"Fängsjöbjörnen" 1956

I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

Min hemsida om skogsbyn Fängsjö och min släktforskning

 

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"

(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)

För många år sedan skapade jag i samarbete med Patrik Andersson en hemsida om min släktforskning. Det blev en mycket spännande tid och en intressant uppgift som jag tog mig an med stor energi och lust. Det var under en tid när det var ganska nytt med egna hemsidor och jag fick söka ganska länge innan jag hittade en person som kunde hjälpa mig att skapa hemsidan. 

Jag hade under många år haft ett stort intresse av släktforskning och kände att jag ville förmedla lite av den forskning jag gjort. Patrik var otroligt hjälpsam och stödjande. Utan hans hjälp hade aldrig hemsidan kommit på pränt. Tyvärr har jag förlorat kontakten med Patrik - men wherever you are, Patrik - ett jättevarmt och stort TACK för din ovärderliga hjälp! (Se uppdatering)

Hemsidan har varit och är fortfarande till stor glädje för mig. Det kommer fortfarande, efter så många år hemsidan har funnits, glädjande kommentarer och funderingar och ibland rättelser kring innehållet och det känns så roligt och inspirerande. Jag släktforskar inte längre i samma utsträckning som tidigare, det blir mera bygdeforskning och övrig intressant historik som timat förr i bygden.  

Du är varmt välkommen att besöka min hemsida om du är intresserad av den lilla skogsbyn Fängsjö i Ådals-Lidens sn och om min familjs släktkrönikor.

Här hittar du min hemsida om släktforskning:

http://anitaberglund.se/

Uppdatering. Jag har hittat Patrik Anderssons hemsida. Jag läser där att han fortfarande hjälper släktforskare att skapa hemsidor. Om du funderar på att skapa en hemsida så vill jag varmt rekommendera Patrik! Här hittar du Patriks hemsida och kontaktuppgifter. 

Familjen Forslund i Stugubrännan, Ådals-Liden

Min mamma berättade vid ett tillfälle om en farbror med familj som hade bott i en liten stuga i Stugubrännan, strax söder om Jansjö i Näsåker. Hon visade mig senare platsen där han och hans hustru hade bott, men då var stugan riven och platsen öde. 

Jag fick långt senare veta att farbrorn hette Nils-Olof Forslund (1873-1965) och för en tid sedan fick jag se ovanstående foto av farbrorn och det lilla huset i Stugubrännan där han och hans lilla familj bodde. Så fint foto!

Persondata.

Nils-Olof Forslund föddes den 19 april 1873 i Fängsjö, Ådals-Liden sn. Han var son till skomakaren Nils Johan Forslund f 1845 i Boteå och  Kajsa Maria Andersdotter född 1849 i Fängsjö, Ådals-Liden..

Nils Olof emigrerade till USA 1900. Nio år senare återvände han till Sverige. Han gifte sig den 31 december 1909 i Ådals-Liden sn med Emma Kristina Karlsson. Hon var född den 29 april 1887 i Moflo, Ådals-Liden sn.

Barn:
Anna Karolina Forslund, född den 6 augusti 1909 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Hon dog den 21 januari 1987 i Ådals-Liden sn (SDB2). Hon gifte sig med Otto Söderqvist (1896-1957) från Resele. De bodde i Lidgatu och fick tio barn.

Källa: Magnus Johanssons hemsida: http://www.adals-liden.net/

Storbondens konkurs i Jansjö, Ådals-Liden

Berättelsen ovan är nedskriven av hembygdsforskaren Paul Lundin i Näsåker. Uppgifterna i Pauls berättelse skiljer sig lite mot de källor som finns till Magnus Johanssons information på sin hemsida. Men man får ta Pauls berättelse för vad den är; en hörsägen från förr som möjligen har korn av sanningar.

På Magnus Johanssons hemsida hittar jag följande uppgifter om familjen.

Anders Hermansson var född den 23 oktober 1763 i Holme, Resele sn. Anders gifte sig den 6 november 1791 i Ådals-Liden sn med Anna Jakobsdotter. Hon var född den 19 mars 1766 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Anders var först nybyggare och bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Omkring 1820 flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn. Anna dog där den 28 maj 1822 av håll och styng. Anders dog i Gårelehöjden den 17 mars 1848 av ålderdom.

Annas oäkta barn:
Per Andersson, född den 2 januari 1790 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 19 mars 1815 i Ådals-Liden sn med Katarina Persdotter. Hon var född 1787 i Grundtjärn, Anundsjö sn som dotter till Per Jönsson (1756-1846) och hans hustru Brita Jonsdotter (1762-1848). Per var först bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Efter något år flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn, där han också var bonde. 1858 överflyttades familjen från Ådals-Liden sn till Junsele sn. Katarina dog den 3 oktober 1869 i Gårelehöjden av åldersbräcklighet. Per dog i Gårelehöjden den 1 mars 1873.

Barn inom äktenskapet:
Kristina Andersdotter, född den 14 december 1791 i Näsåker, Ådals-Liden sn.
Dordi Andersdotter, född den 20 september 1793 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Anna Andersdotter, född den 14 augusti 1795 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Margareta Andersdotter, född den 28 september 1797 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Sara Andersdotter, döpt den 30 mars 1800 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Katarina Andersdotter, född den 17 oktober 1802 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Jakob Andersson, född den 4 mars 1805 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Märta Lisa Andersdotter, född den 27 april 1807 i Jansjö, Ådals-Liden sn, död där den 1 augusti 1810.
Anders Andersson, född den 1 oktober 1809 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 och Gårdbergsgrottorna.

