Det gamla skåpet har kommit hem.. Hembygdsgården Ådalsliden

 Kopierat från ett inlägg i "Ådalslidens församling, vår historia" i Facebook: 

Det här gamla och vackra skåpet har ikväll kommit på plats i Ådalslidens Hembygdsgård. Sept. 2023. Tack L-O Eriksson m.fl. för flytten! 

Skåpet har stått i den gamla Hembygdsgården när gården stod på sin ursprungliga plats i Norrmoflo. Skåpet ägdes av nämndemannen och bonden Pehr Josefsson (1808-1892) som var ägare till gården mellan 1849-1858. Hembygdsgården brann senare ner 1973 på dess senare plats på Prästnipan i Näsåker.

Pehr Josefsson var en duktig träsnidare och finsmed; en färdighet som gick i arv till flera av hans söner och sonsöner, men om det är P.J. som gjort det här skåpet är oklart. Skåpet är tyvärr inte signerat. Skåpet gick dock i arv till Pehr Josefssons son Erik Olof Persson (1845-1931). När E.O. Persson sålde sitt hemman i Norrmoflo följde skåpet med när familjen flyttade till Rå i Näsåker 1893.

Efter flytten till Rå Näsåker 1893 skapades kurbitsmålningarna på skåpet av Pers´ Hans Olsson Lundin 1837-1926 (”Målar-Hank”) i Näsåker’. Han var farfar till hembygdsforskaren Paul Lundin (1922-2003) i Näsåker. ”Målar-Hank” Lundin var född i Gerdsjö, Rättvik i Dalarna. Han flyttade till Näsåker 1859. ”Målar-Hank” blev en välkänd s.k. ”dalamålare” i Näsåker med omnejd.

Skåpet är en gåva till Hembygdsföreningen i Näsåker av Pehr Josefssons ättling Kenneth Eriksson, Näsåker.

Nu är det gamla skåpet på plats i Hembygdsgården i Näsåker, och det känns som att det har kommit till den plats där det hör hemma.  

Den gamla hembygdsgården i Ådalsliden.

 

Detta är den gamla Hembygdsgården (i mitten på bilden) när den stod på dess ursprungliga plats i Norrmoflo, Ådalsliden. Bilden återfinns i Sollefteå bilddatabas.

Platsen där gården stod i Norrmoflo kallades "Per Jösopsbacken". Namnet kommer efter nämndemannen och bonden Pehr Josefsson (1808-1892) som var ägare till den gamla Hembygdsgården i Norrmoflo mellan 1849-1858. Pehr Josefsson var f.ö. min mans ffff.

Den gamla hembygdsgården flyttades senare till Prästnipan 1938, men brann tyvärr ner 1973. Mer om den gamla hembygdsgårdens historia finns att läsa i Ådals-Lidens hembygdsbok sid. 193.

Hällås med Stig Lindblad

För några år sedan hade Stig Lindblad i Moliden och jag ett samarbete om den numera förfallna byn Hällås inom Resele sn. Det blev en mycket intressant period med många samtal, forskning och möten. Vi besökte den numera ödebyn ett flertal gånger och vi fick möjlighet att berätta och visa byn vid ett flertal tillfällen för olika grupper. Vi höll kontakt och varje jul hördes vi av per telefon eller julkort.

I år fick jag inget samtal från Stig. Jag har nu fått veta att Stig lämnade jordelivet i höstas. Det känns otroligt sorgligt. Jag minns Stig med mycket värme och tacksamhet. Tack Stig för din fina vänskap.

På min blogg finns flera inlägg om byn Hällås som skrevs under tiden vi samarbetade om byns historia. För er som är intresserade sök "Hällås" i sökrutan på min blogg så kommer alla inlägg upp.

Nedanstående reportage om Hällås med Stig Lindblad gjorde Katarina Östlund i tidningen Ångermanland år 2013.

 https://www.tidningenangermanland.se/2013-10-05/forfall-som-vacker-manga-minnen

                                      

Varmt TACK till Paul Lundins minnesfond

Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.

På minnestavlan står följande motivering: "För att Anita Berglund i Paul Lundins anda och med hjälp av nutidens media sprider viktig kunskap till nya generationer om vår bygd och människorna som levat här."

En minnesvärd dag som jag kommer att minnas med stor glädje och värme.

Ett varmt TACK!

Min hemsida om släkt- och bygdeforskning ..

