Bokhandeln "Shakespeare & Company" i Paris

 

Ikväll råkade jag hitta en gammal bok som jag köpte sommaren 1969 i den välkända gamla bokhandeln "Shakespeare and Company" i Paris. Jag pluggade franska i Paris den sommaren. Jag och min väninna besökte ibland denna unika gamla bokhandel från början av 1900-talet, som översvämmades av böcker från hela världen. Det var en mötesplats för alla som älskade litteratur, konst och möten med andra likasinnade.

PS. Vid en sökning på nätet så förstår jag att bokhandeln fortfarande finns kvar. Jag hittade nedanstående information (plus en massa fina bilder av bokhandeln på Google)

Jag rekommenderar alla som besöker Paris att titta in i den gamla unika bokhandeln om det blir tillfälle! Den är verkligen mycket speciell och intressant.

Shakespeare and Company

17 532 recensioner på Google

Bokhandel i Paris, Frankrike

Alternativ för tjänsten: Möjlighet till köp i butik · Upphämtning i butiken

Beskrivning

Shakespeare and Company, 37 Rue de la Bûcherie, Paris, är en bokhandel och ett förlag, som grundades av Sylvia Beach. Framför allt under mellankrigstiden var detta en samlingspunkt för engelskspråkiga artister ur den "förlorade generationen" som bodde i staden. Wikipedia

Adress: 37 Rue de la Bûcherie, 75005 Paris, Frankrike

Öppettider: 

Stängt ⋅ Öppnar sön kl. 12

Telefon: +33 1 43 25 40 93

Grundare: Sylvia Beach, George Whitman

Grundades: 1919, Paris, Frankrike

"Tätt intill dagarna". Bok av Mustafa Can.

Jag har nyss läst ut en underbar bok som heter "Tätt intill dagarna" skriven av en kurdisk författare, Mustafa Can. Jag kände inte till författaren eller hans författarskap tidigare, men jag känner mig helt uppfylld av författarens underbara språk och tankar i boken. Boken handlar om hans mors liv och den tid som föregick hennes bortgång. Boken skrevs 2006 och är tillägnad författarens mor.

Mustafa Cans bok delar så många känslor och tankar jag har dessa dagar, när min egen mor (100 år) är på väg att avsluta sitt jordeliv. .

Mer om boken och författaren finns att läsa här:

https://www.norstedts.se/bok/9789173132442/tatt-intill-dagarna&fbclid=IwAR0Xadrj0H89yfZJJLkST5nnOyu3vwNFP4eXxdgCf1-Pz9pHru6ij4D7BpU

Lucia - vad handlar luciasången egentligen om?

                                                                   Målning av Carl Larsson 1908

"Natten går tunga fjät, runt gård och stuva. Kring jord som sol förlät, skuggorna ruva."

Vad handlar Luciasången egentligen om?

Svaret hittade jag här:

"Fjät är ett gammalt ord för steg, fotspår. "Vapnen sina / ej vike en man / ett fjät ifrån på fältet" står det i en av översättningarna av den fornnordiska vishetsläran "Havamal", och det betyder att man inte ska avlägsna sig så mycket som ett steg från sina vapen när man är ute och färdas. "Ty ovisst är att veta / var på vägar ute /spjutets spets kan tarvas."

"O yngling! Om du hjärta har att trampa fäders fjät" - det vill säga att gå i fädrens spår - skaldar Bengt Lidner i slutet av 1700-talet, och här har vi urfrasen "O yngling!".

Stuva är en gammal variant av stuga. Den har levt kvar fram till våra dagar i ordet rådstuvurätt, en rättslig instans som i Finland fanns fram till 1993, då den bytte benämning till tingsrätt.

Nej, solen ska inte förlåta jorden. Förlåta hade i äldre svenska även betydelsen 'lämna', 'överge', och det är ett lån från tyskans verlassen.
Solen har övergivit jorden under dessa dagar runt vintersolståndet.

Catharina Grünbaum " 

På alla Helgons dag..

En favoritdikt som jag gärna citerar igen...

På alla Helgons dag

Ett bloss för moster Lillie

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story

Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat

Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag

Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag

Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

Av Bodil Malmsten

Varmt TACK till Paul Lundins minnesfond

Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.

På minnestavlan står följande motivering: "För att Anita Berglund i Paul Lundins anda och med hjälp av nutidens media sprider viktig kunskap till nya generationer om vår bygd och människorna som levat här."

En minnesvärd dag som jag kommer att minnas med stor glädje och värme.

Ett varmt TACK!

"Inte ens tjugofem öre"

 

För alla som, liksom jag, har rötter till den förste nybyggaren i Fängsjö; Erik Ersson Ståbi f 1791 och främst till dottern Anna Ersdotter Ståbi f 1825 gift med Nils Jakobsson f 1821, rekommenderar jag varmt ovanstående bok.

Fyra av Anna Ersdotter Ståbis barn flyttade till de jämtländska skogarna mellan Görvik och Hallviken i Jämtland. Ett av barnen blev författarens frus ana.

Främst är boken en mycket intressant skildring av byarna och gårdarna i trakterna av Görvik och Hallviken i Jämtland och av människorna i dessa byar och deras liv. Men släktforskningen förde författaren Bengt Sandhammar även till Fängsjö i Ådals-Liden, där han har gjort en grundlig research av byns historik och av den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi.

Nyligen fick jag boken i min hand. Det är en fantastiskt fin och mycket intressant bok som gladde mig mycket. Jag vill mycket varmt rekommendera boken! Ett varmt TACK till författaren!

