Gamla flygbilder i Arkiv Digital. Mitt barndomshem.

Mitt barndomshem (i mitten) som inkluderade ladugården och åkerarealer på 1950-talet i Västanbäck Näsåker. Vilket stort potatisland vi hade det året! Våra grannar f.vä fam. K-A Lindström, Holger Englund och Lennart Eriksson. Året är 1959. Om man tittar noga så kan man se  ett par barn till vänster om ladugården - det kan vara jag och ett av mina syskon. 😊

För en tid sedan hittade jag ett jättefint bildarkiv på Arkiv digital. Scrolla ner till flygbilder på hemsidan. Det är flygbilder från 1959, som är väldigt roligt att titta på om man hittar den serie som man är intresserad av. Jag hittade, efter en del sök, flygbilder från min barndoms by, Västanbäck i Näsåker. Så roligt att återse de gårdar som fanns i Västanbäck när jag var liten.

Lycka till!

Den gamla hembygdsgården i Ådalsliden.

 

Detta är den gamla Hembygdsgården (i mitten på bilden) när den stod på dess ursprungliga plats i Norrmoflo, Ådalsliden. Bilden återfinns i Sollefteå bilddatabas.

Platsen där gården stod i Norrmoflo kallades "Per Jösopsbacken". Namnet kommer efter nämndemannen och bonden Pehr Josefsson (1808-1892) som var ägare till den gamla Hembygdsgården i Norrmoflo mellan 1849-1858. Pehr Josefsson var f.ö. min mans ffff.

Den gamla hembygdsgården flyttades senare till Prästnipan 1938, men brann tyvärr ner 1973. Mer om den gamla hembygdsgårdens historia finns att läsa i Ådals-Lidens hembygdsbok sid. 193.

Varmt TACK till Paul Lundins minnesfond

Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.

På minnestavlan står följande motivering: "För att Anita Berglund i Paul Lundins anda och med hjälp av nutidens media sprider viktig kunskap till nya generationer om vår bygd och människorna som levat här."

En minnesvärd dag som jag kommer att minnas med stor glädje och värme.

Ett varmt TACK!

September 2021

 

Som en varning
en viskning
ingen tror ändå
att kvällarna blir kalla.

/ Ulla Ekh

Första frostnatten, dimma på åkern och första jaktdagen. Gästjägare, tre hundar i hundgården igen och mycket jaktprat. Middagar och trevlig samvaro. 💗

"Fängsjöbjörnen" 1956

I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

"Inte ens tjugofem öre"

 

För alla som, liksom jag, har rötter till den förste nybyggaren i Fängsjö; Erik Ersson Ståbi f 1791 och främst till dottern Anna Ersdotter Ståbi f 1825 gift med Nils Jakobsson f 1821, rekommenderar jag varmt ovanstående bok.

Fyra av Anna Ersdotter Ståbis barn flyttade till de jämtländska skogarna mellan Görvik och Hallviken i Jämtland. Ett av barnen blev författarens frus ana.

Främst är boken en mycket intressant skildring av byarna och gårdarna i trakterna av Görvik och Hallviken i Jämtland och av människorna i dessa byar och deras liv. Men släktforskningen förde författaren Bengt Sandhammar även till Fängsjö i Ådals-Liden, där han har gjort en grundlig research av byns historik och av den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi.

Nyligen fick jag boken i min hand. Det är en fantastiskt fin och mycket intressant bok som gladde mig mycket. Jag vill mycket varmt rekommendera boken! Ett varmt TACK till författaren!

Boken går att köpa direkt av författaren via den här länken

https://www.facebook.com/Inte-ens-tjugofem-%C3%B6re-462080634359211/

Eller via Bokus.

Jurgen von Konow 1915-1959. Målningar från Näsåker.

Nämforsen i Näsåker har inspirerat många konstnären under främst 1940-talet att måla av den vackra forsen med omnejd. Några av dem bosatte sig i Näsåker medan andra kom en tid för att inspireras och måla den vackra naturen och den naturliga forsen medan den ännu fanns. År 1947 invigdes den nya kraftverket och attraktionskraften att måla forsen försvann för konstnärerna vid den tiden.

Jag har tidigare skrivit om några av dessa konstnärer som uppehöll sig en kortare eller längre tid i Näsåker. (Sök "Konstnärer Näsåker")

En ny konstnär har dykt upp som besökte bygden på 40-talet nämligen Jurgen von Konow 1915-1959.  Jurgen von Konow – Wikipedia

Dessa tavlor av Jurgen von Konow med motiv från Näsåker är ett par av de tavlor som han målade.  

Skolkort Rå byskola 1895 med skollärarinnan Margareta Eriksson (1844-1928)

Fotot: "Min mormor Karolina Persdotter f 1883 (gift Johansson) sitter som nummer fyra fr. vä andra raden nerifrån. I samma rad lärarinnan Margareta Eriksson. Min mormors syster Inga (gift Håkansson) nummer två fr. vä. i samma rad. Flickan i mitten mellan min mormor och Inga är Antoinetta Lundin, som senare blev modist i Näsåker. Längst till höger i andra raden uppifrån står Emil Håkansson från Jansjö. Någonstans i mitten (översta raden?) står Otto Lundin ("efterträdarn"; syster till Antoinetta Lundin) och brodern Erik Lundin."

Det här gamla skolkortet ovan från Rå byskola 1895 har jag tidigare visat här. Det är ett intressant kort, dels för att det är ett mycket gammalt skolkort, och för min del för att min mormor f 1883 och hennes syster Inga f 1880 finns med på fotot. 

