Translate

Visar inlägg med etikett Omsjö. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Omsjö. Visa alla inlägg

söndag 19 juni 2022

Mitt möte med en björn

2022-06-19

För ett par dagar sedan var jag med om en mycket otäck händelse. Jag stötte på en björn på ca 1,5   meters håll under morgonpromenaden på en skogsväg med min lilla vovve Sally.

Björnen stod något skymd bland lite sly alldeles intill skogsvägen som jag gick på. Jag upptäckte inte björnen förrän jag var alldeles intill honom. Jag tror inte att björnen hade sett/hört eller uppmärksammat mig heller. Björnen var troligtvis fokuserad på Sally, min lilla Cocker Spaniel som var ett tiotal meter före mig.  Sally hade uppenbarligen inte heller uppmärksammat björnen. När jag upptäckte björnen så trodde jag  först att jag såg fel. Helt galet fel. Det var så totalt overkligt! En björn stod alldeles intill mig på nära håll!!

Björnen var något skymd av sly intill vägkanten, men hela bröstet och det stora huvudet syntes på ca 1,5-2 meters håll. Jag kunde inte avgöra om den satt eller stod. Jag såg rakt in i björnens ögon på nära håll. Det var så totalt overkligt alltihopa. Jag förstod först inte vad jag såg. Jag trodde en sekund att det var en skylt om varning för björn eller liknande. Men jag insåg snabbt att det var på riktigt. Jag blev  helt iskall. Björnen såg dock snäll ut och hen verkade mest nyfiken på mig. Men jag insåg att jag hade bara ett val, nämligen att ge mig därifrån så snart som möjligt.

Jag skrek åt Sally att komma medan jag snabbt sprang tillbaka till bilen som stod ca 75-100 meter bort. Jag tror att Sally uppfattade allvaret på rösten och sprang snabbt efter mig till bilen. Björnen försvann uppenbarligen, för jag såg den inte mera.

Jag kände mig väldigt skakad, trots att allt gick bra. Jag tror dock inte att Sally hann se björnen eller uppfatta faran. Jag körde direkt hem. Jag var rejält omskakad. Det tog många timmar innan jag kunde släppa tanken på vad jag varit med om. Jag såg hela tiden framför mig björnens stora huvud och hans granskande små, men snälla ögon. Det var så overkligt alltihopa.

Det var mitt första nära möte med en björn. Jag hoppas dock att det var den sista..


torsdag 12 maj 2022

Omsjöfinnarna.

Från min hemsida:


Omsjö - "finnbyn".

Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.

De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till försörjning.

De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också räknas som en genuin finnby.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en artikel han skrivit:

  "I sin avhandling om den finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -" är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står sjön skriven som "Omsjiöträsk".

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535, Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra att både uttala och skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla; min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker, Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till 12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö (Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark. På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda, abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt folk, dessa finska kolonisatörer."  Slut citat av Paul Lundin.

De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare  (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god hjälp av, nu bortgångne,  Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö, Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.


Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.


Litteratur:

"Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt Sjöberg. 1999.

- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam. 2001.

-  Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker

- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe      1948

 

 

lördag 4 september 2021

September 2021

 


Som en varning
en viskning
ingen tror ändå
att kvällarna blir kalla.

/ Ulla Ekh

Första frostnatten, dimma på åkern och första jaktdagen. Gästjägare, tre hundar i hundgården igen och mycket jaktprat. Middagar och trevlig samvaro. 💗

måndag 28 juni 2021

"Fängsjöbjörnen" 1956


I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.



Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

onsdag 20 mars 2019

Ett sorgligt brev..

Omsjö slutet av 1920-talet
Fr.vä: Anselm Danielsson, Gustaf Jonasson f 1888, hustrun Jenny, Ingrid Karlström, Inga Dorotea Lidberg gift Jonasson f 1865, "smålänningen" August Jonasson Djerf f 1852, Nils Anders Nilsson f 1886, Per Jonasson f 1898. Pojke bakom: Nils Nordin. Pojke sittande: (enl. uppgift): Erik Gunnar Jonasson f 1924 
Klicka på fotot för större storlek! 

För en tid sedan fick jag en avskrift av ett brev som berörde mig. Brevet är skrivet i feb. 1933 av Nils Anders Nilsson i Omsjö (1886 -1950).  Nils Anders skriver till sin bror Per i Svartnäset, Stor-Degersjön (Styrnäs sn) för att berätta om det som hände brodern Pers son Erik när han blev sjuk och avled under sin vistelse hos farbrodern och övriga släktingar i Omsjö.

