar till "boern" och hoppas att hon snart ska få fara dit igen. Hon skriver att hon blir säkert bättre när hon har "tappats" (en form av behandling genom tappning av vätska ur lungan/lungsäcken) En sänggranne förstör hennes hopp och längtan genom att säga att det är ingen idé att längta. Frideborg verkar bli mycket upprörd och ledsen över de orden.

Frideborg är istället glad över att hennes pappa kommit på besök. Pappa Johan lovar att komma tillbaka så snart han har möjlighet.

För att inte smitta de övriga i familjen så fick hon efter hemkomsten till Fängsjö ligga i en egen liten stuga i byn där hennes mor Karolina skötte henne tills hon dog. Syskonen fick stå utanför fönstret till stugan och vinka till sin storasyster, men de fick inte gå in och träffa henne pga smittorisken.  (En syster, flickan längst till vänster, smittades dock senare av sjukdomen och vistades långa tider på Österåsen men blev friskförklarad så småningom.)

Frideborg dog av TBC och lunginflammation den 5 juli 1925, bara 17 år gammal.

Ett av syskonen som vinkade till sin syster utanför fönstret var min mor, som bara var tre år gammal när hennes storasyster dog. Men mamma minns detta, så liten hon var. 

Familjen drabbades av en stor sorg när Frideborg dog. Jag har fått veta att Frideborg begravdes tillsammans med en släktings nyfödda barn från Rössjöberget, som avled samma dag som Frideborg dog. Begravningsplatsen är okänd.  

Mer om tuberkulos och en berättelse om en ung flicka från Gårelehöjden som drabbades av samma öde, här berättat av Göran Stenmark, Junsele. 

"Inte ens tjugofem öre"

 

För alla som, liksom jag, har rötter till den förste nybyggaren i Fängsjö; Erik Ersson Ståbi f 1791 och främst till dottern Anna Ersdotter Ståbi f 1825 gift med Nils Jakobsson f 1821, rekommenderar jag varmt ovanstående bok.

Fyra av Anna Ersdotter Ståbis barn flyttade till de jämtländska skogarna mellan Görvik och Hallviken i Jämtland. Ett av barnen blev författarens frus ana.

Främst är boken en mycket intressant skildring av byarna och gårdarna i trakterna av Görvik och Hallviken i Jämtland och av människorna i dessa byar och deras liv. Men släktforskningen förde författaren Bengt Sandhammar även till Fängsjö i Ådals-Liden, där han har gjort en grundlig research av byns historik och av den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi.

Nyligen fick jag boken i min hand. Det är en fantastiskt fin och mycket intressant bok som gladde mig mycket. Jag vill mycket varmt rekommendera boken! Ett varmt TACK till författaren!

Boken går att köpa direkt av författaren via den här länken

https://www.facebook.com/Inte-ens-tjugofem-%C3%B6re-462080634359211/

Eller via Bokus.

Barndomsminne från Söderfors 1931

Jag hittade det här fina, läsvärda urklippet som jag sparat nån gång i min dator. Jag tycker berättelsen är så fin och välskriven och värd att delas. Artikeln är från 1983, men berättelsen om besöket i handelsboden i Söderfors bör ha varit omkring 1931 med tanke på de tidsuppgifter som  nämns i artikeln.

En fundering.. finns huset på bilden kvar i Söderfors? 

Uppdatering. Huset med handelsboden finns fortfarande kvar i Söderfors. Har också fått kännedom om att det sannolikt var Johan Eriksson som var ägare till handelsboden vid tiden för berättelsen. 

Skolkort Rå byskola 1895 med skollärarinnan Margareta Eriksson (1844-1928)

Fotot: "Min mormor Karolina Persdotter f 1883 (gift Johansson) sitter som nummer fyra fr. vä andra raden nerifrån. I samma rad lärarinnan Margareta Eriksson. Min mormors syster Inga (gift Håkansson) nummer två fr. vä. i samma rad. Flickan i mitten mellan min mormor och Inga är Antoinetta Lundin, som senare blev modist i Näsåker. Längst till höger i andra raden uppifrån står Emil Håkansson från Jansjö. Någonstans i mitten (översta raden?) står Otto Lundin ("efterträdarn"; syster till Antoinetta Lundin) och brodern Erik Lundin."

Det här gamla skolkortet ovan från Rå byskola 1895 har jag tidigare visat här. Det är ett intressant kort, dels för att det är ett mycket gammalt skolkort, och för min del för att min mormor f 1883 och hennes syster Inga f 1880 finns med på fotot. 

Lärarinnan på skolfotot heter Margareta Eriksson f 1844 och kom från Dalarna. I Ådals-Lidens hembygdsbok från 1970, sidan 144 finns ett kapitel om skolväsendet i Näsåker, och där är lärarinnan Margareta Eriksson omnämnd. Hon var en av de första ambulerande lärarna i socknen. Hon benämns som "dala-lärarinnan". Margareta Eriksson kom till bygden 1872 i samband med att  skolformen förändrades. Det blev en fast skola i Näsåker och ambulerande undervisning i byarna utanför Näsåker.  

