Gamla flygbilder i Arkiv Digital. Mitt barndomshem.

Mitt barndomshem (i mitten) som inkluderade ladugården och åkerarealer på 1950-talet i Västanbäck Näsåker. Vilket stort potatisland vi hade det året! Våra grannar f.vä fam. K-A Lindström, Holger Englund och Lennart Eriksson. Året är 1959. Om man tittar noga så kan man se  ett par barn till vänster om ladugården - det kan vara jag och ett av mina syskon. 😊

För en tid sedan hittade jag ett jättefint bildarkiv på Arkiv digital. Scrolla ner till flygbilder på hemsidan. Det är flygbilder från 1959, som är väldigt roligt att titta på om man hittar den serie som man är intresserad av. Jag hittade, efter en del sök, flygbilder från min barndoms by, Västanbäck i Näsåker. Så roligt att återse de gårdar som fanns i Västanbäck när jag var liten.

Lycka till!

Den gamla hembygdsgården i Ådalsliden.

 

Detta är den gamla Hembygdsgården (i mitten på bilden) när den stod på dess ursprungliga plats i Norrmoflo, Ådalsliden. Bilden återfinns i Sollefteå bilddatabas.

Platsen där gården stod i Norrmoflo kallades "Per Jösopsbacken". Namnet kommer efter nämndemannen och bonden Pehr Josefsson (1808-1892) som var ägare till den gamla Hembygdsgården i Norrmoflo mellan 1849-1858. Pehr Josefsson var f.ö. min mans ffff.

Den gamla hembygdsgården flyttades senare till Prästnipan 1938, men brann tyvärr ner 1973. Mer om den gamla hembygdsgårdens historia finns att läsa i Ådals-Lidens hembygdsbok sid. 193.

Bokhandeln "Shakespeare & Company" i Paris

 

Ikväll råkade jag hitta en gammal bok som jag köpte sommaren 1969 i den välkända gamla bokhandeln "Shakespeare and Company" i Paris. Jag pluggade franska i Paris den sommaren. Jag och min väninna besökte ibland denna unika gamla bokhandel från början av 1900-talet, som översvämmades av böcker från hela världen. Det var en mötesplats för alla som älskade litteratur, konst och möten med andra likasinnade.

PS. Vid en sökning på nätet så förstår jag att bokhandeln fortfarande finns kvar. Jag hittade nedanstående information (plus en massa fina bilder av bokhandeln på Google)

Jag rekommenderar alla som besöker Paris att titta in i den gamla unika bokhandeln om det blir tillfälle! Den är verkligen mycket speciell och intressant.

Shakespeare and Company

17 532 recensioner på Google

Bokhandel i Paris, Frankrike

Alternativ för tjänsten: Möjlighet till köp i butik · Upphämtning i butiken

Beskrivning

Shakespeare and Company, 37 Rue de la Bûcherie, Paris, är en bokhandel och ett förlag, som grundades av Sylvia Beach. Framför allt under mellankrigstiden var detta en samlingspunkt för engelskspråkiga artister ur den "förlorade generationen" som bodde i staden. Wikipedia

Adress: 37 Rue de la Bûcherie, 75005 Paris, Frankrike

Öppettider: 

Stängt ⋅ Öppnar sön kl. 12

Telefon: +33 1 43 25 40 93

Grundare: Sylvia Beach, George Whitman

Grundades: 1919, Paris, Frankrike

Min älskade mor

 

                                        

17 januari 2023.

Min fina, älskade mamma somnade in i natt.

Mitt hjärta gråter..

Lilla mamma, någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.

31 jan. 2023.

"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta." (Göran Tunström)

Mamma, jag saknar dig så.

Hällås med Stig Lindblad

För några år sedan hade Stig Lindblad i Moliden och jag ett samarbete om den numera förfallna byn Hällås inom Resele sn. Det blev en mycket intressant period med många samtal, forskning och möten. Vi besökte den numera ödebyn ett flertal gånger och vi fick möjlighet att berätta och visa byn vid ett flertal tillfällen för olika grupper. Vi höll kontakt och varje jul hördes vi av per telefon eller julkort.

