Kort historik om skogsbyn Fängsjö, Ådals-Liden

Fängsjö 1940-tal

Den stora befolkningsökningen och den ökande fattigdomen under 1800-talet var bidragande orsaker till koloniseringen av Norrland. "I Norrland hafva vi ett nytt Indien" yttrade redan Axel Oxenstierna på 1600-talet.. När folkmängden ökade under 1800-talet så räckte inte jorden till att mätta alla munnar. Många, många människor emigrerade till Amerika medan andra begav sig norrut och blev nybyggare i Norrlands inland.  Kronan (staten) var välvillig och stimulerade människor att slå sig ner för att bli nybyggare i Norrland och upplät gärna sina stora, obrutna marker för nybyggen. Kronans morot till nybyggarna blev gratis mark, fri rätt till jakt och fiske, skattefrihet upp emot 40-50 år och befrielse från krigstjänst. Nybyggarna hänvisades dock ofta till de sämsta markerna, som innebar mycket arbete och stort slit. I våra trakter var det främst fattiga torpare och avdankade soldater från Värmland och Dalarna som kom för att hitta en plats och utkomst för sin familjer.

Fängsjö skogsby i Ådals-Liden är en av dessa många nybyggen. Fängsjö blev med tiden en by med som mest ett tiotal familjer. De flesta av invånarna var ättlingar till de första nybyggarna, medan andra kom som arbetare till byn, gifte sig och blev kvar en tid. Under början av 1900-talet fick byn en småskola och en liten handelsbod (filial). De flesta män försörjde sig på skogsarbete. Under 1940-talet började byn tappa sina invånare och i slutet av 1980-talet flyttade de sista fasta invånarna. Idag är Fängsjö en fritidsby. Många av stugägarna har dock kopplingar till de första nybyggarna.

Nybygget startades av två fattiga nybyggare från Dalarna. Den förste nybyggaren var Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786. De  flyttade från Stackmora, Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.

Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani. Han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att "Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga." Se flyttningsattesten nedan.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge.

Ståbi söker även 1829 tillstånd att bygga på Degersjö, Omsjö och Fransåsens skatteskogar (se not nedan). Troligtvis pga att det uppstod så många problem med Lidgatubönderna vad gäller nybygget i Tannflohöjden. Ståbi kände sig troligtvis tvungen att börja se sig om efter en ny plats för ett nybygge. Lidgatus bönder hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Lidgatubönderna gjorde därför allt för hindra nybyggarna att bosätta sig på platsen.

Trots att Ståbi gör en ny ansökan om tillstånd och att han troligtvis har påbörjat ett nybygge i Fängsjö, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän: "Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......”

Man undrar dock om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden! Ståbi kunde inte skriva eller läsa (han använder sitt bomärke som underskrift) och det kunde möjligen utnyttjas av Lidgatubönderna. Men 1832 köper Ståbi i alla fall 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av bonden Per Månsson i Norrtannflo Resele.

1834 kom en annan dalmas,  Lassols Anders Andersson f. 1780 med hustru Kerstin Larsdotter f 1783 och barn från Färnäs i Mora till Tanflohögdens nybygge. Familjen Lassols Andersson prövade först att bosätta sig i Störåsen, Hammerdals sn i Jämtland 1828, innan de slutligen kom till Fängsjö nybygge.  År 1834 köper Anders Andersson 1/9 dels andel i Fängsjö av bonden Per Jansson i Norrtannflo, Resele.

1839 ansöker Ståbi och Andersson tillsammans om åborätten till sina nybyggen i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Erik Ersson Ståbi överlåter vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge till Lidgatu byamän (?!), samma nybygge som han sex år tidigare överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi. Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi (senare Westermark) sålde senare sin andel till Erik Johansson Edlund, Björna, innan han flyttade till Tängsta, Resele 1878. Övriga barn till Erik Ersson Ståbi flyttade till närbelägna byar.  Äldste brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfader till flera senare  generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

Min mor är en av de sentida ättlingarna till Anders Ersson Ståbi och hon är, tillsammans med sina 12 syskon, födda i ett kronotorparhem i Fängsjö. Mer om detta i ett senare inlägg.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Källor:

Kopior brev, akter och övriga handlingar från Riksarkiv och Landsarkiv.
På min hemsida om släktforskning finns bl.a. mina anlistor och ett bildgalleri från Fängsjö.
Min hemsida: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm

Tack till Magnus Johansson och Caroline Fängström för ett par av nedanstående arkivbilder!

