Skräddaren och folklivsforskaren Nils Erik Ritzén f 1850 och hustrun
Hilda Erika Wallinder f 1861 var båda födda i Junsele. Paret flyttade till Rå i Näsåker 1886 troligtvis för att Hilda Erika fått tjänst som barnmorska i församlingen. Tre år senare flyttade de till Åsmon, Ådals-Liden, där Nils Erik var torpare och verksam som skräddare. Hilda Erika fortsatte att tjänstgöra som barnmorska och Nils Erik Ritzén var torpare och skräddare i Åsmon. Han hade ett stort intressse för hembygd- och folklivsforskning, något som upptog en stor del av hans fritid.
Se vidare Ingvar Norlins text nedan.
Nils Erik Ritzén var bland annat en av Pelle Molins "välgörare" i Näsåker. Pelle Molin bodde tidvis hos Ritzéns i Åsmon under tider när han saknade husrum och mat. Pelle uppskattade dock inte alltid gästfriheten och Ritzén var kanske inte heller alltid så förtjust över sin inneboende gäst..
I sin bok “
Ur Öfvre Ådalens folkliv” från 1912 klagar Nils-Erik Ritzén över Pelle Molin. Ritzén har låtit Molin få kost och logi i skrädderiet, och där blir Molin liggande på sängen ständigt blossande på sin pipa. –
“Inte den ringaste tacksamhet visar han”! Pelle Molin t o m skäller ut Ritzén för att han väcker honom för tidigt på mornarna med sitt symaskinsknatter. Ritzén berättar också om hur han föreslagit Molin att samla stenar i forsen och måla på dem. Ritzén skulle sedan kunna åta sig att sälja dem för 5 riksdaler stycket, för att Molin på så sätt skulle kunna få in pengar till sitt uppehälle. Men Pelle Molin blir djupt kränkt och skummande av vrede utbrister han inför den chockade Ritzén: -
Nej, bättre då att svälta ihjäl än att låna sin hand till ett så simpelt arbete!”
Sommaren 2012 fick jag en samling med handskrivna manuskript, brev etc av N.E. Ritzén och ett flertal album och urklippsböcker. De hade upphittats av en dotterson till N.E Ritzén i ett uthus som tillhört Ritzéns dotter Alfa. Dottersonen kontaktade mig och frågade om jag trodde samlingen kunde vara av intresse för Hembygdsföreningen eller någon annan historisk intressent. Jag tyckte det var en intressant och nutidshistorisk viktig kultursamling, och det känns roligt att ha fått vidarebefordra samlingen till flera intresserade:
Materialet av N.E Ritzén har nu överlämnats till Murbergets museum i Härnösand, och ett stort antal urklippsböcker och album har och kommer att överlämnas under våren till Ådals-Lidens Hbf, Resele Hbf och Sollefteå museum.
 |
| N.E. Ritzén 1850-1926 |
Nils Erik Ritzén f. 1850-10-05 i Stigsjö sn. Son till Erik Ritzén f. 1825 i Stigsjö, folkskollärare ohh Brita Kristina Ullstedt f. 1826 i Stigsjö, barnmorska. Bosatta i Junsele.
Hilda Erika Ritzén f. Wallinder f 1861-08-11 i Långvattnet, Junsele. Hennes föräldrar var Salomon Jonsson Wallinder 1829-1916 ohh Stina Cajsa Ersdotter Engman 1831-1898, Hömyra Junsele. Paret fick två döttrar; Alfa Kristina f 1895 och Siri Omega f 1902. De hade även en fosterdotter Anna Dorotea f 1880.
 |
| Fotot är taget utanför Nils-Erik och Hilda Erika Ritzéns hem i Åsmon. Paret Ritzén på trappan i mitten, dottern Siri med make Nils Näslund t.vä. och dottern Alfa t.hö om paret. Övriga okända. |
Flera foton
här.
Från TÅ nära citerar jag följande biografi. Text: Ingvar Norlin, Åsmon Näsåker.
"Den store folklivsskildraren från Näsåker
Att det finns människor som i det tysta utför stora gärningar för andra eller för en hel kommun, har man hört, men det har även funnits människor som i sitt arbete hjälpt andra att bli kända och stora författare utan att för detta ens blivit erkänd för mera än för den närmaste kretsen. I Risnäs, Stigsjö kommun, föddes den 5:e oktober 1850 hos en skollärarfamilj ett gossebarn som fick namnet Nils Erik Ritzen.