I år fick jag inget samtal från Stig. Jag har nu fått veta att Stig lämnade jordelivet i höstas. Det känns otroligt sorgligt. Jag minns Stig med mycket värme och tacksamhet. Tack Stig för din fina vänskap.

På min blogg finns flera inlägg om byn Hällås som skrevs under tiden vi samarbetade om byns historia. För er som är intresserade sök "Hällås" i sökrutan på min blogg så kommer alla inlägg upp.

Nedanstående reportage om Hällås med Stig Lindblad gjorde Katarina Östlund i tidningen Ångermanland år 2013.

 https://www.tidningenangermanland.se/2013-10-05/forfall-som-vacker-manga-minnen

                                      

Min hemsida om släkt- och bygdeforskning ..

                     

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"  (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida:           - Historik Fängsjö          - Omsjöfinnarna          - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor          - Johan Anders Johansson, min morfars anor          - Ada Johanna Nygren, min farmors anor          - Anders Olof Berglund, min farfars anor  Min hemsida: anitaberglund.se

"Fängsjöbjörnen" 1956

I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

Anna Frideborg Johansson 1908-1925. Österåsen.

 

Det här gamla fotot har jag visat tidigare. Fotot är från 1920 eller 1921 och är taget i Fängsjö. Fotot berättar så mycket, om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Barnen tittar lite spända och förundrade vad fotografen tänker göra.

Barnen är syskon. Ett av barnen som fötts saknas på bilden. Den yngre systern var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en alldeles ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd. Det kom att bli 13 syskon sammanlagt så småningom.

Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild.  Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon längst till höger med systern Aina i knät. Syskonskaran skulle senare utökas med ytterligare fem syskon, bl.a. min mamma Signe. 

Frideborg var sannolikt frisk när det här fotot togs. Några år senare drabbades hon av den vid den tiden allvarliga sjukdomen tuberkulos som då, och några årtionden framåt, var en svår och obotlig sjukdom. Många drabbades och dog i den svåra sjukdomen. Även Frideborg blev allvarligt sjuk och levde bara några år till. Hon dog 17 år gammal den 5 juli 1925.

 

                                                      Österåsens sanatorium  1903.

För en tid sedan fick jag en kopia av ett brev som Frideborg skrivit under en tid hon vistades på Österåsens sanatorium i Sollefteå innan hon avled knappt en månad senare. Frideborg skrev brevet till sin mamma Karolina i Fängsjö. Brevet är rörande skrivet. Frideborg längtar till "boern" och hoppas att hon snart ska få fara dit igen. Hon skriver att hon blir säkert bättre när hon har "tappats" (en form av behandling genom tappning av vätska ur lungan/lungsäcken) En sänggranne förstör hennes hopp och längtan genom att säga att det är ingen idé att längta. Frideborg verkar bli mycket upprörd och ledsen över de orden.

Frideborg är istället glad över att hennes pappa kommit på besök. Pappa Johan lovar att komma tillbaka så snart han har möjlighet.

För att inte smitta de övriga i familjen så fick hon efter hemkomsten till Fängsjö ligga i en egen liten stuga i byn där hennes mor Karolina skötte henne tills hon dog. Syskonen fick stå utanför fönstret till stugan och vinka till sin storasyster, men de fick inte gå in och träffa henne pga smittorisken.  (En syster, flickan längst till vänster, smittades dock senare av sjukdomen och vistades långa tider på Österåsen men blev friskförklarad så småningom.)

Frideborg dog av TBC och lunginflammation den 5 juli 1925, bara 17 år gammal.

Ett av syskonen som vinkade till sin syster utanför fönstret var min mor, som bara var tre år gammal när hennes storasyster dog. Men mamma minns detta, så liten hon var. 

Familjen drabbades av en stor sorg när Frideborg dog. Jag har fått veta att Frideborg begravdes tillsammans med en släktings nyfödda barn från Rössjöberget, som avled samma dag som Frideborg dog. Begravningsplatsen är okänd.  

Mer om tuberkulos och en berättelse om en ung flicka från Gårelehöjden som drabbades av samma öde, här berättat av Göran Stenmark, Junsele. 

Barndomsminne från Söderfors 1931

Jag hittade det här fina, läsvärda urklippet som jag sparat nån gång i min dator. Jag tycker berättelsen är så fin och välskriven och värd att delas. Artikeln är från 1983, men berättelsen om besöket i handelsboden i Söderfors bör ha varit omkring 1931 med tanke på de tidsuppgifter som  nämns i artikeln.