När jag började intressera mig för Fängsjös historia fick jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Pauls artikel blev en bidragande orsak att jag började titta djupare i  Fängsjös historik.  Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av Pauls artikel:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på. I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  / Slut citat av Paul Lundin.

Jag har tyvärr inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit.  Dokument och arkivmaterialet om Fängsjös historia visar dock att det under många tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i långa stycken är svåra att förstå och tolka. 

Klicka på bilderna för större format. 

Om Du har mer information, berättelser eller andra kommentarer på detta inlägg så blir jag jätteglad!

Flyttattesten från Orsa för fam. Ståbi. Uppvisades i Resele 1827.

Ståbis ansökan om nybygge i Junsele sn 1829.

Bouppteckning efter Anders Ersson Ståbi 1815-1887

Bouppteckning efter Anna Dorotea Olofsdotter 1816-1891.

"Hanke" Moström i Lidgatu

De flesta människor har levt sitt liv i det fördolda, och de som minns dem finns inte längre och kan berätta. Ibland finns en bild som sätter fantasin i rörelse. Vilka är personerna på bilden? Var bodde de? Hur var deras liv?

På en gruppsida i Facebook dök denna bild upp, och med hjälp av flera i gruppen så kunde personerna på bilden identifieras. Den fina bilden fick ett större värde och personerna är inte längre anonyma. De träder fram genom bilden och vi får en liten glimt av deras liv.

Hans "Hanke" Erik Eriksson Moström (1862-1938) var född i Mo, Resele sn. Hans far var sockensnickare där, men 1865 flyttade hela familjen till Lidgatu där fadern blev torpare. Hans Erik bodde därefter hela livet i Lidgatu och han skrev som arbetare eller torpare. Han var ogift, men bodde tillsammans med Johanna Erika Eriksdotter (1866-1947) och sina två kossor och höns i ett litet torp i skogen på Nils Anders Persson ägor i Lidgatu. Paret hade säkert ett strävsamt och fattigt liv på torpet, men de hade förmodligen inte större fordringar på livet än så. Johanna kärnade smör som Hanke sålde och ibland gav Johanna bort små presenter till barn hon kände.

Ridvägen/Ridstigen. Östra Ådalsvägen

Innan allmänna vägar anlades i Ångermanlands inland färdades man i huvudsak via rid- och gångstigar. En av de äldsta ridstigarna i Ångermanland är den sk Östra Ådalsvägen eller Ridstigen som den mera allmänt kallas.  Ibland kallas den kyrkväg, eftersom den användes i våra trakter i huvudsak av prästerna i Resele och Ådals-Liden för att färdas till kyrkan i Mo, Junsele. I nedanstående historik berättar Göran Stenmark i Junsele om den gamla Ridstigen ur ett historiskt perspektiv.

"Från 1500-talet börjar vi med säkerhet kunna följa våra bygders utveckling. Tidigare finns endast sporadiska dokument och lämningar som kan berätta hur bebyggelsen växte fram i norra delarna av Sverige. Gustaf Vasa blev kung i Sverige 1523, och han började ordna det mesta i landet. För att få landet på fötter såg man sig tvungna att ta ut skatter, och för detta ändamål tillsattes fogdar för att driva in dessa pålagor. För Ångermanland dyker den första skattelängden upp 1535, och där får man för första gången namn på byar och jordägande bönder. 

De äldsta byarna låg placerade efter älven, och för Ångermanälvens del finner man befolkning upp till Junsele, där det detta år fanns 18 "rökar" dvs gårdar fördelade på åtta byar. Norr om Junsele fanns endast samer intill 1600-talets mitt då Åsele började befolkas av finnar. Handel bedrevs tidigt mellan samerna och de övriga svenskarna. En marknadsplats för detta finns dokumenterad redan under senare delen av 1500-talet uppe vid dåvarande gränsen mot Västerbotten, vid det som senare blev byn Gulsele. Åsele hörde då till det som gick under namnet Ångermanlands Lappmark. När kyrkan byggdes i Åsele på 1640-talet flyttades marknadsplatsen dit, och från 1670-talet börjar Åsele bli en starkare socken.