Boken går att köpa direkt av författaren via den här länken

https://www.facebook.com/Inte-ens-tjugofem-%C3%B6re-462080634359211/

Eller via Bokus.

Ridvägen/Ridstigen. Östra Ådalsvägen

Innan allmänna vägar anlades i Ångermanlands inland färdades man i huvudsak via rid- och gångstigar. En av de äldsta ridstigarna i Ångermanland är den sk Östra Ådalsvägen eller Ridstigen som den mera allmänt kallas.  Ibland kallas den kyrkväg, eftersom den användes i våra trakter i huvudsak av prästerna i Resele och Ådals-Liden för att färdas till kyrkan i Mo, Junsele. I nedanstående historik berättar Göran Stenmark i Junsele om den gamla Ridstigen ur ett historiskt perspektiv.

"Från 1500-talet börjar vi med säkerhet kunna följa våra bygders utveckling. Tidigare finns endast sporadiska dokument och lämningar som kan berätta hur bebyggelsen växte fram i norra delarna av Sverige. Gustaf Vasa blev kung i Sverige 1523, och han började ordna det mesta i landet. För att få landet på fötter såg man sig tvungna att ta ut skatter, och för detta ändamål tillsattes fogdar för att driva in dessa pålagor. För Ångermanland dyker den första skattelängden upp 1535, och där får man för första gången namn på byar och jordägande bönder. 

De äldsta byarna låg placerade efter älven, och för Ångermanälvens del finner man befolkning upp till Junsele, där det detta år fanns 18 "rökar" dvs gårdar fördelade på åtta byar. Norr om Junsele fanns endast samer intill 1600-talets mitt då Åsele började befolkas av finnar. Handel bedrevs tidigt mellan samerna och de övriga svenskarna. En marknadsplats för detta finns dokumenterad redan under senare delen av 1500-talet uppe vid dåvarande gränsen mot Västerbotten, vid det som senare blev byn Gulsele. Åsele hörde då till det som gick under namnet Ångermanlands Lappmark. När kyrkan byggdes i Åsele på 1640-talet flyttades marknadsplatsen dit, och från 1670-talet börjar Åsele bli en starkare socken.

På båda sidor om Ångermanälven fanns under denna tid  vägar som var grenar av den gamla s.k. Norrstigen efter kusten. De kallas Västra och Östra Ådalsvägarna. Ridvägen hör till den östra. Under 1500-talet finns det inte så mycket dokumenterat om dessa vägar, men under 1600-talet dyker de upp i tingsprotokoll i samband med att bönderna hade underhållsplikt efter dessa sträckor. 

På 1640-talet kom drottning Kristinas gästgivareförordning, och från denna tid kan man följa vilka gästgiverier som fanns efter sträckorna.

Innan 1700-talets mitt hade få nybyggen kommit till, och vägarna följde samma sträckning som förr. Senare när man började bygga fler områden inne i markerna blev det flera vägar och stigar.

                                                         
                                                        ÖSTRA ÅDALSVÄGEN.

Östra Ådalsvägen gick efter i olika riktningar bebyggda stråk. Den började i Folkja by i Nora socken, där en sidogren gick från Hols by genom skogen till Korssjön. Därefter fortsatte vägen till Kungsgården i Bjärtrå. Denna sträcka nämns i ett tingsprotokoll från 1661 där man klagar på att bönder i Nora och Bjärtrå inte skött sina skyldigheter vid brobyggnationer.

Norr om Kungsgården kom vägen i kontakt med Ångermanälven, och vid Loån fanns en bro. Därifrån gick vägen över Fröks by mot Utnäs. Genom Styrnäs fortsatte vägen över en hög bro över Högforsån vid Djuped och vidare genom Boteå vid älven söder om Undrom mot Boteå kyrka. I Överlännäs passerade vägen över Holms säteri förbi Sånga kyrka med dess offerkälla. Vid 1600-talets mitt klagas det på de dåliga broarna över raviner i Sånga. Från Sollefteå och uppåt har Östra Ådalsvägen dragits om flera gånger. Under 1600-talet passerade vägen rakt över ravinerna öster om Remslemon samt på bergsluttningar vid Fanbyn och Björkäng. Denna sträcka var i dåligt skick 1691, då det klagas över att fyra bönder i Remsle och en bonde i Fanbyn försummat att bygga vägen över sina ägor. 

Vid Skarped och Eds kyrka gick vägen nära älven, och vid Österå upp på den högsta terassplanet. Det kan nämnas att redan 1571 fick en man plikta för dålig väg. Mellan Mo i Resele och gick vägen åter igen över ett flertal djupa raviner, och denna sträcka dyker ofta upp i tingsprotokollen pga att bönder inte utförde sina skyldigheter med underhåll på vägen. Denna sträcka av Östra Ådalsvägen omnämnes första gången 1649. Året efter, 1650, inrättades ett gästgiveri i Rödsta i Resele sn.

På ett juniting i Resele gäll 1671 förmanades länsmän, tolvmän och allmoge att ändra sträckningen av vägen från Sorte upp till Lidgatu i Ådals-Liden eftersom sträckan efter älven var farlig och besvärlig att färdas på. Det syns som om detta inte blev av för 1704 klagade kyrkoherden i Resele samt länsmännen över den svåra vägen över Galtryggen mellan Resele och (Ådals-)Liden. Brofogden och tre tolvmän erhöll i uppdrag att bese en ny väg om den kunde bli bättre än den gamla. Tyvärr var allmogen inte positiv till detta vägbygge och de nekade att delta. Allmogen inlämnade 1705 en besvärsskrift till tinget där de motiverade sin ilska. De menade att det skulle bli svårt för dem att kunna underhålla både en vinter- och en sommarväg.