Det är ett rörande brev som säger mycket om hur levnadsförhållandena var i början av 1930-talet och om hur utsatta människorna var när de drabbades av sjukdom. Dåliga kommunikationer och långa färdvägar försvårade att sjuka fick hjälp i tid. När hjälpen kom fanns oftast bara konservativa behandlingsmetoder att tillgå innan antibiotika och vaccin fanns tillgängligt. Många avled i hemmen medan andra dog på sjukhus på grund av att det inte fanns botande behandling. Mässling var en svår och fruktad sjukdom på den tiden. Många avled av de komplikationer som virussjukdomen förde med sig. Sjukdomen var mest allvarlig för mindre barn. Barnen som drabbades dog ofta av komplikationer som hjärnhinne - och lunginflammation. Detta öde drabbade Erik Gunnar Jonasson f 1924 född i Grundtjärn.


Erik t.vä brodern Ingvar t.hö.

Eriks föräldrar var Per Adolf Jonasson f 1898, Omsjö och Frida Maria Forsberg  f 1893, Grundtjärn. De gifte sig 31/5 1924 och bosatte sig i Grundtjärn, Anundsjö sn. De fick tre barn innan de omkring 1930 flyttade till Svartnäset vid Stor-Degersjön  i Styrnäs sn.

Den äldste sonen Erik Gunnar föddes den 8 sept. 1924 i Grundtjärn. Skolåldern inträffade omkring tiden för familjens flytt till Svartnäset. Svartnäset var en en ensam gård på ett näs invid Stor-Degersjön som låg i väglöst land och långt till skolan. Det beslutades att Erik skulle börja skolan i Omsjö där hans farmor, farfar, många släktingar och kusiner bodde. På skol-loven åkte Erik hem till föräldrarna och sina syskon i Svartnäset. 


I början av 1933 fick Erik en förkylning som inte ville ge med sig. Samtidigt var flera bybor sjuka i mässling.  Det fanns en rädsla att även Erik skulle drabbas, och ganska snart blev även Erik sjuk. Han fördes till Sollefteå lasarett där han avled den 5 feb. 1933. Det blev en stor sorg för familjen men även för Nils Ander och övriga släktingar  i Omsjö.

Sent omsider orkade Nils Anders skriva ett brev till sin bror Per. Det är ett rörande, starkt brev och man känner genom orden att det var tungt för Nils Anders att skriva brevet.

Kopian av brevet har jag fått av Börje Fängström. Ett stort och innerligt varmt tack, Börje! Det är ett värdefullt tidsdokument som beskriver hur förhållandena var i början på 1930-talet när en allvarlig sjukdom drabbade människor.

Så här lyder brevet  (avskrift) från Nils Anders Nilsson i Omsjö till brodern Per med familj i Svartnäset, Stor-Degersjön:


Brev sid. 1 (av 4)


Sid. 1 av 4 .


"Omsjö den 18/2- 1933

Broder Per
Jag får be om ursäkt för att det dröjt så länge innan jag skriver till dig, Jag har tänkt på att skriva till dig alla dagar sen lill Erik for ifrån oss, men jag har ej fått så pass tid över så jag har kunnat.Jag arbetar i skogen om dagarna och om kvällarna har jag andra göromål.Idag har jag tagit mig ledigt från skogen för att ordna med rapporten till Förbundet för Jan. månad och det är mycke huvudbry.

Ja det blev ett sorgligt slut med Lill Erik Gunnar, jag trodde att det skulle finnas nån räddning för honom då han fick komma på lasarättet men det ser ut som att han ej hade längre livstid.Jag var rädd för att han skulle få den der stygga sjukan som var i farten, för jag fruktade för att han skulle bli svår sjuk om han fick den, Han hade klarat sig så pass länge så jag tog på tro att han skulle slippa den då andra barn hade legat sjuk och hunnit blivit friska igen, här i Nordins låg både  Anny och Edur svårt sjuk men det såg ut som att det ej skulle bita nå på Lill Erik.

Han hade haft hosta och ont i bröstet hela tiden sen jul men var ju kry ändå så att han kunde gå på skolan, Han låg visst hemma en dag strax innan han nu blev sjuk men på morgonen efter sade han att han skulle gå på skolan för han var kry, Det blev ej mera än den dagen för på kvällen blev han dålig och syntes bara vilja ligga, Han kunde ändå läsa sin läxa så han lärde den men på morgonen dagen efter då steg han inte opp nå mer, Det var nog troligt att mässlingen slog in åt huvudet på honom för han var alldeles rosig på hela kroppen och på benen, men i huvudet slog han in och ut anvar gång och det lär vara farligt då det gör så. 
På Söndagskvällen var han hårt sjuk han hade 41,1gr. Feber, vi var då och skulle ringa till Docksta så att ni skulle få höra det men kom inte fram för det var stänkt det.

På Måndagsmorgonen då var han något kryare han hade fått sovit halva natten och hade lägre feber. Jag trodde då att han skulle bli kry igen, han började och skämta med mig på Måndagskvällen när jag kom hem, Men då på natten blev det svårt för honom han fick inte sova en blund,

Då måste jag sända efter sjuksköterskan och hon i sin tur ringde efter doktorn, jag blev glad då jag hörde att Frida fått tala med honom, men det var svårt för dig som inte fick träffa honom nå mer i livet.