På båda sidor om Ångermanälven fanns under denna tid  vägar som var grenar av den gamla s.k. Norrstigen efter kusten. De kallas Västra och Östra Ådalsvägarna. Ridvägen hör till den östra. Under 1500-talet finns det inte så mycket dokumenterat om dessa vägar, men under 1600-talet dyker de upp i tingsprotokoll i samband med att bönderna hade underhållsplikt efter dessa sträckor. 

På 1640-talet kom drottning Kristinas gästgivareförordning, och från denna tid kan man följa vilka gästgiverier som fanns efter sträckorna.

Innan 1700-talets mitt hade få nybyggen kommit till, och vägarna följde samma sträckning som förr. Senare när man började bygga fler områden inne i markerna blev det flera vägar och stigar.

                                                         
                                                        ÖSTRA ÅDALSVÄGEN.

Östra Ådalsvägen gick efter i olika riktningar bebyggda stråk. Den började i Folkja by i Nora socken, där en sidogren gick från Hols by genom skogen till Korssjön. Därefter fortsatte vägen till Kungsgården i Bjärtrå. Denna sträcka nämns i ett tingsprotokoll från 1661 där man klagar på att bönder i Nora och Bjärtrå inte skött sina skyldigheter vid brobyggnationer.

Norr om Kungsgården kom vägen i kontakt med Ångermanälven, och vid Loån fanns en bro. Därifrån gick vägen över Fröks by mot Utnäs. Genom Styrnäs fortsatte vägen över en hög bro över Högforsån vid Djuped och vidare genom Boteå vid älven söder om Undrom mot Boteå kyrka. I Överlännäs passerade vägen över Holms säteri förbi Sånga kyrka med dess offerkälla. Vid 1600-talets mitt klagas det på de dåliga broarna över raviner i Sånga. Från Sollefteå och uppåt har Östra Ådalsvägen dragits om flera gånger. Under 1600-talet passerade vägen rakt över ravinerna öster om Remslemon samt på bergsluttningar vid Fanbyn och Björkäng. Denna sträcka var i dåligt skick 1691, då det klagas över att fyra bönder i Remsle och en bonde i Fanbyn försummat att bygga vägen över sina ägor. 

Vid Skarped och Eds kyrka gick vägen nära älven, och vid Österå upp på den högsta terassplanet. Det kan nämnas att redan 1571 fick en man plikta för dålig väg. Mellan Mo i Resele och gick vägen åter igen över ett flertal djupa raviner, och denna sträcka dyker ofta upp i tingsprotokollen pga att bönder inte utförde sina skyldigheter med underhåll på vägen. Denna sträcka av Östra Ådalsvägen omnämnes första gången 1649. Året efter, 1650, inrättades ett gästgiveri i Rödsta i Resele sn.

På ett juniting i Resele gäll 1671 förmanades länsmän, tolvmän och allmoge att ändra sträckningen av vägen från Sorte upp till Lidgatu i Ådals-Liden eftersom sträckan efter älven var farlig och besvärlig att färdas på. Det syns som om detta inte blev av för 1704 klagade kyrkoherden i Resele samt länsmännen över den svåra vägen över Galtryggen mellan Resele och (Ådals-)Liden. Brofogden och tre tolvmän erhöll i uppdrag att bese en ny väg om den kunde bli bättre än den gamla. Tyvärr var allmogen inte positiv till detta vägbygge och de nekade att delta. Allmogen inlämnade 1705 en besvärsskrift till tinget där de motiverade sin ilska. De menade att det skulle bli svårt för dem att kunna underhålla både en vinter- och en sommarväg.

SOMMARVÄGEN från Ådals-Liden till Junsele följde inte Ångermanälven utan den gick rakt norr ut genom mossar och stenig skogsmark, vilket bl.a. Arvid Ehrenmalm påpekar i sin reseskildring från 1743. Denna sträcka var i mindre gott skick, vilket är förståeligt för en väg med så ringa trafik. Före 1700-talets mitt fanns inte någon bebyggelse mellan Ådals-Liden och kyrkbyn Mo i Junsele, varvid man valde att gå rakt över skogen. Vägen gick på västsidan av Vigdsjön där det redan 1648 noteras en bro och passerade därefter Prästkällåsen ( se not. 1)  till Fransåsen som ligger mitt på sträckan till Mo i Junsele.