I dagarna är det 28 år sedan jag första gången vandrade upp till Gårdberget (berget ligger mellan Omsjö och Överå på gränsen mellan Ådals-Liden och Junsele socknar). Jag fick idag tillfälle att vandra upp till Gårdberget igen, och samtidigt besökte jag den mytomspunna grottan som ligger strax nedanför bergets topp. Berättelsen om grottan ingår i ett märkligt människoöde som bland andra hembygdsforskaren Paul Lundin beskrivit i sin bok "Sanningar och sägner" från 1982 (sid. 122)

En resumé av Pauls berättelse:  Under 1900-talets första decennium blev Gårdbergsgrottan  en tillflyktsort för den fågelfrie rymmaren Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 från Jansjö Ådals-Liden. Zackes far var en värmländsk finne som kom till Ådals-Liden i slutet på 1860-talet. Han gifte sig med en flicka från Kläpp, Ådals-Liden och familjen flyttade så småningom till Jansjö, Ådals-Liden där barnen växte upp. (se familjebladet längst ner)

Redan som liten var Zacke ett obekvämt barn, en vildbasare som orsakade sina föräldrar stora bekymmer. Han var vig och stark, simmade som en utter men samtidigt en pojke full av skoj och finurligheter. Trots en ganska hård uppfostran från fadern i första hand så verkade ingenting bita på den finska tjurigheten och envisheten.

Zacke började tidigt tjäna sitt eget uppehälle. Han reste på våren år 1900 upp till skogsarbeten  i Norrbotten och Lappland. Drygt två år senare råkade han ut för den stora olyckan i sitt liv. Zacke råkade i hastigt mod dräpa en kronojägare i Jokkmokk. De närmare omständigheterna kring dråpet blev dock aldrig klarlagda. 

Uppdatering: Så här skriver Norrbottensposten om den tragiska händelsen: 

"Norrbottensposten torsdagen den 31 juli 1902.

Natten mot sistlidne söndag inträffade under ett dansgille i Holmträsk, Jokkmokk ett ruskigt uppträde, som troligen kommer att kräva ett människoliv. En arbetare Håkansson som upprepade gånger hotat en på platsen boende kronojägare Jönsson till livet, kom till gillet med en kniv i högsta hugg och frågade efter Jönsson.

Man stängde dörren men Håkansson slog sönder ett fönster och beredde sig därigenom inträde i danslokalen.  Jönsson sprang då ut på gården men upphanns där av våldsmannen som tillfogade honom ett djupt knivhugg i bröstet.

Alltsammans hade gått så fort, att ingen av de närvarande karlarna att ingripa, ehuru danslokalen var full med folk, kommit sig för att avväpna våldsmannen. När nu kronojägaren Jönsson sjönk blödande till marken, skyndade flera av de närvarande karlarna att ingripa, men måste draga sig tillbaka, enär Håkansson vilt högg omkring sig med kniven och sårade ett par av de närmaste, en med överläppen kluven och en annan fick ett hugg i knäet. En blott 16-årig flicka bland de närvarande hade emellertid mod och sinnesnärvaro nog att gå fram till den rasande mannen och lyckades verkligen lugna honom.

-”Lämna mig kniven”, bad hon, och fogligt lämnade han ifrån sig vapnet, varpå han utan motstånd lät sig bindas. Fjärdingsmannen eftersändes nu och missdådaren förklarades häktad.

Kronojägaren Jönsson befanns vara träffad av knivhugget alldeles bredvid hjärtat. Kniven hade genomträngt levern. Det lär vara mycket ovisst om den olyckliges liv kan räddas. Dådet får skrivas på rusdryckernas konto.”

Zakarias Håkansson fängslades och skickades med vaktare på tåget till fängelset i Härnösand. När tåget stannade i Aspeå lyckades Zacke rymma från sina vaktare. Zacke tog sig fram över skogen till Hermansjö och sedan vidare till skogarna runt Omsjö, Jansjö, Fängsjö och Stugusjön, platser han väl kände till sedan sin barndom. Trots att lagens långa arm många gånger var honom hack i häl så lyckades Zacke hålla sig undan. Han bodde ibland i de svåråtkomliga Gårdbergsgrottorna i Omsjö. Hans syskon hjälpte honom med mat och förnödenheter förutom det vilt han lyckades fånga genom fiske och gillring av fällor.

Zackes fyra bröder och vänner lyckades så småningom samla in så mycket pengar så att Zacke efter dryga tre år på flykt skulle kunna resa till Amerika och på så sätt komma undan rättvisan. Zacke tog vägen över Jämtland på väg till Trondheim och Amerika. Huruvida han någonsin kom fram till Amerika vet man inte med säkerhet. En man hittades omsider drunknad i en norsk fjällsjö och det antogs att det var Zacke som till sist mött sitt öde där.

Grottan i Gårdberget där Zakaris "Zacke" Håkansson gömde sig.

Gårdberget

Utsikt från Gårdberget. Storsjön

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.

Zakarias "Zacke" Håkanssons familj. Uppgifterna har jag lånat från Magnus Johanssons hemsida.

