Varmt TACK till Paul Lundins minnesfond

Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.

På minnestavlan står följande motivering: "För att Anita Berglund i Paul Lundins anda och med hjälp av nutidens media sprider viktig kunskap till nya generationer om vår bygd och människorna som levat här."

En minnesvärd dag som jag kommer att minnas med stor glädje och värme.

Ett varmt TACK!

Min hemsida om släkt- och bygdeforskning ..

                     

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"  (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida:           - Historik Fängsjö          - Omsjöfinnarna          - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor          - Johan Anders Johansson, min morfars anor          - Ada Johanna Nygren, min farmors anor          - Anders Olof Berglund, min farfars anor  Min hemsida: anitaberglund.se

Omsjöfinnarna.

Från min hemsida:

Omsjö - "finnbyn".

Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.

De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till försörjning.

De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också räknas som en genuin finnby.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en artikel han skrivit:

  "I sin avhandling om den finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -" är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står sjön skriven som "Omsjiöträsk".

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535, Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra att både uttala och skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla; min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker, Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till 12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö (Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark. På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda, abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt folk, dessa finska kolonisatörer."  Slut citat av Paul Lundin.

De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare  (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god hjälp av, nu bortgångne,  Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö, Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.

Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.

Litteratur:

- "Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt Sjöberg. 1999.

- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam. 2001.

-  Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker

- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe      1948

 

 

Historik Fängsjö, Ådals-Liden

Från min hemsida: 

FÄNGSJÖ.

När jag för många år sedan började intressera mig för Fängsjös historia fann jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Den historia som Paul berättar i sin artikel, och som han i sin tur hade hört av äldre ortsbor, inspirerade mig att forska vidare på denna bys historia. Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av artikeln:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!                                                                   

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på.

I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.

Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  Slut citat av Paul Lundin.

 Jag förstod att bakom denna historia fanns en "sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld" heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag har, (tyvärr kanske...)  inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:

Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786 flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825. Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)

Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:

…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......” 

Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden.  1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.

Under 1830-talet har en annan dalmas  Lassols Anders Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År 1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9 dels andel i Fängsjö.  1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

 

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö.  Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele.  Brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968.

 Välkommen!

 Källa. Min hemsida: anitaberglund.se

Kort historik om skogsbyn Fängsjö, Ådals-Liden

Fängsjö 1940-tal

Den stora befolkningsökningen och den ökande fattigdomen under 1800-talet var bidragande orsaker till koloniseringen av Norrland. "I Norrland hafva vi ett nytt Indien" yttrade redan Axel Oxenstierna på 1600-talet.. När folkmängden ökade under 1800-talet så räckte inte jorden till att mätta alla munnar. Många, många människor emigrerade till Amerika medan andra begav sig norrut och blev nybyggare i Norrlands inland.  Kronan (staten) var välvillig och stimulerade människor att slå sig ner för att bli nybyggare i Norrland och upplät gärna sina stora, obrutna marker för nybyggen. Kronans morot till nybyggarna blev gratis mark, fri rätt till jakt och fiske, skattefrihet upp emot 40-50 år och befrielse från krigstjänst. Nybyggarna hänvisades dock ofta till de sämsta markerna, som innebar mycket arbete och stort slit. I våra trakter var det främst fattiga torpare och avdankade soldater från Värmland och Dalarna som kom för att hitta en plats och utkomst för sin familjer.

Fängsjö skogsby i Ådals-Liden är en av dessa många nybyggen. Fängsjö blev med tiden en by med som mest ett tiotal familjer. De flesta av invånarna var ättlingar till de första nybyggarna, medan andra kom som arbetare till byn, gifte sig och blev kvar en tid. Under början av 1900-talet fick byn en småskola och en liten handelsbod (filial). De flesta män försörjde sig på skogsarbete. Under 1940-talet började byn tappa sina invånare och i slutet av 1980-talet flyttade de sista fasta invånarna. Idag är Fängsjö en fritidsby. Många av stugägarna har dock kopplingar till de första nybyggarna.

Nybygget startades av två fattiga nybyggare från Dalarna. Den förste nybyggaren var Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786. De  flyttade från Stackmora, Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.

Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani. Han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att "Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga." Se flyttningsattesten nedan.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge.

Ståbi söker även 1829 tillstånd att bygga på Degersjö, Omsjö och Fransåsens skatteskogar (se not nedan). Troligtvis pga att det uppstod så många problem med Lidgatubönderna vad gäller nybygget i Tannflohöjden. Ståbi kände sig troligtvis tvungen att börja se sig om efter en ny plats för ett nybygge. Lidgatus bönder hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Lidgatubönderna gjorde därför allt för hindra nybyggarna att bosätta sig på platsen.

Trots att Ståbi gör en ny ansökan om tillstånd och att han troligtvis har påbörjat ett nybygge i Fängsjö, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän: "Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......”

Man undrar dock om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden! Ståbi kunde inte skriva eller läsa (han använder sitt bomärke som underskrift) och det kunde möjligen utnyttjas av Lidgatubönderna. Men 1832 köper Ståbi i alla fall 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av bonden Per Månsson i Norrtannflo Resele.