Det gamla värdshuset på Fransåsen (2006) Idag raserad. (Ägare Hembygdsföreningen Ådals-Liden. Not 3)

I Fransåsen anlades på 1770-talet ett nybygge, men i Abraham Hulpers beskrivning från 1780 nämns att det fanns ett viloställe där på Midskogen. (På det gamla, numera nästan raserade vilostället/värdshuset på Fransåsen står årtalet 1772 inristat. / Min not.) Vägen fortsatte sedan på ostsidan av Mjösjön och Långsjön över näset mellan Lilla och Stora Herrsjön fram till Mo. (Not 2)  I Mo fanns ett gästgiveri sedan ca 1650 och en kyrka från medeltidens senare del. Första gången denna del av Östra Ådalsvägen dyker upp i domböckerna är 1646, då en hustru från Sand i Eds socken fått sin häst fördärvad under skjutsfärd mellan Ådals-Liden och Junsele.

Junsele var annex under Resele församling till år 1830 och fick sin första sockenpredikant 1755. Eftersom även Ådals-Liden var annex under Resele red prästerna mellan dessa kyrkor. 1671 klagar prästen i Resele att han med stor livsfara måste resa till Junsele "över den ofärdiga väg som där i socknen fanns".

Åtta bönder i Junsele från byarna Eden, Bölen, Lillegård och Vallen bötfälldes därför för "tredska att komma i vägbyggning" och för att deras vägstycken inte var färdiga. Fortfarande på 1790-talet betecknas vägen som ridväg, men från denna tid började det bildas nybyggen efter älven och vid sjöar. Detta gjorde att vägsträckningen blev ändrad och vid mitten av 1800-talet hade den gamla vägen spelat ut sin roll.

ALLMÄNT. Efter Östra Ådalsvägen fanns miltavlor samt tavlor utplacerade efter varje fjärdingsmil. Enligt uppgift skall tavlor av gös (ett gammalt namn för gjutjärn) utplacerats längs Ridvägen 1824 och på den äldsta kartan gällande Östra och Västra Ådalsvägarna från 1768 finns fjärdingsmil utmärkt. Rester av dessa stenfundament till dessa miltavlor finns kvar på ett flertal platser mellan Näsåker och Mo i Junsele. (1994, min not)

Av Göran Stenmark Junsele 1994.

Källor: Främst gamla tingsprotokoll, historiska kartor samt avvittrings. och Laga Skifteskartor.
Litteratur: Nils Friberg "Vägarna i Västernorrlands län 1951.
"Åseleboken" av Karl Fahlgren."


Nedan följer några gamla kartor och notiser som jag fått och hittat om Ridstigen. De historiska kartorna har Göran Stenmark, Riksarkivet skickat till mig.


  Historiska kartor där Ridvägen är markerad med en prickad eller markerad röd linje.

Rå Vigdsjön 1823

Fransåsskogen 1858

Karta över Rå utjord (Kringeln) 1870

Ridstigen (rödmarkerad) mellan Näsåker-Fransåsen. Ca 1,5 mil. (Källa: Kartskiss från Ådals-Lidens hembygdsbok 1970.)

Not 1 Prästkällåsen. Enligt flera samstämmiga uppgifter avled prosten Petrus Harelius (1694-1754) i Ådals-Liden efter att druckit kallt källvatten på Prästkällåsen en mycket varm julidag 1754 under sin färd längs Ridstigen till Mo kyrka i Junsele. (Bild: Ortnamnsregistret)

Not 2. "Vandringsleden Mo, Junsele – Fransåsen  ca 19 km
Startar vid klockstapeln i Mo. Följ sedan stigen från båtmans Tryggs gamla torp i Mo. Besök hälsokällan, gå stigen till Bredvattensvägen vid ”Skrömttjärna”. Följ vägen förbi gårdarna vid Mjösjön vidare till kvarn-dammen och stigen upp till raststugorna på Fransåsen." (Källa: ett informationsblad av Junsele Byalag.)

Not 3. Det gamla värdshuset i Fransåsen ägs sedan 1940-talet av Ådals-Lidens Hembygdsförening. Huset skänktes av dåvarande Svanö AB (numera SCA) till föreningen som gåva. Dåvarande styrelse ordnade med takbeläggning (troligtvis spåntak) och lät utreda kostnader för en ev. renovering. Ett definitivt beslut om gårdens framtida öde fattades dock inte varken då eller senare.


Uppdatering om Fransåsens by.

Historik om Fransåsen av Göran Stenmark, Junsele.