Håkan Kristoffersson var född den 20 februari 1841 i Norra Finnskoga sn, Värmlands län. Han gifte sig den 13 juni 1876 i Ådals-Liden sn med Sara Brita Zakrisdotter. Hon var född den 1 februari 1845 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Håkan var först arbetare i Söderfors, Ådals-Liden sn. Därefter flyttade familjen till Jansjö, Ådals-Liden sn, där han också var arbetare. Håkan dog i Jansjö den 20 oktober 1906. Sara Brita dog den 4 april 1915 i Jansjö av ålderdomsavtyning. Håkan utflyttade 1867 från Norra Finnskoga sn, men först 1876 inflyttade han till Ådals-Liden sn. Under perioden 1867-1876 hade han inte varit kyrko- eller mantalsskriven någonstans. Dock kan han ha vistats i Ådals-Liden sn före 1876 eftersom Sara Britas tre oäkta barn antog namnen Håkansson eller Kristoffersson. När sonen Alfred föddes har man i födelseboken antecknat honom som makarnas femte barn.

Barn:

Olof Peter Kristoffersson, född den 20 december 1868 i Holafors, Ådals-Liden sn.

Erik Kristoffer Håkansson, född den 23 april 1872 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Zakarias Håkansson, född den 31 mars 1875 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Jonas Peter, född den 30 november 1879 i Söderfors, Ådals-Liden sn, död där den 23 januari 1880.

Alfred Håkansson född den 24 oktober 1881 i Söderfors, Ådals-Liden sn. .

Emil Håkansson, född den 19 maj 1884 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Anna Karolina, född den 18 augusti 1887 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

Uppdatering 2020.  Zakarias Håkansson gifte sig i Jokkmokk 14 april 1900 med Hilda Teresia Holmström (1880-1954) Jokkmokk. Paret fick två barn, en dotter och en son. Dottern dog som spädbarn . Sonen gifte sig och avled i vuxen ålder. Paret fick inga barn.  

Zakarias Håkansson blev överförd till obefintlighetsboken år 1906. "Äktenskapet upplöst enligt meddelande från statistiska centralbyrån 16/4 1917. Skilda 2/2 1917." 

Ett varmt TACK till Carina Lundmark för informationen! 

2023-06-20

I en lokal tidning hittade jag följande notis från Norrbottens Allehanda 1898. Den gode Zakarias Håkansson f 1878 från Jansjö var ju känd som en riktig vild- och bråkmakare redan under sin tid i Näsåker. Han fortsatte sina bravader i Jokkmokk, innan han så småningom försvann på väg till Norge. Den här notisen förstärker den berättelse som jag skrivit om honom ovan.

2023-07-24 

Ett länktips:  https://levnadsoden.se

"Spännande personer och levnadsöden 1635-1920 från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland och Ångermanland.

Denna sida av vår lokalhistoria vill lyfta fram berättelserna som sedan länge varit glömda."

Om Zakarias "Zacke" Håkansson:

https://livsoden.se/arbetaren-zakarias-hakansson-adalsliden-1902/

Näsåkersbodarna

De flesta av fäbodarna i Ådals-Liden är övergivna sedan länge, förstörda av skogsavverkningar eller överväxta av skog. Ibland är det problem att få veta var fäbodplatsen funnits, men har man tur, genom personlig kännedom eller via gamla kartor, att få veta exakt var fäboden funnits, så kan man ofta hitta rester på fäbodplatsen av husgrunder, kvarlämnade bruksföremål och öppna ytor som bekräftar att där funnits ett boställe.

En fäbod som vållat lite problem för mig att hitta är Näsåkersbodarna. Jag har hört talas om dem men inte fått klarhet exakt var de legat. Det visade sig dock att fäbodarna var mer nära och tillgängliga än jag först trodde. De låg ganska nära både den gamla och nya Omsjövägen, inte långt från Nävermyrtjärnen. (I Ortnamnsregistret står: "Näsåkersbodarna norr om Oxsjön")

För ett par månader sedan fick jag äntligen tillfälle att gå till Näsåkersbodarna. Det finns en byggnad kvar på platsen. Byggnaden har gjorts om till en skogskoja med stall och användes främst av skogshuggare och hästar fram till mitten av 1960-talet. En kusin till mig berättar att hon hjälpte skogshuggarna en julhelg i slutet av 1950-talet med att ge hästarna mat medan huggarna fick en välförtjänt vila i sina hem över helgen.

Troligtvis upphörde fäbodlivet tidigt i Näsåkersbodarna. Någon som vet mera? Vilka bönder brukade Näsåkersbodarna? Finns det några gamla bilder från Näsåkersbodarna?

 

Byggnaden som finns kvar i Näsåkers fäbodar. Den är omgjord till en skogskoja med stall

 

Uppdatering: Jag har fått den här bilden. Motivet är målat på ett tråg och tråget har tidigare tillhört familjen Näsström i Näsåker. Målningen på tråget lär vara av Näsåkers fäbodar (som brukades av  bl.a. fam. Näsström) Signaturen på målningen är B.O. (möjligen B.U.)  Tack Åsa!


Jag hittade i Projekt Runeberg en berättelse av Anna Lindhagen som publicerades i Svenska Turistföreningens årsskrift 1902, där författarinnan under en resa i Ådalen besökte Näsåkers fäbodar.

Källa: http://runeberg.org/stf/1902/0232.html


"Uppåt Lidens socken kommo vi i morgongryningen,
där forsen brusar vid Mo nedanför en drömmande gård.
Sedan ända fram till Näsåker njöto vi förspelet till
soluppgången. Det hade böljat kännas litet kallt och kusligt,
men vi lifvades af solens ankomst. Den förebådades af
rosenskimret och af att höjderna på södra stranden blefvo
allt ljusare, först rörande svagt i violett, så rosa och plötsligt
lågo de i full solbelysning, i hvilken gårdarna brunno röda.
Men ännu dolde sig solen bakom norra sidans skogar.
Man kom att tänka på honom i »Kärnfolk», som bodde på
den mörka sidan af älfven och alltsedan barn längtat öfver
till den andra, dit ljuset nådde först.