1834 kom en annan dalmas,  Lassols Anders Andersson f. 1780 med hustru Kerstin Larsdotter f 1783 och barn från Färnäs i Mora till Tanflohögdens nybygge. Familjen Lassols Andersson prövade först att bosätta sig i Störåsen, Hammerdals sn i Jämtland 1828, innan de slutligen kom till Fängsjö nybygge.  År 1834 köper Anders Andersson 1/9 dels andel i Fängsjö av bonden Per Jansson i Norrtannflo, Resele.

1839 ansöker Ståbi och Andersson tillsammans om åborätten till sina nybyggen i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Erik Ersson Ståbi överlåter vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge till Lidgatu byamän (?!), samma nybygge som han sex år tidigare överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi. Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi (senare Westermark) sålde senare sin andel till Erik Johansson Edlund, Björna, innan han flyttade till Tängsta, Resele 1878. Övriga barn till Erik Ersson Ståbi flyttade till närbelägna byar.  Äldste brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfader till flera senare  generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

Min mor är en av de sentida ättlingarna till Anders Ersson Ståbi och hon är, tillsammans med sina 12 syskon, födda i ett kronotorparhem i Fängsjö. Mer om detta i ett senare inlägg.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Källor:

Kopior brev, akter och övriga handlingar från Riksarkiv och Landsarkiv.
På min hemsida om släktforskning finns bl.a. mina anlistor och ett bildgalleri från Fängsjö.
Min hemsida: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm

Tack till Magnus Johansson och Caroline Fängström för ett par av nedanstående arkivbilder!

När jag började intressera mig för Fängsjös historia fick jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Pauls artikel blev en bidragande orsak att jag började titta djupare i  Fängsjös historik.  Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av Pauls artikel:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på. I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  / Slut citat av Paul Lundin.

Jag har tyvärr inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit.  Dokument och arkivmaterialet om Fängsjös historia visar dock att det under många tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i långa stycken är svåra att förstå och tolka. 

Klicka på bilderna för större format. 

Om Du har mer information, berättelser eller andra kommentarer på detta inlägg så blir jag jätteglad!

Flyttattesten från Orsa för fam. Ståbi. Uppvisades i Resele 1827.

Ståbis ansökan om nybygge i Junsele sn 1829.

Bouppteckning efter Anders Ersson Ståbi 1815-1887

Bouppteckning efter Anna Dorotea Olofsdotter 1816-1891.

Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 och Gårdbergsgrottorna.

I dagarna är det 28 år sedan jag första gången vandrade upp till Gårdberget (berget ligger mellan Omsjö och Överå på gränsen mellan Ådals-Liden och Junsele socknar). Jag fick idag tillfälle att vandra upp till Gårdberget igen, och samtidigt besökte jag den mytomspunna grottan som ligger strax nedanför bergets topp. Berättelsen om grottan ingår i ett märkligt människoöde som bland andra hembygdsforskaren Paul Lundin beskrivit i sin bok "Sanningar och sägner" från 1982 (sid. 122)

En resumé av Pauls berättelse:  Under 1900-talets första decennium blev Gårdbergsgrottan  en tillflyktsort för den fågelfrie rymmaren Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 från Jansjö Ådals-Liden. Zackes far var en värmländsk finne som kom till Ådals-Liden i slutet på 1860-talet. Han gifte sig med en flicka från Kläpp, Ådals-Liden och familjen flyttade så småningom till Jansjö, Ådals-Liden där barnen växte upp. (se familjebladet längst ner)

Redan som liten var Zacke ett obekvämt barn, en vildbasare som orsakade sina föräldrar stora bekymmer. Han var vig och stark, simmade som en utter men samtidigt en pojke full av skoj och finurligheter. Trots en ganska hård uppfostran från fadern i första hand så verkade ingenting bita på den finska tjurigheten och envisheten.

Zacke började tidigt tjäna sitt eget uppehälle. Han reste på våren år 1900 upp till skogsarbeten  i Norrbotten och Lappland. Drygt två år senare råkade han ut för den stora olyckan i sitt liv. Zacke råkade i hastigt mod dräpa en kronojägare i Jokkmokk. De närmare omständigheterna kring dråpet blev dock aldrig klarlagda. 

Uppdatering: Så här skriver Norrbottensposten om den tragiska händelsen: 

"Norrbottensposten torsdagen den 31 juli 1902.

Natten mot sistlidne söndag inträffade under ett dansgille i Holmträsk, Jokkmokk ett ruskigt uppträde, som troligen kommer att kräva ett människoliv. En arbetare Håkansson som upprepade gånger hotat en på platsen boende kronojägare Jönsson till livet, kom till gillet med en kniv i högsta hugg och frågade efter Jönsson.

Man stängde dörren men Håkansson slog sönder ett fönster och beredde sig därigenom inträde i danslokalen.  Jönsson sprang då ut på gården men upphanns där av våldsmannen som tillfogade honom ett djupt knivhugg i bröstet.

Alltsammans hade gått så fort, att ingen av de närvarande karlarna att ingripa, ehuru danslokalen var full med folk, kommit sig för att avväpna våldsmannen. När nu kronojägaren Jönsson sjönk blödande till marken, skyndade flera av de närvarande karlarna att ingripa, men måste draga sig tillbaka, enär Håkansson vilt högg omkring sig med kniven och sårade ett par av de närmaste, en med överläppen kluven och en annan fick ett hugg i knäet. En blott 16-årig flicka bland de närvarande hade emellertid mod och sinnesnärvaro nog att gå fram till den rasande mannen och lyckades verkligen lugna honom.

