fredag 12 oktober 2018

Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 och Gårdbergsgrottorna.

I dagarna är det 28 år sedan jag första gången vandrade upp till Gårdberget (berget ligger mellan Omsjö och Överå på gränsen mellan Ådals-Liden och Junsele socknar). Idag fick jag i strålande höstsol tillfälle att än en gång vandra upp till Gårdberget och samtidigt gå till den mytomspunna grottan som ligger strax nedanför bergets topp. Berättelsen om grottan ingår i ett märkligt människoöde som bland andra hembygdsforskaren Paul Lundin beskrivit i sin bok "Sanningar och sägner" från 1982 (sid. 122)

En resumé av Pauls berättelse:  Under 1900-talets första decennium blev Gårdbergsgrottan  en tillflyktsort för den fågelfrie rymmaren Zakarias "Zacke" Håkansson f 1875 från Jansjö Ådals-Liden. Zackes far var en värmländsk finne som kom till Ådals-Liden i slutet på 1860-talet. Han gifte sig med en flicka från Kläpp, Ådals-Liden och familjen flyttade så småningom till Jansjö, Ådals-Liden där barnen växte upp. (se familjebladet längst ner)

Redan som liten var Zacke ett obekvämt barn, en vildbasare som orsakade sina föräldrar stora bekymmer. Han var vig och stark, simmade som en utter men samtidigt en pojke full av skoj och finurligheter. Trots en ganska hård uppfostran från fadern i första hand så verkade ingenting bita på den finska tjurigheten och envisheten.

Zacke började tidigt tjäna sitt eget uppehälle. Han reste på våren år 1900 upp till skogsarbeten  i Norrbotten och Lappland. Drygt två år senare råkade han ut för den stora olyckan i sitt liv. Zacke råkade i hastigt mod dräpa en kronojägare i Arvidsjaur. De närmare omständigheterna kring dråpet blev dock aldrig klarlagda. Han fängslades och skickades med vaktare på tåget till fängelset i Härnösand. När tåget stannade i Aspeå lyckades Zacke rymma från sina vaktare. Över skogarna tog sig Zacke fram till Hermansjö och sedan vidare till skogarna  runt Omsjö, Jansjö, Fängsjö och Stugusjön, platser han väl kände till sedan sin barndom. Trots att lagens långa arm många gånger var honom hack i häl så lyckades Zacke hålla sig undan. Han bodde ibland i de svåråtkomliga Gårdbergsgrottorna i Omsjö. Hans syskon hjälpte honom med mat och förnödenheter förutom det vilt han lyckades fånga genom fiske och gillring av fällor.

Zackes fyra bröder och vänner lyckades så småningom samla in så mycket pengar så att Zacke efter dryga tre år på flykt skulle kunna resa till Amerika och på så sätt komma undan rättvisan. Zacke tog vägen över Jämtland på väg till Trondheim och Amerika. Huruvida han någonsin kom fram till Amerika vet man inte med säkerhet. En man hittades omsider drunknad i en norsk fjällsjö och det antogs att det var Zacke som till sist mött sitt öde där.



Grottan i Gårdberget där Zakaris "Zacke" Håkansson gömde sig.

Gårdberget


Utsikt från Gårdberget. Storsjön

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.

Utsikt från Gårdberget. Storsjön.
Zakarias "Zacke" Håkanssons familj. Uppgifterna har jag lånat från Magnus Johanssons hemsida.

Håkan Kristoffersson var född den 20 februari 1841 i Norra Finnskoga sn, Värmlands län. Han gifte sig den 13 juni 1876 i Ådals-Liden sn med Sara Brita Zakrisdotter. Hon var född den 1 februari 1845 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Håkan var först arbetare i Söderfors, Ådals-Liden sn. Därefter flyttade familjen till Jansjö, Ådals-Liden sn, där han också var arbetare. Håkan dog i Jansjö den 20 oktober 1906. Sara Brita dog den 4 april 1915 i Jansjö av ålderdomsavtyning. Håkan utflyttade 1867 från Norra Finnskoga sn, men först 1876 inflyttade han till Ådals-Liden sn. Under perioden 1867-1876 hade han inte varit kyrko- eller mantalsskriven någonstans. Dock kan han ha vistats i Ådals-Liden sn före 1876 eftersom Sara Britas tre oäkta barn antog namnen Håkansson eller Kristoffersson. När sonen Alfred föddes har man i födelseboken antecknat honom som makarnas femte barn.

Barn:

Olof Peter Kristoffersson, född den 20 december 1868 i Holafors, Ådals-Liden sn.

Erik Kristoffer Håkansson, född den 23 april 1872 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Zakarias Håkansson, född den 31 mars 1875 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Jonas Peter, född den 30 november 1879 i Söderfors, Ådals-Liden sn, död där den 23 januari 1880.

Alfred Håkansson född den 24 oktober 1881 i Söderfors, Ådals-Liden sn. .

Emil Håkansson, född den 19 maj 1884 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Anna Karolina, född den 18 augusti 1887 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

tisdag 9 oktober 2018

Höstens resa till Mallorca

Höstens resa gick även i år till Mallorca. En underbar ö som vunnit mitt hjärta.

I resan ingick denna gång en kortare bergsvandring utanför Soller som gav mersmak! Att få möta åsnor, vacker natur med pinje- och olivträd och högst uppe på berget njuta av en vacker hacienda, där ägarna generöst bjuder på fika om man vill ha och med underbar utsikt och vacker konst, det ger inspiration och lugn i kropp och själ. Det kommer att bli fler vandringar på Mallorca i framtiden - det är jag säker på!