                     

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"  (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida:           - Historik Fängsjö          - Omsjöfinnarna          - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor          - Johan Anders Johansson, min morfars anor          - Ada Johanna Nygren, min farmors anor          - Anders Olof Berglund, min farfars anor  Min hemsida: anitaberglund.se

Omsjöfinnarna.

Från min hemsida:

Omsjö - "finnbyn".

Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.

De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till försörjning.

De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också räknas som en genuin finnby.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en artikel han skrivit:

  "I sin avhandling om den finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -" är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står sjön skriven som "Omsjiöträsk".

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535, Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra att både uttala och skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla; min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker, Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till 12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö (Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark. På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda, abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt folk, dessa finska kolonisatörer."  Slut citat av Paul Lundin.

De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare  (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god hjälp av, nu bortgångne,  Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö, Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.

Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.

Litteratur:

- "Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt Sjöberg. 1999.

- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam. 2001.

-  Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker

- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe      1948

 

 

Historik Fängsjö, Ådals-Liden

Från min hemsida: 

FÄNGSJÖ.

När jag för många år sedan började intressera mig för Fängsjös historia fann jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Den historia som Paul berättar i sin artikel, och som han i sin tur hade hört av äldre ortsbor, inspirerade mig att forska vidare på denna bys historia. Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av artikeln:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!                                                                   

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på.

I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.

Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  Slut citat av Paul Lundin.

 Jag förstod att bakom denna historia fanns en "sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld" heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag har, (tyvärr kanske...)  inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:

Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786 flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825. Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)

Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:

…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......” 

Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden.  1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.

Under 1830-talet har en annan dalmas  Lassols Anders Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År 1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9 dels andel i Fängsjö.  1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

 

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö.  Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele.  Brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968.

 Välkommen!

 Källa. Min hemsida: anitaberglund.se

"Fängsjöbjörnen" 1956

I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

"Inte ens tjugofem öre"

 

För alla som, liksom jag, har rötter till den förste nybyggaren i Fängsjö; Erik Ersson Ståbi f 1791 och främst till dottern Anna Ersdotter Ståbi f 1825 gift med Nils Jakobsson f 1821, rekommenderar jag varmt ovanstående bok.

Fyra av Anna Ersdotter Ståbis barn flyttade till de jämtländska skogarna mellan Görvik och Hallviken i Jämtland. Ett av barnen blev författarens frus ana.

Främst är boken en mycket intressant skildring av byarna och gårdarna i trakterna av Görvik och Hallviken i Jämtland och av människorna i dessa byar och deras liv. Men släktforskningen förde författaren Bengt Sandhammar även till Fängsjö i Ådals-Liden, där han har gjort en grundlig research av byns historik och av den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi.

Nyligen fick jag boken i min hand. Det är en fantastiskt fin och mycket intressant bok som gladde mig mycket. Jag vill mycket varmt rekommendera boken! Ett varmt TACK till författaren!

Boken går att köpa direkt av författaren via den här länken

https://www.facebook.com/Inte-ens-tjugofem-%C3%B6re-462080634359211/

Eller via Bokus.

Jurgen von Konow 1915-1959. Målningar från Näsåker.

Nämforsen i Näsåker har inspirerat många konstnären under främst 1940-talet att måla av den vackra forsen med omnejd. Några av dem bosatte sig i Näsåker medan andra kom en tid för att inspireras och måla den vackra naturen och den naturliga forsen medan den ännu fanns. År 1947 invigdes den nya kraftverket och attraktionskraften att måla forsen försvann för konstnärerna vid den tiden.

Jag har tidigare skrivit om några av dessa konstnärer som uppehöll sig en kortare eller längre tid i Näsåker. (Sök "Konstnärer Näsåker")

En ny konstnär har dykt upp som besökte bygden på 40-talet nämligen Jurgen von Konow 1915-1959.  Jurgen von Konow – Wikipedia

Dessa tavlor av Jurgen von Konow med motiv från Näsåker är ett par av de tavlor som han målade.  

Barndomsminne från Söderfors 1931

Jag hittade det här fina, läsvärda urklippet som jag sparat nån gång i min dator. Jag tycker berättelsen är så fin och välskriven och värd att delas. Artikeln är från 1983, men berättelsen om besöket i handelsboden i Söderfors bör ha varit omkring 1931 med tanke på de tidsuppgifter som  nämns i artikeln.

En fundering.. finns huset på bilden kvar i Söderfors? 