-”Lämna mig kniven”, bad hon, och fogligt lämnade han ifrån sig vapnet, varpå han utan motstånd lät sig bindas. Fjärdingsmannen eftersändes nu och missdådaren förklarades häktad.

Kronojägaren Jönsson befanns vara träffad av knivhugget alldeles bredvid hjärtat. Kniven hade genomträngt levern. Det lär vara mycket ovisst om den olyckliges liv kan räddas. Dådet får skrivas på rusdryckernas konto.”

Zakarias Håkansson fängslades och skickades med vaktare på tåget till fängelset i Härnösand. När tåget stannade i Aspeå lyckades Zacke rymma från sina vaktare. Zacke tog sig fram över skogen till Hermansjö och sedan vidare till skogarna runt Omsjö, Jansjö, Fängsjö och Stugusjön, platser han väl kände till sedan sin barndom. Trots att lagens långa arm många gånger var honom hack i häl så lyckades Zacke hålla sig undan. Han bodde ibland i de svåråtkomliga Gårdbergsgrottorna i Omsjö. Hans syskon hjälpte honom med mat och förnödenheter förutom det vilt han lyckades fånga genom fiske och gillring av fällor.

Zackes fyra bröder och vänner lyckades så småningom samla in så mycket pengar så att Zacke efter dryga tre år på flykt skulle kunna resa till Amerika och på så sätt komma undan rättvisan. Zacke tog vägen över Jämtland på väg till Trondheim och Amerika. Huruvida han någonsin kom fram till Amerika vet man inte med säkerhet. En man hittades omsider drunknad i en norsk fjällsjö och det antogs att det var Zacke som till sist mött sitt öde där.

Grottan i Gårdberget där Zakaris "Zacke" Håkansson gömde sig.

Gårdberget

Utsikt från Gårdberget. Storsjön

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.

Zakarias "Zacke" Håkanssons familj. Uppgifterna har jag lånat från Magnus Johanssons hemsida.

Håkan Kristoffersson var född den 20 februari 1841 i Norra Finnskoga sn, Värmlands län. Han gifte sig den 13 juni 1876 i Ådals-Liden sn med Sara Brita Zakrisdotter. Hon var född den 1 februari 1845 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Håkan var först arbetare i Söderfors, Ådals-Liden sn. Därefter flyttade familjen till Jansjö, Ådals-Liden sn, där han också var arbetare. Håkan dog i Jansjö den 20 oktober 1906. Sara Brita dog den 4 april 1915 i Jansjö av ålderdomsavtyning. Håkan utflyttade 1867 från Norra Finnskoga sn, men först 1876 inflyttade han till Ådals-Liden sn. Under perioden 1867-1876 hade han inte varit kyrko- eller mantalsskriven någonstans. Dock kan han ha vistats i Ådals-Liden sn före 1876 eftersom Sara Britas tre oäkta barn antog namnen Håkansson eller Kristoffersson. När sonen Alfred föddes har man i födelseboken antecknat honom som makarnas femte barn.

Barn:

Olof Peter Kristoffersson, född den 20 december 1868 i Holafors, Ådals-Liden sn.

Erik Kristoffer Håkansson, född den 23 april 1872 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Zakarias Håkansson, född den 31 mars 1875 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Jonas Peter, född den 30 november 1879 i Söderfors, Ådals-Liden sn, död där den 23 januari 1880.

Alfred Håkansson född den 24 oktober 1881 i Söderfors, Ådals-Liden sn. .

Emil Håkansson, född den 19 maj 1884 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Anna Karolina, född den 18 augusti 1887 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

Uppdatering 2020.  Zakarias Håkansson gifte sig i Jokkmokk 14 april 1900 med Hilda Teresia Holmström (1880-1954) Jokkmokk. Paret fick två barn, en dotter och en son. Dottern dog som spädbarn . Sonen gifte sig och avled i vuxen ålder. Paret fick inga barn.  

Zakarias Håkansson blev överförd till obefintlighetsboken år 1906. "Äktenskapet upplöst enligt meddelande från statistiska centralbyrån 16/4 1917. Skilda 2/2 1917." 

Ett varmt TACK till Carina Lundmark för informationen! 

2023-06-20

I en lokal tidning hittade jag följande notis från Norrbottens Allehanda 1898. Den gode Zakarias Håkansson f 1878 från Jansjö var ju känd som en riktig vild- och bråkmakare redan under sin tid i Näsåker. Han fortsatte sina bravader i Jokkmokk, innan han så småningom försvann på väg till Norge. Den här notisen förstärker den berättelse som jag skrivit om honom ovan.

2023-07-24 

Ett länktips:  https://levnadsoden.se

"Spännande personer och levnadsöden 1635-1920 från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland och Ångermanland.

Denna sida av vår lokalhistoria vill lyfta fram berättelserna som sedan länge varit glömda."

Om Zakarias "Zacke" Håkansson:

https://livsoden.se/arbetaren-zakarias-hakansson-adalsliden-1902/

Tannflohöjdens fäbodar

Tannflohöjdens fäbodar. Från Laga skiftes-kartan 1872.