Jag mådde så illa över han när han låg hemma här så jag var nästan sjuk, det blev rent en lättnad när Doktorn och sköterskan kom hit , jag trodde att de skulle kunna hjälpa honom så att han kunde bli frisk igen. Det känns så svårt att en människa inte skall kunna göra något i sådana fall man står ju der maktlös och inte kan lindra deras plågor på minsta vis.

Det förundrar mig mäst att lill Erik hade så god reda på allting, han hade så klart för sig mellan var gång han var redlös. Han talade om för Doktorn hur hans namn var då Doktorn frågade och när han var född dato, månad, år. Det behövde ingen annan säga.
Jag tänker på honom jämt jag kan ej få honom ur tankarna, jag är då glad att jag inte var nå hård mot honom han fick som han själv ville ha det alla gånger, Folket påstod att jag krusade honom för mycket men jag tänkte på annat, om han skulle bli sjuk och dö, så behövde inte jag bära på mitt samvete att jag varit hård och stygg med han.
Det var nu meningen att Augusta skulle sömma ett par vadmalsbyxor åt Erik men det han hon inte förn det blev för sent. Jag får tala om att Lärarinnan och skolbarnen skall köpa en krans och sända till er som skall vara på lille Eriks grav, nog tänker jag att ni hin få den innan ni jordfäster honom. Lärarinnan har satsat 2:-kr. till den. Det är troligt att vi sänder den i samma paket när jag sänder hans övriga saker.
Jag fick då inte följa lill Erik hem på Svartnäset till våren som meningen var, han for en annan väg. Men går det som jag tänker så skall jag komma på Svartnäset ett tag till sommaren också och hälsa på eder. Jag har sänt en räkning till skolkassören som jag betalade ut för sköterskan, jag sa till Doktorn att han fick sända räkning till Styrnäs Kommun för sitt besvär, jag ser att du legat sjuk också, Det är en svår tid på året denna tid med många olika sjukdommar. Per Eriksson är kassör nu för sjukkassan så jag har anmält din sjukdom för honom, och sänder dig härmed ett sjukintyg, Du har 14:- kr. kvar utav den förra ersättningen, och nu går det 12:- kr. utav detta för första kvartalet till avgifterna.
Jag kommer just inte ihåg nå mera att skriva om denna gång. Vi kan ju få språka vidare när vi träffas nån gång om vi få leva och vara frisk.
Hoppas att du kryar till dig och ej ta det för hårt, Vi har hört ett rykte att Frida blev så medtagen när Erik dog att hon ligger på militärsjukhuset i Sollefteå, Detta måste vara bara folkprat då du inte har nämnt något i brevet som jag fick.
Jag kommer ihåg en sak till, Sköterskan tog två filtar med sig som hon bäddade in lill Erik i när hon for med honom till lasarättet, Jag undrar om Frida såg till dom nå när hon fick ut kläderna som han hade.
Ni får förlåta min slarviga skrivning.         
Många helsningar till eder alla.


N. A. Nilsson "  

-------------------------------


Nils Anders Nilsson var son till Nils Henrik Nilsson 1857-1887 och Inga Dorotea Lidberg  1856-1930 i Omsjö. Nils Anders, föddes den 18 januari 1886 i Omsjö, Ådals-Liden sn. Han var skogsarbetare och drev även en liten handelsbod på gården. Nils Anders Nilsson avled 24 nov 1950 i Omsjö, Ådals-Liden


I den här lilla stugan i Omsjö bodde Nils Anders Nilsson. Det lilla  ljusa huset till vä. var den handelsbod som Nils Anders  ansvarade för. (Personen på bilden är okänd) 


                                Källor:

Börje Fängström, som skickat mig en kopia av brevet.


Sollefteå lasarett F:2 (1926-1935), sida 51, nr 13

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/F0015103_00058

Styrnäs F:3 (1895-1943), sida 111, nr 3
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/F0014120_00119




onsdag 27 februari 2019

NEJ till vindkraft på Fängsjö/Storsjöhöjden!