Uppdatering. Huset med handelsboden finns fortfarande kvar i Söderfors. Har också fått kännedom om att det sannolikt var Johan Eriksson som var ägare till handelsboden vid tiden för berättelsen. 

Fransåsen 1965.

Några gamla bilder från Fransåsen 1965. Idag är dessa byggnader raserade. 

Bilderna är lånade från Hembygdsgården, Näsåker. Fotograf okänd. 

Flera gamla bilder från Fransåsen bl.a. här.

Gamla konfirmationsfoton Ådals-Liden

Ett par gamla konfirmationsfoton från Ådals-Liden. Finns det mer information om dessa? 

Årtal? Namn på konfirmander?

Tacksam för all information! 

1. Prästen på detta kort är möjligen "Per Alfred Nikolaus Sundelin (1870-82), utn. 13 dec. 1869 till khde i Lidens från Resele nyutbrutna pastorat, vilket han tilltr. 1 maj 1871, men tjänstgjorde här ss. nådårspredikant fr. juni 1870."

2. Prästen på detta foto är sannolikt "Viktor Bernhard Frisendahl (1882-1906), utn. khde i Lidens pastorat 13 dec. 1880, tilltr. 1 maj 1883, men tjänstgjorde som vice pastor ecklesiastikåret 1882-83. Tilltr. 1906 som khde i Ramsele."

Min hemsida om skogsbyn Fängsjö och min släktforskning

 

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"

(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)

För många år sedan skapade jag i samarbete med Patrik Andersson en hemsida om min släktforskning. Det blev en mycket spännande tid och en intressant uppgift som jag tog mig an med stor energi och lust. Det var under en tid när det var ganska nytt med egna hemsidor och jag fick söka ganska länge innan jag hittade en person som kunde hjälpa mig att skapa hemsidan. 

Jag hade under många år haft ett stort intresse av släktforskning och kände att jag ville förmedla lite av den forskning jag gjort. Patrik var otroligt hjälpsam och stödjande. Utan hans hjälp hade aldrig hemsidan kommit på pränt. Tyvärr har jag förlorat kontakten med Patrik - men wherever you are, Patrik - ett jättevarmt och stort TACK för din ovärderliga hjälp! (Se uppdatering)

Hemsidan har varit och är fortfarande till stor glädje för mig. Det kommer fortfarande, efter så många år hemsidan har funnits, glädjande kommentarer och funderingar och ibland rättelser kring innehållet och det känns så roligt och inspirerande. Jag släktforskar inte längre i samma utsträckning som tidigare, det blir mera bygdeforskning och övrig intressant historik som timat förr i bygden.  

Du är varmt välkommen att besöka min hemsida om du är intresserad av den lilla skogsbyn Fängsjö i Ådals-Lidens sn och om min familjs släktkrönikor.

Här hittar du min hemsida om släktforskning:

http://anitaberglund.se/

Uppdatering. Jag har hittat Patrik Anderssons hemsida. Jag läser där att han fortfarande hjälper släktforskare att skapa hemsidor. Om du funderar på att skapa en hemsida så vill jag varmt rekommendera Patrik! Här hittar du Patriks hemsida och kontaktuppgifter. 

Skrått-Olle (1817-1903) vid Hundforsberget, Ådals-Liden / Resele

Genom uppteckningar och folkminnen som tidigare folklivsforskare dokumenterat har jag intresserat mig för ett livsöde som visar ett Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden.

Olof Ols torpet till vänster C

Olof Olsson föddes i Forsås, Ådalsliden på ett torp nedanför Hundforsberget .Han var född 1817-01-07 och kallades Skrått-Olle. Skrått betyder stenig oländig mark och det var så man beskrev den plats han växte upp på. Olles far som även han hette Olof Olsson f 1790 var bördig från Resele. Farfar var båtsman Strand i rote 106 i Resele.

Farfadern Olof Olsson Strand blev antagen som ordinarie båtsman 1775. Var med i sjöslaget i Svensksund 1790 där han blev tillfångatagen. Det finns en uppteckning från 1898 där Olle berättar om sin farfars deltagande i sjöslaget.

Olle tjänade som dräng i unga dagar i Sörtannflo och Rödsta hos olika bönder.

Under sin levnad var han gift tre gånger och blev änkeman i samtliga äktenskap.