Jag gjorde även en tur till den lilla och gamla staden Santanyi för att bl.a. besöka den berömda marknaden där. Tyvärr var marknaden överbefolkad av turister så det blev svårt att röra sig. Några köp blev det inte men det fanns mycket att titta på om man fick möjlighet.

Palma, den underbara lilla storstaden, är en verklig pärla. Lagom stor med många fina stadsdelar. Jag bodde några dagar i gamla stan, vid La Lonja, och fick uppleva en riktigt gammal unik atmosfär i både lägenhet och plats. Underbart! Glassen på torget La Lonja går inte att ersätta - det blev minst en glass om dagen där! :)

Vi bodde i Port de Soller ett par dagar alldeles intill stranden, därefter på ett bra hotell nära Cala Major norr om Palma. Havet lockade mig, men vi nyttjade mest poolen på hotellet. Jättefin!

Ett par kvällar träffade jag både nya och "gamla" vänner i Palma. Sköna kvällar med god mat och trevliga samtal. Fick se en ny stadsdel som jag blev jätteförtjust i - den måste jag se igen!

Jag är urdålig att ta kort numera efter jag övergivit min fina digitalkamera. Men här är några bilder i alla fall, som jag tog med smartphonen.




Från marknaden i Santanyi

Kaffe och croissant i Santa Catalina

Port de Soller
                                      Några bilder från en underbar bergsvandring i Soller.





Una Campari i Port de Soller.



Utsikten från lägenheten i Palma. 

tisdag 11 september 2018

Ett möte med björn

Lånad bild.
Häromdagen fick jag se något fantastiskt fint. En björnhona med två ungar! Jag såg dem ca 50 meter bort efter en skogsväg. Jag trodde först det var en älg som blivit skrämd av älgjägare, men insåg ganska snabbt vad det var jag såg. Björnarna stod och tittade en stund åt mitt håll men vände sedan på tassen och gick iväg inåt skogen.
Och jag körde sakta vidare - en upplevelse rikare! Det var tredje gången jag har glädjen att se björn i skogen och andra gången en hona med två små ungar. Mäktigt.

fredag 7 september 2018

Heja alla djur i skogen!

                                                        Akvarell av Laila Wikström.
Jag gillar fyrfota djur. A l l a fyrfota djur, men även de som inga fötter har. Åtminstone tror jag det. Fast ormar, maskar och dylika djur kan gärna få hålla sig borta från mina ögon och fötter.

Det pågår jakt just nu. Älgjakt. Fågeljakt. Harjakt också för dem som hinner med/kan det i den villervalla av hundar, jägare och utländska bärplockare som nu finns ute i skogarna. Jag tycker lite synd om djuren, skogens invånare, som måste skydda sig allt de kan för att undgå jägarnas kulor. Jag håller gärna på dem när jag tänker på jakt. Jag vill hellre se en levande älg än en död..

Samtidigt. Jag är inte e m o t jakt. Jakt i ordnade former som bedrivs med omdöme, hänsyn och respekt för djuren är inte fel. Djur som dödas med välriktade kulor i skogen får en smärtfri och säker död. Djuren har haft ett bra liv i frihet och får dö på ett bra sätt. Det kan man inte alltid säga om alla de djur som avlivas i slakterier och lever i stora uppfödningsfabriker. De djuren behandlas inte väl.

Jag äter kött. Men bara kött från djur som levt i vilt tillstånd. Åtminstone försöker jag göra det.
Heja alla djur i skogen! Jag håller på er.

söndag 19 augusti 2018

Fjällvandring i Hemavan

Sally och jag gjorde även i år en kortare fjällvandring i Vindelfjällen i Hemavan. I år kunde vi åka gondol uppför första fjällbranten - skönt faktiskt att slippa gå den första lite tråkiga uppförs-lutet!

Det var skönt och behagligt väder. Vi gick till Viterskalsstugan och tillbaka; en "nätt" liten tur på ca 16 km. Det kändes bra. Jag blev lite trött i höfter och knän men efter en god natts sömn på STF:s vandrarhem så var jag helt återställd dagen efter.

Förra årets fjällvandring

Några bilder från årets tur:






söndag 29 juli 2018

Vildmarksvägen

Vi har gjort en minitur efter Vildmarksvägen. (Strömsund - Gäddede- Stora Blåsjön - Stekkenjokk - Saxnäs (inkl. Fatmomakke och Marsliden) till Vihelmina. Det är en underbart vacker väg genom lappländska fjällbyar och kulturbygder, fjällskogar, underbara forsar, sjöar och kalfjäll. Det blev en liten "fjällvandring med bil" kan man säga..

Jag måste citera en turistinformation om Vildmarksvägen, som jag helt instämmer i:

"Vägen går genom läppländska  kulturbygder, genom fjällskogar och över kalfjället - och vildmarken är inte längre bort än en klivet över diket. Så begreppet "fjällvandra med bil" är i högsta grad verklighet efter Vildmarksvägen. När du stiger ur bilen är du mitt i vildmarken..

Kalfjället breder ut sig med vidsträckrata fjällhedar och lättillgängliga toppar. Luften är klar, tystnaden är öronbedövande och vattnet är läskande och givetvis drickbart. Fram med kåsan!"

Vildmarksvägen är absolut det bästa alternativet om man vill göra en fjällvandring med bil. Vi stannade ofta vid vackra platser. Stugor finns att hyra på många platser (måste ofta förbokas pga stor efterfrågan) efter vägen och ffa är naturen alltid nära. Här är några bilder.