 Vindkraft i Omsjö. Bildmontage Forsca

Vilken kväll det blev igår! Trots att jag fått ett förhandsbesked om att V sagt nej till Fängsjö/Storsjöhöjden så blev (V):s officiella kommuniké på kvällen en enda stor happening av glädje, känslor och kontakter med vänner och bekanta som ville dela glädjen.
Opinionen i Sollefteå kommun ser ut att äntligen ha svängt mot den gigantiska vindkraftsexploatering som ffa det förra styret (S) är ansvariga för. En exploatering som förstör vår natur, vår livsmiljö, samernas och många människors liv på flera sätt. En exploatering som andra ska tjäna på, men är till ingen nytta för dem som bor här. En exploatering som inte behövs!! En exploatering som likt kolonialism utnyttjar Norrland och vår natur för sina egna vinstsyften och andras behov.
Jag är rörd, lycklig och ffa så oerhört tacksam till de politiker som lyssnade, förstod och hade modet att säga nej till denna storskaliga onödiga industri i vår livsmiljö. TACK VI, C, V och SD för att ni beslutade med kunskap och hjärta. Ni vågade och vann.
TACK ALLA!

fredag 12 oktober 2018

Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 och Gårdbergsgrottorna.

I dagarna är det 28 år sedan jag första gången vandrade upp till Gårdberget (berget ligger mellan Omsjö och Överå på gränsen mellan Ådals-Liden och Junsele socknar). Jag fick idag tillfälle att vandra upp till Gårdberget igen, och samtidigt besökte jag den mytomspunna grottan som ligger strax nedanför bergets topp. Berättelsen om grottan ingår i ett märkligt människoöde som bland andra hembygdsforskaren Paul Lundin beskrivit i sin bok "Sanningar och sägner" från 1982 (sid. 122)

En resumé av Pauls berättelse:  Under 1900-talets första decennium blev Gårdbergsgrottan  en tillflyktsort för den fågelfrie rymmaren Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 från Jansjö Ådals-Liden. Zackes far var en värmländsk finne som kom till Ådals-Liden i slutet på 1860-talet. Han gifte sig med en flicka från Kläpp, Ådals-Liden och familjen flyttade så småningom till Jansjö, Ådals-Liden där barnen växte upp. (se familjebladet längst ner)

Redan som liten var Zacke ett obekvämt barn, en vildbasare som orsakade sina föräldrar stora bekymmer. Han var vig och stark, simmade som en utter men samtidigt en pojke full av skoj och finurligheter. Trots en ganska hård uppfostran från fadern i första hand så verkade ingenting bita på den finska tjurigheten och envisheten.

Zacke började tidigt tjäna sitt eget uppehälle. Han reste på våren år 1900 upp till skogsarbeten  i Norrbotten och Lappland. Drygt två år senare råkade han ut för den stora olyckan i sitt liv. Zacke råkade i hastigt mod dräpa en kronojägare i Jokkmokk. De närmare omständigheterna kring dråpet blev dock aldrig klarlagda. 

Uppdatering: Så här skriver Norrbottensposten om den tragiska händelsen: 

"Norrbottensposten torsdagen den 31 juli 1902.

Natten mot sistlidne söndag inträffade under ett dansgille i Holmträsk, Jokkmokk ett ruskigt uppträde, som troligen kommer att kräva ett människoliv. En arbetare Håkansson som upprepade gånger hotat en på platsen boende kronojägare Jönsson till livet, kom till gillet med en kniv i högsta hugg och frågade efter Jönsson.

Man stängde dörren men Håkansson slog sönder ett fönster och beredde sig därigenom inträde i danslokalen.  Jönsson sprang då ut på gården men upphanns där av våldsmannen som tillfogade honom ett djupt knivhugg i bröstet.

Alltsammans hade gått så fort, att ingen av de närvarande karlarna att ingripa, ehuru danslokalen var full med folk, kommit sig för att avväpna våldsmannen. När nu kronojägaren Jönsson sjönk blödande till marken, skyndade flera av de närvarande karlarna att ingripa, men måste draga sig tillbaka, enär Håkansson vilt högg omkring sig med kniven och sårade ett par av de närmaste, en med överläppen kluven och en annan fick ett hugg i knäet. En blott 16-årig flicka bland de närvarande hade emellertid mod och sinnesnärvaro nog att gå fram till den rasande mannen och lyckades verkligen lugna honom.

-”Lämna mig kniven”, bad hon, och fogligt lämnade han ifrån sig vapnet, varpå han utan motstånd lät sig bindas. Fjärdingsmannen eftersändes nu och missdådaren förklarades häktad.

Kronojägaren Jönsson befanns vara träffad av knivhugget alldeles bredvid hjärtat. Kniven hade genomträngt levern. Det lär vara mycket ovisst om den olyckliges liv kan räddas. Dådet får skrivas på rusdryckernas konto.”


Zakarias Håkansson fängslades och skickades med vaktare på tåget till fängelset i Härnösand. När tåget stannade i Aspeå lyckades Zacke rymma från sina vaktare. Zacke tog sig fram över skogen till Hermansjö och sedan vidare till skogarna runt Omsjö, Jansjö, Fängsjö och Stugusjön, platser han väl kände till sedan sin barndom. Trots att lagens långa arm många gånger var honom hack i häl så lyckades Zacke hålla sig undan. Han bodde ibland i de svåråtkomliga Gårdbergsgrottorna i Omsjö. Hans syskon hjälpte honom med mat och förnödenheter förutom det vilt han lyckades fånga genom fiske och gillring av fällor.