I en husförhörslängd från Resele står det angivet 1840 “Enl. attesten “såsom ofärdig och ej fullt arbetsför på 4 år icke varit tecknad i mantal”. Ett omdöme som följer honom hela livet. Står ofta som inhyses och ofärdig.



Skrått-Olles första hustru Märta Greta

Märta Greta Pehrsdotter var född 1815-06-20 i Mo Resele. Märta Gretas föräldrar var skomakaren Pehr Danielsson f 1790 samt Stina Olofsdotter f 1791.

Märta Gretas far Pehr Danielsson var son till bonden Daniel Persson som vid storskiftet 1788 var en av de tre bönderna i Mo, Resele. Pehr var 7/7 syskon. När föräldrarna avled fick systern Märta ta över Mo nr 3. Pehr blev torpare på sin systers hemman och reservbåtsman med namnet Svanberg. Enligt torparkontrakt från 12 januari 1813 fick han Flomanstorpet på sin och hustruns livstid. Per med familj fick en mycket lägre levnadsstandard än systern. Mo nr 3 är idag den så kallade Moströmska gården

Märta Greta kom att tjäna som piga på olika gårdar. 17 år gammal var hon i Höven för att sedan arbeta på olika gårdar i Mo och Norrtannflo.

Märta Greta flyttar hem till Flomanstorpet under åren 1842 - 1846,. År 1843 gifter hon sig med Olof Olofsson (Skrått-Olle) som står som inhyses hos hennes föräldrar Två barn föds under dessa år Pehr 1845 samt Erik Olof 1847.Efter att familjen flyttat till Forsås föds en flicka Christina Margareta 1856. Paret blir boende på Olles föräldrars torp nedanför Hundforsberget. Märta Greta dör 1871-11-02 i Forsås 56 år gammal av slag.(hjärnblödning).

Sonen Pehr dör i unga år. Sonen Erik Olof flyttar till Lidgatu gifter sig och tar namnet Bergström. Blir änkeman och gifter om sig för att slutligen åter bo i Forsås där han dör 62 år gammal 1909.

Dottern Christina Margareta får ett strävsamt liv innan hon dör i barnsäng 40 år gammal. Arbetar som piga i Lidgatu där hon får en oäkta dotter. Gifter sig vid 27 års ålder och flyttar med sin 5 åriga dotter till en änkeman med 6 små barn i Själevad. Får ytterligare 6 barn med maken innan hon dör 1896 i barnsäng.

Vy från Hundforsberget mot Lidgatu. Cirka 1940

Skrått-Olles andra hustru Lena Brita


Efter första hustruns död 1871 gifter Olle om sig 1874 med Lena Brita Johansdotter född 1828-07-10 i Sollefteå och bosätter sig i Lidgatu. Senare flyttar paret till “Ol Olssons torpet” i Forsås 1879.

Lena Britas tidigare liv hade inte varit lätt. Hennes första giftermål var med båtsman David Davidsson Fors rote 112 i Ådalsliden.1858 efter tre års giftermål dör Fors 30 år gammal i Stockholm under årstjänst. Dödsorsak var en njursjukdom. Lena Brita blir lämnad med två små barn 1 och 2 år gamla

1859 gifter Lena Brita om sig med Per Nilsson från Lidgatu, Ådalsliden och får ytterligare 5 barn. Efter 10 års äktenskap dör Per 40 år gammal i lunginflammation och efterlämnar 3 barn i åldrarna 6, 5 och 4 år

Med tredje maken Olle får Lena Brita inga barn. Paret gifter sig 1874 och får två år tillsammans innan Lena Brita dör i lungsot 1876 i Lidgatu.

Skrått-Olles tredje hustru Sara Johanna


År 1881 gifter sig Olle med Sara Johanna Persdotter från Kantsjö, Gideå
Enligt församlingsboken flyttade Sara Johanna till Liden 1880-10-26.
Sara Johanna står som inhyses sjuk och utfattig boende hos sina föräldrar i Trehörningsjö. Sara Johanna har fött fyra oäkta barn.
Dottern Sara Brita som föds 1861 och dör 17 år gammal 1878. I församlingsboken står det mindre vetande och fallandesot.
Sonen Per August föds 1864-07-02 och hans tragiska levnadsöde kommer längre fram i berättelsen.
Dottern Ulrika Johanna föds 1870-03-12 dör som 8 åring 1878. “missbildad till kropp och själ” Ingen dödsorsak finns antecknad. Döfödd tvillingflicka 1870-03-12

Sara Johanna och Olle har inga gemensamma barn.