En fundering.. finns huset på bilden kvar i Söderfors? 

Uppdatering. Huset med handelsboden finns fortfarande kvar i Söderfors. Har också fått kännedom om att det sannolikt var Johan Eriksson som var ägare till handelsboden vid tiden för berättelsen. 

Grundtjärns skola 1958

På begäran.

Det här gamla skolkortet från Grundtjärn från år 1958 har jag lagt ut tidigare i bloggen, men jag hittar det inte tyvärr..

Jag lägger ut skolkortet igen på begäran. :) Några barn är identifierade. Om någon känner igen flera barn eller har övriga kommentarer eller rättelser så tar jag tacksamt emot i kommentatorfältet nedan. 

Tack på förhand!

Dessa barn är identifierade:  Översta raden fr. vä. nr 4 Kaj Svensson, nr 5 Kurt Fängström, Lövnäset, okänd.

Andra raden uppifrån fr. vä. okänd, Britt-Marie Fängström Lövnäset, Majvor Törnebrink, okänd.

Andra raden nerifrån fr. vä.  okänd, ökänd,  Valdy ?,  Solveig Nordin (Hermansjö) 

Längst ner fr.vä. Lasse Strömberg (Tallnäset), okänd, Hasse Strömberg (Tallnäset), Barbro Häggström

Lärarinnan t.hö. Gun Degerfeldt ?

Skolkort Rå byskola 1895 med skollärarinnan Margareta Eriksson (1844-1928)

Fotot: "Min mormor Karolina Persdotter f 1883 (gift Johansson) sitter som nummer fyra fr. vä andra raden nerifrån. I samma rad lärarinnan Margareta Eriksson. Min mormors syster Inga (gift Håkansson) nummer två fr. vä. i samma rad. Flickan i mitten mellan min mormor och Inga är Antoinetta Lundin, som senare blev modist i Näsåker. Längst till höger i andra raden uppifrån står Emil Håkansson från Jansjö. Någonstans i mitten (översta raden?) står Otto Lundin ("efterträdarn"; syster till Antoinetta Lundin) och brodern Erik Lundin."

Det här gamla skolkortet ovan från Rå byskola 1895 har jag tidigare visat här. Det är ett intressant kort, dels för att det är ett mycket gammalt skolkort, och för min del för att min mormor f 1883 och hennes syster Inga f 1880 finns med på fotot. 

Lärarinnan på skolfotot heter Margareta Eriksson f 1844 och kom från Dalarna. I Ådals-Lidens hembygdsbok från 1970, sidan 144 finns ett kapitel om skolväsendet i Näsåker, och där är lärarinnan Margareta Eriksson omnämnd. Hon var en av de första ambulerande lärarna i socknen. Hon benämns som "dala-lärarinnan". Margareta Eriksson kom till bygden 1872 i samband med att  skolformen förändrades. Det blev en fast skola i Näsåker och ambulerande undervisning i byarna utanför Näsåker.  

För en tid sedan fick jag ett mail, där avsändaren, Christina Carlsson Uppsala, berättar att hon via en sökning hade hittat skolfotot med lärarinnan Margareta Eriksson på min blogg. Christina Carlsson  kommer från samma trakter i Dalarna som lärarinnan Margareta Eriksson. Christina har skrivit bl.a om sin bygdehistoria och hon delgav mig ytterligare information om Margareta Eriksson. Ett stort och varmt tack Christina!

Christina skriver: 

"Några ord om lärarinnan Margareta Eriksson på skolfotot ovan. Av en slump hittade jag skolfotot och såg att hon var från Dalarna. Jag tyckte jag kände igen namnet från min släktforskning, och det stämde. Fröken Margareta var från min gamla socken Folkärna i södra Dalarna.

Det var riktigt intressant att läsa om hennes nya socken Ådals-Liden. Jag kan förstå att hon blev kvar där uppe i hela 32 år. Jag såg bilden av det gamla färjestället vid ”Inget” och tänkte på att det nästan såg ut som platsen där Margareta växte upp, nämligen i Brunnbäck vid Dalälven. Hon var tydligen omtyckt i trakten, även om hon betraktades som ”originell” – men kanske det räckte att komma söderifrån och prata dalmål på den tiden.