SOMMARVÄGEN från Ådals-Liden till Junsele följde inte Ångermanälven utan den gick rakt norr ut genom mossar och stenig skogsmark, vilket bl.a. Arvid Ehrenmalm påpekar i sin reseskildring från 1743. Denna sträcka var i mindre gott skick, vilket är förståeligt för en väg med så ringa trafik. Före 1700-talets mitt fanns inte någon bebyggelse mellan Ådals-Liden och kyrkbyn Mo i Junsele, varvid man valde att gå rakt över skogen. Vägen gick på västsidan av Vigdsjön där det redan 1648 noteras en bro och passerade därefter Prästkällåsen ( se not. 1)  till Fransåsen som ligger mitt på sträckan till Mo i Junsele.

Det gamla värdshuset på Fransåsen (2006) Idag raserad. (Ägare Hembygdsföreningen Ådals-Liden. Not 3)

I Fransåsen anlades på 1770-talet ett nybygge, men i Abraham Hulpers beskrivning från 1780 nämns att det fanns ett viloställe där på Midskogen. (På det gamla, numera nästan raserade vilostället/värdshuset på Fransåsen står årtalet 1772 inristat. / Min not.) Vägen fortsatte sedan på ostsidan av Mjösjön och Långsjön över näset mellan Lilla och Stora Herrsjön fram till Mo. (Not 2)  I Mo fanns ett gästgiveri sedan ca 1650 och en kyrka från medeltidens senare del. Första gången denna del av Östra Ådalsvägen dyker upp i domböckerna är 1646, då en hustru från Sand i Eds socken fått sin häst fördärvad under skjutsfärd mellan Ådals-Liden och Junsele.

Junsele var annex under Resele församling till år 1830 och fick sin första sockenpredikant 1755. Eftersom även Ådals-Liden var annex under Resele red prästerna mellan dessa kyrkor. 1671 klagar prästen i Resele att han med stor livsfara måste resa till Junsele "över den ofärdiga väg som där i socknen fanns".

Åtta bönder i Junsele från byarna Eden, Bölen, Lillegård och Vallen bötfälldes därför för "tredska att komma i vägbyggning" och för att deras vägstycken inte var färdiga. Fortfarande på 1790-talet betecknas vägen som ridväg, men från denna tid började det bildas nybyggen efter älven och vid sjöar. Detta gjorde att vägsträckningen blev ändrad och vid mitten av 1800-talet hade den gamla vägen spelat ut sin roll.

ALLMÄNT. Efter Östra Ådalsvägen fanns miltavlor samt tavlor utplacerade efter varje fjärdingsmil. Enligt uppgift skall tavlor av gös (ett gammalt namn för gjutjärn) utplacerats längs Ridvägen 1824 och på den äldsta kartan gällande Östra och Västra Ådalsvägarna från 1768 finns fjärdingsmil utmärkt. Rester av dessa stenfundament till dessa miltavlor finns kvar på ett flertal platser mellan Näsåker och Mo i Junsele. (1994, min not)

Av Göran Stenmark Junsele 1994.

Källor: Främst gamla tingsprotokoll, historiska kartor samt avvittrings. och Laga Skifteskartor.
Litteratur: Nils Friberg "Vägarna i Västernorrlands län 1951.
"Åseleboken" av Karl Fahlgren."


Nedan följer några gamla kartor och notiser som jag fått och hittat om Ridstigen. De historiska kartorna har Göran Stenmark, Riksarkivet skickat till mig.


  Historiska kartor där Ridvägen är markerad med en prickad eller markerad röd linje.

Rå Vigdsjön 1823

Fransåsskogen 1858

Karta över Rå utjord (Kringeln) 1870

Ridstigen (rödmarkerad) mellan Näsåker-Fransåsen. Ca 1,5 mil. (Källa: Kartskiss från Ådals-Lidens hembygdsbok 1970.)

Not 1 Prästkällåsen. Enligt flera samstämmiga uppgifter avled prosten Petrus Harelius (1694-1754) i Ådals-Liden efter att druckit kallt källvatten på Prästkällåsen en mycket varm julidag 1754 under sin färd längs Ridstigen till Mo kyrka i Junsele. (Bild: Ortnamnsregistret)

Not 2. "Vandringsleden Mo, Junsele – Fransåsen  ca 19 km
Startar vid klockstapeln i Mo. Följ sedan stigen från båtmans Tryggs gamla torp i Mo. Besök hälsokällan, gå stigen till Bredvattensvägen vid ”Skrömttjärna”. Följ vägen förbi gårdarna vid Mjösjön vidare till kvarn-dammen och stigen upp till raststugorna på Fransåsen." (Källa: ett informationsblad av Junsele Byalag.)

Not 3. Det gamla värdshuset i Fransåsen ägs sedan 1940-talet av Ådals-Lidens Hembygdsförening. Huset skänktes av dåvarande Svanö AB (numera SCA) till föreningen som gåva. Dåvarande styrelse ordnade med takbeläggning (troligtvis spåntak) och lät utreda kostnader för en ev. renovering. Ett definitivt beslut om gårdens framtida öde fattades dock inte varken då eller senare.


Uppdatering om Fransåsens by.

Historik om Fransåsen av Göran Stenmark, Junsele.