Att vara skollärare under den tiden var inget högavlönat arbete, snarare var det ett kall för de som åtog sig läraryrket. Så något överflöd blev det inte för den lille gossen och hans syskon under uppväxttiden.När Nils Erik var några år flyttade familjen till Junsele, där fadern tjänstgjorde mera som en folkuppfostrare än som lärare.
När Nils Erik växt upp och blivit så stor att han skulle börja hjälpa till med försörjningen, blev det inte till någon skola han kom för utbildning. Till detta saknades pengar. Det fick bli skräddarlärling av honom, och detta motsatte han sig inte, eftersom en duktig hantverkare tjänade mer än det dubbla mot vad en lärare tjänade.
Sockenskräddaren som han hamnade hos var en ambulerande man som åkte runt bland bönderna i socknen och sydde deras helgdagskläder. Under den tiden bodde de hos beställarna, och det var då som Nils Erik fick sitt stora intresse för folklivsforskningen. Han upptäckte snart att det inom byarna förekom många olikheter bland befolkningen, berättelser och historier från flydda tider, han förstod snabbt att dessa berättelser skulle försvinna om ingen upptecknade dem.
Klädseln i byarna var olika, matlagningen var också skiftande mellan gårdarna, ja egentligen hade varje by sin egen historia som ingen skulle föra vidare när de äldre var borta. Han hörde berättelser om trolldom, skrömt, gengångare, tomtar, bergtroll, om bergtagna djur och människor. Det berättades om starka karlar, bröllop, begravningar.
Ja allt som berättades etsades fast i pojkens huvud, själv ansågs han för ung för att diskutera med de äldre, men de kunde inte förbjuda honom att lyssna. Och eftersom han hade ett gott minne och anlag för detaljer blev varje nedteckning från honom detaljerad.
I början hade han enbart lyssnat till de äldres berättelser, men så började han nedteckna det han hört under dagen som varit. Att det gällde vanligt enkelt folks livshistoria som intresserade honom berodde på hans syn på dessa människor som han ansåg som mycket rejäla och enkla, men med en enorm berättarglädje, inte för att framställa sig själv i bättre dager, utan snarare för att föra sina fäders strävan vidare till nyare generationer.
Att det han utförde på sin lediga tid skulle ha något värde för eftervärlden tänkte han inte på, det hade mer och mer blivit ett tvång för honom att nedteckna allt han hörde eller såg ute i byarna.
Tack vare hans frus yrke som barnmorska fick han tid över för ännu mera forskning om det gamla, hans hustru bidrog ju till försörjningen, så råd till detta fick han. Men hans folklivsforskning tog mer och mer tid av hans arbete, så när han en dag blev tillfrågad om att bli föreståndare för posten i Åsmon accepterade han detta. Nu kunde han med gott samvete ge sig ut i bygderna och samla på det gamla och snart bortglömda. Det blev en härlig tid för honom, men någon lön för allt samlande hade han inte, det hade bara blivit ett måste för honom.
Men hans forskning berättades det om, snart hörde Nordiska museet av sig till honom och han blev så dess ombud, och snart hade även Härnösands museum hört av sig. Nu kom han i kontakt med lärde män, de kom från Uppsala och Stockholm och fick ta del av hans verk. Många av de besökande var forskare och nu kunde de i hans uppteckningar finna material som de kunde starta sin karriär med, många blev senare berömda för sin forskning, att de fått sin start hos Ritzen berättades aldrig.
Hans fru hade även blivit intresserad av hans arbete, och deras hus stod alltid öppen för de gäster som kom. Han delade frikostigt med sig av sina anteckningar till de intresserade, i många fall följde han med ut till någon by för att ytterligare lämna ut av sin forskning. Några pengar till honom blev det inte, däremot fick han lämna det arbete han höll på med sådana gånger.
Museerna hörde ofta av sig om det var någon särskild byggnad som var lämplig att bevara, även andra saker har museerna Nils Erik att tacka för, utan hans hjälp skulle många värdefulla föremål hamnat i någon skräphög, nu finns de i stället förvarade vid någon av de större museerna.