Ett av barndomens trevliga händelser var att göra en utflykt till Nävernäsan tillsammans med mamma. Det fanns ingen väg dit på den tiden, utan vi gick en gammal upptrampad stig från Fängsjö upp till Nävernäsan.  Det var en ganska lång vandring för mig och mina syskon upp till det över 500 meter belägna Nävernäsan och dess brandtorn, men vi gjorde många vilopauser på vägen. Ett av de bästa rastplatserna på vägen dit var en gammal fäbodvall som låg halvvägs upp till Nävernäsan. När fäbodvallen öppnade sig mellan trädstammarna så visste vi att vi hunnit halvvägs till slutmålet. Den gamla fäbodvallen hette Tannflohöjdens fäbodar. Det var alltid en efterlängtad stund när vi satte oss på den stora platta stenen på fäbodvallen för att vila och äta av vår matsäck.

Trots att fäbodvallen sedan länge var övergiven så var det fortfarande en vacker, öppen plats mitt i skogen. Husen, som fanns kvar, var till stora delar raserade och träden växte höga runt vallen, men vi fantiserade gärna om hur det sett ut när vallen befolkades med folk och fä. Vår mamma berättade också gärna sina minnen av fäbodvallen. Utsikten från det högt belägna fäbodstället bör ha varit magiskt vacker på den tiden !

Idag är både stigen och fäbodvallen helt borta och raserat. Skogsavverkningar, vägar och överväxt har förstört de sista resterna av det som fanns kvar av fäbodarna. Jag har nån gång försökt hitta den låga platta stenen där vi vilade, men tyvärr verkar även den blivit förstörd av skogsmaskinerna.

Jag har heller inte lyckats hitta några gamla bilder från Tannflohöjdens fäbodar. Men jag har en gammal karta från 1872 års Laga skifte i Fängsjö där fäbodvallen är markerad med flertal hus längst uppe i högra hörnet på bilden.  Fängsjö skogsby syns längst ner på kartan. Till och med stigen från Fängsjö via fäbodvallen är markerad på den gamla skifteskartan.

Helt nyligen fick jag en intressant artikel i min hand som skrivits av hembygdsforskaren Paul Lundin i Ådalsliden.  Artikeln  är från 1946 där han berättar om en fäbodpiga som arbetade på Tannflohöjdens fäbodar i slutet av 1800-talet. Fäbodpigan hette Karin Nässtedt (1872-1963)  och hennes berättelse är en intressant skildring om fäbodlivet i Tannflohöjdens fäbodar.  Göran Stenmark och Lena Eriksson har redigerat artikeln något.

"Fem somrar i rad var jag fäbodpiga på Tannflohöjdens fäbodvall ovanför Fängsjön, och det är från dessa år jag bevarat mina roligaste och intressantaste fäbodminnen. Som brukligt var på den tiden samlades varje lördagskväll bygdens ungdom uppe på fäbodvallarna där fäbodstintorna bjöd på filmjölk, kaffe och rörost bland annat. Efteråt brukade vi alltid dansa eller göra lekar till ackompanjemang av en eller flera fioler. På en del fäbodplatser hade man till och med stort gästabud under slutet av varje sommars fäbodtid. Sålunda var det fallet med Gammelfäbodarna på Mofloskogen som hade en så kallad ”Moflosöndag” i slutet av augusti varje år då ungdom från såväl Moflo som Krånge, Åsmon, Kilåmon, Sundmo, Forsnäs och Imnäs samlades.

Under min fäbodtid på Tannflohöjdens fäbodvall hände det sig att Näsåkersbygden gästades av den välkände landskapsmålaren Ankarcrona. Det var för övrigt i slutet av 1890-talet. Troligen hade konstnären fått nys om den vackra utsikten som man har uppifrån fäbodvallen, och en vacker sommarlördag kom han tillsammans med dåvarande folkskolläraren i Näsåker, Olof Strömstedt, vandrande upp på fäbodvallen medförande sina målargrejor. Ankarcrona och Strömstedt gjorde sig en glad kväll uppe på fäbodvallen. Vi fäbodstintor bjöd på kaffe och efteråt filmjölk och smörgåsar, och själv hade Ankarcrona kräftor med sig som han bjöd flera av fäbodflickorna att smaka, men ingen vågade eller ville. Alla tyckte de att de krälande djuren såg för otäcka ut för att begagnas som föda. Många av oss hade ej heller sett kräftor förut. Nästa dag som ju var en söndag satt Ankarcrona nästan hela dagen vid sitt staffli medan Strömstedt mestadels höll till uppe i den jättestora tallen som stod i utkanten av fäbodvallen och varifrån utsikten var ännu mera storslagen än nere från själva vallen. På den tiden fanns det en jättetall som var omtalad i såväl Ådalsliden som Resele. Det fanns trappsteg anbragta i själva stammen och uppe i kronan var inskurna otaliga namnteckningar. Sålunda hade även prosten Frisendahl sitt namn vackert ingraverat på en gren.