Trappstegsfallet

Fatmomakke

Fatmomakke

Stora Blåsjön

Stora Blåsjön



Gaustafallet 
 
Gaustafallet

Bernhard Nordhs stuga i Marsliden (det är en kopia av original-stugan) B. Nordh är författare till den kända boken "I Marsfjällets skugga"

En underbar väg över kalfjället i Stekkenjokk

söndag 22 juli 2018

Sommarbilder 2018

     Några svalkande sommarbilder denna heta, torra och varma sommar.
  
 


 

tisdag 3 juli 2018

Hällingsåfallet och Pelle Molin

Vi gjorde nyligen en miniresa till Jämtland. Ett besök till Hällingsåfallet blev en oförglömlig upplevelse. En förtrollad plats. Så magiskt vackert!

Jag kunde inte låta bli att tänka på konstnären och författaren Pelle Molins ord när han besökte Hällingsåfallet i slutet av 1890-talet. Så här skrev han bl.a.

”Tänk er först och främst en gata i hanseatisk stil, smal. Krokig, mörk, oregelbunden., men med stil uti. Tänk er denna gata nära en kilometer lång med höga hus å ömse sidor, hundra och hundra fämtio fot höga.

 Djupt ned, där dagern är svag och solen sällan skiner, spolar på gatan ett klart, kallt vatten med allsköns kulörta, glimmande, nötta, egendomliga stenar i botten under ideliga små fall, forsar, sel och bakvatten.


 Längst upp, där gatan börjar, husen äro högst och vattnet i ett knä gör det berömda höga fallet, äro väggarna svarta och blanka, gråtande våta.


 Från alla utsprång på väggarna spruta små vatten, bildade af minor och stänk. Stenarna glimma då solljuset någon gång hittar dem inunder den rägnbåge, som bor här. Längst upp i gatan är Hällingsåfallet, såsom sagt är. Ni har kanske sett det i fotografi. Jag säger: ni har ändock föga aning om kvad det är – ty det är helt enkelt ett vår Herres under! ”


[Kort utdrag ur Pelle Molins artikel ”En dag vid Hällingsåfallet”, ursprungligen publicerad i Jämtlandsposten 1894. Ingår även i "Samlade skrifter", sidorna 276–281.]


Eget foto.
 
 
 

lördag 23 juni 2018

Tannflohöjdens fäbodar


Tannflohöjdens fäbodar. Från Laga skiftes-kartan 1872.

Ett av barndomens trevliga händelser var att göra en utflykt till Nävernäsan tillsammans med mamma. Det fanns ingen väg dit på den tiden, utan vi gick en gammal upptrampad stig från Fängsjö upp till Nävernäsan.  Det var en ganska lång vandring för mig och mina syskon upp till det över 500 meter belägna Nävernäsan och dess brandtorn, men vi gjorde många vilopauser på vägen. Ett av de bästa rastplatserna på vägen dit var en gammal fäbodvall som låg halvvägs upp till Nävernäsan. När fäbodvallen öppnade sig mellan trädstammarna så visste vi att vi hunnit halvvägs till slutmålet. Den gamla fäbodvallen hette Tannflohöjdens fäbodar. Det var alltid en efterlängtad stund när vi satte oss på den stora platta stenen på fäbodvallen för att vila och äta av vår matsäck.

Trots att fäbodvallen sedan länge var övergiven så var det fortfarande en vacker, öppen plats mitt i skogen. Husen, som fanns kvar, var till stora delar raserade och träden växte höga runt vallen, men vi fantiserade gärna om hur det sett ut när vallen befolkades med folk och fä. Vår mamma berättade också gärna sina minnen av fäbodvallen. Utsikten från det högt belägna fäbodstället bör ha varit magiskt vacker på den tiden !

Idag är både stigen och fäbodvallen helt borta och raserat. Skogsavverkningar, vägar och överväxt har förstört de sista resterna av det som fanns kvar av fäbodarna. Jag har nån gång försökt hitta den låga platta stenen där vi vilade, men tyvärr verkar även den blivit förstörd av skogsmaskinerna.

Jag har heller inte lyckats hitta några gamla bilder från Tannflohöjdens fäbodar. Men jag har en gammal karta från 1872 års Laga skifte i Fängsjö där fäbodvallen är markerad med flertal hus längst uppe i högra hörnet på bilden.  Fängsjö skogsby syns längst ner på kartan. Till och med stigen från Fängsjö via fäbodvallen är markerad på den gamla skifteskartan.



Helt nyligen fick jag en intressant artikel i min hand som skrivits av hembygdsforskaren Paul Lundin i Ådalsliden.  Artikeln  är från 1946 där han berättar om en fäbodpiga som arbetade på Tannflohöjdens fäbodar i slutet av 1800-talet. Fäbodpigan hette Karin Nässtedt (1872-1963)  och hennes berättelse är en intressant skildring om fäbodlivet i Tannflohöjdens fäbodar.  Göran Stenmark och Lena Eriksson har redigerat artikeln något.

"Fem somrar i rad var jag fäbodpiga på Tannflohöjdens fäbodvall ovanför Fängsjön, och det är från dessa år jag bevarat mina roligaste och intressantaste fäbodminnen. Som brukligt var på den tiden samlades varje lördagskväll bygdens ungdom uppe på fäbodvallarna där fäbodstintorna bjöd på filmjölk, kaffe och rörost bland annat. Efteråt brukade vi alltid dansa eller göra lekar till ackompanjemang av en eller flera fioler. På en del fäbodplatser hade man till och med stort gästabud under slutet av varje sommars fäbodtid. Sålunda var det fallet med Gammelfäbodarna på Mofloskogen som hade en så kallad ”Moflosöndag” i slutet av augusti varje år då ungdom från såväl Moflo som Krånge, Åsmon, Kilåmon, Sundmo, Forsnäs och Imnäs samlades.