Fransåsen finns ej nämnd i handlingar före år 1765, men enligt Abraham Hulphers beskrivning över Norrland från år 1780 skall det sedan fordom ha funnits en raststuga där för de som färdades Ridvägen över skogen mellan kyrkorna i Ådals-Liden och Junsele. Stavades ofta i äldre tider Frantsåsen.

I Häradsskrivarens mantalslängder nämns Fransåsen första gången 1765, då den "Bärgas och upodlas af Per Jacobsson i Eden och Junsele Sokn". Denne står noterad på platsen t.o.m. 1768 och kom aldrig att bosätta sig där, utan var hela sitt liv bonde i Eden. Därefter noteras platsen som öde t.o.m. 1774, då vi finner nybyggaren Nils Nilsson där med sin familj. De kom närmast från byn Häxmo, där de bott sedan Nils 1760 gift sig med Dordi Johansdotter från byn Ås. Åren 1772-73 noterades som sockenskomakare, och noterades även i byn Krånge.

Det kan även tilläggas att sockenpredikanten Nils Flodstedt i Näsåker, under denna tid nyttjade platsen som fäbod, på vilken han fick resolution 1771. I mantalslängderna noteras Nils som nybyggare på Fransåsen fram till 1790 då han genom sin ohälsa upplåter nybygget till svågern Johan Olofsson, vilken vid denna tidpunkt var dräng i Norrtannflo i Resele socken.

I ett kontrakt daterat den 19 april 1790 kan vi läsa följande:

"Som jag för mit Skukliga tillstånd ej mäktar förestå mit Nybygge Fransåsen kallat, alt der före uplåter jag till min dotter Anna jemte des til tängta man Johan Olofsson ifrån Nortanflo, att nu genast Emot taga Nybygget i denna wår, samt få för sig och efterkommande arfwingar få äga och om råda halfwa Nybygget Fransåsen, men den andra halfwan skall de uppehålla till dess min Son Eric blir myndig will han då lemna sin del står honom frit, men med förbehåld at min son Eric skall hålla sig hemma och arbeta efter förmågan samt der emot njuta sles Kläder, och äfwen om hösten få sloga eller fånga någon fogel til sin fördel, men för öfrigt så skall min Son svara hälften uti de omgälder som han ärfodras wid .... Skatt Lägning, och emot ofwannämnde Contract skall då gå mig till handa med föda och Skjuts så Länge de behålla hella Nybygget, men Lemnade ifrån sig den andra halfwan så skall den som emot ... den samma Bestå mig halfwa födan och Skjöttsel, men skulle Johan Olofsson upodla någon mera åker medan Son och omyndig skal han för sin del få behålla utom delning detta, och i händelse min son Eric inte Behöfwer sin del af Nybygget så skall min dotter och Johan Olofsson få Lösa den andra hälften af nybygget framför någon annan, hwilket wi med wåra namn i witnens närwaro giorde och Beslutit.

Fransåsen den 19 april 1790"

Enligt kontraktet skulle Johan Olofsson och dottern Anna mottaga halva nybygget, och den andra halvan skulle finnas till hands när sonen Erik blev myndig. Denne kom ej att bli bofast på nybygget, utan blev senare bosatt i byn Bysjön i Junsele.

Den 5 september samma år ingick Johan Olofsson äktenskap med Anna, och den 8 november fick han resolution (=beslut) på nybygget genom Länsstyrelsens Landskontor genom den ansökan han insänt den 1 juni.

/ Göran Stenmark, Junsele

PS. Mer om Ridstigen.

Historien om Leon, Schindlers yngste arbetare

"Vissa berättelser behöver hela världen läsa. Leon var bara tio år när tyskarna invaderade Polen och hans familj tvångsförflyttades till gettot i Krakow. Leons pappa fick arbete på Oskar Schindlers fabrik och lyckades övertala Schindler att låta sonen arbeta vid hans sida. Så gick det till när lille Leon blev nummer 289 på Schindlers lista - den yngste någonsin, och så liten att han fick stå på en trälåda för att nå upp till maskinen han skötte. 

Leon, hans föräldrar och två av hans fyra syskon överlevde fasansfulla förhållanden i koncentrations- och arbetsläger, och lyckades mirakulöst undkomma döden gång på gång. Resten av hans släktingar, liksom alla grannar i den by som han föddes i, hade inte samma tur.

Det här är den sanna berättelsen om den yngste pojken på Schindlers lista. Leon Leyson berättar sin gripande, fruktansvärda historia utan bitterhet, med egen röst och unika minnen. Han ger sin personliga bild av Oskar Schindler, mannen i nazistuniform som räddade över tusen liv. Leon Leyson flyttade till USA efter kriget och bildade familj, och talade sällan om sin bakgrund. När Spielbergs film Schindlers List gick upp på biograferna började han motvilligt berätta för en journalist. Sedan fortsatte han tala, ända tills han gick bort, dagen efter att bokmanuset var klart."

Ovanstående text är bokförlagets sammanfattning av den bok som jag nyss läst ut, gripits av och samtidigt känt en enorm tacksamhet över att det finns människor som vill och orkar berätta om de fasor som nazismen under andra världskriget utsatte dem för. Tyvärr avled Leon Leyson strax efter att bokmanuset var klart för utgivning, men hans biografi och berättelser finns kvar i boken "Historien om Leon". Leon Leyson avled 2013.

