Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag.
Text: Lars Forsell (fransk visa av Leo Ferré)
Det är kära minnen."
Som en varning
en viskning
ingen tror ändå
att kvällarna blir kalla.
/ Ulla Ekh
Första frostnatten, dimma på åkern och första jaktdagen. Gästjägare, tre hundar i hundgården igen och mycket jaktprat. Middagar och trevlig samvaro. 💗
I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956. De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.
Paul
Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och
sägner" beskrivit björnjakten, och så här skriver han om
björnjakten i Fängsjö hösten 1956:
"Hela
1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera
tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan
att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen
intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i
väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han
slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.
Därjämte
hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några
Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han
samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på
ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en
villåga (ett rasat träd).
Vid
flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer
utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför
kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på
hundra år skulle fällas.
Men
i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring
den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det
blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när
jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och
kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de
större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha
tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.
Dagen
efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.
Det
hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under
licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och
Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter
licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige
hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd
fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då
solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann.
Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot
Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna
Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre
ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig
mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som
blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till,
troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och
Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det
tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som
den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog
hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många
nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av
hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert
björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt
var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.
Sedan
björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde
konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han
visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var,
kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående,
trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.
Själv
gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på
björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare.
"Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen.
Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten
började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."
Det här gamla fotot har jag visat tidigare. Fotot är från 1920 eller 1921 och är taget i Fängsjö. Fotot berättar så mycket, om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Barnen tittar lite spända och förundrade vad fotografen tänker göra.
Barnen är syskon. Ett av barnen som fötts saknas på bilden. Den yngre systern var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en alldeles ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd.
Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild. Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon längst till höger med systern Aina i knät. Syskonskaran skulle senare utökas med ytterligare fem syskon, bl.a. min mamma Signe.
Frideborg var sannolikt frisk när det här fotot togs. Några år senare drabbades hon av den vid den tiden allvarliga sjukdomen tuberkulos som då, och några årtionden framåt, var en svår och obotlig sjukdom. Många drabbades och dog i den svåra sjukdomen. Även Frideborg blev allvarligt sjuk och levde bara några år till. Hon dog 17 år gammal den 5 juli 1925.
För en tid sedan fick jag en kopia av ett brev som Frideborg skrivit under en tid hon vistades på Österåsens sanatorium i Sollefteå innan hon avled knappt en månad senare. Frideborg skrev brevet till sin mamma Karolina i Fängsjö. Brevet är rörande skrivet. Frideborg längtar till "boern" och hoppas att hon snart ska få fara dit igen. Hon skriver att hon blir säkert bättre när hon har "tappats" (en form av behandling genom tappning av vätska ur lungan/lungsäcken) En sänggranne förstör hennes hopp och längtan genom att säga att det är ingen idé att längta. Frideborg verkar bli mycket upprörd och ledsen över de orden.
Frideborg är istället glad över att hennes pappa kommit på besök. Pappan lovar att komma tillbaka så snart han har möjlighet.
Frideborg dog av TBC och lunginflammation den 5 juli 1925, bara 17 år gammal.
Ett av syskonen som vinkade till sin syster utanför fönstret var min mor, som bara var tre år gammal när hennes storasyster dog. Men mamma minns detta, så liten hon var.
Familjen drabbades av en stor sorg när Frideborg dog. Jag har fått veta att Frideborg begravdes tillsammans med en släktings nyfödda barn från Rössjöberget, som avled samma dag som Frideborg dog. Begravningsplatsen är okänd.
Mer om tuberkulos och en berättelse om en ung flicka från Gårelehöjden som drabbades av samma öde, här berättat av Göran Stenmark, Junsele.
Nämforsen i Näsåker har inspirerat många konstnären under främst 1940-talet att måla av den vackra forsen med omnejd. Några av dem bosatte sig i Näsåker medan andra kom en tid för att inspireras och måla den vackra naturen och den naturliga forsen medan den ännu fanns. År 1947 invigdes den nya kraftverket och attraktionskraften att måla forsen försvann för konstnärerna vid den tiden.
Jag har tidigare skrivit om några av dessa konstnärer som uppehöll sig en kortare eller längre tid i Näsåker. (Sök "Konstnärer Näsåker")
En ny konstnär har dykt upp som besökte bygden på 40-talet nämligen Jurgen von Konow 1915-1959. Jurgen von Konow – Wikipedia
Dessa tavlor av Jurgen von Konow med motiv från Näsåker är ett par av de tavlor som han målade.