Vid 3-tiden på morgonen just som vi kommo fram till Näsåker — vårt mål -
gick solen upp äfven för oss. Nu låg hela landskapet
belyst, dagen var inne. I gårdarna var folket redan uppe, ty
i den hetta som rådde måste det dragas nytta af
morgonsvalkan. Några voro i full fart med att slå, andra syntes
i dörrarna litet sömnigt komma ut och taga fatt på sina liar.
Vi togo in på gästgifvargården. Och hvad vi längtade i säng!
Men vi glömde alldeles tröttheten för den syn som
visade sig för oss, när vi gingo ut på nipkanten. Ner till
älfven hade solen icke hunnit, där brusade Nämforsen ännu
i allvarlig nattbelysning, medan uppe på nipan björkarna
genomsilades af solljuset. Molins ord: »Detta är Adalen,
Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!»
gåfvo oss uttryck för hvad vi kände.

De två dagar vi stannade öfver i Näsåker blefvo rika
på intryck. Morgonkaffe dracks långt fram på förmiddagen
bland björkar med de rakaste, hvitaste stammar och som
äro så kära för hvarje norrlandsälskare. Därefter följdes vägen, som börjar bakom prästgården med en björkallé och fortsätter genom granskog ned till
forsen. Denna brusar fram i flera armar och äfven i
somras i torkan med betydliga vattenmassor och förbi de gamla
märkliga hällristningarna, som Molin tar till utgångspunkt
vid sin ypperliga ådalsskildring. I den minsta och lugnaste
älfgrenen, som kilar fram mellan träd och mossiga stenar,
bildas genom fördämningen i och för laxfisket en näpen liten
sjö. Där ligger vattnet lugnt vid stränderna under
öfver-hängande grenar, medan strömmen rinner frisk fram midt i.
Ett bad där är något så härligt, att det — för att uttrycka
sig med Karl Erik Forslund — verkar som en dikt. Och
den måltid, bestående af lax och hjortron, som vankades
därefter på gästgifvargården, var också som en dikt — om
fors och myr.

Natten tillbringades i en fäbod, dit vägen gick genom
skog så uthuggen och morasig, att den knappast kunde kallas
vacker; men en myr här och hvar hade likväl bevarat åt
landskapet något af dess ursprunglighet. Myren, hvar man
än må finna den, med sin tufviga sumpmark, sina småbuskar.och sitt hjortronris, bland hvilket hjortronen påträffas fläckvis, smakar alltid litet af vildmark. Gumman, vår vägviserska, var treflig och pratsam och hade den allra finaste
uppfattning af huru roligt det är att gå i »märka». Det är ej
alla fäbodar som ligga naturskönt invid stilla sjöar och
med vida utsikter. Så var ej heller förhållandet med
Näsåkers fäbodar, men genuint var där likväl: kor,
mjölkbunkar och ostar, två duktiga fäbodjäntor, två snygga
»störes» och mygg och flugor i det oändliga. Den ena  af flickorna var riktigt vacker och af den ljusa ångerman-ländska typen. Hon skötte en ladugård med ty åtföljande
omsorger äfven om mjölk, käming och ystning alldeles
ensam, ehuru hon bara var 16 år, men hon var
stark-lemmad för sin ålder. Lätt som ingenting bar hon den på
ryggen fastbundna kärnan med tjockgrädden i, då hon på
aftonen följde till vägs nedåt byn vår gamla vägviserska,
som sedan skulle bära kärnan en mil öfver dåliga
skogsvägar. De sågo trefliga ut de båda kvinnorna, då de
af-lägsnade sig, och som äkta fjällfolk."

/ Anna Lindhagen. Svenska Turistföreningens årsskrift 1902.

---------------------------------------------------------------------------

Mer om "Fäbodens historia": http://anitaberglund.se/faboden.htm

"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 4. Oringsjö naturreservat.

Fortsättning på Paul Lundins berättelse del 3.

"Redan som pojke hörde jag talas om Oringsjö urskog. Det var jägare, fiskare och fångstmän som kommit in på min fars affär, och ofta handlade samtalen om dessa stora, vilda och ödsliga skogar, där varken såg eller yxa gått fram under de senaste tvåhundra åren.

När jag var i 15-16-årsåldern fick jag för första gången göra ett besök här med  jägaren och trappern Jakob Petter Sjödin, kanske mera känd som "Hôlt-Jakob". Det var för mig en stor upplevelse, och med den andaktsfull känsla strövade vi fram genom dessa stiglösa vildmarker, där vi träffade på denna mossbelupna urskog, där vinden spelar upp sina mollackord i trädkronorna vid Fröhöjden, Oringsjöberget, Björnberget, Mo-Fäbodberget och Björnnacken, för att nu nämna några namn.

Det var väl egentligen ingen, som riktigt lärde känna dessa villsamma skogsmarker, där vandringsstigarna var få, och där man sällan lyckades ta rätt kosa. På sina ställen kunde man sommartid hejdas av grönt gungfly eller svarta små skogstjärnar, ombekransade av tätt sammansluten blandskog. Folk ville gärna påstå att dessa skogar var förtrollade, ty man kunde möte vittror eller annat trolltyg, medan hemska och svårförståeliga ljud skrämde de vägfarande. Och bland de murknade vindfällena bodde vildmarkens ludna bebyggare; lo, järv, mård och björn, vilket trots allt lockade inbitna jägare upp till denna vildmark.

