Jag har nyss läst ut en underbar bok som heter "Tätt intill dagarna" skriven av en kurdisk författare, Mustafa Can. Jag kände inte till författaren eller hans författarskap tidigare, men jag känner mig helt uppfylld av författarens underbara språk och tankar i boken. Boken handlar om hans mors liv och den tid som föregick hennes bortgång. Boken skrevs 2006 och är tillägnad författarens mor.
För några år sedan hade Stig Lindblad i Moliden och jag ett samarbete om den numera förfallna byn Hällås inom Resele sn. Det blev en mycket intressant period med många samtal, forskning och möten. Vi besökte den numera ödebyn ett flertal gånger och vi fick möjlighet att berätta och visa byn vid ett flertal tillfällen för olika grupper. Vi höll kontakt och varje jul hördes vi av per telefon eller julkort.
I år fick jag inget samtal från Stig. Jag har nu fått veta att Stig lämnade jordelivet i höstas. Det känns otroligt sorgligt. Jag minns Stig med mycket värme och tacksamhet. Tack Stig för din fina vänskap.
På min blogg finns flera inlägg om byn Hällås som skrevs under tiden vi samarbetade om byns historia. För er som är intresserade sök "Hällås" i sökrutan på min blogg så kommer alla inlägg upp.
Nedanstående reportage om Hällås med Stig Lindblad gjorde Katarina Östlund i tidningen Ångermanland år 2013.
https://www.tidningenangermanland.se/2013-10-05/forfall-som-vacker-manga-minnen
"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."
Catharina Grünbaum "
En favoritdikt som jag gärna citerar igen...
Tack för att Du tittar in på min blogg!
På förekommen anledning..
Tyvärr försvinner både sökrutan och sök-etiketterna i telefoner, så det kan bli problem att hitta specifika inlägg i bloggen. Hemsidan är skapad på en dator vilket innebär att sökfunktionerna är alltid synliga på datorer, men tyvärr inte i de flesta telefoner. Hoppas att Du via google kanske kan hitta ev. sökta inlägg.
Jag är ledsen för detta. Tekniken är verkligen inte med oss alltid.
Om Du söker något speciellt område i min blogg så skriv gärna en kommentar nedan, så kanske jag kan skicka en länk/länkar till det Du vill läsa. Eller skicka ett mail till anita.omsjo(at)gmail.com
Bästa hälsningar Anita
PS. Uppdatering: Upptäcker att om man scrollar längst ner på bloggen i telefonen så finns en länk till "visa webbversion". Då kommer de olika sökalternativen på bloggen upp!
Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.
Det är sent
och den sista sommarbrisen
lyfter sitt draperande hösttäcke över
landskapet.
Man anar en färgrik
tavla av skymning -
sedan mörker som sjunker
som letar i famlande mörker och
söker det ljus man har tänt
för att hitta en mening att leva – att
uthärda och finna sitt gryt
för att vila
och vänta vid dörren
på gryning.
Står man bara ut –
är det aldrig för sent.
Aldrig för sent för att
hoppas.
Dikt av Göran Hansson
För ett par dagar sedan var jag med om en mycket obehaglig händelse. Jag stötte på en björn på ca 2-3 meters håll under morgonpromenaden på en skogsväg med min lilla vovve Sally.
Björnen stod något skymd bland lite sly alldeles intill
skogsvägen när jag upptäckte den. Jag tror att hen inte hade sett/hört eller uppmärksammat mig tidigare. Hen var uppenbarligen fokuserad på Sally, min lilla Cocker Spaniel som
var ett tiotal meter före mig, men Sally hade uppenbarligen inte heller uppmärksammat björnen. Jag upptäckte inte björnen förrän jag var strax intill den. Jag trodde först jag såg fel. Helt galet fel. Det var så totalt overkligt! En björn stod alldeles intill mig!!
Björnen var något skymd av sly, men hela bröstet och det stora huvudet syntes. Jag kunde inte avgöra om den satt eller stod. Jag såg rakt in i
björnens ögon på nära håll. Det var så totalt overkligt alltihopa. Jag förstod inte först vad jag såg. Trodde det var en skylt eller liknande. Men när jag strax insåg att det var på riktigt, så blev jag helt kall.. Björnen såg dock snäll ut och verkade mest nyfiken på mig. Men jag
hade bara ett val, att ge mig därifrån så snart som möjligt.
