Gott Nytt År 2025!

Många nyårsaftnar har passerat.. De flesta har jag glömt, andra minns jag med glädje.

Nyårsaftonen 1969 minns jag mycket väl. Jag och en vän pluggade franska i Paris på den tiden. På nyårsaftonen 1969 fick vi tillfälle att lyssna till den tidens stora sångerska ; Juliette Gréco på Theatre de la Ville i Paris. Det blev en fantastisk, oförglömlig afton.

Och en av de nyårsaftnar jag fortfarande minns. 

GOTT NYTT ÅR 2025 till alla som tittar in här!

(Fotot av Juliette Gréco tog jag i smyg..)

Bokhandeln "Shakespeare & Company" i Paris

 

Ikväll råkade jag hitta en gammal bok som jag köpte sommaren 1969 i den välkända gamla bokhandeln "Shakespeare and Company" i Paris. Jag pluggade franska i Paris den sommaren. Jag och min väninna besökte ibland denna unika gamla bokhandel från början av 1900-talet, som översvämmades av böcker från hela världen. Det var en mötesplats för alla som älskade litteratur, konst och möten med andra likasinnade.

PS. Vid en sökning på nätet så förstår jag att bokhandeln fortfarande finns kvar. Jag hittade nedanstående information (plus en massa fina bilder av bokhandeln på Google)

Jag rekommenderar alla som besöker Paris att titta in i den gamla unika bokhandeln om det blir tillfälle! Den är verkligen mycket speciell och intressant.

Shakespeare and Company

17 532 recensioner på Google

Bokhandel i Paris, Frankrike

Alternativ för tjänsten: Möjlighet till köp i butik · Upphämtning i butiken

Beskrivning

Shakespeare and Company, 37 Rue de la Bûcherie, Paris, är en bokhandel och ett förlag, som grundades av Sylvia Beach. Framför allt under mellankrigstiden var detta en samlingspunkt för engelskspråkiga artister ur den "förlorade generationen" som bodde i staden. Wikipedia

Adress: 37 Rue de la Bûcherie, 75005 Paris, Frankrike

Öppettider: 

Stängt ⋅ Öppnar sön kl. 12

Telefon: +33 1 43 25 40 93

Grundare: Sylvia Beach, George Whitman

Grundades: 1919, Paris, Frankrike

Edith Piaf "Milord"

Jag minns när jag som ung tonåring satt fastklistrad intill mina föräldrars radiogrammofon var gång jag råkade höra sången  "Milord" spelas. Det var första gången jag lyssnade till Edith Piaf. Jag visste inte vem hon var, men jag minns hur jag "frös" av fascination och lycka av den närvaro och känsla som hon förmedlade i denna sång.

Fascinationen av Edith Piaf och hennes röst har följt mig genom åren. Tyvärr fick jag inte tillfälle att lyssna till henne live, men jag vet att Edit Piaf var en av anledningarna till och inspirerade mig till en långvarig ungdomsvistelse i Paris en gång i tiden.

http://smulansblog.blogspot.se/2009/01/tnk-vad-tiden-gr.html

Edith Piaf föddes 1915 och dog 1963 i Paris.

Merci beaucoup Edith Piaf! Je t'aime

Resan till Paris nyåret 1968/69.

Jag vet inte varför jag i morse plötsligt tänkte på en resa jag gjorde till Paris nyåret 1968-69.

Jag mindes plötsligt inte inte hur, eller på vilket sätt, jag och min väninna reste dit.... Med flyg eller med tåg?

Jag har trott, att jag bara rest en gång med tåg till Europa - nämligen till Eckenförde 1966 - och därför låg jag i morse och funderade länge på hur jag och min väninna egentligen reste första gången vi reste till Paris.... ? (vilka tankar man kan få tidiga morgontimmar! ;))

Att vi flög till Paris sommaren 1969 minns jag däremot väl - ankomsten var den 14 juli och när vi anlände till Paris den dagen så var flygplatsen och staden fylld med människor som firade den franska nationaldagen.

...men jag minns i n g en t i n g av resan tur och retur med tåg till Paris nyåret 1968-69...

Jag var tvungen att titta i mitt gamla album, och mycket riktigt..; under kortet ovan står tydligt "Avresa från Centralen" !