På hösten 1890 kom Pelle Molin till Näsåker, där han skulle bli kvar i fyra år. En av de första han blev bekant med var Ritzen, detta möte mellan två folklivsforskare blev mycket fruktsamt, framförallt för Pelle Molin som fick en uppsjö att ösa utav för sina senare berättelser. I den lilla boken "Ur övre Ådalens folkliv" berättar Ritzen om deras första möte, och även om den vänskap som uppstod mellan dem. Ritzen var nog den som betydde mest för Molins författarskap under Näsåkerstiden. Inte enbart för sina anteckningar utan kanske mera för det stöd som den fattige Molin fick av honom. Sommaren 1891 var Molin totalt utarmad, då upplät Ritzen sitt hem för honom. Där fick han fri bostad och kost under obestämd tid av honom. Ritzen berättar att Molin under sommaren inte tjänade en enda krona, inte ens till sin tobak fick han ihop pengar utan Ritzen fick betala även för detta.
De uppteckningar som Ritzen gjort tidigare fick nu Molin överta en mängd utav. T.ex. En ringdans medan mor väntar,Kärnfolk är två av de kändaste verken i Molins berättelser som var kommen från Ritzen. Det berättas till och med att utan Ritzen verk skulle inte Ådalens Poesi tillkommit. När Geijerstam i ett senare skede skulle sätta ihop berättelser som Pelle Molin skrivit, hade han inte lyckats utan de anteckningar som Molin fått av Ritzen. Men Molin var inte den tacksamma konstnären, men det bekymrade inte Ritzen så mycket, det viktigaste för honom var att berättelserna skrevs ner och inte glömdes bort.
När Molin tillsammans med sin nyfunne vän, medicinkandidaten, en kväll kom till Ritzen och beställde en sportrock av vadmal till sig själv, och begärde att även en näverkont skulle ställas till hans förfogande morgonen efteråt, för de tänkte bege sig till Norge, då tvivlade han på om detta var möjligt, men vad gör man inte för en vän så på morgonen var allt klart, men någon betalning fick han inte, Molin skulle betala när han kommit till Norge och tjänat ihop pengar där. Snäll som Ritzen var så gick han med på detta. Men det dröjde ett år innan ett livstecken kom från Molin, då fick Ritzen ett kravbrev på en krona och femtio öre som Molin fått betala i Norge för att ändra rocken, men någon betalning för rocken och konten fick han inte.
Då tog vänskapen slut mellan dem, men trots detta så slutade inte Ritzen att i positiva ordalag berätta om Pelle, inte en ord om sin besvikelse finns i hans efterlämnade anteckningar. Trots att så mycket av hans forskning överlämnades till andra, så fanns det mycket kvar ändå.Av detta tryckte han en bok på 123 sidor med berättelser av skilda slag. Trots bokens betydelse för fortsatt forskning fick han inga bidrag utan han fick ta av sina sista slantar och betala tryckningen, sedan gick han runt i bygden och försökte sälja den, inte det allra lättaste, men han tyckte att det han samlat i sin bok kunde åtminstonde betala sig själv och inte åsamka honom skulder.
Den 2/1 1926 avled Ritzen, men innan dess hade han lämnat massor åt eftervärlden, bl.a. är Murbergets byggnader några av de han ansåg skulle räddas åt eftervärlden, han hade stöttat många forskare på deras väg mot berömmelse, inte enbart med material, utan även med mat och bostad och frågan är om Pelle Molin skulle varit den omtyckte författaren om inte många av hans verk varit framtagna av Ritzen. Han var den som gjorde det möjligt för många författare att skriva om det gamla och nästan bortglömda. Trots hans verk och gärning för framtiden fick hans änka bekosta den gravvård som finns på hans grav, hans verk som forskare hade då inte varit riktigt tilltalande för de styrande, men hans verk kom senare i dagen och kommer för alltid att visa vilken framtidsvision han hade haft. Allt hade den mannen gjort utan tanke på ära och berömmelse, endast driften att bevara något av det gamla hade fått honom att ägna hela sitt liv till detta.”
Text: Ingvar Norlin
Uppdatering:
På hemsidan
"Junsele spelmän" har Göran Stenmark publicerat följande sanna historia där N-E Ritzén var inblandad.
“Ett högst opassande lefnadssätt”: .
http://hembygd.junselebyar.se/spelman/?p=5751