Jag hittade det här fina, läsvärda urklippet som jag sparat nån gång i min dator. Jag tycker berättelsen är så fin och välskriven och värd att delas. Artikeln är från 1983, men berättelsen om besöket i handelsboden i Söderfors bör ha varit omkring 1931 med tanke på de tidsuppgifter som nämns i artikeln.
En fundering.. finns huset på bilden kvar i Söderfors?
Uppdatering. Huset med handelsboden finns fortfarande kvar i Söderfors. Har också fått kännedom om att det sannolikt var Johan Eriksson som var ägare till handelsboden vid tiden för berättelsen.
På begäran.
Det här gamla skolkortet från Grundtjärn från år 1958 har jag lagt ut tidigare i bloggen, men jag hittar det inte tyvärr..
Jag lägger ut skolkortet igen på begäran. :) Några barn är identifierade. Om någon känner igen flera barn eller har övriga kommentarer eller rättelser så tar jag tacksamt emot i kommentatorfältet nedan.
Tack på förhand!
Dessa barn är identifierade: Översta raden fr. vä. nr 4 Kaj Svensson, nr 5 Kurt Fängström, Lövnäset, okänd.
Andra raden uppifrån fr. vä. okänd, Britt-Marie Fängström Lövnäset, Majvor Törnebrink, okänd.
Andra raden nerifrån fr. vä. okänd, ökänd, Valdy ?, Solveig Nordin (Hermansjö)
Längst ner fr.vä. Lasse Strömberg (Tallnäset), okänd, Hasse Strömberg (Tallnäset), Barbro Häggström
Lärarinnan t.hö. Gun Degerfeldt ?
Vår allra bästa jakthund någonsin
har lämnat jaktmarkerna och vandrat över Regnbågsbron. En älg sparkade sönder
Pontus rygg. Det orsakade stora omfattande inre skador som drabbade vitala
delar av Pontus förmågor. Det fanns slutligen bara ett val. Pontus fick somna
in på Sundsvalls djursjukhus igår den 16 nov. Pontus blev bara fem år.
Tack Pontus för din stund på jorden. 💕💕 Vi saknar dig så mycket... 😢
För några dagar sedan skrev jag så här i facebook: "Jösses, så imponerad jag blir när vår bästa och fina älghund kan springa 5-6 mil i skogsmark i jakten på älg utan att bli det minsta trött! Pontus såg lika pigg ut som vanligt när han slutligen gav upp jakten igår kväll."
Ett
stort och innerligt TACK till alla på Sundsvalls djursjukhus som
gjorde allt de kunde för Pontus. Vi är så tacksamma för all proffsig hjälp och
omtanke under de två dagar Pontus var där. Vårt varmaste TACK 
<3
"Några ord om lärarinnan Margareta
Eriksson på skolfotot ovan. Av en slump hittade jag skolfotot och såg att
hon var från Dalarna. Jag tyckte jag kände igen namnet från min släktforskning,
och det stämde. Fröken Margareta var från min gamla socken Folkärna i södra
Dalarna.
Det var riktigt intressant att läsa om hennes nya socken Ådals-Liden. Jag kan förstå att hon blev kvar där uppe i hela 32 år. Jag såg bilden av det gamla färjestället vid ”Inget” och tänkte på att det nästan såg ut som platsen där Margareta växte upp, nämligen i Brunnbäck vid Dalälven. Hon var tydligen omtyckt i trakten, även om hon betraktades som ”originell” – men kanske det räckte att komma söderifrån och prata dalmål på den tiden.
Margareta Erikssons släkt bodde i byn Sonnbo i den gamla Eriklarsgården, som nu borta och glömd. Hennes föräldrar var knutna till Brunnbäck, där det fanns både gästgivargård och storgården som senare fick beteckningen herrgård. Hon föddes 1844 och och hade många syskon, barn till Eric Ersson och Greta Ersdotter.
Margareta gick i byskolan hos någon ambulerande lärare. Det
är inte otroligt att hon gick i nuvarande Karlfeldtsgården som hade skolrum. På
den tiden fanns flottbro över älven, och avståndet är endast några hundra meter.
När hon konfirmerats gjorde hon som alla andra, hon tjänade piga på
flera ställen, bland annat i Prästgården under två präster, Eurén och Åkerblom.
Den senare var känd för att hjälpa begåvade ungdomar att studera vidare. Innan Margareta åkte norröver var hon också ett år i Uppsala som
piga. Jag har däremot inte hittat något bevis för att hon fick någon formell
utbildning som lärare.