Särskilt under min mors tid huserade björnen rätt så allmänt i de ångermanländska skogarna, och det hände rätt så ofta att en ko eller något får blev rivet. På människor gav han sig inte just gärna, såvida han inte var retad eller uthungrad. De enda vapen som de unga flickorna brukade ha var vallhornen, vars toner brukade skrämma björnarna från att gå till anfall. Björnen har ju i alla tider varit rädd för skärande toner och han brukade därför som oftast ta till flykten när vallhornens toner klingade. Men för att hålla fäbodvallen riktigt ren från de ludna bestarna var det att under dagens lopp gå ut på strövtåg i markerna och med ett långvarigt tutande skrämma dem så långt bort som möjligt. Men trots detta kunde det allt hända att man fann den bästa mjölkkon riven och halvt uppäten och ibland när mjölkningen som bäst försiggick i ladugården så kunde nalle komma och slå med sina ramar uppefter väggarna. Då var det att åter ta till vallhornet. 

 
Något annat som under gamla tider hörde samman med fäbodlivet var tron på vittror och annat trolltyg. Man trodde nämligen allmänt att vitterfolket samtidigt som människorna flyttade ut till fäbodarna om försomrarna. Många var de som påstod sig ha sett vitterfolk eller hört vitterkvinnornas lockrop eller ”kökningar”. Vitterkorna ansågs alltid vara betydligt större än våra och gav enligt ryktet mera avkastning. Själv hade jag aldrig den ”turen” att jag fick se eller höra något i den vägen, kanske främst därför att min tro ej var så särdeles stor. Men en gång under min fäbodtid på Tannflohöjden hände mig något, som jag troligtvis måste hänföra till kategorien det svårförståeliga. Jag skulle endast kila iväg upp mot Badstuberget en kväll för att plocka bär. Det var strax före mörkningen på sensommaren och jag hade just passerat sista fäboden åt norr när jag hörde det kraftigaste brak alldeles som när en hel brädvägg rasar, och mitt framför mina fötter. Jag blev olustig och inställde färden och tur var kanske det, ty jag hade gott kunnat gå vilse däruppe i de väldiga skogarna eller gått ner mig på någon av myrarna hitanför Furuberget. En annan sak som fäbodstintorna ofta fick uppleva var att de tydligt hörde sina namn ropas ifall de höll på att försova sig om morgnarna. Man trodde då att det var vittrorna som hjälpte dem att vakna. Själv hörde jag också flera gånger under min fäbodtid hur mitt namn kunde nämnas, det vill säga när jag höll på att försova mig."  

Not. Inte långt från Tannflohöjdens fäbodar låg Bastubergets fäbodar. Om någon vet mera om dessa fäbodar eller har foton, så blir jag mycket tacksam för all information! Skriv gärna en kommentar så får vi kontakt.  / Anita

Omsjö, en av Ådals-Lidens äldsta byar. Av Paul Lundin

OMSJÖ

en av Ådals-Lidens äldsta och anrikaste byar

av Paul Lundin

I sin avhandling om finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe på ett ställe, att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Pehrsson och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna ha kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjiö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket ”ha varit norlaskogs” och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok ”Ortnamnen i Västernorrland” att namnleden av ordet ”Om-” är oklart. Sedan i Gustaf Wasas inventering av norrländska fiskesjöar står sjön skriven som ”Omsjiötriesk”. Detta senare från år 1569.

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru varit norska. Den andre åbon från 1535, Anders Pehrsson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den sk. Gammåkern ha varit byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna av prästerna gavs svenska namn, eftersom de finska oftast var svåra både att uttala och att skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson Finne för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

Det var också under finnkolonisationens dagar som finnar påbörjade Grundtjärn och Hermansjö. Likaså Juvanå och Juvansjö är det finnar som påbörjat odling för att skapa tjänlig utslåtter. Öster om den ostligaste delen av Storsjön som man brukade kalla för Ytter-Omsjön, finns namn som Katajärven sjöarna och Rajkomarkberget som påminner om den finska odlingen och bosättningen.

Den förut citerade Bucht påstår att namnet Karvsjön kommer från isländskans Kalfi som betyder båt. I en äldre karta heter dock sjön Kalvsjön stavat med f och mycket talar för att namnet har att göra med (djuret) kalv. Till Omsjö bondgårdar hörde stora skogsområden, några av de mera omfattande inom socknen. När trävarutiden började komma igång efter 1870, blev dessa skogar ett eftersträvansvärt objekt för alla skogsuppköpare och trävaruhandlare. Det gick också som gick i de flesta andra fall, bondeskogarna kom att hamna under skogsbolagens domvärjo. Under denna bolagstid 1870 - 1920 växte det samtidigt upp en rad nybyggen runt sjön som Timmernäset, Långnäset, Olov-Petters svedjan, Löfnäset, Juvanådammet och Juvansjö. Svanåsen ett annat, Öferå - ett krononybygge, till och med en mindre by, Tallnäset om två hemman. Det sistnämnda stället har en fastboende familj, liksom Löfnäset. Hökön som hade ett båtsmanstorp och Bergön, mitt ute i Storsjön. Vad som sedan kom att döpa om Omsjön till Storsjön är svårt att säga.

Omsjös båtsmanstorp hade tillhört en kronobåtsman Pehr Gabriel Fors, född 1785 och bördig från Edsele. Han antogs som reservbåtsman 1808, som ordinarie i februari 1810 och placerades året därpå i Omsjö. Han erhöll avsked 1825 på egen begäran. I början av november 1851 hade han varit och malt i Omsjö kvarn och drog kälken gående över isen när isen brast i närheten av Bräntudden, med påföljden att han drunknade. Han hade dragrepet till kälken virat omkring axlarna, något som bidrog till att han gick till botten.