Fransåsen finns ej nämnd i handlingar före år 1765, men enligt Abraham Hulphers beskrivning över Norrland från år 1780 skall det sedan fordom ha funnits en raststuga där för de som färdades Ridvägen över skogen mellan kyrkorna i Ådals-Liden och Junsele. Stavades ofta i äldre tider Frantsåsen.

I Häradsskrivarens mantalslängder nämns Fransåsen första gången 1765, då den "Bärgas och upodlas af Per Jacobsson i Eden och Junsele Sokn". Denne står noterad på platsen t.o.m. 1768 och kom aldrig att bosätta sig där, utan var hela sitt liv bonde i Eden. Därefter noteras platsen som öde t.o.m. 1774, då vi finner nybyggaren Nils Nilsson där med sin familj. De kom närmast från byn Häxmo, där de bott sedan Nils 1760 gift sig med Dordi Johansdotter från byn Ås. Åren 1772-73 noterades som sockenskomakare, och noterades även i byn Krånge.

Det kan även tilläggas att sockenpredikanten Nils Flodstedt i Näsåker, under denna tid nyttjade platsen som fäbod, på vilken han fick resolution 1771. I mantalslängderna noteras Nils som nybyggare på Fransåsen fram till 1790 då han genom sin ohälsa upplåter nybygget till svågern Johan Olofsson, vilken vid denna tidpunkt var dräng i Norrtannflo i Resele socken.

I ett kontrakt daterat den 19 april 1790 kan vi läsa följande:

"Som jag för mit Skukliga tillstånd ej mäktar förestå mit Nybygge Fransåsen kallat, alt der före uplåter jag till min dotter Anna jemte des til tängta man Johan Olofsson ifrån Nortanflo, att nu genast Emot taga Nybygget i denna wår, samt få för sig och efterkommande arfwingar få äga och om råda halfwa Nybygget Fransåsen, men den andra halfwan skall de uppehålla till dess min Son Eric blir myndig will han då lemna sin del står honom frit, men med förbehåld at min son Eric skall hålla sig hemma och arbeta efter förmågan samt der emot njuta sles Kläder, och äfwen om hösten få sloga eller fånga någon fogel til sin fördel, men för öfrigt så skall min Son svara hälften uti de omgälder som han ärfodras wid .... Skatt Lägning, och emot ofwannämnde Contract skall då gå mig till handa med föda och Skjuts så Länge de behålla hella Nybygget, men Lemnade ifrån sig den andra halfwan så skall den som emot ... den samma Bestå mig halfwa födan och Skjöttsel, men skulle Johan Olofsson upodla någon mera åker medan Son och omyndig skal han för sin del få behålla utom delning detta, och i händelse min son Eric inte Behöfwer sin del af Nybygget så skall min dotter och Johan Olofsson få Lösa den andra hälften af nybygget framför någon annan, hwilket wi med wåra namn i witnens närwaro giorde och Beslutit.

Fransåsen den 19 april 1790"

Enligt kontraktet skulle Johan Olofsson och dottern Anna mottaga halva nybygget, och den andra halvan skulle finnas till hands när sonen Erik blev myndig. Denne kom ej att bli bofast på nybygget, utan blev senare bosatt i byn Bysjön i Junsele.

Den 5 september samma år ingick Johan Olofsson äktenskap med Anna, och den 8 november fick han resolution (=beslut) på nybygget genom Länsstyrelsens Landskontor genom den ansökan han insänt den 1 juni.

/ Göran Stenmark, Junsele

PS. Mer om Ridstigen.

Tankar i skogen..

Ibland när jag är ute på en långtur i skogen kan jag bli överraskad av att en gammal, halvt raserad lada (eller är det kanske ett hus?) plötsligt dyker upp i skogen.

Jag hälsar på ladan med respekt, förstår att här har människor en gång byggt, slitit och kanske bärgat hö. Jag ser inristade initialer och årtal på stockarna. Vem/vilka har varit här långt före mig?

Jag tar några bilder och åker vidare med många tankar..

Kålflons fäbodar i Holafors

Min man och jag fick för en tid sedan anledning att göra en utflykt till en fäbod som tidigare varit okänd för oss båda. Nämligen Kålflons fäbodar i Holafors, Ådals-Liden. Det är gamla, nu övergivna fäbodar som på sin tid brukades av familjerna Lundin och Mähler i Holafors, Ådals-Liden. Fäbodarna är som många andra överväxta av sly och skog. Ett hus som fanns kvar var ganska intakt pga att det fått plåttak, men kohuset var på väg att raseras.