Under min fäbodtid på Tannflohöjdens fäbodvall hände det sig att Näsåkersbygden gästades av den välkände landskapsmålaren Ankarcrona. Det var för övrigt i slutet av 1890-talet. Troligen hade konstnären fått nys om den vackra utsikten som man har uppifrån fäbodvallen, och en vacker sommarlördag kom han tillsammans med dåvarande folkskolläraren i Näsåker, Olof Strömstedt, vandrande upp på fäbodvallen medförande sina målargrejor. Ankarcrona och Strömstedt gjorde sig en glad kväll uppe på fäbodvallen. Vi fäbodstintor bjöd på kaffe och efteråt filmjölk och smörgåsar, och själv hade Ankarcrona kräftor med sig som han bjöd flera av fäbodflickorna att smaka, men ingen vågade eller ville. Alla tyckte de att de krälande djuren såg för otäcka ut för att begagnas som föda. Många av oss hade ej heller sett kräftor förut. Nästa dag som ju var en söndag satt Ankarcrona nästan hela dagen vid sitt staffli medan Strömstedt mestadels höll till uppe i den jättestora tallen som stod i utkanten av fäbodvallen och varifrån utsikten var ännu mera storslagen än nere från själva vallen. På den tiden fanns det en jättetall som var omtalad i såväl Ådalsliden som Resele. Det fanns trappsteg anbragta i själva stammen och uppe i kronan var inskurna otaliga namnteckningar. Sålunda hade även prosten Frisendahl sitt namn vackert ingraverat på en gren.

Särskilt under min mors tid huserade björnen rätt så allmänt i de ångermanländska skogarna, och det hände rätt så ofta att en ko eller något får blev rivet. På människor gav han sig inte just gärna, såvida han inte var retad eller uthungrad. De enda vapen som de unga flickorna brukade ha var vallhornen, vars toner brukade skrämma björnarna från att gå till anfall. Björnen har ju i alla tider varit rädd för skärande toner och han brukade därför som oftast ta till flykten när vallhornens toner klingade. Men för att hålla fäbodvallen riktigt ren från de ludna bestarna var det att under dagens lopp gå ut på strövtåg i markerna och med ett långvarigt tutande skrämma dem så långt bort som möjligt. Men trots detta kunde det allt hända att man fann den bästa mjölkkon riven och halvt uppäten och ibland när mjölkningen som bäst försiggick i ladugården så kunde nalle komma och slå med sina ramar uppefter väggarna. Då var det att åter ta till vallhornet. 
 
Något annat som under gamla tider hörde samman med fäbodlivet var tron på vittror och annat trolltyg. Man trodde nämligen allmänt att vitterfolket samtidigt som människorna flyttade ut till fäbodarna om försomrarna. Många var de som påstod sig ha sett vitterfolk eller hört vitterkvinnornas lockrop eller ”kökningar”. Vitterkorna ansågs alltid vara betydligt större än våra och gav enligt ryktet mera avkastning. Själv hade jag aldrig den ”turen” att jag fick se eller höra något i den vägen, kanske främst därför att min tro ej var så särdeles stor. Men en gång under min fäbodtid på Tannflohöjden hände mig något, som jag troligtvis måste hänföra till kategorien det svårförståeliga. Jag skulle endast kila iväg upp mot Badstuberget en kväll för att plocka bär. Det var strax före mörkningen på sensommaren och jag hade just passerat sista fäboden åt norr när jag hörde det kraftigaste brak alldeles som när en hel brädvägg rasar, och mitt framför mina fötter. Jag blev olustig och inställde färden och tur var kanske det, ty jag hade gott kunnat gå vilse däruppe i de väldiga skogarna eller gått ner mig på någon av myrarna hitanför Furuberget. En annan sak som fäbodstintorna ofta fick uppleva var att de tydligt hörde sina namn ropas ifall de höll på att försova sig om morgnarna. Man trodde då att det var vittrorna som hjälpte dem att vakna. Själv hörde jag också flera gånger under min fäbodtid hur mitt namn kunde nämnas, det vill säga när jag höll på att försova mig."
 

Not. Inte långt från Tannflohöjdens fäbodar låg Bastubergets fäbodar. Om någon vet mera om dessa fäbodar eller har foton, så blir jag mycket tacksam för all information! Skriv gärna en kommentar så får vi kontakt.  / Anita

fredag 15 juni 2018

MMÖD avslog vindkraften i Fängsjö/Storsjöhöjden!

 
 
 

Den 25 april i år så kom då äntligen den dom vi emotsett och väntat på i mer än sju år;  Mark- och miljööverdomstolen avslog vindkraftprojektet Fängsjö/Storsjöhöjden i vår närmiljö. Den gigantiska vindkraftsutbyggnaden i Fängsjö/Storsjöhöjden som skulle förstöra hela vår livsmiljö där vi bor blir inte av!! Jag har ibland fortfarande inte förstått att det är sant. Eller på riktigt sant. Men alla övriga stunder så känns det helt otroligt skönt. Och fantastiskt underbart att kampen är över.



Så här skrev jag 2011 om industrin som hotade vår livsmiljö.

Men idag utropar jag som Gert Fylking; ÄNTLIGEN! Det är en underbar, fantastisk känsla av befrielse.