Margareta Erikssons släkt bodde i byn Sonnbo i den gamla Eriklarsgården, som nu borta och glömd. Hennes föräldrar var knutna till Brunnbäck, där det fanns både gästgivargård och storgården som senare fick beteckningen herrgård.  Hon föddes 1844 och och hade många syskon, barn till Eric Ersson och Greta Ersdotter.

Margareta gick i byskolan hos någon ambulerande lärare. Det är inte otroligt att hon gick i nuvarande Karlfeldtsgården som hade skolrum. På den tiden fanns flottbro över älven, och avståndet är endast några hundra meter.

När hon konfirmerats gjorde hon som alla andra, hon tjänade piga på flera ställen, bland annat i Prästgården under två präster, Eurén och Åkerblom. Den senare var känd för att hjälpa begåvade ungdomar att studera vidare. Innan Margareta åkte norröver var hon också ett år i Uppsala som piga. Jag har däremot inte hittat något bevis för att hon fick någon formell utbildning som lärare.

Hon reste till Näsåker 1872, då järnvägen ännu inte kommit till Krylbo – banan öppnades 1873! När hon kom tillbaka hade Krylbo däremot utvecklats till en livlig järnvägsknut med stiligt stationshus och stor befolkning. Margareta bosatte sig i den gamla byn, där hennes brorsdotter med man hade byggt ett nytt bostadshus på den gamla Oppegårdens tomt. Oppegården var en av de första gårdarna i Krylbo. Där hade ”Krylbomor” tampats med de törstiga rallarna när den värsta järnvägsruschen satte Krylbo på kartan. "Krylbomor" var Margaretas kusin. Hon hade också en kusin som var mor till kinamissionären Erik Folke i Björkarsbo.

Det behövdes både lärare och lokaler till alla barn i Krylbo. Margareta var nu sexti år men fortsatte undervisa krylbobarnen tillsammans med många arbetskamrater i Södra skolan.

1913 slutade hennes yrkesverksamma år och hon flyttade till Brunnbäck, där köpte hon den stuga som hennes syskon hade bott i. Den låg på Brunnbäcks ägor och kallades Erikslund.

Hon levde till 1928 och blev 84 år. De sista åren bodde hon åter i Oppegården hos sina släktingar."

Min not: Margareta (Greta) Eriksson föddes den 4 juli 1844 i Folkärna sn, Falu län. Föräldrarna var dagkarlen Erik Erssson f 1802 och Greta Ersdotter f 1797 i Brunnbäck. Greta hade fyra äldre bröder.

Margareta Eriksson kom till Ådals-Liden 1872 när hon fått en tjänst som ambulerande skollärare i Ådals-Lidens utbyar. I Hfl står att hon har sin fasta bostad i Prästbordet, Näsåker.

I Hembygdsboken skriver kantor och folkskolläraren Gunnar Lundberg bl.a  -"hon var en duktig och avhållen lärarinna av både elever och föräldrar. Hon höll en hård disciplin i skolan, men hon var på samma gång  god och kärleksfull. Hon var noggrann med skoltukten, att barnen bl.a. ej fick röra fötterna under lektionerna."

Efter 32 års tjänst i socknen upphörde hennes lärartjänst och hon återvände 1904 till Folkärna sn. Margareta var då sextio år, men fortsatte sin lärargärning i Krylbo fram till 1913. Hon flyttade därefter till Brunnsbäck. 

Efter hemkomsten till Dalarna fortsatte Margareta Eriksson ha kontakter kvar i Ådals-Liden. År 1918 besökte hon Näsåker igen och blev varmt välkomnad  med stor gästfrihet och en högtidsfest av byborna.

Margareta Eriksson avled den 20 maj 1928.

Fransåsen 1965.

Några gamla bilder från Fransåsen 1965. Idag är dessa byggnader raserade. 

Bilderna är lånade från Hembygdsgården, Näsåker. Fotograf okänd. 

Flera gamla bilder från Fransåsen bl.a. här.

Gamla konfirmationsfoton Ådals-Liden

Ett par gamla konfirmationsfoton från Ådals-Liden. Finns det mer information om dessa? 