Det är en bok som jag verkligen vill rekommendera alla att läsa. Den är viktig. Det är en berättelse som aldrig får glömmas. Det finns många andra berättelser som skrivits av förintelsens överlevande. Alla är lika viktiga. Leon Leyson är en av dem som ville och till sist orkade berätta.

Leon Leysons djupa tacksamhet mot Oskar Schindler lyser igenom hela berättelsen. Oskar Schindler var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin emalj- och ammunitionsfabrik. Mer om Oskar Schindler här.

Jag besökte Krakow för några år sedan. Det är en fantastisk vacker och kulturell stad, som otroligt nog inte förstördes nämnvärt under kriget. Jag vandrade runt i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz  i Krakow, där bla. Oskar Schindler hade sin fabrik. Jag kan än idag känna den sorg jag så starkt upplevde som fortfarande vilade över stadsdelen. Den stadsdel som fick bevittna så många tragedier under andra världskriget.


Här är länkarna till mina inlägg om Krakow.

Krakow

https://smulansblog.blogspot.com/2008/06/kazimierz.html

https://smulansblog.blogspot.com/2008/06/auschwitz-och-birkenau.html

Min länk till Östanbäckssläkten / Historik om min släkt från Åkerbränna/Hömyra

Östanbäckssläkten är en stor släkt vars stamfader hette Erik Persson 1707-1758 och hans hustru Brita Olsdotter 1699-1782. Båda var födda i Anundsjö sn. De bosatte sig 1730 i Östanbäck i Junsele sn och är upphov till många ättlingar. Till minnet av 250-årsdagen av deras liv tillsammans på hemmanet i Östanbäck  bildades en släktförening 1980. En av initiativtagarna till släktföreningen var Ulla Thorsell Östlund. Släktföreningen, med ordförande och eldsjälen Ulla Thorsell Östlund i spetsen, har kartlagt och skapat en stor och diger stamtavla av ättlingar till Erik och Brita. Släktföreningen har som mål att kartlägga alla ättlingar till Erik Persson och Brita Olsdotter;  ett digert arbete som Ulla med beundransvärd energi oförtrutet arbetat med under många år och fortsätter att arbeta med.

År 2016 gav Ulla ut boken "Östanbäcksfolket". Boken ger en utförlig beskrivning av ättlingarna till paret Erik Persson och Brita Olsdotter, som levde i Östanbäck, Junsele under första hälften av 1700-talet. Boken innehåller inte bara data och släkttavlor utan också berättelser och beskrivningar som belyser ekonomiska, kulturella och sociala sammanhang. Många fotografier ger djup och liv åt framställningen.
Hon arbetar med andra ord både bakåt och framåt, för samman nu levande ättlingar som i sin tur får kännedom om förfädernas vedermödor.

Efter ett enastående forskningsarbete kunde Ulla arrangera boksläpp i Junsele i april 2016 av sin omfattande släktbok på över 500 sidor text. För sitt arbete har hon fått erkännande från Sveriges släktforskarförbund som Årets släktbok 2017 och fick ta emot diplom på årsstämman i Halmstad 26 augusti.

För er som är intresserade av boken går det att köpa den av Ulla via mail  ulla@ostanback.se /alt. via Östanbäcks hemsida http://ostanback.se , Turistbyrån i Junsele och via Rötterbokhandeln. https://www.rotterbokhandeln.se/product.html/ostanbacksfolket

Jag fick glädjen att skriva en kort historik i boken om min koppling till denna stora släkt. Några bilder är tillagda här som inte finns med i boken. Jag återger min Östanbäckshistorik här:


"När jag som bäst funderade på vad jag skulle skriva i den här artikeln om min länk till östanbäckssläkten råkade jag läsa en gammal artikel i ett medlemsutskick av Östanbäcksnytt från 2009. De, för mig, nya uppgifterna blev en liten extra krydda till den här lilla släkthistorien!

Artikeln i Östanbäcksnytt handlade om några gamla anteckningar från 1948 som skrivits av J.H. Högberg i Bölen, Junsele, där han beskrev alla dem som bott på Östanbäcksgården i Junsele från mitten av 1500-talet fram till dess när östanbäckssläktens stamfader, Erich Persson, tillträdde hemmanet i Östanbäck 1730. Jag fann då att ett par av dem som bebodde hemmanet före Erich Persson, var även de avlägsna släktingar till mig: nämligen Erich Andersson född ca 1640 och hans syster Ella Andersdotter f ca 1650 som bodde på hemmanet i Östanbäck mellan 1700 till 1708! Syskonen härstammade från de s.k. omsjöfinnarna som invandrade från Savolax i Finland till Grundtjärn, Anundsjö sn och Omsjö, Ådals-Liden sn i slutet av 1500-talet. (Mer om omsjöfinnarna finns att läsa på min hemsida: http://anitaberglund.se/finnarna.htm )


Ella Andersdotter var dessutom farfars farfars mor till Anders Berglund 1826-1904 som 1850 gifte sig med min länk till östanbäckssläkten: Caisa (Katarina) Olofsdotter  1825-1908!