Varför minns jag inte den tågresan?

Jag blir såå fundersam - och faktiskt smått orolig...


Har jag drabbats av en demenssjukdom....?

Les Miserables

I mitt förra inlägg sjöng Susan Boyle, "I dreamed a dream" från musicalen "Les Miserables".

Jag läste Victor Hugos roman "Samhällets olycksbarn" (från 1862) någon gång på 1980-talet. Det är en oerhört intressant historisk roman som detaljerat skildrar samhälle och politik i 1800-talets Frankrike. En bok som berörde mig djupt.

Musicalen Les Miserables är baserad på den romanen.

Wikipedia skriver:

"Romanen handlar om Jean Valjean som döms till fem års straffarbete för stöld av bröd. Efter upprepade rymningsförsök ökas hans straff till 19 år. När Valjean till slut blir frigiven är han hård och bitter pga all förnedring han fått uthärda, men han lyckas åter bli en god människa. Han kommer upp sig i samhället, och blir en framgångsrik industriman och borgmästare. Men från hans förflutna kommer Javert, en före detta fångvaktare som avancerat till polis, och som drivs av idén att en brottsling är och förblir en brottsling som aldrig kan sona sina felsteg. Han ser det som sin plikt att föra Jean Valjean tillbaka till tukthuset. Valjean tvingas fly till Paris med sin skyddsling Cosette."

Jag vistades en kortare tid i London 1988, och jag fick då tillfälle att se musicalen "Les Miserables" på Palace Theatre i Londons West End. Det var utsålda hus av musicalen, men jag fick genom kontakter möjlighet att köpa biljetter. Platserna visade sig vara bakom en pelare på läktaren, men trots att pelaren skymde något av föreställningen blev det en fantastisk kväll. En föreställning som jag minns med stor behållning.

En av föreställningens stora sångnummer var sången "I dreamed a dream".

Den sång som Susan Boyle sjöng i Britain´s Got Talent 2009...

Parisbilder anno 1969

Flera bilder från Paris anno 1969.

Det var länge sedan jag tittade på de här korten, men när jag ser dem nu så kan jag tycka att svart/vita bilder är mycket mer intressanta än färgbilder.

Paris 1969 - tänk, vad tiden går... Juliette Gréco

Christina berättar i sin blogg om sin tid i Nice Frankrike i början av 1970-talet, och då påmindes jag om min tid i Paris 1969. Jag läste franska där några månader och livet hade just börjat på riktigt. Det blev en helt underbar och rolig period i mitt liv!

För precis 40 år sedan - nyåret 1969 - hörde jag och min vän Juliette Gréco sjunga på Theatre de la Ville i Paris. Det blev en fantastisk kväll och ett fint minne som jag minns med stor glädje. Jag tog ett foto i smyg av Juliette Gréco och hennes orkester och så här blev det! Mer om detta här.

Flera bilder...

Vid Seine

Jag "lekte" reporter: Vad anser ni om politiken i Mellersta Östern..?

 

Boucher i Les Halles

Jag hann uppleva Hallarna, Les Halles, i Paris. I Hallarna kunde man äta den allra underbaraste löksoppa som ständigt stod kokande i stora kittlar. Mycket tidigt varje morgon hade slaktarna ett drygt arbete med att stycka kött. I Hallarna fanns också fiskar av alla de slag, havskräftor, krabbor och andra delikatesser med klor. Musslor och ostron. Och en jättelik bouillabaisse av alla sorts grönsaker.

Hallarna flyttades i början av 1970-talet till Rungis utanför Paris. En av slaktarna av år 1969 såg ut så här. En vänlig man som gärna bjöd in morgontidiga varelser till Hallarnas värme. Frid vare med Les Halles och den vänlige slaktaren!

En hyllning till Lars Forssell

Jag har alltid älskat Lars Forssells översättningar av de franska visorna. Visorna som Forsell översatte från franska är så många; bland dem "Snurra min jord", "Säj vad ni vill" och "De fattigas piano", och alla har en ton av fransk cabaré som jag faller pladask för. En ton av glädje och sorgsenhet tillsammans. Clownens leende trots att hjärtat gråter.