Lärarinnan på skolfotot heter Margareta Eriksson f 1844 och kom från Dalarna. I Ådals-Lidens hembygdsbok från 1970, sidan 144 finns ett kapitel om skolväsendet i Näsåker, och där är lärarinnan Margareta Eriksson omnämnd. Hon var en av de första ambulerande lärarna i socknen. Hon benämns som "dala-lärarinnan". Margareta Eriksson kom till bygden 1872 i samband med att  skolformen förändrades. Det blev en fast skola i Näsåker och ambulerande undervisning i byarna utanför Näsåker.  

För en tid sedan fick jag ett mail, där avsändaren, Christina Carlsson Uppsala, berättar att hon via en sökning hade hittat skolfotot med lärarinnan Margareta Eriksson på min blogg. Christina Carlsson  kommer från samma trakter i Dalarna som lärarinnan Margareta Eriksson. Christina har skrivit bl.a om sin bygdehistoria och hon delgav mig ytterligare information om Margareta Eriksson. Ett stort och varmt tack Christina!

Christina skriver: 

"Några ord om lärarinnan Margareta Eriksson på skolfotot ovan. Av en slump hittade jag skolfotot och såg att hon var från Dalarna. Jag tyckte jag kände igen namnet från min släktforskning, och det stämde. Fröken Margareta var från min gamla socken Folkärna i södra Dalarna.

Det var riktigt intressant att läsa om hennes nya socken Ådals-Liden. Jag kan förstå att hon blev kvar där uppe i hela 32 år. Jag såg bilden av det gamla färjestället vid ”Inget” och tänkte på att det nästan såg ut som platsen där Margareta växte upp, nämligen i Brunnbäck vid Dalälven. Hon var tydligen omtyckt i trakten, även om hon betraktades som ”originell” – men kanske det räckte att komma söderifrån och prata dalmål på den tiden.

Margareta Erikssons släkt bodde i byn Sonnbo i den gamla Eriklarsgården, som nu borta och glömd. Hennes föräldrar var knutna till Brunnbäck, där det fanns både gästgivargård och storgården som senare fick beteckningen herrgård.  Hon föddes 1844 och och hade många syskon, barn till Eric Ersson och Greta Ersdotter.

Margareta gick i byskolan hos någon ambulerande lärare. Det är inte otroligt att hon gick i nuvarande Karlfeldtsgården som hade skolrum. På den tiden fanns flottbro över älven, och avståndet är endast några hundra meter.

När hon konfirmerats gjorde hon som alla andra, hon tjänade piga på flera ställen, bland annat i Prästgården under två präster, Eurén och Åkerblom. Den senare var känd för att hjälpa begåvade ungdomar att studera vidare. Innan Margareta åkte norröver var hon också ett år i Uppsala som piga. Jag har däremot inte hittat något bevis för att hon fick någon formell utbildning som lärare.

Hon reste till Näsåker 1872, då järnvägen ännu inte kommit till Krylbo – banan öppnades 1873! När hon kom tillbaka hade Krylbo däremot utvecklats till en livlig järnvägsknut med stiligt stationshus och stor befolkning. Margareta bosatte sig i den gamla byn, där hennes brorsdotter med man hade byggt ett nytt bostadshus på den gamla Oppegårdens tomt. Oppegården var en av de första gårdarna i Krylbo. Där hade ”Krylbomor” tampats med de törstiga rallarna när den värsta järnvägsruschen satte Krylbo på kartan. "Krylbomor" var Margaretas kusin. Hon hade också en kusin som var mor till kinamissionären Erik Folke i Björkarsbo.

Det behövdes både lärare och lokaler till alla barn i Krylbo. Margareta var nu sexti år men fortsatte undervisa krylbobarnen tillsammans med många arbetskamrater i Södra skolan.

1913 slutade hennes yrkesverksamma år och hon flyttade till Brunnbäck, där köpte hon den stuga som hennes syskon hade bott i. Den låg på Brunnbäcks ägor och kallades Erikslund.

Hon levde till 1928 och blev 84 år. De sista åren bodde hon åter i Oppegården hos sina släktingar."

Min not: Margareta (Greta) Eriksson föddes den 4 juli 1844 i Folkärna sn, Falu län. Föräldrarna var dagkarlen Erik Erssson f 1802 och Greta Ersdotter f 1797 i Brunnbäck. Greta hade fyra äldre bröder.

Margareta Eriksson kom till Ådals-Liden 1872 när hon fått en tjänst som ambulerande skollärare i Ådals-Lidens utbyar. I Hfl står att hon har sin fasta bostad i Prästbordet, Näsåker.

I Hembygdsboken skriver kantor och folkskolläraren Gunnar Lundberg bl.a  -"hon var en duktig och avhållen lärarinna av både elever och föräldrar. Hon höll en hård disciplin i skolan, men hon var på samma gång  god och kärleksfull. Hon var noggrann med skoltukten, att barnen bl.a. ej fick röra fötterna under lektionerna."

Efter 32 års tjänst i socknen upphörde hennes lärartjänst och hon återvände 1904 till Folkärna sn. Margareta var då sextio år, men fortsatte sin lärargärning i Krylbo fram till 1913. Hon flyttade därefter till Brunnsbäck. 

Efter hemkomsten till Dalarna fortsatte Margareta Eriksson ha kontakter kvar i Ådals-Liden. År 1918 besökte hon Näsåker igen och blev varmt välkomnad  med stor gästfrihet och en högtidsfest av byborna.

Margareta Eriksson avled den 20 maj 1928.

Fransåsen 1965.

Några gamla bilder från Fransåsen 1965. Idag är dessa byggnader raserade. 

Bilderna är lånade från Hembygdsgården, Näsåker. Fotograf okänd. 

Flera gamla bilder från Fransåsen bl.a. här.

Gamla konfirmationsfoton Ådals-Liden

Ett par gamla konfirmationsfoton från Ådals-Liden. Finns det mer information om dessa? 