För en tid sedan fick jag ett mail, där avsändaren, Christina Carlsson Uppsala, berättar att hon via en sökning hade hittat skolfotot med lärarinnan Margareta Eriksson på min blogg. Christina Carlsson  kommer från samma trakter i Dalarna som lärarinnan Margareta Eriksson. Christina har skrivit bl.a om sin bygdehistoria och hon delgav mig ytterligare information om Margareta Eriksson. Ett stort och varmt tack Christina!

Christina skriver: 

"Några ord om lärarinnan Margareta Eriksson på skolfotot ovan. Av en slump hittade jag skolfotot och såg att hon var från Dalarna. Jag tyckte jag kände igen namnet från min släktforskning, och det stämde. Fröken Margareta var från min gamla socken Folkärna i södra Dalarna.

Det var riktigt intressant att läsa om hennes nya socken Ådals-Liden. Jag kan förstå att hon blev kvar där uppe i hela 32 år. Jag såg bilden av det gamla färjestället vid ”Inget” och tänkte på att det nästan såg ut som platsen där Margareta växte upp, nämligen i Brunnbäck vid Dalälven. Hon var tydligen omtyckt i trakten, även om hon betraktades som ”originell” – men kanske det räckte att komma söderifrån och prata dalmål på den tiden.

Margareta Erikssons släkt bodde i byn Sonnbo i den gamla Eriklarsgården, som nu borta och glömd. Hennes föräldrar var knutna till Brunnbäck, där det fanns både gästgivargård och storgården som senare fick beteckningen herrgård.  Hon föddes 1844 och och hade många syskon, barn till Eric Ersson och Greta Ersdotter.

Margareta gick i byskolan hos någon ambulerande lärare. Det är inte otroligt att hon gick i nuvarande Karlfeldtsgården som hade skolrum. På den tiden fanns flottbro över älven, och avståndet är endast några hundra meter.

När hon konfirmerats gjorde hon som alla andra, hon tjänade piga på flera ställen, bland annat i Prästgården under två präster, Eurén och Åkerblom. Den senare var känd för att hjälpa begåvade ungdomar att studera vidare. Innan Margareta åkte norröver var hon också ett år i Uppsala som piga. Jag har däremot inte hittat något bevis för att hon fick någon formell utbildning som lärare.

Hon reste till Näsåker 1872, då järnvägen ännu inte kommit till Krylbo – banan öppnades 1873! När hon kom tillbaka hade Krylbo däremot utvecklats till en livlig järnvägsknut med stiligt stationshus och stor befolkning. Margareta bosatte sig i den gamla byn, där hennes brorsdotter med man hade byggt ett nytt bostadshus på den gamla Oppegårdens tomt. Oppegården var en av de första gårdarna i Krylbo. Där hade ”Krylbomor” tampats med de törstiga rallarna när den värsta järnvägsruschen satte Krylbo på kartan. "Krylbomor" var Margaretas kusin. Hon hade också en kusin som var mor till kinamissionären Erik Folke i Björkarsbo.

Det behövdes både lärare och lokaler till alla barn i Krylbo. Margareta var nu sexti år men fortsatte undervisa krylbobarnen tillsammans med många arbetskamrater i Södra skolan.

1913 slutade hennes yrkesverksamma år och hon flyttade till Brunnbäck, där köpte hon den stuga som hennes syskon hade bott i. Den låg på Brunnbäcks ägor och kallades Erikslund.

Hon levde till 1928 och blev 84 år. De sista åren bodde hon åter i Oppegården hos sina släktingar."

Min not: Margareta (Greta) Eriksson föddes den 4 juli 1844 i Folkärna sn, Falu län. Föräldrarna var dagkarlen Erik Erssson f 1802 och Greta Ersdotter f 1797 i Brunnbäck. Greta hade fyra äldre bröder.

Margareta Eriksson kom till Ådals-Liden 1872 när hon fått en tjänst som ambulerande skollärare i Ådals-Lidens utbyar. I Hfl står att hon har sin fasta bostad i Prästbordet, Näsåker.

I Hembygdsboken skriver kantor och folkskolläraren Gunnar Lundberg bl.a  -"hon var en duktig och avhållen lärarinna av både elever och föräldrar. Hon höll en hård disciplin i skolan, men hon var på samma gång  god och kärleksfull. Hon var noggrann med skoltukten, att barnen bl.a. ej fick röra fötterna under lektionerna."

Efter 32 års tjänst i socknen upphörde hennes lärartjänst och hon återvände 1904 till Folkärna sn. Margareta var då sextio år, men fortsatte sin lärargärning i Krylbo fram till 1913. Hon flyttade därefter till Brunnsbäck. 

Efter hemkomsten till Dalarna fortsatte Margareta Eriksson ha kontakter kvar i Ådals-Liden. År 1918 besökte hon Näsåker igen och blev varmt välkomnad  med stor gästfrihet och en högtidsfest av byborna.

Margareta Eriksson avled den 20 maj 1928.