Årtal? Namn på konfirmander?

Tacksam för all information! 

1. Prästen på detta kort är möjligen "Per Alfred Nikolaus Sundelin (1870-82), utn. 13 dec. 1869 till khde i Lidens från Resele nyutbrutna pastorat, vilket han tilltr. 1 maj 1871, men tjänstgjorde här ss. nådårspredikant fr. juni 1870."

2. Prästen på detta foto är sannolikt "Viktor Bernhard Frisendahl (1882-1906), utn. khde i Lidens pastorat 13 dec. 1880, tilltr. 1 maj 1883, men tjänstgjorde som vice pastor ecklesiastikåret 1882-83. Tilltr. 1906 som khde i Ramsele."

Min hemsida om skogsbyn Fängsjö och min släktforskning

 

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"

(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)

För många år sedan skapade jag i samarbete med Patrik Andersson en hemsida om min släktforskning. Det blev en mycket spännande tid och en intressant uppgift som jag tog mig an med stor energi och lust. Det var under en tid när det var ganska nytt med egna hemsidor och jag fick söka ganska länge innan jag hittade en person som kunde hjälpa mig att skapa hemsidan. 

Jag hade under många år haft ett stort intresse av släktforskning och kände att jag ville förmedla lite av den forskning jag gjort. Patrik var otroligt hjälpsam och stödjande. Utan hans hjälp hade aldrig hemsidan kommit på pränt. Tyvärr har jag förlorat kontakten med Patrik - men wherever you are, Patrik - ett jättevarmt och stort TACK för din ovärderliga hjälp! (Se uppdatering)

Hemsidan har varit och är fortfarande till stor glädje för mig. Det kommer fortfarande, efter så många år hemsidan har funnits, glädjande kommentarer och funderingar och ibland rättelser kring innehållet och det känns så roligt och inspirerande. Jag släktforskar inte längre i samma utsträckning som tidigare, det blir mera bygdeforskning och övrig intressant historik som timat förr i bygden.  

Du är varmt välkommen att besöka min hemsida om du är intresserad av den lilla skogsbyn Fängsjö i Ådals-Lidens sn och om min familjs släktkrönikor.

Här hittar du min hemsida om släktforskning:

http://anitaberglund.se/

Uppdatering. Jag har hittat Patrik Anderssons hemsida. Jag läser där att han fortfarande hjälper släktforskare att skapa hemsidor. Om du funderar på att skapa en hemsida så vill jag varmt rekommendera Patrik! Här hittar du Patriks hemsida och kontaktuppgifter. 

Skrått-Olle (1817-1903) vid Hundforsberget, Ådals-Liden / Resele

Genom uppteckningar och folkminnen som tidigare folklivsforskare dokumenterat har jag intresserat mig för ett livsöde som visar ett Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden.

Olof Ols torpet till vänster C

Olof Olsson föddes i Forsås, Ådalsliden på ett torp nedanför Hundforsberget .Han var född 1817-01-07 och kallades Skrått-Olle. Skrått betyder stenig oländig mark och det var så man beskrev den plats han växte upp på. Olles far som även han hette Olof Olsson f 1790 var bördig från Resele. Farfar var båtsman Strand i rote 106 i Resele.

Farfadern Olof Olsson Strand blev antagen som ordinarie båtsman 1775. Var med i sjöslaget i Svensksund 1790 där han blev tillfångatagen. Det finns en uppteckning från 1898 där Olle berättar om sin farfars deltagande i sjöslaget.

Olle tjänade som dräng i unga dagar i Sörtannflo och Rödsta hos olika bönder.

Under sin levnad var han gift tre gånger och blev änkeman i samtliga äktenskap.

I en husförhörslängd från Resele står det angivet 1840 “Enl. attesten “såsom ofärdig och ej fullt arbetsför på 4 år icke varit tecknad i mantal”. Ett omdöme som följer honom hela livet. Står ofta som inhyses och ofärdig.



Skrått-Olles första hustru Märta Greta

Märta Greta Pehrsdotter var född 1815-06-20 i Mo Resele. Märta Gretas föräldrar var skomakaren Pehr Danielsson f 1790 samt Stina Olofsdotter f 1791.