Årtal? Namn på konfirmander?

Tacksam för all information! 

1. Prästen på detta kort är möjligen "Per Alfred Nikolaus Sundelin (1870-82), utn. 13 dec. 1869 till khde i Lidens från Resele nyutbrutna pastorat, vilket han tilltr. 1 maj 1871, men tjänstgjorde här ss. nådårspredikant fr. juni 1870."

2. Prästen på detta foto är sannolikt "Viktor Bernhard Frisendahl (1882-1906), utn. khde i Lidens pastorat 13 dec. 1880, tilltr. 1 maj 1883, men tjänstgjorde som vice pastor ecklesiastikåret 1882-83. Tilltr. 1906 som khde i Ramsele."

Min hemsida om skogsbyn Fängsjö och min släktforskning

 

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"

(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)

För många år sedan skapade jag i samarbete med Patrik Andersson en hemsida om min släktforskning. Det blev en mycket spännande tid och en intressant uppgift som jag tog mig an med stor energi och lust. Det var under en tid när det var ganska nytt med egna hemsidor och jag fick söka ganska länge innan jag hittade en person som kunde hjälpa mig att skapa hemsidan. 

Jag hade under många år haft ett stort intresse av släktforskning och kände att jag ville förmedla lite av den forskning jag gjort. Patrik var otroligt hjälpsam och stödjande. Utan hans hjälp hade aldrig hemsidan kommit på pränt. Tyvärr har jag förlorat kontakten med Patrik - men wherever you are, Patrik - ett jättevarmt och stort TACK för din ovärderliga hjälp! (Se uppdatering)

Hemsidan har varit och är fortfarande till stor glädje för mig. Det kommer fortfarande, efter så många år hemsidan har funnits, glädjande kommentarer och funderingar och ibland rättelser kring innehållet och det känns så roligt och inspirerande. Jag släktforskar inte längre i samma utsträckning som tidigare, det blir mera bygdeforskning och övrig intressant historik som timat förr i bygden.  

Du är varmt välkommen att besöka min hemsida om du är intresserad av den lilla skogsbyn Fängsjö i Ådals-Lidens sn och om min familjs släktkrönikor.

Här hittar du min hemsida om släktforskning:

http://anitaberglund.se/

Uppdatering. Jag har hittat Patrik Anderssons hemsida. Jag läser där att han fortfarande hjälper släktforskare att skapa hemsidor. Om du funderar på att skapa en hemsida så vill jag varmt rekommendera Patrik! Här hittar du Patriks hemsida och kontaktuppgifter. 

Skrått-Olle (1817-1903) vid Hundforsberget, Ådals-Liden / Resele

Genom uppteckningar och folkminnen som tidigare folklivsforskare dokumenterat har jag intresserat mig för ett livsöde som visar ett Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden.

Olof Ols torpet till vänster C

Olof Olsson föddes i Forsås, Ådalsliden på ett torp nedanför Hundforsberget .Han var född 1817-01-07 och kallades Skrått-Olle. Skrått betyder stenig oländig mark och det var så man beskrev den plats han växte upp på. Olles far som även han hette Olof Olsson f 1790 var bördig från Resele. Farfar var båtsman Strand i rote 106 i Resele.

Farfadern Olof Olsson Strand blev antagen som ordinarie båtsman 1775. Var med i sjöslaget i Svensksund 1790 där han blev tillfångatagen. Det finns en uppteckning från 1898 där Olle berättar om sin farfars deltagande i sjöslaget.

Olle tjänade som dräng i unga dagar i Sörtannflo och Rödsta hos olika bönder.

Under sin levnad var han gift tre gånger och blev änkeman i samtliga äktenskap.

I en husförhörslängd från Resele står det angivet 1840 “Enl. attesten “såsom ofärdig och ej fullt arbetsför på 4 år icke varit tecknad i mantal”. Ett omdöme som följer honom hela livet. Står ofta som inhyses och ofärdig.



Skrått-Olles första hustru Märta Greta

Märta Greta Pehrsdotter var född 1815-06-20 i Mo Resele. Märta Gretas föräldrar var skomakaren Pehr Danielsson f 1790 samt Stina Olofsdotter f 1791.

Märta Gretas far Pehr Danielsson var son till bonden Daniel Persson som vid storskiftet 1788 var en av de tre bönderna i Mo, Resele. Pehr var 7/7 syskon. När föräldrarna avled fick systern Märta ta över Mo nr 3. Pehr blev torpare på sin systers hemman och reservbåtsman med namnet Svanberg. Enligt torparkontrakt från 12 januari 1813 fick han Flomanstorpet på sin och hustruns livstid. Per med familj fick en mycket lägre levnadsstandard än systern. Mo nr 3 är idag den så kallade Moströmska gården

Märta Greta kom att tjäna som piga på olika gårdar. 17 år gammal var hon i Höven för att sedan arbeta på olika gårdar i Mo och Norrtannflo.

Märta Greta flyttar hem till Flomanstorpet under åren 1842 - 1846,. År 1843 gifter hon sig med Olof Olofsson (Skrått-Olle) som står som inhyses hos hennes föräldrar Två barn föds under dessa år Pehr 1845 samt Erik Olof 1847.Efter att familjen flyttat till Forsås föds en flicka Christina Margareta 1856. Paret blir boende på Olles föräldrars torp nedanför Hundforsberget. Märta Greta dör 1871-11-02 i Forsås 56 år gammal av slag.(hjärnblödning).

Sonen Pehr dör i unga år. Sonen Erik Olof flyttar till Lidgatu gifter sig och tar namnet Bergström. Blir änkeman och gifter om sig för att slutligen åter bo i Forsås där han dör 62 år gammal 1909.