Trots att nu folk fanns boende runt sjön så har i stort sett inte många drunkningsolyckor skett. Vid Svartnäset drunknade i november 1883 bonden Nils Björnsson Engström, 68 år gammal, och några enstaka drunkningsfall har också inträffat under senare år.

Omsjös stora expanderingstid får man väl anse haft sin klimax under trävaru- och bolagstiden från 1870 och framöver. Två affärer fanns tillgängliga under förra hälften av 1900-talet, visserligen var båda filialer, därav en kooperativ, men skola fanns också. Stora avverkningar var för handen och ansenliga kojförläggningar fanns bla. på Svartnäset, vid Karvsjöns östra ände, det sk. ”Köks”, Långnäset, Tjälshöjden mfl. ställen. Fäbodarna för byn var förlagda på Bodåsens sydsluttning ner mot sjön, men av dessa fanns tyvärr redan under mitten av 1940-talet ingenting kvar. Fäboddriften upphörde här som i de flesta andra byar mellan åren 1926 - 1930. I äldre tid hade kungsörnen sin hemvist i Omsjö. Under vilket tidevarv har ej kunnat klarläggas men berget Örnberget invid den nordvästra delen av sjön borgar för att påståendet är sant. Det var där fåglarna höll till.

Tiden mellan 1750 - 1850 härskade inom Omsjö den sk. Hermans-släkten, ursprungligen kommen från Resele. Det var en kraftfull och expansiv släkt som kom att sätta djupa spår i byn utveckling och bebyggelse. Bonden och nämndemannen Erik Ersson-Hermansson hade en dotter, Anna Dorotea, född 1816 som var vida omtalad för sin skönhet. Hon lär ha satt många manshjärtan i brand. Hon gifte sig 21-årig med en rik bondson i Sörtannflo. Det sägs att hon skall ha varit den vackraste bruden man dittills sett i Ådals-Lidens kyrka.

Under en snöstorm i november 1851 drunknade bondhustrun Sara Olofsdotter, 65 år gammal, då hon på väg hem från Bergön gick vilse i snöyran, varvid isen brast vid Kvarnbäckens utflöde. Andra påståenden gör gällande att drunkningen skett vid Tordyvelbäckens utflöde, något längre österut. Maken, Nils Ersson tröstade sig med att inte långt efter olyckan gifta om sej med pigan Anna Maria som var hela 45 år yngre än den omkomna hustrun.

Sagornas och Sägnernas Omsjö

Som gammal kulturby har Omsjö många sägner och sagor. Vissa sägner omtalar silverskatter, bla. den välkända finnskatten, men det talas också om trollskatter som trollen gömt undan. För den som nu inte rätt känner till förhållandet, så var modellen denna om man nu gjorde anspråk på någon av dessa trollskatter, nämligen att man tog itu och grävde på själva midsommarnatten men borde vara klar med grävningen innan solen gick upp. Vidare fick grävarna, ifall de nu var flera, inte säga ett enda ord till varandra under grävningen, ty då var möjligheterna helt borta att nå ett önskat resultat. Utefter gamla sommarstigen mellan Ottsjö och Omsjö, passerar man i närheten av den senare byn en myr som har det något konstiga namnet Bäckerhällmyren. Namnförklaringen lär ligga så till, att ute på själva myren ligger en hälla där en bäcker en gång i tiden fångats av en kraftig virvelvind och kastats ut på själva myren. Ett annat märkligt drag med den här hällan är att när man stiger på den med lite kraft, hörs det alldeles som om den vore ihålig och haft något tomrum inunder. Detta senare kan vara orsaken och grunden till den sägen som påstår att en silver-trollskatt skall finnas under själva hällblocket. Nu lär det ha hänt, någon gång i anno dazumal, att två drängar en midsommarnatt kommit överens om att försöka gräva fram hällan. Det hör till historien att en av drängarna hade ett par sk. strybyxor på sig. Stry var ett dialektalt ord och med stry menades avfall från lin. Men bäst som man grävde denna minnesvärda midsommarnatt, uppenbarade sig plötsligt tre till fyra trolliknande figurer, beväpnade med något som kunde tas för yxor och bilor. ”Vi tar den här med strybyxorna först”, yttrade en av de främmande männen, och det var nog för att skrämma iväg de halvt skräckslagna skattgrävarna.

Sagan förtäljer att det var jättarna som först började bryta bygd i Omsjö. På Brännan och Gammåkern. Och sagan förtäljer vidare om en tvist i hedenhös som Omsjöjättarna hade med några jättar vid Nämforsen vilka inkräktat på Omsjöjättarnas hegemoni genom att ha fiskat vid Karvsjönoret och fångat ansenligt med skogsfågel på Kiipparåsen norr om Storsjön. Detta är ställen som räknas som fina fångstmarker också senare i tiden.

Som direkt hämtad ur en bröderna Grimmsaga berättas hur en jätteflicka en gång kommit hem med en samling människokryp, som hon plockat upp borta i Gammåkern och burit hem till föräldrarna som bodde i Bågahållaberget. ”Bär nu tillbaka de här människokrypen”, lär jättemamman ha sagt.”Det är dom som skall fortsätta värvet här i Omsjö, när vi har slutat”.