När bolagen började göra sitt intrång efter 1870, tog exploateringen även här någon fart, men mycket tack vare gammal bondekonservatism och det avlägsna läget fick Oringsjöområdet stå orört. När vi nu strövar längre och längre in, är det som om vi skulle ha blivit förflyttade sekler tillbaka. Men tack vare folk, som insåg vilken guldgruva området var för nutidens stressade människor, kunde man dels skapa dessa vackra vandringsleder genom den gamla urskogen, dels också rekonstruera den gamla fäbodvallen i det sydöstra hörnet av reservatet.

Mobodarna ca 1920

Där fäbodvallen nu är belägen på Mo-Fäbodbergets sydsida, påbörjade bönder i Mo by i Resele under senare delen av 1700-talet utföra odlingar, och 1805 hade de kommit så långt att Oringsjö, som platsen döptes till, upptogs som nybygge i jordeboken. Av allt att döma tycks dock ingen bebyggelse ha ägt rum, ty vad som planerades som ett nybygge omändrades till fäbodvall. Befintliga rester av flera större hölador visar dock, att det inte bara var fäbodnäringen som stod högt i kurs inom försörjningen, utan jämväl också jordbruket främst höbärgningen. Fäbodvallen var vid den här tiden större än den är nu och gav god återväxt. Man hade också den omfattande Landtegen högre upp, vilken delade Fäbodberget och Björnberget åt. Denna myr med sitt kuriösa namn gav stora mängder starrhö, som efter nedslagning och torkning konserverades i de stora höladorna nere på vallen. När så snöföret gav möjlighet till hemtransport fram på vintern, hämtades höet och kördes ner till byn. Det var ungefär en mil mellan vallen och Mo by. Man kan konstatera att slåttern i gamla tider pågick från sommaren tills det börja frysa på senhösten.

Allt detta och mer därtill om försörjningen i gamla tider går vi och talaar om, Hinke och jag, medan vi vandrar ner mot bodarna. Vi njuter av stillheten och lugnet. Här och där skymtar någon myrstack, en korp kraxar och några lavskrikor kommer ljudlöst flaxande framför oss. Vi ser många vindfällen och många granar är toppbrutna av snötyngd och blåst. Oringsjö urskog består av minst 95% gran upp emot 260-280 år.  En del av tallarna bär spår av brand, men eftersom de står intill oskadade 200-åriga granar, så är det tydligt att ingen brand har gått fram i området de senaste 200 åren.

Samtidigt trivs olika mossor. lavar, svampar och insekter som älskar skugga, murknade trädstammar och långsamma förändringar i miljön. En av de sällsynta invånarna i Oringsjö-reservatet är den stora barkplattbaggen som bara är känd på ett femtontal platser i världen varav hälften i Sverige. Barkplattbaggen är starkt utrotningshotad. Reservatet omfattar 58 Ha. Staten äger marken och Skogsstyrelsen förvaltar området.

Hinke och jag har passerat Oringsjö, som förr kallades Mo-Orrsjön och Landtegen och det börjar glesna mellan träden.

- Nu är vi snart framme, säger Hinke. Det ska bli gott med kaffe och smörgås!"

Text: Hembygdsforskaren Paul Lundin

Historik: Fäbodens historia.

Mer om Mobodarna:

http://smulansblog.blogspot.se/2012/06/mobodarna.html

http://smulansblog.blogspot.se/2006/08/mobodarna-i-oringsj-naturreservat.html

Byskola i Jansjö, Näsåker 1924



Fr.vä: Anny Nilsson (?), Gustaf Näslund (?), okänd, Emanuel Englund, Knut Eriksson, Anna Englund. Lärarinnan Elin Johansson


Jag fick häromdagen låna ett intressant kort. Fotot visar skolbarn i Jansjö år 1924. Lärarinnan heter Elin Johansson. Jag har fått namnen på två (möjligen tre) av barnen är men tar gärna emot hjälp att få flera barn identiferade! :)

Huset i Jansjö, där skolundervisningen höll till.

Skolan i Jansjö inhystes vid den tiden hos familjen Alfred Håkansson.

Uppdatering: Jag har fått veta att skolundervisningen inte var i det hus som visas på bilden. Den höll till i ett närliggande hus som inte syns på fotot.

Vindkraftsutställning på Medborgarkontoret

Utställningen med montagebilder och information om vindprojektet Fängsjö/Storsjöhöjden finns nu i Medborgarkontoret i Näsåker.

Montagebilden ovan är från Omsjö, där vi bor. För mig är den här montagebilden skrämmande och jag är ordlös..


Fakta: I Fängsjö/Storsjöhöjdens område i Näsåker planeras ett storskaligt vindindustriområde med över 200 vindkraftverk och 210 meter (!) höga. Det kommer att bli det näst största vindindustriområdet i Norrland! Blinkande hinderbelysning, höga bullernivåer och förstörd boendemiljö är vad som väntar oss boende och fritidsboende i Omsjö, Fängsjö, Tallnäset och Grundtjärn.

I Sollefteå kommun planeras för över 700 vindverk = ca 25 % av hela Sveriges vindkraft. All vindkraft (och vattenkraft) i Norrland fraktas till Tyskland och södra Sverige där elkraften behövs. Norrland har redan ett elöverskott. Vindbolagen får stora statliga subventioner och tar hem vinsterna av vindproduktionen. Sollefteå kommun och kommuninvånarna tjänar ingenting på den stora vindkraftsetableringen. Notan drabbar elabonnenterna och skattebetalarna. Elnätet söderut måste dessutom byggas ut för miljarder för att klara elöverföringen söderut.