Zackes fyra bröder och vänner lyckades så småningom samla in så mycket pengar så att Zacke efter dryga tre år på flykt skulle kunna resa till Amerika och på så sätt komma undan rättvisan. Zacke tog vägen över Jämtland på väg till Trondheim och Amerika. Huruvida han någonsin kom fram till Amerika vet man inte med säkerhet. En man hittades omsider drunknad i en norsk fjällsjö och det antogs att det var Zacke som till sist mött sitt öde där.




Grottan i Gårdberget där Zakaris "Zacke" Håkansson gömde sig.

Gårdberget


Utsikt från Gårdberget. Storsjön

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.
Zakarias "Zacke" Håkanssons familj. Uppgifterna har jag lånat från Magnus Johanssons hemsida.

Håkan Kristoffersson var född den 20 februari 1841 i Norra Finnskoga sn, Värmlands län. Han gifte sig den 13 juni 1876 i Ådals-Liden sn med Sara Brita Zakrisdotter. Hon var född den 1 februari 1845 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Håkan var först arbetare i Söderfors, Ådals-Liden sn. Därefter flyttade familjen till Jansjö, Ådals-Liden sn, där han också var arbetare. Håkan dog i Jansjö den 20 oktober 1906. Sara Brita dog den 4 april 1915 i Jansjö av ålderdomsavtyning. Håkan utflyttade 1867 från Norra Finnskoga sn, men först 1876 inflyttade han till Ådals-Liden sn. Under perioden 1867-1876 hade han inte varit kyrko- eller mantalsskriven någonstans. Dock kan han ha vistats i Ådals-Liden sn före 1876 eftersom Sara Britas tre oäkta barn antog namnen Håkansson eller Kristoffersson. När sonen Alfred föddes har man i födelseboken antecknat honom som makarnas femte barn.

Barn:

Olof Peter Kristoffersson, född den 20 december 1868 i Holafors, Ådals-Liden sn.

Erik Kristoffer Håkansson, född den 23 april 1872 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Zakarias Håkansson, född den 31 mars 1875 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Jonas Peter, född den 30 november 1879 i Söderfors, Ådals-Liden sn, död där den 23 januari 1880.

Alfred Håkansson född den 24 oktober 1881 i Söderfors, Ådals-Liden sn. .

Emil Håkansson, född den 19 maj 1884 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Anna Karolina, född den 18 augusti 1887 i Jansjö, Ådals-Liden sn.



Uppdatering 2020.  Zakarias Håkansson gifte sig i Jokkmokk 14 april 1900 med Hilda Teresia Holmström (1880-1954) Jokkmokk. Paret fick två barn, en dotter och en son. Dottern dog som spädbarn . Sonen gifte sig och avled i vuxen ålder. Paret fick inga barn.  

Zakarias Håkansson blev överförd till obefintlighetsboken år 1906. "Äktenskapet upplöst enligt meddelande från statistiska centralbyrån 16/4 1917. Skilda 2/2 1917." 

Ett varmt TACK till Carina Lundmark för informationen! 



2023-06-20

I en lokal tidning hittade jag följande notis från Norrbottens Allehanda 1898. Den gode Zakarias Håkansson f 1878 från Jansjö var ju känd som en riktig vild- och bråkmakare redan under sin tid i Näsåker. Han fortsatte sina bravader i Jokkmokk, innan han så småningom försvann på väg till Norge. Den här notisen förstärker den berättelse som jag skrivit om honom ovan.



2023-07-24 

Ett länktips:  https://levnadsoden.se

"Spännande personer och levnadsöden 1635-1920 från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland och Ångermanland.
Denna sida av vår lokalhistoria vill lyfta fram berättelserna som sedan länge varit glömda."

Om Zakarias "Zacke" Håkansson:

fredag 15 juni 2018

MMÖD avslog vindkraften i Fängsjö/Storsjöhöjden!

 
 
 

Den 25 april i år så kom då äntligen den dom vi emotsett och väntat på i mer än sju år;  Mark- och miljööverdomstolen avslog vindkraftprojektet Fängsjö/Storsjöhöjden i vår närmiljö. Den gigantiska vindkraftsutbyggnaden i Fängsjö/Storsjöhöjden som skulle förstöra hela vår livsmiljö där vi bor blir inte av!! Jag har ibland fortfarande inte förstått att det är sant. Eller på riktigt sant. Men alla övriga stunder så känns det helt otroligt skönt. Och fantastiskt underbart att kampen är över.



Så här skrev jag 2011 om industrin som hotade vår livsmiljö.

Men idag utropar jag som Gert Fylking; ÄNTLIGEN! Det är en underbar, fantastisk känsla av befrielse.