Dottern Christina Margareta får ett strävsamt liv innan hon dör i barnsäng 40 år gammal. Arbetar som piga i Lidgatu där hon får en oäkta dotter. Gifter sig vid 27 års ålder och flyttar med sin 5 åriga dotter till en änkeman med 6 små barn i Själevad. Får ytterligare 6 barn med maken innan hon dör 1896 i barnsäng.

Vy från Hundforsberget mot Lidgatu. Cirka 1940

Skrått-Olles andra hustru Lena Brita


Efter första hustruns död 1871 gifter Olle om sig 1874 med Lena Brita Johansdotter född 1828-07-10 i Sollefteå och bosätter sig i Lidgatu. Senare flyttar paret till “Ol Olssons torpet” i Forsås 1879.

Lena Britas tidigare liv hade inte varit lätt. Hennes första giftermål var med båtsman David Davidsson Fors rote 112 i Ådalsliden.1858 efter tre års giftermål dör Fors 30 år gammal i Stockholm under årstjänst. Dödsorsak var en njursjukdom. Lena Brita blir lämnad med två små barn 1 och 2 år gamla

1859 gifter Lena Brita om sig med Per Nilsson från Lidgatu, Ådalsliden och får ytterligare 5 barn. Efter 10 års äktenskap dör Per 40 år gammal i lunginflammation och efterlämnar 3 barn i åldrarna 6, 5 och 4 år

Med tredje maken Olle får Lena Brita inga barn. Paret gifter sig 1874 och får två år tillsammans innan Lena Brita dör i lungsot 1876 i Lidgatu.

Skrått-Olles tredje hustru Sara Johanna


År 1881 gifter sig Olle med Sara Johanna Persdotter från Kantsjö, Gideå
Enligt församlingsboken flyttade Sara Johanna till Liden 1880-10-26.
Sara Johanna står som inhyses sjuk och utfattig boende hos sina föräldrar i Trehörningsjö. Sara Johanna har fött fyra oäkta barn.
Dottern Sara Brita som föds 1861 och dör 17 år gammal 1878. I församlingsboken står det mindre vetande och fallandesot.
Sonen Per August föds 1864-07-02 och hans tragiska levnadsöde kommer längre fram i berättelsen.
Dottern Ulrika Johanna föds 1870-03-12 dör som 8 åring 1878. “missbildad till kropp och själ” Ingen dödsorsak finns antecknad. Döfödd tvillingflicka 1870-03-12

Sara Johanna och Olle har inga gemensamma barn.

Sara Johanna som ofta kallades Skrått Olles käring tillverkade hemgjord salva som kunde bota det mesta. Salvan kostade 25 ör per burk. Sara Johanna dör 70 gammal i “Ol Olsson torpet” i Forsås.
I juni 1902 förrättades en bouppteckning efter inhyseshustrun Sara Johanna Persdotter i Forsås. Inga bröstarvingar finns och inga andra släktingar eller arvingar. Sara Johanna efterlämnar maken Olle som kommer att överleva makan med drygt ett år.

Bouppteckningen ger en bild av det armod och utsatta liv som makarna levde under. Det var mycket sparsamt med ägodelar vid bouppteckningen. Tillgångarna var 60 kronor och skulderna till fattigvårdsstyrelsen i Ådals-Liden var 1534 kronor. Åbyggnaden som stod på kanten ovanför Hundforsen värderades till 25 kronor. En kaffekokare i koppar och en kista värderad till 3 kronor var de mest värdefulla ägodelarna.

Lidbloms torp mitten av 20-talet. Skrott-Olles stuga bakom torpet på älvkanten.

Sara Johannas son Per August

Per August Svensson Olofsson är född 1864 i Trehörningsjö. Fader okänd enligt församlingsboken. Enligt egen uppgift är fadern torparen Sven Jonsson i Trehörningsjö. Tre av syskonen är avlidna. När mamman gifter sig med Olle följer Per August med och familjen bosätter sig på torpet i Forsås, Ådalsliden.

I Paul Lundins bok "Sanningar och sägner från Ådalsliden" finns en berättelse om Skråttfolket. Det var fattiga tider och dåligt med mat och Sara Johannas son Per August var dräng i Mo Resele 1894. Till julen tog Per August olovandes med sig en gris till sina hungrande föräldrar. Fjärdingsmannen kom och Per August dömdes till straffarbete i sex månader för första resan stöld. Förlust av medborgerligt förtroende ett år efter frigivning. Straffarbetet började den 28 januari 1885 i länsfängelset i Härnösand. Efter en månad i fängelset begick Per August självmord.

“Afhände sig livet medelst hängning å länsfängelset i Härnösand, der han börjat undergå bestaffning för 1:a resan stöld” Begraven i stillhet i Härnösand

Alla Märta Gretas barn från tiden i Trehörningsjö är nu borta.

Per August utseende finns beskrivet i fängelsehandlingarna. Längd 1.59 ordinär växt med blå ögon och brunt hår. Rak näsa och ovalt ansikte. Kläderna finns uppräknade och bedöms som “värdelösa”. I fängelsepastorns anteckningar kan man läsa att Per August ej kunde läsa och skriva. Han var nykter vid brottet utförande och att han super sällan.

Ur de 13 sidiga protokollen som finns vid landsarkivet i Härnösand kan man läsa en mycket noggrann utredning om händelsen. Polisförhör, tingsprotokoll, prästbetyg samt domstolsutslag . Målsägare var hemmansägare Erik Olof Moström i Mo. Per August hade tillgripit matvaror för 52 kronor och 60 öre. Nattetid hade Per August dyrkat sig in i en matbod och packat matvaror i säckar och burit hem till Forsås.