 Först en kort resumé av Caisa Olofsdotters linje i rakt nedstigande led från östanbäckssläktens stamfader Erik Persson (1707-1758) ohh Brita Olsdotter (1699-1782):

1.  Erik Persson 1707-1758 gift med Brita Olsdotter 1699-1782.

2.  Olof Ersson 1732-1772 gift med Lisa Josefsdotter 1725-1807

3.  Daniel Olofsson 1766-1838 gift med Karin Persdotter 1767-1813

4.  Olof Danielsson Ångström 1794-1870 gift med Brita Stina Olofsdotter 1792-1861

5.  Caisa (Katarina) Olofsdotter 1825-1908 gift med Anders Berglund 1826-1904.

Caisa Olofsdotters far Olof Danielsson Ångström föddes i Tara 1794 som första barnet av fem till Daniel Olofsson och Karin Persdotter. Olof blev sjöman vid 19 års ålder, och han kallade sig då för Ångström. Olof Danielsson Ångström mönstrade första gången som jungman på skeppet ”Anna Augusta” den 15 mars 1813, och andra gången som lättmatros den 22 juni 1814 med destination Stockholm. Han mönstrade av den 22 augusti samma år. 1816 gifte sig Olof med Brita Stina Olofsdotter från Backe i Fjällsjö socken. Familjen bodde först i Fjällsjö, innan de flyttade till Krånge i Junsele där Olof noteras som dräng.

Första gången Olof Danielsson Ångström nämns i Esselet, Junsele är ca 1821 och då kallades platsen Essviken. Han noteras då som torpare. Från 1832 års husförhörslängd benämns han både som backstugusittare och sökande nybyggare. Familjen utökades så småningom med sju barn mellan 1816 och 1834. Olof Danielsson Ångström med familj finns med i husförhörslängden i Esselet fram till ca 1853.

I sockenstämman den 13 november 1831 kan man läsa att Olof och hans familj är mycket fattiga; "Sökande Nybyggaren Olof Danielsson, njuter af Fattig Cassan. Han är 38 år, har hustru och 6 barn. Han sitter på ett nytt aflägset ställe å Krono Allmänningen, der säd sällan mognar för frostlänthet. Han är i ständigt tryckande behof och blir af Socknen ädelmodigt understödd flera gånger om året".

I Husförhörslängden 1854 har familjen flyttat till Lillsele och föräldrarna står som inhyses hos sonen Erik, som blivit bonde i denna by. Om Olof står att han är utfattig. Olof dör 1870 och Stina 1861.

Olof och Karins tredje barn är ett tvillingpar; Erik och Caisa Olofsdotter som föddes 1825 i Esselet, Junsele. Det är Caisa som för min östenbäckska släkthistoria vidare. Caisa blir så småningom piga i Krånge, Junsele, och när hon är 25 år gifter hon sig med bonden Anders Berglund född 1826 från Åkerbränna, Junsele. De bor hos Anders föräldrar i Åkerbränna och Anders skrivs som bonde.

Caisa Olofsdotter 1825- 1908

Åkerbärnna.

Anders Berglund föddes i Rusksand, men familjen flyttade till Åkerbränna i Junsele omkring 1840 där fadern, Anders Andersson Berglund, född 1793, blev nybyggare. Anders Andersson Berglund var för övrigt ättling till Olof Andersson född 1725 som vid mitten av 1700-talet grundade Åkerbränna by. År 1849 säljer Anders Andersson Berglund 1 2/3 seland till sina två söner Anders och Salomon Berglund för 1100 riksdaler riksmynt. Sönerna fick även en häst (ett sto på 7:e året). Anders och Salomon skulle i gengäld ge 300 riksdaler till systern Ingrid Dorotea, samt betala en skuld till hemmanet om 200 riksdaler. I mantalslängderna står sonen Anders Berglund f 1826 skriven för fastigheten Åkerbränna 1 2/3 seland och Salomon Berglund f 1829 är antecknad som inneboende. År 1853 är Anders antecknad för 5/6 seland i Åkerbränna.

 Björn-Salomon Andersson Berglund f 1829 och sonen Nils Anders Berglund f 1855

Som ett litet kuriosa kan berättas att Anders bror Salomon Berglund född 1829 är en av inspirationskällorna till historien "En ringdans medan mor väntar" av Pelle Molin. "Björn-Salomon" är huvudpersonen i den dramatiska historien om Salomons ringdans med björnen, medan hans fru låg i födslovärkar hemma. Mer om denna berättelse här.  Att Salomon, eller "Björn-Salomon" som han kallas i berättelsen, mött en björn med ungar är riktigt. Det har sonen Jakob Petter bekräftat. Men mötet med björnen i Pelle Molins berättelse får nog mest anses som en historia av en fantasifull författare. Från "Björn-Salomons" eget möte med björnen finns en tall bevarad som kan beskådas på Junsele hembygdsgård. 

Hömyra 1938

 År 1871 förvärvade Anders Berglund mark för ett nybygge i Hömyra om 1 1/4 seland. Men Anders med familj hade redan 1863-64 flyttat till och bosatt sig i Hömyra; någon mil öster om Åkerbränna. Anders blev kronobonde och nybyggare och den förste grundaren för Hömyra by. Ett slitsamt arbete väntade men Hömyra blev så småningom en bördig by som gav god skörd åt dem som bodde där. Det skulle så småningom bli sju familjer som bosatte sig i Hömyra.

Anders Berglund och hans hustru Caisa fick åtta barn mellan åren 1851 - 1867. De blev Hömyra trogna hela sitt liv och Anders och Caisa avslutade sin levnad som föderådstagare hos äldste sonen Aron i Hömyra. Båda makarna skrivs som goda i flera husförhörslängder. Anders avlider den 18 april 1904 i Hömyra och hustrun Kaisa dog i samma by den 27 mars 1908.