Sara Johanna som ofta kallades Skrått Olles käring tillverkade hemgjord salva som kunde bota det mesta. Salvan kostade 25 ör per burk. Sara Johanna dör 70 gammal i “Ol Olsson torpet” i Forsås.
I juni 1902 förrättades en bouppteckning efter inhyseshustrun Sara Johanna Persdotter i Forsås. Inga bröstarvingar finns och inga andra släktingar eller arvingar. Sara Johanna efterlämnar maken Olle som kommer att överleva makan med drygt ett år.

Bouppteckningen ger en bild av det armod och utsatta liv som makarna levde under. Det var mycket sparsamt med ägodelar vid bouppteckningen. Tillgångarna var 60 kronor och skulderna till fattigvårdsstyrelsen i Ådals-Liden var 1534 kronor. Åbyggnaden som stod på kanten ovanför Hundforsen värderades till 25 kronor. En kaffekokare i koppar och en kista värderad till 3 kronor var de mest värdefulla ägodelarna.

Lidbloms torp mitten av 20-talet. Skrott-Olles stuga bakom torpet på älvkanten.

Sara Johannas son Per August

Per August Svensson Olofsson är född 1864 i Trehörningsjö. Fader okänd enligt församlingsboken. Enligt egen uppgift är fadern torparen Sven Jonsson i Trehörningsjö. Tre av syskonen är avlidna. När mamman gifter sig med Olle följer Per August med och familjen bosätter sig på torpet i Forsås, Ådalsliden.

I Paul Lundins bok "Sanningar och sägner från Ådalsliden" finns en berättelse om Skråttfolket. Det var fattiga tider och dåligt med mat och Sara Johannas son Per August var dräng i Mo Resele 1894. Till julen tog Per August olovandes med sig en gris till sina hungrande föräldrar. Fjärdingsmannen kom och Per August dömdes till straffarbete i sex månader för första resan stöld. Förlust av medborgerligt förtroende ett år efter frigivning. Straffarbetet började den 28 januari 1885 i länsfängelset i Härnösand. Efter en månad i fängelset begick Per August självmord.

“Afhände sig livet medelst hängning å länsfängelset i Härnösand, der han börjat undergå bestaffning för 1:a resan stöld” Begraven i stillhet i Härnösand

Alla Märta Gretas barn från tiden i Trehörningsjö är nu borta.

Per August utseende finns beskrivet i fängelsehandlingarna. Längd 1.59 ordinär växt med blå ögon och brunt hår. Rak näsa och ovalt ansikte. Kläderna finns uppräknade och bedöms som “värdelösa”. I fängelsepastorns anteckningar kan man läsa att Per August ej kunde läsa och skriva. Han var nykter vid brottet utförande och att han super sällan.

Ur de 13 sidiga protokollen som finns vid landsarkivet i Härnösand kan man läsa en mycket noggrann utredning om händelsen. Polisförhör, tingsprotokoll, prästbetyg samt domstolsutslag . Målsägare var hemmansägare Erik Olof Moström i Mo. Per August hade tillgripit matvaror för 52 kronor och 60 öre. Nattetid hade Per August dyrkat sig in i en matbod och packat matvaror i säckar och burit hem till Forsås.

Det som tillgripits enligt målsägaren var två framdelar av en gris, ister, ull, två ostar och mesost. Ungefär hälften kunde återbördas till ägaren.

Erik Olof och Kristina Moström

Per August blivande svärfader hade arbete hos Moström i Mo och tillsammans med honom hade Per August arbetat en månad. Därigenom fanns det kännedom om slakten och innehållet i matboden.

I utredningen lyfts fram att “den tilltalade under den senaste tiden haft ytterst ringa arbetsförtjänst och endast med största svårighet kunna lifnära sig, ej heller kunde han erhålla något understöd av modern som var utfattig. Något hat till målsäganden hade han ej hyst. Huru emellertid den tilltalade som aldrig varit inne i en tingssal ännu mindre varit för brott tilltalad, kunna komma på tanken att stjäla, kunde den tilltalade ej begripa”. Det är inte utan att man får en viss förståelse för att Per August försökte förgylla julen för sina utfattiga och hungrande föräldrar i Forsås.