Som vanligt är det lika roligt att läsa alla gamla namn, inristningar och texter som skrivits under åren på väggarna. Jag fotade många av dem för skojs skull, kanske någon kan tyda några av initialerna?

Ofta hittar man även små verser inristade på väggarna och det fanns förstås även på denna fäbodstuga. Vad sägs om denna lite sorgliga vers:

"Troget förblev mitt hjärta, troget och lika ömt
Troget i sorg och smärta, troget men ändå glömd.
Kålflohöjden den 16 juli 1922"

Kanske en fäbodstintas besvikelse över gammal förlorad kärlek?

Den här gamla bilden av Albin Altin från Holafors vid Kålflons fäbodar var upprinnelsen till vårt intresse att se fäbodarna i Holafors. Bilden är tagen av framlidne hembygdsforskaren Paul Lundin i Näsåker.

Tannflohöjdens fäbodar

Tannflohöjdens fäbodar. Från Laga skiftes-kartan 1872.

Ett av barndomens trevliga händelser var att göra en utflykt till Nävernäsan tillsammans med mamma. Det fanns ingen väg dit på den tiden, utan vi gick en gammal upptrampad stig från Fängsjö upp till Nävernäsan.  Det var en ganska lång vandring för mig och mina syskon upp till det över 500 meter belägna Nävernäsan och dess brandtorn, men vi gjorde många vilopauser på vägen. Ett av de bästa rastplatserna på vägen dit var en gammal fäbodvall som låg halvvägs upp till Nävernäsan. När fäbodvallen öppnade sig mellan trädstammarna så visste vi att vi hunnit halvvägs till slutmålet. Den gamla fäbodvallen hette Tannflohöjdens fäbodar. Det var alltid en efterlängtad stund när vi satte oss på den stora platta stenen på fäbodvallen för att vila och äta av vår matsäck.

Trots att fäbodvallen sedan länge var övergiven så var det fortfarande en vacker, öppen plats mitt i skogen. Husen, som fanns kvar, var till stora delar raserade och träden växte höga runt vallen, men vi fantiserade gärna om hur det sett ut när vallen befolkades med folk och fä. Vår mamma berättade också gärna sina minnen av fäbodvallen. Utsikten från det högt belägna fäbodstället bör ha varit magiskt vacker på den tiden !

Idag är både stigen och fäbodvallen helt borta och raserat. Skogsavverkningar, vägar och överväxt har förstört de sista resterna av det som fanns kvar av fäbodarna. Jag har nån gång försökt hitta den låga platta stenen där vi vilade, men tyvärr verkar även den blivit förstörd av skogsmaskinerna.

Jag har heller inte lyckats hitta några gamla bilder från Tannflohöjdens fäbodar. Men jag har en gammal karta från 1872 års Laga skifte i Fängsjö där fäbodvallen är markerad med flertal hus längst uppe i högra hörnet på bilden.  Fängsjö skogsby syns längst ner på kartan. Till och med stigen från Fängsjö via fäbodvallen är markerad på den gamla skifteskartan.

Helt nyligen fick jag en intressant artikel i min hand som skrivits av hembygdsforskaren Paul Lundin i Ådalsliden.  Artikeln  är från 1946 där han berättar om en fäbodpiga som arbetade på Tannflohöjdens fäbodar i slutet av 1800-talet. Fäbodpigan hette Karin Nässtedt (1872-1963)  och hennes berättelse är en intressant skildring om fäbodlivet i Tannflohöjdens fäbodar.  Göran Stenmark och Lena Eriksson har redigerat artikeln något.

"Fem somrar i rad var jag fäbodpiga på Tannflohöjdens fäbodvall ovanför Fängsjön, och det är från dessa år jag bevarat mina roligaste och intressantaste fäbodminnen. Som brukligt var på den tiden samlades varje lördagskväll bygdens ungdom uppe på fäbodvallarna där fäbodstintorna bjöd på filmjölk, kaffe och rörost bland annat. Efteråt brukade vi alltid dansa eller göra lekar till ackompanjemang av en eller flera fioler. På en del fäbodplatser hade man till och med stort gästabud under slutet av varje sommars fäbodtid. Sålunda var det fallet med Gammelfäbodarna på Mofloskogen som hade en så kallad ”Moflosöndag” i slutet av augusti varje år då ungdom från såväl Moflo som Krånge, Åsmon, Kilåmon, Sundmo, Forsnäs och Imnäs samlades.