Det har varit en lång, tuff kamp som tagit mycket kraft och energi. Det har varit många möten, demonstrationer, protestmöten och kontakter med myndigheter, politiker och tjänstemän för att försöka påverka och motivera våra klagomål och synpunkter. Det har blivit många skrivningar och överklaganden under årens lopp och många reportage i tidningar och TV. Ofta har det känts som en alltför stor och tung börda vi har varit tvungna att bära och driva vidare. En kamp mot en stor aktör, SCA, som känts som David mot Goliat. Men samtidigt så har det varit en lärorik, mycket lärorik resa. Jag har genom vindkraftsmotståndet fått många nya vänner och jag har lärt mig otroligt mycket om det energislag som, helt i onödan, är på väg att förstöra hela Norrland och dess natur om utbyggnaden av vindkraft får fortsätta att exploateras. Det är ett energislag som vi inte kommer att få någon som helst nytta av, bara orsaka en enorm kostnad och naturförstörelse. Vindkraften i Norrland kommer att säljas/exporteras söderut, främst till Europa och i första hand till Tyskland. Det är en felsatsning utan dess like som allvarligt skadar Norrlands natur och som drabbar samerna och alla övriga berörda mycket svårt.

Men för vår del, när det gäller Fängsjö/Storsjöhöjdens vindkraftsprojekt, blir det inga fler sömnlösa nätter inför en ny överklagan, inga fler pappershögar som skräpar ner i bokhyllan och inga fler möten med ovilliga och oförstående politiker och tjänstemän. Lättnaden är så ofantligt stor att vi äntligen har nått vägs ände på denna kamp. Vi är minst lika glada och rörda över att så många gläds med oss att det största naturområdet i Sollefteå kommun är räddat från en gigantisk naturförstörelse.
       

Jag vill i första hand tacka mina otroligt fina och kunniga vänner i arbetsgruppen som från alla första stund varit med mig i arbetet med Fängsjö-projektet. Deras kunskap och grävande efter material har varit enorm.  Deras peppning har aldrig sviktat. Tack från hjärtat, främst till Monica, Christer, Åke, Brita  och Per.  Ni är guld värda!

Ett jättevarmt tack också till grannar, bybor och många, många flera som stöttat oss i den här långa kampen.  Thomas Birkö, ÅOF:s ordf.har varit till stor hjälp och stöd liksom samebyn Voerneses ordf. Thomas Kroik, som blev en fin samarbetspartner.  Tack också till Västra initiativet, det enda partiet i Sollefteå kn som aktivt motsätter sig vindkraftsexploateringen i vår kommuns naturområden. De har varit och är en stor draghjälp i motståndet mot naturförstörelsen.

Kampen mot naturförstörelsen med vindkraft kommer att fortsätta på olika sätt, men vi hoppas att projektet Fängsjö/Storsjöhöjden är över för alltid.

Den som vill läsa mer om processen och om vindkraftsexploateringen i vår kommun kan läsa vidare på hemsidan "Snurrigt" som jag administrerar.

/ Anita B.

fredag 11 maj 2018

Handlare Johan Eriksson f 1889, Forsås Ådals-Liden


Stående. från vä. Gustaf f 1906 (?) nr 3 Otto f 1901 och längst till höger Sven Petter f 1904.
Sittande: Johan f 1889 i mitten, Carl f . 1896 t.hö (?)

Jag fick för en tid sedan ett mail av Annika Lidén, Umeå.  Hon skriver:

"Jag har ett kort med 7 män, bara en är identifierad, nämligen Johan Fabian Eriksson som var handlare i Forsås, han sitter i mitten. Johan var född i Söderfors den 24/6 1889 och var barndomsvän med min mans farfar Teander Lidén som också var född i Söderfors.
Det skulle vara intressant om det gick att få reda på vilka de andra på bilden är, jag funderar om det skulle kunna var Johans bröder.
De
var 8 bröder sammanlagt men en står som sinnessjuk och avled 1924.
Jag undrar om du skulle kunna lägga upp bilden och se om någon ev kan identifiera någon av de andra på bilden. Jag har lagt in bilden i Porträttfynd."


Kan någon hjälpa Annika att identifiera övriga personer på bilden? Troligtvis är de övriga herrarna Johans sju bröder. Tacksam för kommentarer. Finns det mera att berätta om bröderna Eriksson så berätta gärna.

Uppdatering: Margareta Pehrson skriver att hennes morfar Sven Petter Eriksson står längst t.hö. i övre raden intill Otto. Hon tror att det är Gustav stående längst upp till vänster.


                                                     Johan Eriksson 1889-1982

Johan Fabian Eriksson 1889-1982
Johan Eriksson och hans bror Karl startade sin handelsverksamhet i sin födelseort Söderfors, Ådals-Liden. Därifrån finns en unik interiörbild från handelsboden som jag lånat av Birgit Rodin.

Så här skriver Birgit:
"Det här kortet från Johan Erikssons affär i Söderfors finns i min morfars, Per Magnus Stenmark Gårelehöjden, fotoalbum. Jag visade det en gång för Paul Lundin, som gav mig namnen på några av personerna. Längst till höger i hatt står Carl Eriksson. Kvinnan bredvid honom heter Göta Lidén. Mannen i mitten i hatt är fjärdingsman Otto Jonsson. Till vänster om honom i väst är Johan Eriksson. Mannen bakom de två unga kvinnorna är Einar Eriksson, Lidgatu, målare och murare."



Johan Eriksson f 1889 fortsatte därefter sin handelsverksamhet tillsammans med sin yngre bror Karl Eriksson f 1896  i Forsås Ådals-Liden f.o.m. 1910-talet och i flera decennier framåt. Den första  handelsboden anlades på den sk Vallbacken. Därefter flyttades verksamheten till Forsås.
 
 Johan Erikssons gamla handelsbod i Forsås som revs i slutet av 1940-talet i samband med kraftverksbyggandet i Nämforsen. Johan Eriksson lät istället bygga en ny affär på andra sidan vägen
 
Det vita huset till vänster i bild är den gamla handelsboden som finns på bilden ovan.
 