På norra sidan av Storsjön ligger tre långsmala åsar i linje mellan Öferrå och Juvanådammet. Sagan förtäljer att åsarna bildats när jättarna som färdats här förbi, spillt ut sand ur sina fickor eller vantar. Vad sanden skulle användas till förtäljer inte sagan. Åsarna heter Bäckremmen, Högremmen och Långtjärnsåsen.

I nordvästra delen av Storsjön ligger ganska nära land en konstigt formad och rätt stor sten, som någon gång av en jätte blivit kastad mot Junsele kyrka, enär jätten i fråga inte mådde bra av klockklangen. Stenen fick namnet Bothals sten efter jätten med samma namn.

Samtidigt med jättarna levde det dvärgar uppe i de vilda skogsområdena av Nordåsen, Bodåsen och Fårklippen. Skygga till sitt väsen smidde de jordbruksredskap åt jättarna. De var fula och vanskapliga men störde igen.

Däremot tycks inte sagorna ha bevarat eller antytt något om förekomst av vare sig skogsfrun, sjöjungfrun eller sjörået. Inte heller Näcken eller Kvarngubben, vilket i och för sig kan förefalla lite konstigt med tanke på den rikliga förekomsten av vatten.

Av alla mytologiska förekomster är det dock - som i de flesta andra fall - vittrorna som spelat huvudrollen och samlat de flesta sägner och sagor. Vittrorna, liksom deras kreatur, sågs ju gärna i anslutning till byns fäbodar som låg på nordsidan sjön i sydsluttningen av den skogrika och omfattande Bodåsen. Numera är vallen fullkomligt borta och inga som helst lämningar påvisar förekomsten.

En bonde i Omsjö, tyvärr har sägnen inte bevarat hans namn åt eftervärlden, var ensam hemma en söndag på sommaren, medan övriga familjen farit ner till kyrkan i Näsåker. Plötsligt kommer en liten, gråklädd och okänd man in i köket, hälsade artigt och bad husfadern följa med honom ut, det var något han ville visa honom. Bonden hörsammade mannens begäran, men efteråt kunde han inte helt klargöra vart den främmande fört honom och vilken väg de färdats. Han visste bara att de liksom gått ner i underjorden. Den okände öppnade en dörr och i det flämtande eldskenet från den öppna spisen såg bonden en främmande skara av folk och barn, sittande vid ett bord i färd med att äta. Men det droppade friskt från taket och överallt på bordet var utsatta skålar och kärl, som skulle ta upp det smutsiga vattnet. Bonden undrade över takets otäthet och menade att ute var det ju sol och torrt. ”Du har placerat den nya ladugården ovanför vår boning”, sa mannen. ”Vill du flytta den skall du inte bli olönad härför”. Då förstod mannen att det var en vitterfamilj han råkat på, och vittror skulle man inte reta eller göra illa utan hellre hörsamma och göra gott. Så han lovade mannen att flytta sin ladugård till ett annat ställe, och arbetet påbörjades redan dagen därpå. Efter den händelsen hade bonden tur med allt han företog sig och både han och gården blev lyckosamma och välmående. Och bonden visste att det berodde på att han hörsammat vittergubbens bedjan om att flytta på ladugården.

/ Paul Lundin Näsåker

Mer om hembygdsforskaren Paul Lundin.

"Ecke Kajas" ett original i Ådals-Liden

Det har funnits flera s.k. "original" i Ådals-Liden. Hembygdsforskaren Paul Lundin har skrivit om flera av dem i sina böcker och i artiklar. Det är ofta tragiska livsöden för de människor som av olika skäl inte kunde följa det livsmönster som gällde för människor på den tiden. De s.k. "originalen" var i allmänhet snälla och oförargliga människor som inte gjorde någon människa för när. De levde ett hårt liv med mycket umbäranden och stor fattigdom. Det är värt att bevara  berättelserna om dessa  människoöden för eftervärlden.

Ett av dessa "original" var "Ecke-Kajas" eller "Kajsas Ecke" som han också kallades. Jag har bara sett en bild (ovan) av honom. Samma foto hänger också på Hembygdsgården i Näsåker.

Ådals-Liden-C-3-1847-1861-Bild-33-sid-30

Erik Johan Johansson föddes i Krånge, Ådalsliden den 26 feb. 1860 (födelsenotisen ovan) som yngsta barnet av tre. Föräldrarna hette Johan Olsson f. 1826 och Kajsa Erika Ersdotter f 1827.  Fadern avled samma år som Erik Johan föddes. Modern avled 1894.

Erik Johan bodde mesta delen av sitt liv i Krånge, Ådalsliden. Där hade han byggt en liten stuga som han själv byggt. Av okänd anledning började han kalla sig Söderqvist någon gång efter 1912 (källa: Hfl) I den sista skannade församlingsboken från 1937 står Ecke som inhyseshjon i Krånge. Enligt en uppgift dog Ecke-Kajas på ålderdomshemmet i Näsåker (Rå). Han dog i slutet av 1948.

På Magnus Johanssons hemsida finns följande uppgifter om familjen:

Johan Olofsson var född den 25 maj 1826 i Lövåsen, Ådals-Liden sn Edsele sn (min not) som son till bonden Olof Andersson och hans hustru Märta Persdotter. Han gifte sig den 20 juni 1856 i Ådals-Liden sn med Kajsa Erika Eriksdotter. Hon var född den 15 maj 1827 i Krånge, Ådals-Liden sn. Johan var torpare i Krånge, Ådals-Liden sn. Han dog den 15 juli 1860 i Ed sn genom ett olyckligt fall. Kajsa Erika dog den 17 september 1894 i Krånge.