Det som tillgripits enligt målsägaren var två framdelar av en gris, ister, ull, två ostar och mesost. Ungefär hälften kunde återbördas till ägaren.

Erik Olof och Kristina Moström

Per August blivande svärfader hade arbete hos Moström i Mo och tillsammans med honom hade Per August arbetat en månad. Därigenom fanns det kännedom om slakten och innehållet i matboden.

I utredningen lyfts fram att “den tilltalade under den senaste tiden haft ytterst ringa arbetsförtjänst och endast med största svårighet kunna lifnära sig, ej heller kunde han erhålla något understöd av modern som var utfattig. Något hat till målsäganden hade han ej hyst. Huru emellertid den tilltalade som aldrig varit inne i en tingssal ännu mindre varit för brott tilltalad, kunna komma på tanken att stjäla, kunde den tilltalade ej begripa”. Det är inte utan att man får en viss förståelse för att Per August försökte förgylla julen för sina utfattiga och hungrande föräldrar i Forsås.

Innan det förskräckliga skedde så finns enligt lysningsboken uttag för hindersbetyg för äktenskap i Junsele 21/9 1894. Den blivande hustrun 20 år gamla Anna Lovisa föder en son 1895-05-21 som får namnet Per Hilbert. I födelseattesten står Anna Lovisa som änka efter Per August. Anna Lovisa får ytterligare två barn och gifter sig på julafton 1905 med änkemannen Erik Jacob Svensson. Per Augusts son Per Hilbert återfinns som skomakarmästare i Södertälje 1935.

Herman Geijer möter Skrått-Olle

Professor Herman Geijer 1871-1943 blev professor i Nordiska språk och grundade Landsmålsarkivet.(ULMA) i Uppsala. ”Våren 1898 fick kandidaten Herman Geijer ett anslag på 100 kronor för att i de ångermanländska dalarna ovanför Sollefteå göra dialektologiska och folkloristiska samlingar och undersökningar”. 

H. Geijer fotvandrade upp genom Ådalen och bodde under några månader i Holme och Mo. Under denna period så träffade han många sagesmän. En av dessa var Skrått-Olle. Olle var 80 år och Geijer beskriver honom som “From och vänlig, berättade om vittror och annat. Tror med rakt järta”.

En av berättelserna är om Olles farfar, båtsman Strand, som var med Sehlberg i slaget vid Svensksund. Båda båtsmännen från Resele blev tillfångatagna. Berättelsen är en mustig krigshistoria. Sjöslaget vid Svensksund den 9 juli 1790 är största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia.

Andra berättelser handlar om vittror. Olle var dräng i Sörtannflo då han uppsöktes av en vitterkvinna som erbjöd honom att lära sig att förgöra kreaturen för Flolund. Han tackade nej. Då fyller hustrun Sara Johanna i -"De hade vöri orätt de, o läre de på tok är. Du had åller vorti kvitta". Tron på vittror var stark.

Levi Johanssons etnologiska uppteckning från Holme

Levi Johansson 1880 -1955 var folkskollärare och folklivsforskare. Många av hans uppteckningar finns på Murberget. En av de uppteckningar som handlar om “Skrått-Olles käringa” har meddelats av folkskolläraren Johan Emanuel Flodström från Holme.

"Det är 20 år sedan så jag minns det mycket väl. Här i grannlaget var en gumma kallad Skrått-Olles käringa. Hon var mycket vidskeplig. N.E Persson en morbror till mig, ljög för gumman och sade, att han blivit ut för skrömta hemma hos sig, och nu ville han, att hon skulle komma dit och “föra bort” djävulskapet. Hon kom dit , synade överallt och var mycket viktig, och så ordinerade hon , att de skulle borra ett hål lika stort som en 10 öring på ena sidan dörren. I detta hål skulle de först lägga in lite kvicksilver, så sätta en 10 öring framför och slutligen slå igen hålet med en träpropp. Då skulle skrömta må ge sig iväg ut genom skorsten. Genom dörren skulle den varken slippa in eller ut. De gjorde som hon sade, och sedan påstod hon sig ha sett skrömta i form av en stor, tjock käring fara ned från stugutaket och ned i älven. Kom hon in på något ställe, och blåsten skramlade i spjället sade hon, att det var skrömta, som flydde upp genom skorsten."

Jag bor idag i detta hus i Holme och det känns tryggt att jag inte blir ansatt av skrömta.Det finns många öden att berätta. Idag är det enklare när vi har tillgång till olika arkiv. Att bevara minnen och berätta vidare ger oss ett perspektiv på vårt nuvarande liv. Berättelsen om drängen som stal en gris och som fick ett mycket tragiskt slut finns fortfarande i minnet hos några Reselebor.

/ Harriet Boman, Resele hembygdsförening

Källor.


-Husförhörslängder Resele, Ådals-Liden,Trehörningsjö

-Födelsebok Junsele

-Bouppteckningsprotokoll Ådals-Liden

-Moströmska gården Kerstin Lenngren Ann Renström utgiven 1988

-Sanningar och sägner i Ådalsliden Paul Lundin utgiven 1982

-Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad C. Hamnström utgiven 1972

-Lantmäteriet Historiska kartor

-Landsarkivet Härnösand polisprotokoll och fängelsehandlingar

-Levi Johansson uppteckningar Murberget 1918

-Herman Geijer Landsmålsarkivet SOFI uppteckningar 1898

-Bilder från Resele hembygdsföreningens samlingar samt privata.