Carl Johan Nyberg i Forsås har i en mycket intressant skrift som heter "Livet på Vallbacken" (från 2012) berättat om bland annat Johan och Karl Erikssons handelsverksamhet i Forsås. Jag citerar ur hans skrift:


" I början av 1910-talet kom den mycket driftige handlaren Johan Fabian Eriksson från Söderfors in i bilden. Exakt år har inte kunna bekräftas. Johan Erikssons bror Karl Eriksson blev vid unga år ansvarig för verksamheten på Vallbacken."

"Johan Eriksson visade redan vid unga år en förvånansvärd förmåga att vara vad man kallade en riktig "affärsman". Han drev en affär i Söderfors, han ägde sju hemman, bland annat två i Lidgatu och ett i Söderfors alla med betydande skogsarealer. Affären i Forsås byggde han "För att framför allt kunna betjäna den kommers som uppstod i samband med järnvägsbygget med alla inflyttade rallare".

Denna affär stod klar 1922 på norra sidan av vägen. De lokala bönderna hade svårighet att få avsättning för sina jordbruksprodukter, kanske ffa mjölk som producerades. Det sägs att det var böndernas önskan att han borde starta ett mejeri. Mejeriet gav arbetstillfällen för flera av byns kvinnor. Anna Grelsson (Forssén), Rut Eriksson och Linnea Lögdberg (Hedenström) var några av de anställda och som alla blev mejerskor hos Johan Eriksson. Mejeriet blev särskilt uppskattat för sin produktion av ostar.

I samband med älvens reglering och utbyggnaden av Nämforsen i mitten av 40-talet, måste affären upphöra. En ny affär byggdes på den södra sidan av vägen och var klar 1946. Johan Eriksson dör 1982.

Karl Eriksson blev först ansvarig för driften i den första affären. Han lämnade  i och med den nybyggda affären all drift, men blev delägare i den nya fastigheten. 1959 sålde Karl sin andel i affären och lämnade då helt verksamheten."

Karl flyttade till Lidgatu och avled där 1975.

Johan Erikssons familj.

Från Magnus hemsida lånar jag dessa familjeuppgifter:

Erik Petter Johansson 1864-1940, Kristina Erika Ersdotter 1864-1946, Söderfors  (Bild lånad av Birgit Rodin)


Erik Peter Johansson var född den 18 januari 1864 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 6 januari 1889 i Ådals-Liden sn med Kristina Erika Eriksdotter. Hon var född den 1 september 1864 i Lidgatu, Ådals-Liden sn. Erik Peter var bonde i Söderfors nr 1, Ådals-Liden sn (5 seland). Makarna lever 1930 i Söderfors.

Barn:


Johan Fabian Eriksson, född den 24 juni 1889 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Han dog den 8 oktober 1982 i Ådals-Liden sn (SDB2).

Erik August Eriksson, född den 29 oktober 1890 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Nils Felix Eriksson, född den 30 december 1892 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Andreas, född den 17 februari 1895 i Söderfors, Ådals-Liden sn.

Karl Eriksson, född den 27 oktober 1896 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Han dog den 25 juni 1976 i Ådals-Liden sn (SDB2).

Hilma Eriksson, född den 15 september 1898 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Hon dog den 10 augusti 1995 i Ådals-Liden sn (SDB2).

Otto Eriksson, född den 9 februari 1901 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Han dog den 22 oktober 1981 i Resele sn (SDB2).

Sven Peter Eriksson, född den 10 februari 1904 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Han dog den 21 maj 1989 i Ådals-Liden sn (SDB2).

Gustaf Eriksson, född den 13 december 1906 i Söderfors, Ådals-Liden sn. Han dog den 21 oktober 1967 i Ådals-Liden sn (SDB2). 

 






tisdag 8 maj 2018

Sagan om solen och vinden



Vissa böcker och texter minns man väl. Andra texter inte alls. Jag minns så väl min första läsebok i skolan. Jag älskade att lära mig bokstäverna för att kunna läsa de små sagorna som fanns i den senare delen av boken och även i de senare läseböckerna i småskolan.

Jag har någon av småskolans läseböcker kvar någonstans. Om denna saga finns med i min sparade läsebok vet jag inte, men det är en saga som jag så väl minns att jag läste, och tyckte så mycket om, i en av småskolans läseböcker. Jag tänker på sagan ibland och dess tänkvärda sensmoral.

Jag hittade sagan på nätet och läste att det var en rysk saga. Den lilla sagan heter "Solen och vinden". Så här lyder den:

"En dag började solen och vinden bråka om vem av dem som var starkast. De kunde inte enas , så de bestämde sig för att utmana varandra på en liten tävling. ”Ser du mannen där nere?” sade vinden till solen. ”Låt os se vem som kan slita av honom rocken snabbast.” Det gick solen med på. ”Börja du”, sade solen till vinden. Vinden drog efter andan och skickade iväg en så kraftig blåst mot mannen att hans rock nästan flög av honom direkt. Uppmuntrad av detta fortsatte vinden pusta med sin iskalla andedräkt. Men mannen höll tag i sina kläder och ju hårdare vinden blåste, desto mer svepte han plaggen kring sin kropp. Till slut tröttnade vinden och blev tvungen att vila sig.

”Nu är det min tur!” sade solen och jäste upp så mycket han kunde. De varma solstrålarna sken ner över landskapet där mannen gick och snart började han svettas. Det blev varmare och varmare. Till slut var det så hett att mannen inte stod ut längre, utan tog av sig rocken och hängde den på armen. Därmed hade solen visat att han var starkast, men kanske inte på det sätt som vinden räknat med!"