Barn:
Olof Peter Johansson, född den 1 april 1857 i Krånge, Ådals-Liden sn. Olof Peter dömdes den 16 februari 1876 till 5 dagars fängelse på vatten och bröd för snatteri. Han dog ogift den 14 januari 1914 i Krånge, Ådals-Liden sn av magkräfta. Han var då skriven som fattighjon.

Greta Dorotea Johansdotter, född den 18 juli 1858 i Krånge, Ådals-Liden sn. Hon gifte sig den 11 december 1880 i Ådals-Liden sn med Olof Jönsson Lindqvist. Han var född den 5 april 1859 i Betåsen, Ådals-Liden sn. Olof var först arbetare, sedan arrendator i Betåsen nr 1, Ådals-Liden sn. De flyttade sedan till Moflo, Ådals-Liden sn. Greta Dorotea dog den 23 juni 1940 i Moflo. Olof dog i Moflo den 10 maj 1950. Makarna fick fjorton barn tillsammans.

Erik Johan Johansson Söderqvist, född den 26 februari 1860 i Krånge, Ådals-Liden sn. Han dog ogift den 13 september 1948 i Ådals-Liden sn.

Inga uppgifter finns om årtal/tidning för denna notis.

Urklippet nedan om "Ecke-Kajas" är kopierat från Byabladet nr 3 2012 (lokaltidning i Ådals-Liden). Författare är Paul Lundin. Det är en berättelse om Ecke  och hans mor som är inte helt olik den klassiska berättelsen om "Barnen från Frostmofjället" som författaren Laura Fitinghoff skrev på sin tid.

Om någon har mer information/berättelser om "Ecke-Kajas" så skriv gärna en kommentar! Tack på förhand!



Sid. 1

Sid. 2

Paul Lundin berättar så här om Kajsas Ecke (citat från Murbergets bilddatabas):

"Erik Johan Johansson, "Ecke Kaijans´n, vandefvögel och gårdfarihandlare.
Han kallades också för "Kajsas Ecke" efter modern som hette Kajsa. Fadern, en bohem och spelman, hade dött tidigt när han spelade på ett bröllop då Ecke, brodern och en syster alla voro under 10 år.

1868 rymde han och brodern Olle via Härnösandskusten neråt mot Gävle, där de fasttogs och skickades hem. Modern hade sörjt dem som döda.

Under den kallare tiden av året gick Ecke runt i bygderna med ett "nasarknyte", innehållande tvålar, säkerhetsnålar, band och andra småsaker. Han fick alltid gratis mat. När våren kom drog han iväg med sin hund till en koja uppe på berget ovanför Mellgårdssjön, någon knapp mil från bygden. Han satte potatis, fiskade i sjön och strövade omkring ute i naturen.

Han fantiserade om mineralfyndigheter och vurmade för exploatering som skulle lyckliggöra bygden ekonomiskt. Någon gång under sommaren gick han ner till bygden för att proviantera. Han talade om att han skulle betala då han börjat bryta mineral. I regel var folk snälla, då de kände till hans fantasier, och skänkte honom maten.

Han blev blind på gamla da`r och avled 1948, 88 år gammal på ålderdomshemmet
Han sågs aldrig ha badat och behövde det ej heller på ålderdomshemmet, bara tvättas av.
(berättat av Paul Lundin, Näsåker) "


Jag hittade även nedanstående tidningsartikel som jag fått av Paul Lundin. Artikeln är skriven av en redaktör Ture Jonsson någon gång i mitten av 1960-talet. Ture Jonsson berättar om sitt möte med Ecke-Kajas i Ådals-Liden på 1930-talet och att han då fick ta del av historien om barnens långa tiggarvandring.

Likheten med Laura Fitinghoffs berättelse om barnen från Frostmofjället är slående. Jag har hört ytterligare en liknande berättelse om barn på vandring i ett annat sammanhang. Tanken slår mig - är berättelsen verkligen sann eller är det enbart en skröna..? Finns det några källuppgifter att berättelsen är sann?

Klicka på bilderna så blir texten större. Obs! Textspalterna måste läsas nedåt till den andra bilden. (Tidningsartikeln var för stor för min scanner, därför två bilder)

Klicka på bilderna så förstoras texten!

Ovan. En bild (skärmdump) från Murbergets bilddatabas.

Jag råkade jag hitta ett tidningsurklipp i mina gömmor där Ecke-Kajas finns med (mitten på stegen). Året är 1912 och platsen Sörmoflo fäbodar. Roligt f.ö. att alla på kortet är identifierade!

Juni 2018. Jag fick idag tillfälle att se resterna av den lilla stuga som var Ecke-Kajas fasta punkt i tillvaron. Resterna av det lilla torpet låg i skogen utanför Krånge, Ådals-Liden. Idag är det bara rester kvar och inga stigar som visar vägen dit. Ett varmt och stort tack till Thomas Gustafsson, Krånge som tog sig tid och visade vägen!

Resterna av Ecke-Kajas torp i skogen i Krånge, Ådalsliden. Juni 2018.