Jag hör fortfarande Georges Brassens röst, fast den tystnat för länge sedan, när jag läser Forssells texter. Den gamla LP-skivan med Brassens, inköpt i Paris för länge sedan, ligger nånstans i källaren - jag får söka rätt på den, känner jag.

Enn Kokk skriver en lång text om Lars Forssell och hans franska översättningar och vismaterial - läs den! Det är en fin hyllning till denne fine poet och visdiktare, Lars Forssell, som avled den 26 juli.

Här en av mina favoriter - kopierat från Enn Kokks blog. Där finns även sången på franska:

De fattigas piano

Svensk text: Lars Forssell, 1956

Fransk originaltext ”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano -
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man kan bli kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
än varje duskål i Genève - er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte pling-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ - ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
den fattiges piano
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs “The hollow men”,
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Mialano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano -
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

(Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin.)

En fantastisk översättning av en stor poet!


Uppdatering: Annat bra skrivet om Lars Forssell.

Nyåret 1969 Juliette Gréco

Eget foto

Det här är Juliette Gréco på Theatre de la Ville den 1 januari 1969. Är det någon som minns henne?

Nyårsdagen 1969 i Paris, uppträdde Juliette Gréco på Theatre de la Ville i Paris. 5 franc kostade biljetten (jag har biljetten kvar i mitt gamla album....) Det blev en fantastisk kväll och att på scen få höra hennes underbara, mörka sångröst var värt vartenda franc....

Juliette Gréco är född 1927 och av vad jag kan förstå av uppgifter på nätet så lever hon fortfarande. Sent omsider, Juliette; tack för en underbar afton nyårsdagen 1969!

Molière och Bagdad café

Häromkvällen hade vi nöjet att se "Den girige" av Molière; en uppsättning med bla Sven-Åke Gustafsson och Lasse Brandeby. Sven-Åke Gustafsson gjorde en formidal roll av Harpagon, en av Molières bisarra gestalter; en gammal, sjuk, orolig och naiv man som är besatt av pengar. Harpagon gör allt för att bevara och utöka sin rikedom samtidigt som han försöker styra hela familjens kärleksliv. Allt utspelar sig som en underbar och rolig komedi av en av mina favoriter - komediförfattaren och skådespelaren Molière (1622-1673). Den första gången jag såg Molirère var sommaren 1969 under min tid i Paris. Jag och min kamrat såg en uteföreställning av "Den inbillade sjuke" av Molière. Trots att min franska var bristfällig blev teatern ändå en skön upplevelse för mig. Bra komedi och teater håller alltid - även om den är från 1600-talet.

Igår ringde en god vän som jag inte träffat och haft kontakt med på mycket lång tid. Det blev ett mycket trevligt samtal om och med många minnen från den tid vi arbetade tillsammans på 70-talet: "Minns du midsommarnatten när vi jobbade tillsammans?" Vi påminde varandra om diskussionerna, de många skratten och vi mindes hur den ljusa midsommarnatten gick över till dag i köket på avd 10 på St Eriks sjukhus. Nån gång på 70-talet, tror jag det var.

Min vän som ringde påminde mig också: "Minns du filmen Bagdad café, som du tyckte så mycket om?" Det var en film som vi båda tyckte om. Om jag minns! Jag minns när jag hörde ledmotivet ur filmen på radion tidigt en morgon - och blev så förtjust i låten så jag genast ringde upp Sveriges radio för att få veta vad låten hette. SR kunde inte svara eftersom ingen visste vad "Bagdad café" var. Varken filmen eller låten ur filmen hade kommit till Sverige ännu, och den skiva som SR fått var en promotionskiva. Så småningom kom filmen och jag fick tillfälle att se filmen och köpa EP-skivan (som det hette på den tiden) med ledmotivet ur filmen "Calling you". Låten sjöngs av Celin Dione. Bagdad Café blev en av de sällsynta filmer som lyckades bli en storsuccé helt av egen kraft. I Sverige hade den premiär på en enda, sliten biograf i Stockholm. Ingen trodde på den. Men snart tog publiken filmen till sina hjärtan och den bara växte och växte. Filmen har blivit en kultfilm. Jag har inte haft tillfälle att se filmen efter 1987 när den kom, men jag hoppas få se den snart igen. Helst på biograf - det är där jag vill se filmer. EP-skivan med "Calling you" ligger nånstans i källaren....