Saga från Ryssland.

söndag 8 april 2018

Omsjö, en av Ådals-Lidens äldsta byar. Av Paul Lundin



OMSJÖ

en av Ådals-Lidens äldsta och anrikaste byar

av Paul Lundin


I sin avhandling om finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe på ett ställe, att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Pehrsson och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna ha kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjiö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket ”ha varit norlaskogs” och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok ”Ortnamnen i Västernorrland” att namnleden av ordet ”Om-” är oklart. Sedan i Gustaf Wasas inventering av norrländska fiskesjöar står sjön skriven som ”Omsjiötriesk”. Detta senare från år 1569.

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru varit norska. Den andre åbon från 1535, Anders Pehrsson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den sk. Gammåkern ha varit byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna av prästerna gavs svenska namn, eftersom de finska oftast var svåra både att uttala och att skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson Finne för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

Det var också under finnkolonisationens dagar som finnar påbörjade Grundtjärn och Hermansjö. Likaså Juvanå och Juvansjö är det finnar som påbörjat odling för att skapa tjänlig utslåtter. Öster om den ostligaste delen av Storsjön som man brukade kalla för Ytter-Omsjön, finns namn som Katajärven sjöarna och Rajkomarkberget som påminner om den finska odlingen och bosättningen.

Den förut citerade Bucht påstår att namnet Karvsjön kommer från isländskans Kalfi som betyder båt. I en äldre karta heter dock sjön Kalvsjön stavat med f och mycket talar för att namnet har att göra med (djuret) kalv.

Till Omsjö bondgårdar hörde stora skogsområden, några av de mera omfattande inom socknen. När trävarutiden började komma igång efter 1870, blev dessa skogar ett eftersträvansvärt objekt för alla skogsuppköpare och trävaruhandlare. Det gick också som gick i de flesta andra fall, bondeskogarna kom att hamna under skogsbolagens domvärjo. Under denna bolagstid 1870 - 1920 växte det samtidigt upp en rad nybyggen runt sjön som Timmernäset, Långnäset, Olov-Petters svedjan, Löfnäset, Juvanådammet och Juvansjö. Svanåsen ett annat, Öferå - ett krononybygge, till och med en mindre by, Tallnäset om två hemman. Det sistnämnda stället har en fastboende familj, liksom Löfnäset. Hökön som hade ett båtsmanstorp och Bergön, mitt ute i Storsjön. Vad som sedan kom att döpa om Omsjön till Storsjön är svårt att säga.

Omsjös båtsmanstorp hade tillhört en kronobåtsman Pehr Gabriel Fors, född 1785 och bördig från Edsele. Han antogs som reservbåtsman 1808, som ordinarie i februari 1810 och placerades året därpå i Omsjö. Han erhöll avsked 1825 på egen begäran. I början av november 1851 hade han varit och malt i Omsjö kvarn och drog kälken gående över isen när isen brast i närheten av Bräntudden, med påföljden att han drunknade. Han hade dragrepet till kälken virat omkring axlarna, något som bidrog till att han gick till botten.

Trots att nu folk fanns boende runt sjön så har i stort sett inte många drunkningsolyckor skett. Vid Svartnäset drunknade i november 1883 bonden Nils Björnsson Engström, 68 år gammal, och några enstaka drunkningsfall har också inträffat under senare år.

Omsjös stora expanderingstid får man väl anse haft sin klimax under trävaru- och bolagstiden från 1870 och framöver. Två affärer fanns tillgängliga under förra hälften av 1900-talet, visserligen var båda filialer, därav en kooperativ, men skola fanns också. Stora avverkningar var för handen och ansenliga kojförläggningar fanns bla. på Svartnäset, vid Karvsjöns östra ände, det sk. ”Köks”, Långnäset, Tjälshöjden mfl. ställen. Fäbodarna för byn var förlagda på Bodåsens sydsluttning ner mot sjön, men av dessa fanns tyvärr redan under mitten av 1940-talet ingenting kvar. Fäboddriften upphörde här som i de flesta andra byar mellan åren 1926 - 1930. I äldre tid hade kungsörnen sin hemvist i Omsjö. Under vilket tidevarv har ej kunnat klarläggas men berget Örnberget invid den nordvästra delen av sjön borgar för att påståendet är sant. Det var där fåglarna höll till.

Tiden mellan 1750 - 1850 härskade inom Omsjö den sk. Hermans-släkten, ursprungligen kommen från Resele. Det var en kraftfull och expansiv släkt som kom att sätta djupa spår i byn utveckling och bebyggelse. Bonden och nämndemannen Erik Ersson-Hermansson hade en dotter, Anna Dorotea, född 1816 som var vida omtalad för sin skönhet. Hon lär ha satt många manshjärtan i brand. Hon gifte sig 21-årig med en rik bondson i Sörtannflo. Det sägs att hon skall ha varit den vackraste bruden man dittills sett i Ådals-Lidens kyrka.

Under en snöstorm i november 1851 drunknade bondhustrun Sara Olofsdotter, 65 år gammal, då hon på väg hem från Bergön gick vilse i snöyran, varvid isen brast vid Kvarnbäckens utflöde. Andra påståenden gör gällande att drunkningen skett vid Tordyvelbäckens utflöde, något längre österut. Maken, Nils Ersson tröstade sig med att inte långt efter olyckan gifta om sej med pigan Anna Maria som var hela 45 år yngre än den omkomna hustrun.