Det har varit en lång, tuff kamp som tagit mycket kraft och energi. Det har varit många möten, demonstrationer, protestmöten och kontakter med myndigheter, politiker och tjänstemän för att försöka påverka och motivera våra klagomål och synpunkter. Det har blivit många skrivningar och överklaganden under årens lopp och många reportage i tidningar och TV. Ofta har det känts som en alltför stor och tung börda vi har varit tvungna att bära och driva vidare. En kamp mot en stor aktör, SCA, som känts som David mot Goliat. Men samtidigt så har det varit en lärorik, mycket lärorik resa. Jag har genom vindkraftsmotståndet fått många nya vänner och jag har lärt mig otroligt mycket om det energislag som, helt i onödan, är på väg att förstöra hela Norrland och dess natur om utbyggnaden av vindkraft får fortsätta att exploateras. Det är ett energislag som vi inte kommer att få någon som helst nytta av, bara orsaka en enorm kostnad och naturförstörelse. Vindkraften i Norrland kommer att säljas/exporteras söderut, främst till Europa och i första hand till Tyskland. Det är en felsatsning utan dess like som allvarligt skadar Norrlands natur och som drabbar samerna och alla övriga berörda mycket svårt.

Men för vår del, när det gäller Fängsjö/Storsjöhöjdens vindkraftsprojekt, blir det inga fler sömnlösa nätter inför en ny överklagan, inga fler pappershögar som skräpar ner i bokhyllan och inga fler möten med ovilliga och oförstående politiker och tjänstemän. Lättnaden är så ofantligt stor att vi äntligen har nått vägs ände på denna kamp. Vi är minst lika glada och rörda över att så många gläds med oss att det största naturområdet i Sollefteå kommun är räddat från en gigantisk naturförstörelse.
       

Jag vill i första hand tacka mina otroligt fina och kunniga vänner i arbetsgruppen som från alla första stund varit med mig i arbetet med Fängsjö-projektet. Deras kunskap och grävande efter material har varit enorm.  Deras peppning har aldrig sviktat. Tack från hjärtat, främst till Monica, Christer, Åke, Brita  och Per.  Ni är guld värda!

Ett jättevarmt tack också till grannar, bybor och många, många flera som stöttat oss i den här långa kampen.  Thomas Birkö, ÅOF:s ordf.har varit till stor hjälp och stöd liksom samebyn Voerneses ordf. Thomas Kroik, som blev en fin samarbetspartner.  Tack också till Västra initiativet, det enda partiet i Sollefteå kn som aktivt motsätter sig vindkraftsexploateringen i vår kommuns naturområden. De har varit och är en stor draghjälp i motståndet mot naturförstörelsen.

Kampen mot naturförstörelsen med vindkraft kommer att fortsätta på olika sätt, men vi hoppas att projektet Fängsjö/Storsjöhöjden är över för alltid.

Den som vill läsa mer om processen och om vindkraftsexploateringen i vår kommun kan läsa vidare på hemsidan "Snurrigt" som jag administrerar.

/ Anita B.

söndag 8 april 2018

Omsjö, en av Ådals-Lidens äldsta byar. Av Paul Lundin

OMSJÖ

en av Ådals-Lidens äldsta och anrikaste byar

av Paul Lundin


I sin avhandling om finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe på ett ställe, att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Pehrsson och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna ha kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjiö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket ”ha varit norlaskogs” och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok ”Ortnamnen i Västernorrland” att namnleden av ordet ”Om-” är oklart. Sedan i Gustaf Wasas inventering av norrländska fiskesjöar står sjön skriven som ”Omsjiötriesk”. Detta senare från år 1569.

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru varit norska. Den andre åbon från 1535, Anders Pehrsson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den sk. Gammåkern ha varit byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna av prästerna gavs svenska namn, eftersom de finska oftast var svåra både att uttala och att skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson Finne för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

Det var också under finnkolonisationens dagar som finnar påbörjade Grundtjärn och Hermansjö. Likaså Juvanå och Juvansjö är det finnar som påbörjat odling för att skapa tjänlig utslåtter. Öster om den ostligaste delen av Storsjön som man brukade kalla för Ytter-Omsjön, finns namn som Katajärven sjöarna och Rajkomarkberget som påminner om den finska odlingen och bosättningen.