Ett annat Bagdad café som jag gärna skulle vilja besöka....

De gamla Hallarna i Paris. Les Halles.

'

Paris´ gamla saluhallar i centrala Paris flyttades i början av 1970-talet till Rungis utanför Paris. Men jag hann uppleva de gamla Hallarna innan de revs och det var oförglömligt.

Jag har tittat lite på historien runt dessa hallar och det här var vad jag hittade. 

"I 800 år pågick marknaden på samma plats i 1:a arrondissementet i Paris. Napoleon III gav arkitekten Baltard uppdraget att uppföra hallarna som alltsedan dess försåg parisarna med kött, fisk och grönsaker. Klockan två på morgonen var slaktaren redo att börja dagens arbete. Hans nedfläckade vita rock blandades av blod och svett. På de starka axlarna bar han djurkropparna från bilen in till hallarna innan han började det blodiga arbetet med att stycka djurkropparna. Den närliggande restaurangen Le Patron hade nära till sina entrecoter...." 

I Paris hallar fanns även fula fiskar, röda fiskar, tonfisk, makrill, havskräftor, krabbor och andra delikatesser med klor. Musslor och ostron. En jättelik bouillabaisse bland alla grönsaker.
En av slaktarna från år 1969 såg ut som ovan. En vänlig man som gärna bjöd in morgontidiga varelser till Hallarnas värme. Vi besökte Hallarna ofta under min tid i Paris och jag minns särskilt den goda löksoppan som serverades ur stora kantiner. Det var den godaste löksoppa jag någonsin ätit. 
Frid vare med les Halles och den vänlige slaktaren!

Rostade kastanjer i Paris

 Rostade kastanjer i Paris .... Anno 1969

Egentligen handlar inte bilden om rostade kastanjer. ;)  Kastanjerna kom med på bild, när jag och min reskamrat "lekte" reportrar och gick ut för att fråga människor diverse harmlösa (nåja..) åsikter typ: "vad anser Ni om De Gaulles politik i Mellersta Östern" eller "vilken färg föredrar Ni på ögonskuggan"?

På franska förstås - vi ville ju öva språket. :)  Svaren vi fick blev ofta: - "hm, är ni RIKTIGA reportrar"?? Häpp! Men kul var det!

Paris. Året var 1969

I Jardin de Luxemburg

Jag har bott i Paris en tid i min ungdom. Jag läste franska - åtminstone försökte jag - men resultatet blev magert. Jag kan knappt ett ord franska idag. Men det var en mycket trevlig tid och jag minns min tid i Paris med mycket glädje och sorglöshet.

Bohemliv - baguette och yoghurt i Jardin du Luxemburg på väg till fransklektionen.

Franska visor - jag hörde Juliette Creco sjunga med sin mörka röst på Theatre de la Ville. Lever hon?

Paris hallar fanns ännu kvar på samma plats som den hade gjort i 800 år. Löksoppan i Hallarna var underbar - het och varm serverades den ur stora kittlar redan tidigt, tidigt på morgonen. Så god den var!

Min kompis och jag bodde på KFUK, ett norskt härbärge med underbar personal och gemytlig atmosfär. Wenche, Catrin, Elisabeth - var är ni nu?

Montmartre - bohemernas stadsdel med alla klubbar och mysiga cafeér.

Bokhandeln "Shakespeare & Company" - vilken atmosfär!

Louvren - och "Mona Lisa" som man kunde se utan inglasning och beväpnade vakter. Promenader vid Seine....

Året var 1969 - året efter studentkravallerna - och livet började....

Flera bilder från Paris. :)

L´heur bleu

Det är vackrast när det skymmer, skrev Pär Lagerkvist. Skymningstimmen ger sköna associationer. Besläktade ord är skymningsdager, skymningsljus och skymningsblå..
Skymningsblå, visst är det ett vackert ord!

Den blå timmen är en benämning på den stund av skymning som finns speciellt i städer - i synnerhet i Paris - när solen är på väg ner och en skön, rofylld stämning lägger sig som ett flor över staden. L´heur bleu.

Skymningsblå är de dagar jag just nu längtar mest efter. Skymningsblåa sommardagar.


En speciell skymningsblå, varm hälsning till Inkan.