Kolonivistelser för barn med TBC i familjen

Så här i coronatider, så påminns vi om den fruktade sjukdomen TBC som drabbade många i början av förra seklet innan vaccinet kom. Från 1930-talet blev en kolonivistelse en rättighet för barn som hade drabbats av TBC i sin familj. Det skulle stärka barnen mot att drabbas av sjukdomen. En äldre syster till min mamma hade avlidit i TBC på 1920-talet, så mamma och några av hennes syskon fick under flera somrar på 1930-talet komma till en barnkoloni på sommaren för att "äta upp sig" och bli motståndskraftiga mot, på den här tiden, fruktade sjukdomen Det här kortet är taget på ett "sommarkollo" i Vallnäset, Junsele 1930 .

Min mamma Signe åtta år (trea från höger andra raden nerifrån) och morbror Sigurd tio år (längst till vänster samma rad) från Fängsjö finns med på kortet. Ivar Nilsson, Junsele (nr tre från vä. översta raden) har lånat ut fotot.

Och visst ser barnen glada och friska ut! Finns det flera barn från Näsåker på kortet? Eller någon som känner till barn som fick åka på sommarkoloni?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit mer information om kolonierna. 

Julottan - ett juldagsminne i Fängsjö

Ett barndomsminne.

Min familj har firat många, många  jular i den lilla skogsbyn Fängsjö. Ofta firade vi jularna tillsammans med den stora släkten och med de två bröderna  Fängström som fortfarande bodde kvar i byn. Jag har mina rötter i Fängsjö via min mor, som föddes och växte upp med sina tolv syskon i Fängsjö. Rötterna till byn sträcker sig dock tillbaka till början av 1800-talet när ett par nybyggare från Dalarna bosatte sig där.  Byn har varit befolkat fram till slutet av 1980-talet när den siste bybon lämnade byn. Idag är Fängsjö en fritidsby där de flesta fritidsboende har rötter och kopplingar till byn. 

Det finns ingen elektricitet i Fängsjö, men vi klarade jularna det med levande ljus i granen, öppen spiseldning och marschaller ute på gården och efter byvägen. Snö och skottning ingick i julbestyren.

Det hände nån gång att vi besökte julottan i min barndom. Julottan var inte något som stod på agendan varje jul men det hände någon gång. En julhelg i början av 1960-talet i Fängsjö fick jag, mina syskon och en kusin en idé att vandra till julottan på juldagsmorgonen. Det är ca 1,6 mil från Fängsjö till kyrkan i byn. 

Sagt och gjort. Vi steg upp tidigt i ottan medan det var alldeles mörkt ute och vandrade iväg. Det hade snöat under natten, så det blev en en ganska tuff vandring ett par timmar i mörker och djupsnö. Vi hade i alla fall fotogenlyktor med oss som lyste upp vår vandring.

När vi så småningom kom fram hade julottan precis avslutats i kyrkan.. Bara vaktmästaren fanns kvar i kyrkan. Vi kom en timme för sent! Vi blev förstås besvikna, men jag minns inte att vi var speciellt ledsna. Vi gick till en moster och morbror i byn som bjöd oss på kaffe innan en kusin skjutsade hem oss till Fängsjö på en nyplogad väg!

Det blev en speciell juldagsmorgon! Och ett ovanligt fint minne.

Ridvägen/Ridstigen. Östra Ådalsvägen

Innan allmänna vägar anlades i Ångermanlands inland färdades man i huvudsak via rid- och gångstigar. En av de äldsta ridstigarna i Ångermanland är den sk Östra Ådalsvägen eller Ridstigen som den mera allmänt kallas.  Ibland kallas den kyrkväg, eftersom den användes i våra trakter i huvudsak av prästerna i Resele och Ådals-Liden för att färdas till kyrkan i Mo, Junsele. I nedanstående historik berättar Göran Stenmark i Junsele om den gamla Ridstigen ur ett historiskt perspektiv.

"Från 1500-talet börjar vi med säkerhet kunna följa våra bygders utveckling. Tidigare finns endast sporadiska dokument och lämningar som kan berätta hur bebyggelsen växte fram i norra delarna av Sverige. Gustaf Vasa blev kung i Sverige 1523, och han började ordna det mesta i landet. För att få landet på fötter såg man sig tvungna att ta ut skatter, och för detta ändamål tillsattes fogdar för att driva in dessa pålagor. För Ångermanland dyker den första skattelängden upp 1535, och där får man för första gången namn på byar och jordägande bönder. 

De äldsta byarna låg placerade efter älven, och för Ångermanälvens del finner man befolkning upp till Junsele, där det detta år fanns 18 "rökar" dvs gårdar fördelade på åtta byar. Norr om Junsele fanns endast samer intill 1600-talets mitt då Åsele började befolkas av finnar. Handel bedrevs tidigt mellan samerna och de övriga svenskarna. En marknadsplats för detta finns dokumenterad redan under senare delen av 1500-talet uppe vid dåvarande gränsen mot Västerbotten, vid det som senare blev byn Gulsele. Åsele hörde då till det som gick under namnet Ångermanlands Lappmark. När kyrkan byggdes i Åsele på 1640-talet flyttades marknadsplatsen dit, och från 1670-talet börjar Åsele bli en starkare socken.

På båda sidor om Ångermanälven fanns under denna tid  vägar som var grenar av den gamla s.k. Norrstigen efter kusten. De kallas Västra och Östra Ådalsvägarna. Ridvägen hör till den östra. Under 1500-talet finns det inte så mycket dokumenterat om dessa vägar, men under 1600-talet dyker de upp i tingsprotokoll i samband med att bönderna hade underhållsplikt efter dessa sträckor. 

På 1640-talet kom drottning Kristinas gästgivareförordning, och från denna tid kan man följa vilka gästgiverier som fanns efter sträckorna.

Innan 1700-talets mitt hade få nybyggen kommit till, och vägarna följde samma sträckning som förr. Senare när man började bygga fler områden inne i markerna blev det flera vägar och stigar.

                                                         
                                                        ÖSTRA ÅDALSVÄGEN.