Under min fäbodtid på Tannflohöjdens fäbodvall hände det sig att Näsåkersbygden gästades av den välkände landskapsmålaren Ankarcrona. Det var för övrigt i slutet av 1890-talet. Troligen hade konstnären fått nys om den vackra utsikten som man har uppifrån fäbodvallen, och en vacker sommarlördag kom han tillsammans med dåvarande folkskolläraren i Näsåker, Olof Strömstedt, vandrande upp på fäbodvallen medförande sina målargrejor. Ankarcrona och Strömstedt gjorde sig en glad kväll uppe på fäbodvallen. Vi fäbodstintor bjöd på kaffe och efteråt filmjölk och smörgåsar, och själv hade Ankarcrona kräftor med sig som han bjöd flera av fäbodflickorna att smaka, men ingen vågade eller ville. Alla tyckte de att de krälande djuren såg för otäcka ut för att begagnas som föda. Många av oss hade ej heller sett kräftor förut. Nästa dag som ju var en söndag satt Ankarcrona nästan hela dagen vid sitt staffli medan Strömstedt mestadels höll till uppe i den jättestora tallen som stod i utkanten av fäbodvallen och varifrån utsikten var ännu mera storslagen än nere från själva vallen. På den tiden fanns det en jättetall som var omtalad i såväl Ådalsliden som Resele. Det fanns trappsteg anbragta i själva stammen och uppe i kronan var inskurna otaliga namnteckningar. Sålunda hade även prosten Frisendahl sitt namn vackert ingraverat på en gren.

Särskilt under min mors tid huserade björnen rätt så allmänt i de ångermanländska skogarna, och det hände rätt så ofta att en ko eller något får blev rivet. På människor gav han sig inte just gärna, såvida han inte var retad eller uthungrad. De enda vapen som de unga flickorna brukade ha var vallhornen, vars toner brukade skrämma björnarna från att gå till anfall. Björnen har ju i alla tider varit rädd för skärande toner och han brukade därför som oftast ta till flykten när vallhornens toner klingade. Men för att hålla fäbodvallen riktigt ren från de ludna bestarna var det att under dagens lopp gå ut på strövtåg i markerna och med ett långvarigt tutande skrämma dem så långt bort som möjligt. Men trots detta kunde det allt hända att man fann den bästa mjölkkon riven och halvt uppäten och ibland när mjölkningen som bäst försiggick i ladugården så kunde nalle komma och slå med sina ramar uppefter väggarna. Då var det att åter ta till vallhornet. 

 
Något annat som under gamla tider hörde samman med fäbodlivet var tron på vittror och annat trolltyg. Man trodde nämligen allmänt att vitterfolket samtidigt som människorna flyttade ut till fäbodarna om försomrarna. Många var de som påstod sig ha sett vitterfolk eller hört vitterkvinnornas lockrop eller ”kökningar”. Vitterkorna ansågs alltid vara betydligt större än våra och gav enligt ryktet mera avkastning. Själv hade jag aldrig den ”turen” att jag fick se eller höra något i den vägen, kanske främst därför att min tro ej var så särdeles stor. Men en gång under min fäbodtid på Tannflohöjden hände mig något, som jag troligtvis måste hänföra till kategorien det svårförståeliga. Jag skulle endast kila iväg upp mot Badstuberget en kväll för att plocka bär. Det var strax före mörkningen på sensommaren och jag hade just passerat sista fäboden åt norr när jag hörde det kraftigaste brak alldeles som när en hel brädvägg rasar, och mitt framför mina fötter. Jag blev olustig och inställde färden och tur var kanske det, ty jag hade gott kunnat gå vilse däruppe i de väldiga skogarna eller gått ner mig på någon av myrarna hitanför Furuberget. En annan sak som fäbodstintorna ofta fick uppleva var att de tydligt hörde sina namn ropas ifall de höll på att försova sig om morgnarna. Man trodde då att det var vittrorna som hjälpte dem att vakna. Själv hörde jag också flera gånger under min fäbodtid hur mitt namn kunde nämnas, det vill säga när jag höll på att försova mig."  