Sagornas och Sägnernas Omsjö

Som gammal kulturby har Omsjö många sägner och sagor. Vissa sägner omtalar silverskatter, bla. den välkända finnskatten, men det talas också om trollskatter som trollen gömt undan. För den som nu inte rätt känner till förhållandet, så var modellen denna om man nu gjorde anspråk på någon av dessa trollskatter, nämligen att man tog itu och grävde på själva midsommarnatten men borde vara klar med grävningen innan solen gick upp. Vidare fick grävarna, ifall de nu var flera, inte säga ett enda ord till varandra under grävningen, ty då var möjligheterna helt borta att nå ett önskat resultat. Utefter gamla sommarstigen mellan Ottsjö och Omsjö, passerar man i närheten av den senare byn en myr som har det något konstiga namnet Bäckerhällmyren. Namnförklaringen lär ligga så till, att ute på själva myren ligger en hälla där en bäcker en gång i tiden fångats av en kraftig virvelvind och kastats ut på själva myren. Ett annat märkligt drag med den här hällan är att när man stiger på den med lite kraft, hörs det alldeles som om den vore ihålig och haft något tomrum inunder. Detta senare kan vara orsaken och grunden till den sägen som påstår att en silver-trollskatt skall finnas under själva hällblocket. Nu lär det ha hänt, någon gång i anno dazumal, att två drängar en midsommarnatt kommit överens om att försöka gräva fram hällan. Det hör till historien att en av drängarna hade ett par sk. strybyxor på sig. Stry var ett dialektalt ord och med stry menades avfall från lin. Men bäst som man grävde denna minnesvärda midsommarnatt, uppenbarade sig plötsligt tre till fyra trolliknande figurer, beväpnade med något som kunde tas för yxor och bilor. ”Vi tar den här med strybyxorna först”, yttrade en av de främmande männen, och det var nog för att skrämma iväg de halvt skräckslagna skattgrävarna.

Sagan förtäljer att det var jättarna som först började bryta bygd i Omsjö. På Brännan och Gammåkern. Och sagan förtäljer vidare om en tvist i hedenhös som Omsjöjättarna hade med några jättar vid Nämforsen vilka inkräktat på Omsjöjättarnas hegemoni genom att ha fiskat vid Karvsjönoret och fångat ansenligt med skogsfågel på Kiipparåsen norr om Storsjön. Detta är ställen som räknas som fina fångstmarker också senare i tiden.

Som direkt hämtad ur en bröderna Grimmsaga berättas hur en jätteflicka en gång kommit hem med en samling människokryp, som hon plockat upp borta i Gammåkern och burit hem till föräldrarna som bodde i Bågahållaberget. ”Bär nu tillbaka de här människokrypen”, lär jättemamman ha sagt.”Det är dom som skall fortsätta värvet här i Omsjö, när vi har slutat”.

På norra sidan av Storsjön ligger tre långsmala åsar i linje mellan Öferrå och Juvanådammet. Sagan förtäljer att åsarna bildats när jättarna som färdats här förbi, spillt ut sand ur sina fickor eller vantar. Vad sanden skulle användas till förtäljer inte sagan. Åsarna heter Bäckremmen, Högremmen och Långtjärnsåsen.

I nordvästra delen av Storsjön ligger ganska nära land en konstigt formad och rätt stor sten, som någon gång av en jätte blivit kastad mot Junsele kyrka, enär jätten i fråga inte mådde bra av klockklangen. Stenen fick namnet Bothals sten efter jätten med samma namn.

Samtidigt med jättarna levde det dvärgar uppe i de vilda skogsområdena av Nordåsen, Bodåsen och Fårklippen. Skygga till sitt väsen smidde de jordbruksredskap åt jättarna. De var fula och vanskapliga men störde igen.

Däremot tycks inte sagorna ha bevarat eller antytt något om förekomst av vare sig skogsfrun, sjöjungfrun eller sjörået. Inte heller Näcken eller Kvarngubben, vilket i och för sig kan förefalla lite konstigt med tanke på den rikliga förekomsten av vatten.



Av alla mytologiska förekomster är det dock - som i de flesta andra fall - vittrorna som spelat huvudrollen och samlat de flesta sägner och sagor. Vittrorna, liksom deras kreatur, sågs ju gärna i anslutning till byns fäbodar som låg på nordsidan sjön i sydsluttningen av den skogrika och omfattande Bodåsen. Numera är vallen fullkomligt borta och inga som helst lämningar påvisar förekomsten.

En bonde i Omsjö, tyvärr har sägnen inte bevarat hans namn åt eftervärlden, var ensam hemma en söndag på sommaren, medan övriga familjen farit ner till kyrkan i Näsåker. Plötsligt kommer en liten, gråklädd och okänd man in i köket, hälsade artigt och bad husfadern följa med honom ut, det var något han ville visa honom. Bonden hörsammade mannens begäran, men efteråt kunde han inte helt klargöra vart den främmande fört honom och vilken väg de färdats. Han visste bara att de liksom gått ner i underjorden. Den okände öppnade en dörr och i det flämtande eldskenet från den öppna spisen såg bonden en främmande skara av folk och barn, sittande vid ett bord i färd med att äta. Men det droppade friskt från taket och överallt på bordet var utsatta skålar och kärl, som skulle ta upp det smutsiga vattnet. Bonden undrade över takets otäthet och menade att ute var det ju sol och torrt. ”Du har placerat den nya ladugården ovanför vår boning”, sa mannen. ”Vill du flytta den skall du inte bli olönad härför”. Då förstod mannen att det var en vitterfamilj han råkat på, och vittror skulle man inte reta eller göra illa utan hellre hörsamma och göra gott. Så han lovade mannen att flytta sin ladugård till ett annat ställe, och arbetet påbörjades redan dagen därpå. Efter den händelsen hade bonden tur med allt han företog sig och både han och gården blev lyckosamma och välmående. Och bonden visste att det berodde på att han hörsammat vittergubbens bedjan om att flytta på ladugården.

Mer om hembygdsforskaren Paul Lundin.