Märta Gretas far Pehr Danielsson var son till bonden Daniel Persson som vid storskiftet 1788 var en av de tre bönderna i Mo, Resele. Pehr var 7/7 syskon. När föräldrarna avled fick systern Märta ta över Mo nr 3. Pehr blev torpare på sin systers hemman och reservbåtsman med namnet Svanberg. Enligt torparkontrakt från 12 januari 1813 fick han Flomanstorpet på sin och hustruns livstid. Per med familj fick en mycket lägre levnadsstandard än systern. Mo nr 3 är idag den så kallade Moströmska gården

Märta Greta kom att tjäna som piga på olika gårdar. 17 år gammal var hon i Höven för att sedan arbeta på olika gårdar i Mo och Norrtannflo.

Märta Greta flyttar hem till Flomanstorpet under åren 1842 - 1846,. År 1843 gifter hon sig med Olof Olofsson (Skrått-Olle) som står som inhyses hos hennes föräldrar Två barn föds under dessa år Pehr 1845 samt Erik Olof 1847.Efter att familjen flyttat till Forsås föds en flicka Christina Margareta 1856. Paret blir boende på Olles föräldrars torp nedanför Hundforsberget. Märta Greta dör 1871-11-02 i Forsås 56 år gammal av slag.(hjärnblödning).

Sonen Pehr dör i unga år. Sonen Erik Olof flyttar till Lidgatu gifter sig och tar namnet Bergström. Blir änkeman och gifter om sig för att slutligen åter bo i Forsås där han dör 62 år gammal 1909.

Dottern Christina Margareta får ett strävsamt liv innan hon dör i barnsäng 40 år gammal. Arbetar som piga i Lidgatu där hon får en oäkta dotter. Gifter sig vid 27 års ålder och flyttar med sin 5 åriga dotter till en änkeman med 6 små barn i Själevad. Får ytterligare 6 barn med maken innan hon dör 1896 i barnsäng.

Vy från Hundforsberget mot Lidgatu. Cirka 1940

Skrått-Olles andra hustru Lena Brita


Efter första hustruns död 1871 gifter Olle om sig 1874 med Lena Brita Johansdotter född 1828-07-10 i Sollefteå och bosätter sig i Lidgatu. Senare flyttar paret till “Ol Olssons torpet” i Forsås 1879.

Lena Britas tidigare liv hade inte varit lätt. Hennes första giftermål var med båtsman David Davidsson Fors rote 112 i Ådalsliden.1858 efter tre års giftermål dör Fors 30 år gammal i Stockholm under årstjänst. Dödsorsak var en njursjukdom. Lena Brita blir lämnad med två små barn 1 och 2 år gamla

1859 gifter Lena Brita om sig med Per Nilsson från Lidgatu, Ådalsliden och får ytterligare 5 barn. Efter 10 års äktenskap dör Per 40 år gammal i lunginflammation och efterlämnar 3 barn i åldrarna 6, 5 och 4 år

Med tredje maken Olle får Lena Brita inga barn. Paret gifter sig 1874 och får två år tillsammans innan Lena Brita dör i lungsot 1876 i Lidgatu.

Skrått-Olles tredje hustru Sara Johanna


År 1881 gifter sig Olle med Sara Johanna Persdotter från Kantsjö, Gideå
Enligt församlingsboken flyttade Sara Johanna till Liden 1880-10-26.
Sara Johanna står som inhyses sjuk och utfattig boende hos sina föräldrar i Trehörningsjö. Sara Johanna har fött fyra oäkta barn.
Dottern Sara Brita som föds 1861 och dör 17 år gammal 1878. I församlingsboken står det mindre vetande och fallandesot.
Sonen Per August föds 1864-07-02 och hans tragiska levnadsöde kommer längre fram i berättelsen.
Dottern Ulrika Johanna föds 1870-03-12 dör som 8 åring 1878. “missbildad till kropp och själ” Ingen dödsorsak finns antecknad. Döfödd tvillingflicka 1870-03-12

Sara Johanna och Olle har inga gemensamma barn.