Alla vackra forsar i Norrland byggdes ut och förstördes för ett sextital år sedan. Nu är det skogen och naturens tur. Vår största rikedom ska exploateras. Ett nytt baggböleri är på gång.

Mer om vindkraftsexploateringen i Sollefteå kommun:
http://snurrigt.vildavastra.se/

Per Andersson, f. 1790 Jansjö, "uppgång och fall".

Jag håller på att rensa i den gamla datorn och flytta över en del till den nya. Då kan man hitta en hel del som är bortglömt. ;) Den här gamla artikeln från 1980 av hembygdsforskaren Paul Lundin är en sådan "liten skatt" som jag gärna bjuder på här.

Artikeln handlar om storbonden Per Andersson f 1790 i Jansjö, Ådals-Liden och hans "uppgång och fall". På Magnus Johanssons hemsida finns Per Anderssons familjetavla.

Skogspatronen J.P. Sjödin (1839-1931)

I inlägget om "Nicke" Sjödin i Jansjö uppstod en diskussion om hans äldre bror Jonas Peter Sjödin 1839-1931. J.P. Sjödin var en betydande skogspatron på sin tid i Resele och Ådals-Liden. Han köpte och sålde skog under senare delen av 1800-talet; den period som var den största och lönsammaste skogsexploateringen någonsin i vårt land. Om sin tid som skogs- och sågverkspatron har J.P. Sjödin utförligt berättat om i två böcker "Vår släkt" från 1924. (Böckerna finns att låna på Biblioteket)

Kort släkthistoria om familjen Sjödin.

Göran Jonsson (1789-1852) med familj kom från Arbrå i Hälsingland till Ådals-Liden. Efter ett kortare uppehåll i Junsele, där han hade svårt att få arbete, återvände han till Ådals-Liden hösten 1817. Tack vare hjälp av prosten Berlin i Resele fick han bygga och bo på den lilla jordlott som låg mellan allmänna vägen och den s.k. Lappbäcken vid färjestället. Mer om Färjestället där Göran Jonsson blev den förste färjekarlen.

Paret fick sju barn:

- Lena Helena (1811-1852 gifte sig med Per Hendricsson i Stugsjön, Ådals-Liden.
- Jonas Göransson Sjödin (1813-1889) Se nedan. Torpare, bonde, fjärdingsman. Gifte sig med Lena Brita Jacobsdotter. Föräldrar till J.P. Sjödin.

- Hans Lindström(1815-1872) gifte sig med Anna Nilsdotter och flyttade till Långsele.
- Göran Göransson (1818-1873) gifte sig med Aurora Filipsdotter (1813-1880)
- Kajsa Greta (1820-1900) gifte sig med Hans Persson i Krånge, Resele.
- Erik (1822-1900) gifte sig först med Brita Hermansdotter och flyttade till Forsås och senare med Anna Stina Hansdotter. Han står antecknad som sockenskräddare.
- Per (1825-1883) gifte sig med Gertrud Persdotter och hamnade i Näsåker.

  Jonas Göransson Sjödin 1813-1889 ohh  

 Lena Brita Jakobsdotter 1812-1901

Jonas Göransson Sjödin 1813-1859 ohh Lena Brita Jakobsdotter 1812-1901

Barn:
- Hans Jakob Sjödin 1835-1911
- Jonas Peter Jonsson Sjödin 1839-1931 (se nedan)
- Erik Georg Jonsson 1840-1858
- Katarina Helena Jonsdotter Sjödin 1842-
- Nils Johan Sjödin 1846-1921
- Karl Oskar Sjödin 1850-

 Jonas Peter Jonsson Sjödin 1839-1931  med familj bodde under lång tid i   Lidgatu, Ådals-Liden innan familjen 1903 flyttade till Sollefteå. (Hemslöjdshuset, Storgatan 43)   Senare  flyttade J.P. Sjödin till Härnösand där han avled 1931. J.P Sjödin ligger begravd i Ådals-Liden.

J.P. Sjödin 1839-1931

Jonas Peter Jonsson Sjödin var född den 15 maj 1839 i Lidgatu, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 28 oktober 1866 i Ådals-Liden sn med Maria Dorotea Persdotter. Hon var född den 24 maj 1849 i Lidgatu, Ådals-Liden sn. Jonas Peter var först bonde i Kläpp, Ådals-Liden sn, därefter i Näsåker, Ådals-Liden sn. 1875 flyttade familjen till hemman nr 2 i Lidgatu, Ådals-Liden sn om 5 1/24 seland, där Jonas Peter skrevs som bonde och faktor. Maria Dorotea dog den 16 november 1884 i Lidgatu av lungsot. Jonas Peter gifte om sig den 31 juli 1886 i Maria Magdalena (Stockholm) med Katarina Lovisa Ritzén. Hon var född den 30 augusti 1853 i Junsele sn som dotter till skolläraren Erik Ritzén och hans hustru Brita Stina Ullstedt. Familjen flyttade 1894 till Ed sn.

Barn i första giftet:

Petter Sjödin f 1868 vid invigningen av en minnessten i samband med att han donerade sitt sommarhus "Pettersborg" till Sollefteå stad 1958.

Peter Sjödin, född den 22 maj 1868 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Ägare av "Pettersborg", Sollefteå.

John Sjödin, född den 18 september 1870 i Näsåker, Ådals-Liden sn.

Märta Helena Sjödin, född den 9 januari 1873 i Näsåker, Ådals-Liden sn.

Petter och Georg Sjödin t.hö.