Innan det förskräckliga skedde så finns enligt lysningsboken uttag för hindersbetyg för äktenskap i Junsele 21/9 1894. Den blivande hustrun 20 år gamla Anna Lovisa föder en son 1895-05-21 som får namnet Per Hilbert. I födelseattesten står Anna Lovisa som änka efter Per August. Anna Lovisa får ytterligare två barn och gifter sig på julafton 1905 med änkemannen Erik Jacob Svensson. Per Augusts son Per Hilbert återfinns som skomakarmästare i Södertälje 1935.

Herman Geijer möter Skrått-Olle

Professor Herman Geijer 1871-1943 blev professor i Nordiska språk och grundade Landsmålsarkivet.(ULMA) i Uppsala. ”Våren 1898 fick kandidaten Herman Geijer ett anslag på 100 kronor för att i de ångermanländska dalarna ovanför Sollefteå göra dialektologiska och folkloristiska samlingar och undersökningar”. 

H. Geijer fotvandrade upp genom Ådalen och bodde under några månader i Holme och Mo. Under denna period så träffade han många sagesmän. En av dessa var Skrått-Olle. Olle var 80 år och Geijer beskriver honom som “From och vänlig, berättade om vittror och annat. Tror med rakt järta”.

En av berättelserna är om Olles farfar, båtsman Strand, som var med Sehlberg i slaget vid Svensksund. Båda båtsmännen från Resele blev tillfångatagna. Berättelsen är en mustig krigshistoria. Sjöslaget vid Svensksund den 9 juli 1790 är största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia.

Andra berättelser handlar om vittror. Olle var dräng i Sörtannflo då han uppsöktes av en vitterkvinna som erbjöd honom att lära sig att förgöra kreaturen för Flolund. Han tackade nej. Då fyller hustrun Sara Johanna i -"De hade vöri orätt de, o läre de på tok är. Du had åller vorti kvitta". Tron på vittror var stark.

Levi Johanssons etnologiska uppteckning från Holme

Levi Johansson 1880 -1955 var folkskollärare och folklivsforskare. Många av hans uppteckningar finns på Murberget. En av de uppteckningar som handlar om “Skrått-Olles käringa” har meddelats av folkskolläraren Johan Emanuel Flodström från Holme.

"Det är 20 år sedan så jag minns det mycket väl. Här i grannlaget var en gumma kallad Skrått-Olles käringa. Hon var mycket vidskeplig. N.E Persson en morbror till mig, ljög för gumman och sade, att han blivit ut för skrömta hemma hos sig, och nu ville han, att hon skulle komma dit och “föra bort” djävulskapet. Hon kom dit , synade överallt och var mycket viktig, och så ordinerade hon , att de skulle borra ett hål lika stort som en 10 öring på ena sidan dörren. I detta hål skulle de först lägga in lite kvicksilver, så sätta en 10 öring framför och slutligen slå igen hålet med en träpropp. Då skulle skrömta må ge sig iväg ut genom skorsten. Genom dörren skulle den varken slippa in eller ut. De gjorde som hon sade, och sedan påstod hon sig ha sett skrömta i form av en stor, tjock käring fara ned från stugutaket och ned i älven. Kom hon in på något ställe, och blåsten skramlade i spjället sade hon, att det var skrömta, som flydde upp genom skorsten."

Jag bor idag i detta hus i Holme och det känns tryggt att jag inte blir ansatt av skrömta.Det finns många öden att berätta. Idag är det enklare när vi har tillgång till olika arkiv. Att bevara minnen och berätta vidare ger oss ett perspektiv på vårt nuvarande liv. Berättelsen om drängen som stal en gris och som fick ett mycket tragiskt slut finns fortfarande i minnet hos några Reselebor.

/ Harriet Boman, Resele hembygdsförening

Källor.


-Husförhörslängder Resele, Ådals-Liden,Trehörningsjö

-Födelsebok Junsele

-Bouppteckningsprotokoll Ådals-Liden

-Moströmska gården Kerstin Lenngren Ann Renström utgiven 1988

-Sanningar och sägner i Ådalsliden Paul Lundin utgiven 1982

-Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad C. Hamnström utgiven 1972

-Lantmäteriet Historiska kartor

-Landsarkivet Härnösand polisprotokoll och fängelsehandlingar

-Levi Johansson uppteckningar Murberget 1918

-Herman Geijer Landsmålsarkivet SOFI uppteckningar 1898

-Bilder från Resele hembygdsföreningens samlingar samt privata.