Östra Ådalsvägen gick efter i olika riktningar bebyggda stråk. Den började i Folkja by i Nora socken, där en sidogren gick från Hols by genom skogen till Korssjön. Därefter fortsatte vägen till Kungsgården i Bjärtrå. Denna sträcka nämns i ett tingsprotokoll från 1661 där man klagar på att bönder i Nora och Bjärtrå inte skött sina skyldigheter vid brobyggnationer.

Norr om Kungsgården kom vägen i kontakt med Ångermanälven, och vid Loån fanns en bro. Därifrån gick vägen över Fröks by mot Utnäs. Genom Styrnäs fortsatte vägen över en hög bro över Högforsån vid Djuped och vidare genom Boteå vid älven söder om Undrom mot Boteå kyrka. I Överlännäs passerade vägen över Holms säteri förbi Sånga kyrka med dess offerkälla. Vid 1600-talets mitt klagas det på de dåliga broarna över raviner i Sånga. Från Sollefteå och uppåt har Östra Ådalsvägen dragits om flera gånger. Under 1600-talet passerade vägen rakt över ravinerna öster om Remslemon samt på bergsluttningar vid Fanbyn och Björkäng. Denna sträcka var i dåligt skick 1691, då det klagas över att fyra bönder i Remsle och en bonde i Fanbyn försummat att bygga vägen över sina ägor. 

Vid Skarped och Eds kyrka gick vägen nära älven, och vid Österå upp på den högsta terassplanet. Det kan nämnas att redan 1571 fick en man plikta för dålig väg. Mellan Mo i Resele och gick vägen åter igen över ett flertal djupa raviner, och denna sträcka dyker ofta upp i tingsprotokollen pga att bönder inte utförde sina skyldigheter med underhåll på vägen. Denna sträcka av Östra Ådalsvägen omnämnes första gången 1649. Året efter, 1650, inrättades ett gästgiveri i Rödsta i Resele sn.

På ett juniting i Resele gäll 1671 förmanades länsmän, tolvmän och allmoge att ändra sträckningen av vägen från Sorte upp till Lidgatu i Ådals-Liden eftersom sträckan efter älven var farlig och besvärlig att färdas på. Det syns som om detta inte blev av för 1704 klagade kyrkoherden i Resele samt länsmännen över den svåra vägen över Galtryggen mellan Resele och (Ådals-)Liden. Brofogden och tre tolvmän erhöll i uppdrag att bese en ny väg om den kunde bli bättre än den gamla. Tyvärr var allmogen inte positiv till detta vägbygge och de nekade att delta. Allmogen inlämnade 1705 en besvärsskrift till tinget där de motiverade sin ilska. De menade att det skulle bli svårt för dem att kunna underhålla både en vinter- och en sommarväg.

SOMMARVÄGEN från Ådals-Liden till Junsele följde inte Ångermanälven utan den gick rakt norr ut genom mossar och stenig skogsmark, vilket bl.a. Arvid Ehrenmalm påpekar i sin reseskildring från 1743. Denna sträcka var i mindre gott skick, vilket är förståeligt för en väg med så ringa trafik. Före 1700-talets mitt fanns inte någon bebyggelse mellan Ådals-Liden och kyrkbyn Mo i Junsele, varvid man valde att gå rakt över skogen. Vägen gick på västsidan av Vigdsjön där det redan 1648 noteras en bro och passerade därefter Prästkällåsen ( se not. 1)  till Fransåsen som ligger mitt på sträckan till Mo i Junsele.

Det gamla värdshuset på Fransåsen (2006) Idag raserad. (Ägare Hembygdsföreningen Ådals-Liden. Not 3)

I Fransåsen anlades på 1770-talet ett nybygge, men i Abraham Hulpers beskrivning från 1780 nämns att det fanns ett viloställe där på Midskogen. (På det gamla, numera nästan raserade vilostället/värdshuset på Fransåsen står årtalet 1772 inristat. / Min not.) Vägen fortsatte sedan på ostsidan av Mjösjön och Långsjön över näset mellan Lilla och Stora Herrsjön fram till Mo. (Not 2)  I Mo fanns ett gästgiveri sedan ca 1650 och en kyrka från medeltidens senare del. Första gången denna del av Östra Ådalsvägen dyker upp i domböckerna är 1646, då en hustru från Sand i Eds socken fått sin häst fördärvad under skjutsfärd mellan Ådals-Liden och Junsele.

Junsele var annex under Resele församling till år 1830 och fick sin första sockenpredikant 1755. Eftersom även Ådals-Liden var annex under Resele red prästerna mellan dessa kyrkor. 1671 klagar prästen i Resele att han med stor livsfara måste resa till Junsele "över den ofärdiga väg som där i socknen fanns".

Åtta bönder i Junsele från byarna Eden, Bölen, Lillegård och Vallen bötfälldes därför för "tredska att komma i vägbyggning" och för att deras vägstycken inte var färdiga. Fortfarande på 1790-talet betecknas vägen som ridväg, men från denna tid började det bildas nybyggen efter älven och vid sjöar. Detta gjorde att vägsträckningen blev ändrad och vid mitten av 1800-talet hade den gamla vägen spelat ut sin roll.

ALLMÄNT. Efter Östra Ådalsvägen fanns miltavlor samt tavlor utplacerade efter varje fjärdingsmil. Enligt uppgift skall tavlor av gös (ett gammalt namn för gjutjärn) utplacerats längs Ridvägen 1824 och på den äldsta kartan gällande Östra och Västra Ådalsvägarna från 1768 finns fjärdingsmil utmärkt. Rester av dessa stenfundament till dessa miltavlor finns kvar på ett flertal platser mellan Näsåker och Mo i Junsele. (1994, min not)

Av Göran Stenmark Junsele 1994.