Sara Johanna som ofta kallades Skrått Olles käring tillverkade hemgjord salva som kunde bota det mesta. Salvan kostade 25 ör per burk. Sara Johanna dör 70 gammal i “Ol Olsson torpet” i Forsås.
I juni 1902 förrättades en bouppteckning efter inhyseshustrun Sara Johanna Persdotter i Forsås. Inga bröstarvingar finns och inga andra släktingar eller arvingar. Sara Johanna efterlämnar maken Olle som kommer att överleva makan med drygt ett år.

Bouppteckningen ger en bild av det armod och utsatta liv som makarna levde under. Det var mycket sparsamt med ägodelar vid bouppteckningen. Tillgångarna var 60 kronor och skulderna till fattigvårdsstyrelsen i Ådals-Liden var 1534 kronor. Åbyggnaden som stod på kanten ovanför Hundforsen värderades till 25 kronor. En kaffekokare i koppar och en kista värderad till 3 kronor var de mest värdefulla ägodelarna.

Lidbloms torp mitten av 20-talet. Skrott-Olles stuga bakom torpet på älvkanten.

Sara Johannas son Per August

Per August Svensson Olofsson är född 1864 i Trehörningsjö. Fader okänd enligt församlingsboken. Enligt egen uppgift är fadern torparen Sven Jonsson i Trehörningsjö. Tre av syskonen är avlidna. När mamman gifter sig med Olle följer Per August med och familjen bosätter sig på torpet i Forsås, Ådalsliden.

I Paul Lundins bok "Sanningar och sägner från Ådalsliden" finns en berättelse om Skråttfolket. Det var fattiga tider och dåligt med mat och Sara Johannas son Per August var dräng i Mo Resele 1894. Till julen tog Per August olovandes med sig en gris till sina hungrande föräldrar. Fjärdingsmannen kom och Per August dömdes till straffarbete i sex månader för första resan stöld. Förlust av medborgerligt förtroende ett år efter frigivning. Straffarbetet började den 28 januari 1885 i länsfängelset i Härnösand. Efter en månad i fängelset begick Per August självmord.

“Afhände sig livet medelst hängning å länsfängelset i Härnösand, der han börjat undergå bestaffning för 1:a resan stöld” Begraven i stillhet i Härnösand

Alla Märta Gretas barn från tiden i Trehörningsjö är nu borta.

Per August utseende finns beskrivet i fängelsehandlingarna. Längd 1.59 ordinär växt med blå ögon och brunt hår. Rak näsa och ovalt ansikte. Kläderna finns uppräknade och bedöms som “värdelösa”. I fängelsepastorns anteckningar kan man läsa att Per August ej kunde läsa och skriva. Han var nykter vid brottet utförande och att han super sällan.

Ur de 13 sidiga protokollen som finns vid landsarkivet i Härnösand kan man läsa en mycket noggrann utredning om händelsen. Polisförhör, tingsprotokoll, prästbetyg samt domstolsutslag . Målsägare var hemmansägare Erik Olof Moström i Mo. Per August hade tillgripit matvaror för 52 kronor och 60 öre. Nattetid hade Per August dyrkat sig in i en matbod och packat matvaror i säckar och burit hem till Forsås.

Det som tillgripits enligt målsägaren var två framdelar av en gris, ister, ull, två ostar och mesost. Ungefär hälften kunde återbördas till ägaren.

Erik Olof och Kristina Moström

Per August blivande svärfader hade arbete hos Moström i Mo och tillsammans med honom hade Per August arbetat en månad. Därigenom fanns det kännedom om slakten och innehållet i matboden.

I utredningen lyfts fram att “den tilltalade under den senaste tiden haft ytterst ringa arbetsförtjänst och endast med största svårighet kunna lifnära sig, ej heller kunde han erhålla något understöd av modern som var utfattig. Något hat till målsäganden hade han ej hyst. Huru emellertid den tilltalade som aldrig varit inne i en tingssal ännu mindre varit för brott tilltalad, kunna komma på tanken att stjäla, kunde den tilltalade ej begripa”. Det är inte utan att man får en viss förståelse för att Per August försökte förgylla julen för sina utfattiga och hungrande föräldrar i Forsås.