Jag skrek åt Sally att komma medan jag snabbt sprang tillbaka
till bilen som stod ca 75-100 meter bort. Jag tror att Sally uppfattade
allvaret på rösten och sprang snabbt efter mig till bilen. Björnen försvann
uppenbarligen, för jag såg den inte mera.
Jag kände mig väldigt skakad, trots att allt gick bra. Jag
tror dock inte att Sally hann se björnen eller uppfatta faran. Jag körde direkt
hem. Jag var rejält skakad. Det tog många timmar innan jag kunde släppa tanken
på vad jag varit med om. Jag såg hela tiden björnens stora huvud och hans
granskande små, men snälla ögon. Det var så overkligt alltihopa.
Det var mitt första möte med en björn. Jag hoppas dock att
det var den sista..
Peter och jag blev mycket goda vänner. Vi delade flera intressen och han lärde mig mycket om bl.a. musik och konst. Peter var mycket musikalisk och han hade studerat musik och musicerat i sin tidigare hemstad Budapest.
Vi förblev vänner även sedan han slutade på St Eriks sjh och blev professor i nutrition i Stuttgart 1981. Men med tiden ebbade kontakten ut och jag visste inte förrän jag hittade denna dödskrönika att Peter hade gått bort redan 2004. Alltför ung.
Tack för din vänskap Peter. Jag minns dig med mycket stor värme.
 |
"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit" (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida: - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor - Johan Anders Johansson, min morfars anor - Ada Johanna Nygren, min farmors anor - Anders Olof Berglund, min farfars anor |
Från min hemsida:
Omsjö - "finnbyn".
Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.
De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland
via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex
ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var
duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora
möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till
försörjning.
De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i
Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar
man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också
räknas som en genuin finnby.
Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin
hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en
artikel han skrivit:
"I sin avhandling om den finska kolonisationen
inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby.
Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började
ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två
bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot
började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft.
Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.
År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och
skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn.
Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha
varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön.
Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn.
Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin
bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -"
är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står
sjön skriven som "Omsjiöträsk".
Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen
Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för
knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en
anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535,
Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den
förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders
Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och
den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska
invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra
att både uttala och skriva.
Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år
1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland
vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla;
min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en
storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till
sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.
I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus,
ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin
familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar
återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han
anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom
denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker,
Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till
12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne
skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär
ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.
I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö
(Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit
odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark.
På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på
näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda,
abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade
gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn
invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt
folk, dessa finska kolonisatörer." Slut citat av Paul Lundin.
De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar
i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god
hjälp av, nu bortgångne, Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en
utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö,
Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.
Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.
Litteratur:
- "Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt
Sjöberg. 1999.
- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam.
2001.
- Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker
- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra
Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe 1948
"Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från
Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar
lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid
Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och
röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade
fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i
besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda
tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och
Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!
Följaktligen
erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och
stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora
bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi
och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar.
Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men
Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en
delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari
bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt
skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt
ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr
läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat
sig för att skriva på.
I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av
Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning
om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom
fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.
Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den
då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son
Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss
förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv
till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till
att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström." Slut citat
av Paul Lundin.
Jag förstod att bakom denna historia fanns en
"sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och
förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld"
heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men
lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit
deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag
har, (tyvärr kanske...) inte hittat något dokument som tyder på att
hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har
dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia
som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister
mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna
kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken
är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var
vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning
av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:
Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786
flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av
de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.
Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån
han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR
(Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett
läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står
att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.
Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till
Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i
Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i
Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och
Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett
nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen
var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)
Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider"
använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och
ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta
"deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och
att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13
juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:
…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson,
Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per
Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min
hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa
af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras
då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till
framgent och everdelig besittning......”
Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under,
eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i
Tanflohögden. 1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid
köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.
Under 1830-talet har en annan dalmas Lassols Anders
Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År
1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9
dels andel i Fängsjö. 1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om
åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840
kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande
lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt
förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön,
ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt". I
ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö
därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla
nyhemmanet.
Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder
1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som
han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung
Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa
afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till
Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina
söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson
Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela
Fängsjö nybygge.
Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans
Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i
Fängsjö. Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i
Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av
nybygget. Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson
Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele. Brodern Anders Ersson
Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer
”Ståbis” i Fängsjö.
I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står
att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från
1866 och hel skatt från 1878.
Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968.
Välkommen!
Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag.
Text: Lars Forsell (fransk visa av Leo Ferré)
Det är kära minnen."