Hon reste till Näsåker 1872, då järnvägen ännu inte kommit
till Krylbo – banan öppnades 1873! När hon kom tillbaka hade Krylbo däremot utvecklats
till en livlig järnvägsknut med stiligt stationshus och stor befolkning.
Margareta bosatte sig i den gamla byn, där hennes brorsdotter med man hade
byggt ett nytt bostadshus på den gamla Oppegårdens tomt. Oppegården var en av
de första gårdarna i Krylbo. Där hade ”Krylbomor” tampats med de törstiga
rallarna när den värsta järnvägsruschen satte Krylbo på kartan. "Krylbomor" var
Margaretas kusin. Hon hade också en kusin som var mor till kinamissionären Erik
Folke i Björkarsbo.
Det behövdes både lärare och lokaler till alla barn i Krylbo.
Margareta var nu sexti år men fortsatte undervisa krylbobarnen tillsammans med
många arbetskamrater i Södra skolan.
1913 slutade hennes yrkesverksamma år och hon flyttade till
Brunnbäck, där köpte hon den stuga som hennes syskon hade bott i. Den låg på
Brunnbäcks ägor och kallades Erikslund.
Hon levde till 1928 och blev 84 år. De sista åren bodde hon
åter i Oppegården hos sina släktingar."
Min not: Margareta (Greta) Eriksson föddes den 4 juli 1844 i Folkärna sn, Falu län. Föräldrarna var dagkarlen Erik Erssson f 1802 och Greta Ersdotter f 1797 i Brunnbäck. Greta hade fyra äldre bröder.
Margareta Eriksson kom till Ådals-Liden 1872 när hon fått en tjänst som ambulerande skollärare i Ådals-Lidens utbyar. I Hfl står att hon har sin fasta bostad i Prästbordet, Näsåker.
Nedanstående upprop är tänkt att distribueras i omgångar, först riksdag, landshövdingar, regering EM och NV.
Därefter till kommuner och sedan till media.
Distribuerad och skapad av Föreningen Svenskt Landskapsskydd. FSL
Ett par gamla konfirmationsfoton från Ådals-Liden. Finns det mer information om dessa?
Årtal? Namn på konfirmander?
Tacksam för all information!
1. Prästen på detta kort är möjligen "Per Alfred Nikolaus Sundelin (1870-82), utn. 13 dec. 1869 till khde i Lidens från Resele nyutbrutna pastorat, vilket han tilltr. 1 maj 1871, men tjänstgjorde här ss. nådårspredikant fr. juni 1870."
2. Prästen på detta foto är sannolikt "Viktor Bernhard Frisendahl (1882-1906), utn. khde i Lidens pastorat 13 dec. 1880, tilltr. 1 maj 1883, men tjänstgjorde som vice pastor ecklesiastikåret 1882-83. Tilltr. 1906 som khde i Ramsele."
"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"
(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)
För många år sedan skapade jag i samarbete med Patrik Andersson en hemsida om min släktforskning. Det blev en mycket spännande tid och en intressant uppgift som jag tog mig an med stor energi och lust. Det var under en tid när det var ganska nytt med egna hemsidor och jag fick söka ganska länge innan jag hittade en person som kunde hjälpa mig att skapa hemsidan.
Jag hade under många år haft ett stort intresse av släktforskning och kände att jag ville förmedla lite av den forskning jag gjort. Patrik var otroligt hjälpsam och stödjande. Utan hans hjälp hade aldrig hemsidan kommit på pränt. Tyvärr har jag förlorat kontakten med Patrik - men wherever you are, Patrik - ett jättevarmt och stort TACK för din ovärderliga hjälp! (Se uppdatering)
Hemsidan har varit och är fortfarande till stor glädje för mig. Det kommer fortfarande, efter så många år hemsidan har funnits, glädjande kommentarer och funderingar och ibland rättelser kring innehållet och det
känns så roligt och inspirerande. Jag släktforskar inte längre i samma
utsträckning som tidigare, det blir mera bygdeforskning och övrig intressant historik som timat förr i bygden.
Du är varmt välkommen att besöka min hemsida om du är intresserad
av den lilla skogsbyn Fängsjö i Ådals-Lidens sn och om min familjs
släktkrönikor.
Här hittar du min hemsida om släktforskning:
Uppdatering. Jag har hittat Patrik Anderssons hemsida. Jag läser där att han fortfarande hjälper släktforskare att skapa hemsidor. Om du funderar på att skapa en hemsida så vill jag varmt rekommendera Patrik! Här hittar du Patriks hemsida och kontaktuppgifter.