Den förut citerade Bucht påstår att namnet Karvsjön kommer från isländskans Kalfi som betyder båt. I en äldre karta heter dock sjön Kalvsjön stavat med f och mycket talar för att namnet har att göra med (djuret) kalv. Till Omsjö bondgårdar hörde stora skogsområden, några av de mera omfattande inom socknen. När trävarutiden började komma igång efter 1870, blev dessa skogar ett eftersträvansvärt objekt för alla skogsuppköpare och trävaruhandlare. Det gick också som gick i de flesta andra fall, bondeskogarna kom att hamna under skogsbolagens domvärjo. Under denna bolagstid 1870 - 1920 växte det samtidigt upp en rad nybyggen runt sjön som Timmernäset, Långnäset, Olov-Petters svedjan, Löfnäset, Juvanådammet och Juvansjö. Svanåsen ett annat, Öferå - ett krononybygge, till och med en mindre by, Tallnäset om två hemman. Det sistnämnda stället har en fastboende familj, liksom Löfnäset. Hökön som hade ett båtsmanstorp och Bergön, mitt ute i Storsjön. Vad som sedan kom att döpa om Omsjön till Storsjön är svårt att säga.

Omsjös båtsmanstorp hade tillhört en kronobåtsman Pehr Gabriel Fors, född 1785 och bördig från Edsele. Han antogs som reservbåtsman 1808, som ordinarie i februari 1810 och placerades året därpå i Omsjö. Han erhöll avsked 1825 på egen begäran. I början av november 1851 hade han varit och malt i Omsjö kvarn och drog kälken gående över isen när isen brast i närheten av Bräntudden, med påföljden att han drunknade. Han hade dragrepet till kälken virat omkring axlarna, något som bidrog till att han gick till botten.

Trots att nu folk fanns boende runt sjön så har i stort sett inte många drunkningsolyckor skett. Vid Svartnäset drunknade i november 1883 bonden Nils Björnsson Engström, 68 år gammal, och några enstaka drunkningsfall har också inträffat under senare år.

Omsjös stora expanderingstid får man väl anse haft sin klimax under trävaru- och bolagstiden från 1870 och framöver. Två affärer fanns tillgängliga under förra hälften av 1900-talet, visserligen var båda filialer, därav en kooperativ, men skola fanns också. Stora avverkningar var för handen och ansenliga kojförläggningar fanns bla. på Svartnäset, vid Karvsjöns östra ände, det sk. ”Köks”, Långnäset, Tjälshöjden mfl. ställen. Fäbodarna för byn var förlagda på Bodåsens sydsluttning ner mot sjön, men av dessa fanns tyvärr redan under mitten av 1940-talet ingenting kvar. Fäboddriften upphörde här som i de flesta andra byar mellan åren 1926 - 1930. I äldre tid hade kungsörnen sin hemvist i Omsjö. Under vilket tidevarv har ej kunnat klarläggas men berget Örnberget invid den nordvästra delen av sjön borgar för att påståendet är sant. Det var där fåglarna höll till.

Tiden mellan 1750 - 1850 härskade inom Omsjö den sk. Hermans-släkten, ursprungligen kommen från Resele. Det var en kraftfull och expansiv släkt som kom att sätta djupa spår i byn utveckling och bebyggelse. Bonden och nämndemannen Erik Ersson-Hermansson hade en dotter, Anna Dorotea, född 1816 som var vida omtalad för sin skönhet. Hon lär ha satt många manshjärtan i brand. Hon gifte sig 21-årig med en rik bondson i Sörtannflo. Det sägs att hon skall ha varit den vackraste bruden man dittills sett i Ådals-Lidens kyrka.

Under en snöstorm i november 1851 drunknade bondhustrun Sara Olofsdotter, 65 år gammal, då hon på väg hem från Bergön gick vilse i snöyran, varvid isen brast vid Kvarnbäckens utflöde. Andra påståenden gör gällande att drunkningen skett vid Tordyvelbäckens utflöde, något längre österut. Maken, Nils Ersson tröstade sig med att inte långt efter olyckan gifta om sej med pigan Anna Maria som var hela 45 år yngre än den omkomna hustrun.

Sagornas och Sägnernas Omsjö

Som gammal kulturby har Omsjö många sägner och sagor. Vissa sägner omtalar silverskatter, bla. den välkända finnskatten, men det talas också om trollskatter som trollen gömt undan. För den som nu inte rätt känner till förhållandet, så var modellen denna om man nu gjorde anspråk på någon av dessa trollskatter, nämligen att man tog itu och grävde på själva midsommarnatten men borde vara klar med grävningen innan solen gick upp. Vidare fick grävarna, ifall de nu var flera, inte säga ett enda ord till varandra under grävningen, ty då var möjligheterna helt borta att nå ett önskat resultat. Utefter gamla sommarstigen mellan Ottsjö och Omsjö, passerar man i närheten av den senare byn en myr som har det något konstiga namnet Bäckerhällmyren. Namnförklaringen lär ligga så till, att ute på själva myren ligger en hälla där en bäcker en gång i tiden fångats av en kraftig virvelvind och kastats ut på själva myren. Ett annat märkligt drag med den här hällan är att när man stiger på den med lite kraft, hörs det alldeles som om den vore ihålig och haft något tomrum inunder. Detta senare kan vara orsaken och grunden till den sägen som påstår att en silver-trollskatt skall finnas under själva hällblocket. Nu lär det ha hänt, någon gång i anno dazumal, att två drängar en midsommarnatt kommit överens om att försöka gräva fram hällan. Det hör till historien att en av drängarna hade ett par sk. strybyxor på sig. Stry var ett dialektalt ord och med stry menades avfall från lin. Men bäst som man grävde denna minnesvärda midsommarnatt, uppenbarade sig plötsligt tre till fyra trolliknande figurer, beväpnade med något som kunde tas för yxor och bilor. ”Vi tar den här med strybyxorna först”, yttrade en av de främmande männen, och det var nog för att skrämma iväg de halvt skräckslagna skattgrävarna.