Källor: Främst gamla tingsprotokoll, historiska kartor samt avvittrings. och Laga Skifteskartor.
Litteratur: Nils Friberg "Vägarna i Västernorrlands län 1951.
"Åseleboken" av Karl Fahlgren."


Nedan följer några gamla kartor och notiser som jag fått och hittat om Ridstigen. De historiska kartorna har Göran Stenmark, Riksarkivet skickat till mig.


  Historiska kartor där Ridvägen är markerad med en prickad eller markerad röd linje.

Rå Vigdsjön 1823

Fransåsskogen 1858

Karta över Rå utjord (Kringeln) 1870

Ridstigen (rödmarkerad) mellan Näsåker-Fransåsen. Ca 1,5 mil. (Källa: Kartskiss från Ådals-Lidens hembygdsbok 1970.)

Not 1 Prästkällåsen. Enligt flera samstämmiga uppgifter avled prosten Petrus Harelius (1694-1754) i Ådals-Liden efter att druckit kallt källvatten på Prästkällåsen en mycket varm julidag 1754 under sin färd längs Ridstigen till Mo kyrka i Junsele. (Bild: Ortnamnsregistret)

Not 2. "Vandringsleden Mo, Junsele – Fransåsen  ca 19 km
Startar vid klockstapeln i Mo. Följ sedan stigen från båtmans Tryggs gamla torp i Mo. Besök hälsokällan, gå stigen till Bredvattensvägen vid ”Skrömttjärna”. Följ vägen förbi gårdarna vid Mjösjön vidare till kvarn-dammen och stigen upp till raststugorna på Fransåsen." (Källa: ett informationsblad av Junsele Byalag.)

Not 3. Det gamla värdshuset i Fransåsen ägs sedan 1940-talet av Ådals-Lidens Hembygdsförening. Huset skänktes av dåvarande Svanö AB (numera SCA) till föreningen som gåva. Dåvarande styrelse ordnade med takbeläggning (troligtvis spåntak) och lät utreda kostnader för en ev. renovering. Ett definitivt beslut om gårdens framtida öde fattades dock inte varken då eller senare.


Uppdatering om Fransåsens by.

Historik om Fransåsen av Göran Stenmark, Junsele.

Fransåsen finns ej nämnd i handlingar före år 1765, men enligt Abraham Hulphers beskrivning över Norrland från år 1780 skall det sedan fordom ha funnits en raststuga där för de som färdades Ridvägen över skogen mellan kyrkorna i Ådals-Liden och Junsele. Stavades ofta i äldre tider Frantsåsen.

I Häradsskrivarens mantalslängder nämns Fransåsen första gången 1765, då den "Bärgas och upodlas af Per Jacobsson i Eden och Junsele Sokn". Denne står noterad på platsen t.o.m. 1768 och kom aldrig att bosätta sig där, utan var hela sitt liv bonde i Eden. Därefter noteras platsen som öde t.o.m. 1774, då vi finner nybyggaren Nils Nilsson där med sin familj. De kom närmast från byn Häxmo, där de bott sedan Nils 1760 gift sig med Dordi Johansdotter från byn Ås. Åren 1772-73 noterades som sockenskomakare, och noterades även i byn Krånge.

Det kan även tilläggas att sockenpredikanten Nils Flodstedt i Näsåker, under denna tid nyttjade platsen som fäbod, på vilken han fick resolution 1771. I mantalslängderna noteras Nils som nybyggare på Fransåsen fram till 1790 då han genom sin ohälsa upplåter nybygget till svågern Johan Olofsson, vilken vid denna tidpunkt var dräng i Norrtannflo i Resele socken.

I ett kontrakt daterat den 19 april 1790 kan vi läsa följande:

"Som jag för mit Skukliga tillstånd ej mäktar förestå mit Nybygge Fransåsen kallat, alt der före uplåter jag till min dotter Anna jemte des til tängta man Johan Olofsson ifrån Nortanflo, att nu genast Emot taga Nybygget i denna wår, samt få för sig och efterkommande arfwingar få äga och om råda halfwa Nybygget Fransåsen, men den andra halfwan skall de uppehålla till dess min Son Eric blir myndig will han då lemna sin del står honom frit, men med förbehåld at min son Eric skall hålla sig hemma och arbeta efter förmågan samt der emot njuta sles Kläder, och äfwen om hösten få sloga eller fånga någon fogel til sin fördel, men för öfrigt så skall min Son svara hälften uti de omgälder som han ärfodras wid .... Skatt Lägning, och emot ofwannämnde Contract skall då gå mig till handa med föda och Skjuts så Länge de behålla hella Nybygget, men Lemnade ifrån sig den andra halfwan så skall den som emot ... den samma Bestå mig halfwa födan och Skjöttsel, men skulle Johan Olofsson upodla någon mera åker medan Son och omyndig skal han för sin del få behålla utom delning detta, och i händelse min son Eric inte Behöfwer sin del af Nybygget så skall min dotter och Johan Olofsson få Lösa den andra hälften af nybygget framför någon annan, hwilket wi med wåra namn i witnens närwaro giorde och Beslutit.

Fransåsen den 19 april 1790"

Enligt kontraktet skulle Johan Olofsson och dottern Anna mottaga halva nybygget, och den andra halvan skulle finnas till hands när sonen Erik blev myndig. Denne kom ej att bli bofast på nybygget, utan blev senare bosatt i byn Bysjön i Junsele.

Den 5 september samma år ingick Johan Olofsson äktenskap med Anna, och den 8 november fick han resolution (=beslut) på nybygget genom Länsstyrelsens Landskontor genom den ansökan han insänt den 1 juni.

/ Göran Stenmark, Junsele

PS. Mer om Ridstigen.