Georg Sjödin född den 20 december 1875 i Lidgatu, Ådals-Liden sn. "Ägare av fastigheten Storgatan 37, skogsägare i Torsvik AB, sommarställe på Nipudden. Delägare i Forsmoforsen. Georg Sjödin jur. kand drev juristbyrå Storgatan 37" (Källa: Sollefteå bilddatabas).

Oskar Sjödin, född den 11 april 1878 i Lidgatu, Ådals-Liden sn.

Maria Teresia Sjödin, född den 20 juli 1880 i Lidgatu, Ådals-Liden sn.

Barn i andra giftet:

Einar Sjödin, född den 28 oktober 1887 i Lidgatu, Ådals-Liden sn.

Siri Sjödin, född den 23 januari 1890 i Lidgatu, Ådals-Liden sn.

                                

Familjebild av Familjen J P Sjödin. Bildens ägare Gunnar Wahlberg som på sin hemsida skrivit mera om sin morfar J.P. Sjödin och hans familj. 

Källor:
- Magnus Johanssons hemsida om Ådals-Lidens befolkning.
- J.P. Sjödins bok "Vår släkt del 2"
- Bilder från Sollefteå Bilddatabas.
- Bok: Sollefteå Hembygdsförening 1987.
- Hfl

- Gunnar Wahlbergs hemsida.

"Nicke" Sjödin (1846-1921) Jansjö Näsåker

Uppfinnaren Nicke som var nära att skapa en egen Perpetum Mobile..

Trots att stugan i Jansjö var liten och trång för den barnrika familjen hade den uppfinningsrike Nicke utrymme för en egen snickarverkstad i nästan halva huset!

"Nicke" Sjödin 1846-1921

Verkstaden var ett kärt tillhåll för honom både dagar och nätter. Där höll han många hemligheter väl förborgade. Därinne ville han vara ostörd bland virke, spån och verktyg. De som tilläts komma in där var lätt räknade. Speciellt kärv var han när han höll på att utveckla någon av sina många underfundiga idéer.

Det har till exempel berättats att en av lapparna, som bodde i trakten på den tiden, blev utkörd ur verkstaden en gång. Lappen, som annars var god vän med Nicke, trodde denne hade blivit spritt språngande galen!

Nicke var en gång på äldre dagar nära att lyckas med sin egen Perpetum Mobile – ett evighetshjul.

Han hade byggt flera stycken som gick runt av egen kraft. Han hade väl fått dem att fungera några timmar på sin höjd, men en gång lyckades han få ett hjul att gå oavbrutet i ett helt dygn med hjälp av kvicksilver i små kanaler. Då blev Nicke eld och lågor!

Valdemar, dottersonen, har berättat hur han klädde sig i bästa kostymen och kammade omsorgsfullt sitt vita, långa skägg (det räckte nedom byxlinningen) för att bege sig till Härnösand och söka patent på sitt evighetshjul. När Nicke kommer utanför ytterdörren stannade hjulet. Det är inte svårt att föreställa sig hur ilsket besviken han blev då.

Nicke försökte sig också på att konstruera en sparkstötting med två korta medar och en lång i mitten. Hela sparken var av stål dessutom. Det blev aldrig så många exemplar, och modellen syns inte ha blivit någon succé. Tanken var onekligen god. Det har sagts att han skulle ha blivit ”frånlurad” idén till järnsparkens föregångare av sin egen syster och svåger.

Denne oförvägne, men fattige, tusenkonstnär byggde också många båtar av olika slag, och vidare ansågs han vara en duktig skidfabrikant. Hans skidor var både långa och breda och folk tyckte de var lättåkta och starka, något som dagens skidåkare bara kan le åt. Det torde tarvas tre, fyra av nutidens plastskidor i bredd innan de uppnår samma bredd som Nickes…


Av Bertil Nordin, barnbarnsbarn till Nicke.

Ett varmt TACK Bertil!


Från Magnus Johanssons hemsida hämtar jag dessa uppgifter om Nicke Sjödin:

Nils "Nicke" Johan Sjödin var född den 19 januari 1846 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 27 oktober 1872 i Ådals-Liden sn med sin kusin Andrietta Helena Göransdotter (dotter till Göran Göransson (1818-1873) och Aurora Filipsdotter (1813-1880). Hon var född den 6 april 1850 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Nils Johan var först landbonde i Prästbordet (Nybruket), Ådals-Liden sn. 1882 blev Nils Johan torpare i Omsjö, Ådals-Liden sn. Slutligen flyttade de 1890 till Jansjö nr 1, Ådals-Liden sn, där han först var arbetare och sedan arrendator. Andrietta Helena dog den 25 maj 1910 i Jansjö av brännskada. Nils Johan dog den 19 februari 1921 i Jansjö av lunginflammation.

Barn:

Emma Helena Sjödin, född den 22 juli 1873 i Nybruket, Ådals-Liden sn.

Karl Oskar Sjödin, född den 4 juli 1876 i Nybruket, Ådals-Liden sn, död där den 27 juli 1876.

Karolina Sjödin, född den 27 januari 1878 i Prästbordet, Ådals-Liden sn. Hon gifte sig den 6 mars 1908 i Ådals-Liden sn med Erik August Eriksson. Han var född den 13 januari 1880 i Fängsjö, Ådals-Liden sn. Erik August var först arbetare i Fängsjö nr 1, Ådals-Liden sn. Mellan 1914 och 1916 är han skogsarbetare i Jansjö nr 1, Ådals-Liden sn. Därefter är han skogsarbetare i Prästbordet, Ådals-Liden sn. 1918 blev han skogsarbetare i Rå nr 2, Ådals-Liden sn. Makarna lever 1930 i Rå.