Sagan förtäljer att det var jättarna som först började bryta bygd i Omsjö. På Brännan och Gammåkern. Och sagan förtäljer vidare om en tvist i hedenhös som Omsjöjättarna hade med några jättar vid Nämforsen vilka inkräktat på Omsjöjättarnas hegemoni genom att ha fiskat vid Karvsjönoret och fångat ansenligt med skogsfågel på Kiipparåsen norr om Storsjön. Detta är ställen som räknas som fina fångstmarker också senare i tiden.

Som direkt hämtad ur en bröderna Grimmsaga berättas hur en jätteflicka en gång kommit hem med en samling människokryp, som hon plockat upp borta i Gammåkern och burit hem till föräldrarna som bodde i Bågahållaberget. ”Bär nu tillbaka de här människokrypen”, lär jättemamman ha sagt.”Det är dom som skall fortsätta värvet här i Omsjö, när vi har slutat”.

På norra sidan av Storsjön ligger tre långsmala åsar i linje mellan Öferrå och Juvanådammet. Sagan förtäljer att åsarna bildats när jättarna som färdats här förbi, spillt ut sand ur sina fickor eller vantar. Vad sanden skulle användas till förtäljer inte sagan. Åsarna heter Bäckremmen, Högremmen och Långtjärnsåsen.

I nordvästra delen av Storsjön ligger ganska nära land en konstigt formad och rätt stor sten, som någon gång av en jätte blivit kastad mot Junsele kyrka, enär jätten i fråga inte mådde bra av klockklangen. Stenen fick namnet Bothals sten efter jätten med samma namn.

Samtidigt med jättarna levde det dvärgar uppe i de vilda skogsområdena av Nordåsen, Bodåsen och Fårklippen. Skygga till sitt väsen smidde de jordbruksredskap åt jättarna. De var fula och vanskapliga men störde igen.

Däremot tycks inte sagorna ha bevarat eller antytt något om förekomst av vare sig skogsfrun, sjöjungfrun eller sjörået. Inte heller Näcken eller Kvarngubben, vilket i och för sig kan förefalla lite konstigt med tanke på den rikliga förekomsten av vatten.

Av alla mytologiska förekomster är det dock - som i de flesta andra fall - vittrorna som spelat huvudrollen och samlat de flesta sägner och sagor. Vittrorna, liksom deras kreatur, sågs ju gärna i anslutning till byns fäbodar som låg på nordsidan sjön i sydsluttningen av den skogrika och omfattande Bodåsen. Numera är vallen fullkomligt borta och inga som helst lämningar påvisar förekomsten.

En bonde i Omsjö, tyvärr har sägnen inte bevarat hans namn åt eftervärlden, var ensam hemma en söndag på sommaren, medan övriga familjen farit ner till kyrkan i Näsåker. Plötsligt kommer en liten, gråklädd och okänd man in i köket, hälsade artigt och bad husfadern följa med honom ut, det var något han ville visa honom. Bonden hörsammade mannens begäran, men efteråt kunde han inte helt klargöra vart den främmande fört honom och vilken väg de färdats. Han visste bara att de liksom gått ner i underjorden. Den okände öppnade en dörr och i det flämtande eldskenet från den öppna spisen såg bonden en främmande skara av folk och barn, sittande vid ett bord i färd med att äta. Men det droppade friskt från taket och överallt på bordet var utsatta skålar och kärl, som skulle ta upp det smutsiga vattnet. Bonden undrade över takets otäthet och menade att ute var det ju sol och torrt. ”Du har placerat den nya ladugården ovanför vår boning”, sa mannen. ”Vill du flytta den skall du inte bli olönad härför”. Då förstod mannen att det var en vitterfamilj han råkat på, och vittror skulle man inte reta eller göra illa utan hellre hörsamma och göra gott. Så han lovade mannen att flytta sin ladugård till ett annat ställe, och arbetet påbörjades redan dagen därpå. Efter den händelsen hade bonden tur med allt han företog sig och både han och gården blev lyckosamma och välmående. Och bonden visste att det berodde på att han hörsammat vittergubbens bedjan om att flytta på ladugården.

/ Paul Lundin Näsåker

Mer om hembygdsforskaren Paul Lundin.