1867 fick familjen Anders Berglund grannar i Hömyra när Salomon Jonsson Vallinder med familj flyttade dit från Långvattnet, Junsele och blev nybyggare i samma by. Salomon Jonsson Wallinders son Salomon Aron emigrerade 1892 till Amerika, där han blev influerad av de frireligiösa strömningarna som rådde i Amerika på den tiden. Salomon Aron Vallinder återkom till Hömyra 1900 och blev en av grundarna till Salemförsamlingen, senare Filadelfia, i Junsele. Anders och Caisas äldste son Aron Berglund f 1851 anammade frireligiositeten och blev bypredikant i Hömyra vid sidan av sitt arbete som skräddare. Den frireligiösa åskådningen blev för flera av Anders och Caisas barn och barnbarn betydelsefullt i livet. Den andre sonen och min farfars far Petter Berglund f 1854 blev arrendator och bonde i Hömyra och förblev även han Hömyra trogen till sin död. Hömyra är numera en öde by men kommer för alltid att vara förknippat med familjen Berglund, av vilka Anders Berglund och hans hustru Caisa Olofsdotter var de allra första nybyggarna.

Anders och Caisa fick åtta barn:

Aron Berglund f 1851 och Gustava Mårtensdotter Åkerberg f 1860.

1. Aron Berglund, född 1851-08-03 i Åkerbränna, Junsele, död 1927-06-24
i Hömyra, Junsele. Bonde, skräddare, bypredikant i Hömyra, Junsele.
Gift 1880-07-17 i Junsele med
Gustava Mårtensdotter Åkerberg, född 1860-02-04 i Åkerberget, Åsele,
död 1917-10-31 i Hömyra, Junsele. Bosatt i Hömyra. Junsele. Aron agerade som bypredikant i Hömyra för den nygrundade Salemförsamlingen (senare Filadelfia) i Junsele. Paret fick sju barn.

Min fff och ffm: Olof Petter Berglund f 1854 och Anna  Matilda Åkerberg f 1857 med dottern Kristina Karolina 1881-1882.

2. Olof Petter Berglund, född 1854-01-14 i Åkerbränna,
Junsele (Y), död 1933-01-17 i Hömyra, Junsele (Y).
Arrendator, bonde och hemmansägare i Hömyra, Junsele (Y).
Gift 1880-01-01 i Junsele (Y) med
Anna Matilda (Mårtensdotter) Åkerberg, född 1857-03-19 i Åkerberget,
Åsele, död 1941-09-13 i Eden, Junsele (Y). Bosatt i Hömyra, Junsele (Y). Olof Petter och Anna Matilda fick 12 barn varav 10 uppnådde vuxen ålder. (Olof Petter och Anna Matilda var min farfarsfar och farfarsmor.) De var bosatta i Hömyra, Junsele hela sitt liv. 

Anders Oskar Berglund 1856-1906

3. Anders Oskar Berglund, född 1856-04-04 i Åkerbränna, Junsele,död 1906-08-30 i Åkerbränna, Junsele. Skog- och jordarb. i Åkerbränna, Junsele. Ogift. Anders Oskar flyttar till Åsele 1874. Blev dräng hos Jonas Eric Mårtensson f 1850 i Åkerberget, Åsele. Återkommer till Åkerbränna 1882. Är då dräng hos brodern Olof Petter i Hömyra. Bor i Gulsele mellan 1887 till 1889. Blir därefter torpare i Åkerbränna på eget torp (köpt av kusinen Jakob Petter Berglund för 1300 kronor 1896) från mitten av 1890-talet till sin död. Anders Oskars arvingar, modern och fem syskon, säljer torpet i Åkerbränna den 1/10 1906 till Erik Emil Persson från Åsele.

4.  Stina Regina Andersdotter Berglund, född 1857-7-24 i Åkerbränna,
Junsele, död 1876-08-10 i Lillegård, Junsele. Ogift. Avled i scharlakansfeber vid 29 års ålder.

Kajsa Matilda  Berglund 1859-1950

5.  Caisa Matilda Andersdotter Berglund, född 1859-08-28 i Åkerbränna, Junsele, död 1950-11-30 i Lillegård, Junsele. Gift 1889-01-27 med  Jöns Petter Svensson, född 1859-03-21 i Åkerbränna, Junsele, död 1946-01-10 i Åkerbränna. Bosatt i Åkerbränna, Junsele. Paret fick fyra barn.

 6.  Jonas Enok Berglund, född 1862-06-09 i Åkerbränna, Junsele,
död 1916-04-21 i Lillegård, Junsele. Skräddare i Lillegård, Junsele. Ogift. Enok bodde först hos sina föräldrar och bror i Åkerbränna, för att sedan flytta till Lillegård Junsele.

7.  Salomon Berglund, född 1865-07-25 i Hömyra, Junsele, död 1865-09-10
i Hömyra, Junsele.

Magnus Berglund Gafsele 1867-1911

8.  Magnus Berglund, född 1867-03-13 i Hömyra, Junsele, död 1911-02-22
i Gafsele, Åsele. Skomakare och arrendator i Gafsele, Åsele.
Gift 1893-11-12 i Junsele med
Ulrika Svensdotter, född 1873-05-14 i Åkerbränna, Junsele,
död 1929-09-01 i Nordmaling. Familjen flyttade till Åsele 1894. Paret fick fyra barn.

Slutligen vill jag återge en solskenshistoria om min farfars farfars, Anders Berglunds bibel och andra böcker som på ett märkligt sätt fann vägen tillbaka till mig; en sentida ättling i det ”östanbäckska” släktträdet. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) 

För ett par år sedan fick jag ett inlägg i min hemsidas gästbok från en ”Ingrid” i Stockholm. Hon hade en liten förfrågan.. 