Andrietta Sjödin, född den 17 mars 1879 i Nybruket, Ådals-Liden sn.

Kristina Sjödin, född den 8 april 1880 i Nybruket, Ådals-Liden sn, död där den 15 maj 1880 av diarré.

Kristina Sjödin, född den 8 mars 1882 i Nybruket, Ådals-Liden sn, död där den 30 september 1882 av kikhosta.

Mikael Sjödin, född den 29 september 1883 i Omsjö, Ådals-Liden sn.

Jonas Sjödin, född den 27 januari 1885 i Omsjö, Ådals-Liden sn, död där den 29 augusti 1886 av rödsot.

Maria Sjödin, född den 28 april 1886 i Omsjö, Ådals-Liden sn.

Georg Sjödin, född den 20 oktober 1887 i Omsjö, Ådals-Liden sn, död den 29 mars 1897 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

Petrus Sjödin, född den 16 april 1889 i Omsjö, Ådals-Liden sn, död där den 15 september 1889.

Lovisa Sjödin, född den 7 december 1890 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

Nils Sjödin, född den 6 januari 1892 i Jansjö, Ådals-Liden sn, död där den 24 januari 1892.


Uppdatering: "Nickes" bror skogspatronen J.P. Sjödin.

Bröderna Olle, Jakob och Nils Sjöström Västanbäck, Näsåker

Olof "Olle" Andreas Sjöström 1873-1950.

Den här häftiga bilden hittade jag i Sollefteå bilddatabas. "Motorcykeln" ser ut att vara ett mellanting mellan moped och motorcykel. Ett smått märkligt fordon..! ;)

Personen på kortet är en av de tre bröderna Sjöström som bodde i Västanbäck i Näsåker på sin tid: 

Olof "Olle" Andreas Sjöström 1873-1950.  Olle Sjöström var gift med en kusin, Helena Nilsdotter f 1875 i Jansjö. Paret fick inga barn. När Olle dog 1950 flyttade Helena hem till sina bröder, "Nils-Olofs pojka", som levde ogifta i sitt föräldrahem i Lidgatu.

Det sägs att bröderna yttrade när Helena  flyttade tillbaka: "Komma tillbaks? Nu när hon är utsleten"....!

De övriga bröderna, som även de bodde i Västanbäck, Näsåker, hette Erik Jakob Sjöström 1888-1964 och Nils Sjöström 1892-1972.  Bröderna ansågs rika och de hade stora skogsskiften.

Jakob Sjöström

Jakob Sjöström

Erik Jakob Sjöström 1888-1964 blev bonde på fädernegården i Västanbäck. Han gifte sig med Signe Gradin (1887-1940) från Junsele och de fick ett barn, dottern Sonja.

Nils Sjöström med fru Anna

Nils Sjöström 1892-1972 gifte sig med Anna Filip f 1893 från Sollefteå. Paret bosatte sig i Rå, Näsåker och de fick också en dotter, Anna Brita. Både Nils´ och Jakobs döttrar blev barnlösa.

Ungdomsfoto av Nils Sjöström

Nils, Anna och dottern Anna-Britta Sjöström, familjens dräng Petrus Vestin och en flicka ev. Collén.

Det fanns ytterligare sex syskon till bröderna Sjöström. Ett par av dem dog unga medan övriga syskon  gifte sig och flyttade till andra orter.

Föräldrarna till bröderna Sjöström var Andreas "Anders" Olofsson Sjöström (1840-1923) i Jansjö Ådalsliden och hans hustru Brita Stina Persdotter (1848-1929) från Västanbäck.  

Brita Stina var dotter till Per Erik Hermansson 1816-1865 och Sara Stina Nässtedt 1821-1909 i Västanbäck, och det var i deras föräldrahem som paret bosatte sig efter giftermålet 1866.

Uppdaterat 2021:

I Rötters porträttfynd hittar jag följande foto med kommentar av en syster till bröderna Sjöström:

AGNETA Helena Filip, född Sjöström 1886-01-21 i Westanbäck, Ådalsliden (Y) död 1969-01-25 i Skarped, Sollefteå. Vigd 1918-08-23 med Olof EMIL Filip, född 1883-02-17 i Skarped, död 1954-12-13 i Skarped. Agnetas far & mor: Anders Sjöström, född 1840-10-30 i Jansjö, Ådalsliden, död 1923-03-29 i Westanbäck. Hemansägare. Vigd 1866-06-24 med Brita Stina Persdotter, född 1848-11-08 i Westanbäck, död 1929-05-15 i Westanbäck.

Katalog:Tor Ekholtz

Fotografens namn & adressTor Ekholtz

Uppdatering nov. 2022.

Någon gång, sannolikt på 1930-talet (möjligen redan på 1920-talet), så blev det ett rättsfall ang. rätten till en vattenförsörjning från en privat källa på berget ovanför Västanbäck ner till Västanbäcks by. Marken där källan fanns ägdes av bonden Jakob Sjöströms bror Olle Sjöström. Vattenledningen gick ner till Västanbäck via Bror Lundins ägor och försörjde stora delar av Västanbäck.

Ett bråk uppstod emellertid mellan Jakob Sjöström och Bror Lundin vilket gjorde att Jakob Sjöström stängde av vattnet från källan ner till byn. Det utvecklade sig till ett rättsfall som Bror Lundin vann.

Är det någon som har mer kunskap om detta och finns rättsfallet att hitta i domstolshandlingar? Det skulle vara mycket intressant att få veta lite mer.