Not. Inte långt från Tannflohöjdens fäbodar låg Bastubergets fäbodar. Om någon vet mera om dessa fäbodar eller har foton, så blir jag mycket tacksam för all information! Skriv gärna en kommentar så får vi kontakt.  / Anita

Lidgatu fäbodar

Lidgatu fäbodar i Ådalsliden är en gammal utdöd fäbod som låg på gränsen mellan Jansjö och Fängsjös ägor. Fängsjös ägor brukades under 1800-talet av Lidgatus bönder. Detta orsakade därför under lång tid många schismer mellan nybyggarna i Fängsjö och lidgatubönderna.

Från Fängsjö skogsby gick ett par stigar söder om Fängsjön till Lidgatu fäbodar. Stigen fortsatte sannolikt vidare till Näsåker, en stig som fängsjöborna gick för att gå till kyrkan och byn innan en körväg fanns.

På avvittringskartan år 1857 så kan man se var fäbodvallen var belägen och man kan även på kartan se de båda stigarna som går till södra sidan av Fängsjön.

På en av dessa stigar hittades den förste nybyggaren i Fängsjö, Erik Ersson Ståbis hustru Brita Eriksdotter f. 1786 död hösten 1856. Hon var förmodligen på väg till fäbodvallen när hon hittades.  Brita Eriksdotter var min mormors morfars mor.

Lidgatu fäbodar var beläget på den högra inringade platsen på kartan (Näsåkers fäbodar i den vänstra ringen)



Från Fängsjö avvittringskarta 1857. Lidgatu fäbodar inringad.

För ett par år sedan fick jag tillfälle att se var Lidgatu fäbodar hade legat.  Platsen var helt överväxt. Endast några rester av gamla bruksföremål och ett par grundstenar återstod av fäbodvallen. Se bilden nedan.

 

Rester på den plats där Lidgatu fäbodar stått.

 

Nedanstående tidningsurklipp har jag fått av Göran Stenmark. Tack Göran! Artikeln är sannolikt skriven av N-E Ritzén eftersom den fanns i hans efterlämnade anteckningar. Berättelsen utspelades på Lidgatu fäbodar omkring 1857 när avvittringen skulle göras. Man trodde på vittror och oknytt på den tiden och för dåtida människor var detta en realitet som var mer eller mindre verklig.

 

 

Uppdaterat.

I boken om Lidgatu av Ann Renström från 1998 skriver Ann så här: - "Lidgatus fäbodvall låg bortom Skäljsjön, ca 7 km från byn. Den hade flyttats dit från en plats hitom sjön, okänt när." Hon skriver vidare: - "Av fäbodvallen återstår egentligen inget annat än det störelse eller kokhus, som flyttats till Skäljsjöns strand där den fungerar som byalagets utflyktsstuga."


Lidgatu fäbodvall kallas för den "nya fäbodvallen" i äldre handlingar. Det var vanligt att fäbodar övergavs och flyttades när det blev ont om bete. I en skogsundersökning för Ådals-Lidens socken 1783 nämns  de "nya fäbodarna". Det tyder på att Lidgatus fäbodar borde ha funnits åtminstone sedan dess, och att de  ännu äldre s.k. "gamla fäbodarna" torde härröra sig långt bak i tiden.

Från en skogsundersökning för Ådals-Lidens sn 1783:

Renskrift 1783. "Vid Nya Fäbodarne äfven tall och furu skogväxt ilag med Björk och granskog hvarest uti stenbundig och Rödsandacktig jordmon nedfälldes en tall, som var 182 år gammal af 14 tums diameter uti storändan och i lilla ändan på första sågstocken 12 tum."

Göran Stenmark har hjälpt mig att på olika gamla kartor försökt hitta platsen där den ännu äldre fäbodvallen fanns beläget.  Och han har lyckats. :)

Göran skriver: "På en bykarta från 1845 är "Gammfäbodmyran" nämnd, så utifrån den kartan borde man något så när kunna se på en nyare karta var den låg."



På en bykarta från 1845 är "Gammfäbodmyran" nämnd. (Den röda markeringen) Skäljsjön i norr och Lidgatu by i söder.

Ett varmt TACK Göran för din ovärderliga hjälp!

Några minnesbilder sommaren 2016

Malta

Teater "Tre kärlekar" av Lars Molin 17 juli

Ny kärlek

Två kärlekar. 

Höstens guld

Malta

Murberget

Sommar

Junsele

Sally



Malta

Sfinxen på San Michele, Capri

Capri

Katt i Anacapri

Solnedgång på Capri.

Fransåsen

 Omsjö

Omsjö