Ingrid har en fastighetsskötarfirma på Östermalm i Stockholm och hon berättade för mig att hon ibland sparar en del gamla biblar, psalmböcker, böcker, kort och andra gamla saker som hyresgäster lämnat efter sig eller kastat. Saker som ingen vill ha kvar längre, men som Ingrid brukar spara i en lagerlokal en tid tills de skänks bort eller kastas om ingen frågat efter dem. En dag när Ingrid tittade i några av böckerna såg hon att några av dem hade namn och bostadsort inskrivna på första sidan. I ett par av de namngivna gamla böckerna låg det även några gamla kort och konfirmationskort av namngivna personer. Namnen och ortnamnen tydde på att böckerna tillhört samma familj; en familj vid namn Berglund från Hömyra i Junsele.

Ingrid sökte namnen ute på Internet och hittade till min hemsida, där några av familjenamnen finns med i mina antavlor. Ingrid kontaktade mig och visst var det så att de böcker som hon bevarat hade tillhört den berglundska familjen från Hömyra! Det kändes väldigt spännande och Ingrid och jag hade en lång kontakt innan jag så småningom träffade Ingrid och fick alla böcker av henne vid ett besök i Stockholm.

Ett par av mina anfäders böcker som hittades i ett förråd i Stockholm.

Några av böckerna; en bibel, ett par postillor, en teologisk skolbok som användes i skolundervisningen skriven av Doct. Eric Pontoppidan och ett par psalmböcker hade tillhört min farfars farfar kronobonden och nybyggaren Anders Berglund (1826-1904), en av grundarna av byn Hömyra i Junsele. I några av böckerna fanns även äldste sonen Aron Berglunds (1851-1927) namn inskrivet. Troligtvis övertog sonen Aron dessa böcker efter sin fars död. Aron Berglund blev sedermera skräddare och bypredikant i Hömyra. Det fanns även en psalmbok, några gamla kort och anteckningsböcker med Arons barn Lambert och Sallys namnskrifter i.

Ett av de gamla korten som fanns instuckna i böckerna var ett foto av en skolklass med ganska små barn. Jag gjorde en efterlysning genom att lägga ut fotot på nätet och i tidningen Ångermanland. Och jag fick ett par svar som bekräftade min teori att skolkortet var från Hömyra i Junsele. Några av barnen på skolfotot blev också identifierade

Längst ner nr två fr. vä: Frida Berglund f 1921, troligtvis Fridas äldre syster Jenny f 1919 (båda barn till Martin Berglund 1882-1948) De två barnen till höger om Frida och Jenny kan vara deras kusiner Sally Berglund f 1918 (hon som förmodligen hade ägt böckerna som tillhört hennes farfar Anders Berglund ) och Gunnar Berglund f 1922 (båda barn till Lambert Berglund 1880-1965). Lärarinnan Jenny Skoglund. Kortet bör vara taget ca 1927-28. Alla barnen bodde i Hömyra.

Var böckerna kommer ifrån och vem som senast ägt dem har varken Ingrid eller jag lyckats utröna. Men troligtvis har böckerna förts till Stockholm av Lambert Berglunds barn Sally eller Gunnar, som båda flyttade till Stockholm.

Det kändes lite som något av historiens vingslag när jag så småningom fick böckerna och de gamla korten i min hand. Jag fick hålla i de böcker som min farfars farfar en gång ägt och hållit i och som till sist, via en lång och något märklig resa från Hömyra i Junsele, hittades i en lagerlokal på Östermalm i Stockholm.

Tänk om farfars farfar hade vetat! ;) "

Källor:

Egen släktforskning. Min hemsida om släktforskning: http://anitaberglund.se/

Göran Stenmark, Junsele.

Boken ”Åkerbränna en bys historia” av Gösta Svensson 1991.

Hällingsåfallet och Pelle Molin

Vi gjorde nyligen en miniresa till Jämtland. Ett besök till Hällingsåfallet blev en oförglömlig upplevelse. En förtrollad plats. Så magiskt vackert!

Jag kunde inte låta bli att tänka på konstnären och författaren Pelle Molins ord när han besökte Hällingsåfallet i slutet av 1890-talet. Så här skrev han bl.a.

”Tänk er först och främst en gata i hanseatisk stil, smal. Krokig, mörk, oregelbunden., men med stil uti. Tänk er denna gata nära en kilometer lång med höga hus å ömse sidor, hundra och hundra fämtio fot höga.

 Djupt ned, där dagern är svag och solen sällan skiner, spolar på gatan ett klart, kallt vatten med allsköns kulörta, glimmande, nötta, egendomliga stenar i botten under ideliga små fall, forsar, sel och bakvatten.

 Längst upp, där gatan börjar, husen äro högst och vattnet i ett knä gör det berömda höga fallet, äro väggarna svarta och blanka, gråtande våta.

 Från alla utsprång på väggarna spruta små vatten, bildade af minor och stänk. Stenarna glimma då solljuset någon gång hittar dem inunder den rägnbåge, som bor här. Längst upp i gatan är Hällingsåfallet, såsom sagt är. Ni har kanske sett det i fotografi. Jag säger: ni har ändock föga aning om kvad det är – ty det är helt enkelt ett vår Herres under! ”

[Kort utdrag ur Pelle Molins artikel ”En dag vid Hällingsåfallet”, ursprungligen publicerad i Jämtlandsposten 1894. Ingår även i "Samlade skrifter", sidorna 276–281.]

Eget foto.