Innan det förskräckliga skedde så finns enligt lysningsboken uttag för hindersbetyg för äktenskap i Junsele 21/9 1894. Den blivande hustrun 20 år gamla Anna Lovisa föder en son 1895-05-21 som får namnet Per Hilbert. I födelseattesten står Anna Lovisa som änka efter Per August. Anna Lovisa får ytterligare två barn och gifter sig på julafton 1905 med änkemannen Erik Jacob Svensson. Per Augusts son Per Hilbert återfinns som skomakarmästare i Södertälje 1935.

Herman Geijer möter Skrått-Olle

Professor Herman Geijer 1871-1943 blev professor i Nordiska språk och grundade Landsmålsarkivet.(ULMA) i Uppsala. ”Våren 1898 fick kandidaten Herman Geijer ett anslag på 100 kronor för att i de ångermanländska dalarna ovanför Sollefteå göra dialektologiska och folkloristiska samlingar och undersökningar”. 

H. Geijer fotvandrade upp genom Ådalen och bodde under några månader i Holme och Mo. Under denna period så träffade han många sagesmän. En av dessa var Skrått-Olle. Olle var 80 år och Geijer beskriver honom som “From och vänlig, berättade om vittror och annat. Tror med rakt järta”.

En av berättelserna är om Olles farfar, båtsman Strand, som var med Sehlberg i slaget vid Svensksund. Båda båtsmännen från Resele blev tillfångatagna. Berättelsen är en mustig krigshistoria. Sjöslaget vid Svensksund den 9 juli 1790 är största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia.

Andra berättelser handlar om vittror. Olle var dräng i Sörtannflo då han uppsöktes av en vitterkvinna som erbjöd honom att lära sig att förgöra kreaturen för Flolund. Han tackade nej. Då fyller hustrun Sara Johanna i -"De hade vöri orätt de, o läre de på tok är. Du had åller vorti kvitta". Tron på vittror var stark.

Levi Johanssons etnologiska uppteckning från Holme

Levi Johansson 1880 -1955 var folkskollärare och folklivsforskare. Många av hans uppteckningar finns på Murberget. En av de uppteckningar som handlar om “Skrått-Olles käringa” har meddelats av folkskolläraren Johan Emanuel Flodström från Holme.

"Det är 20 år sedan så jag minns det mycket väl. Här i grannlaget var en gumma kallad Skrått-Olles käringa. Hon var mycket vidskeplig. N.E Persson en morbror till mig, ljög för gumman och sade, att han blivit ut för skrömta hemma hos sig, och nu ville han, att hon skulle komma dit och “föra bort” djävulskapet. Hon kom dit , synade överallt och var mycket viktig, och så ordinerade hon , att de skulle borra ett hål lika stort som en 10 öring på ena sidan dörren. I detta hål skulle de först lägga in lite kvicksilver, så sätta en 10 öring framför och slutligen slå igen hålet med en träpropp. Då skulle skrömta må ge sig iväg ut genom skorsten. Genom dörren skulle den varken slippa in eller ut. De gjorde som hon sade, och sedan påstod hon sig ha sett skrömta i form av en stor, tjock käring fara ned från stugutaket och ned i älven. Kom hon in på något ställe, och blåsten skramlade i spjället sade hon, att det var skrömta, som flydde upp genom skorsten."

Jag bor idag i detta hus i Holme och det känns tryggt att jag inte blir ansatt av skrömta.Det finns många öden att berätta. Idag är det enklare när vi har tillgång till olika arkiv. Att bevara minnen och berätta vidare ger oss ett perspektiv på vårt nuvarande liv. Berättelsen om drängen som stal en gris och som fick ett mycket tragiskt slut finns fortfarande i minnet hos några Reselebor.

/ Harriet Boman, Resele hembygdsförening

Källor.


-Husförhörslängder Resele, Ådals-Liden,Trehörningsjö

-Födelsebok Junsele

-Bouppteckningsprotokoll Ådals-Liden

-Moströmska gården Kerstin Lenngren Ann Renström utgiven 1988

-Sanningar och sägner i Ådalsliden Paul Lundin utgiven 1982

-Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad C. Hamnström utgiven 1972

-Lantmäteriet Historiska kartor

-Landsarkivet Härnösand polisprotokoll och fängelsehandlingar

-Levi Johansson uppteckningar Murberget 1918

-Herman Geijer Landsmålsarkivet SOFI uppteckningar 1898

-Bilder från Resele hembygdsföreningens samlingar samt privata.