OMSJÖ
en av Ådals-Lidens äldsta och anrikaste byar
av Paul Lundin
I sin avhandling om finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe på ett ställe, att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Pehrsson och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna ha kommit.
År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjiö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket ”ha varit norlaskogs” och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok ”Ortnamnen i Västernorrland” att namnleden av ordet ”Om-” är oklart. Sedan i Gustaf Wasas inventering av norrländska fiskesjöar står sjön skriven som ”Omsjiötriesk”. Detta senare från år 1569.
Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru varit norska. Den andre åbon från 1535, Anders Pehrsson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den sk. Gammåkern ha varit byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna av prästerna gavs svenska namn, eftersom de finska oftast var svåra både att uttala och att skriva.
Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson Finne för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.
I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.
Det var också under finnkolonisationens dagar som finnar påbörjade Grundtjärn och Hermansjö. Likaså Juvanå och Juvansjö är det finnar som påbörjat odling för att skapa tjänlig utslåtter. Öster om den ostligaste delen av Storsjön som man brukade kalla för Ytter-Omsjön, finns namn som Katajärven sjöarna och Rajkomarkberget som påminner om den finska odlingen och bosättningen.
Den förut citerade Bucht påstår att namnet Karvsjön kommer från isländskans Kalfi som betyder båt. I en äldre karta heter dock sjön Kalvsjön stavat med f och mycket talar för att namnet har att göra med (djuret) kalv.
Till Omsjö bondgårdar hörde stora skogsområden, några av de mera omfattande inom socknen. När trävarutiden började komma igång efter 1870, blev dessa skogar ett eftersträvansvärt objekt för alla skogsuppköpare och trävaruhandlare. Det gick också som gick i de flesta andra fall, bondeskogarna kom att hamna under skogsbolagens domvärjo. Under denna bolagstid 1870 - 1920 växte det samtidigt upp en rad nybyggen runt sjön som Timmernäset, Långnäset, Olov-Petters svedjan, Löfnäset, Juvanådammet och Juvansjö. Svanåsen ett annat, Öferå - ett krononybygge, till och med en mindre by, Tallnäset om två hemman. Det sistnämnda stället har en fastboende familj, liksom Löfnäset. Hökön som hade ett båtsmanstorp och Bergön, mitt ute i Storsjön. Vad som sedan kom att döpa om Omsjön till Storsjön är svårt att säga.
Omsjös båtsmanstorp hade tillhört en kronobåtsman Pehr Gabriel Fors, född 1785 och bördig från Edsele. Han antogs som reservbåtsman 1808, som ordinarie i februari 1810 och placerades året därpå i Omsjö. Han erhöll avsked 1825 på egen begäran. I början av november 1851 hade han varit och malt i Omsjö kvarn och drog kälken gående över isen när isen brast i närheten av Bräntudden, med påföljden att han drunknade. Han hade dragrepet till kälken virat omkring axlarna, något som bidrog till att han gick till botten.
Trots att nu folk fanns boende runt sjön så har i stort sett inte många drunkningsolyckor skett. Vid Svartnäset drunknade i november 1883 bonden Nils Björnsson Engström, 68 år gammal, och några enstaka drunkningsfall har också inträffat under senare år.
Omsjös stora expanderingstid får man väl anse haft sin klimax under trävaru- och bolagstiden från 1870 och framöver. Två affärer fanns tillgängliga under förra hälften av 1900-talet, visserligen var båda filialer, därav en kooperativ, men skola fanns också. Stora avverkningar var för handen och ansenliga kojförläggningar fanns bla. på Svartnäset, vid Karvsjöns östra ände, det sk. ”Köks”, Långnäset, Tjälshöjden mfl. ställen. Fäbodarna för byn var förlagda på Bodåsens sydsluttning ner mot sjön, men av dessa fanns tyvärr redan under mitten av 1940-talet ingenting kvar. Fäboddriften upphörde här som i de flesta andra byar mellan åren 1926 - 1930. I äldre tid hade kungsörnen sin hemvist i Omsjö. Under vilket tidevarv har ej kunnat klarläggas men berget Örnberget invid den nordvästra delen av sjön borgar för att påståendet är sant. Det var där fåglarna höll till.
Tiden mellan 1750 - 1850 härskade inom Omsjö den sk. Hermans-släkten, ursprungligen kommen från Resele. Det var en kraftfull och expansiv släkt som kom att sätta djupa spår i byn utveckling och bebyggelse. Bonden och nämndemannen Erik Ersson-Hermansson hade en dotter, Anna Dorotea, född 1816 som var vida omtalad för sin skönhet. Hon lär ha satt många manshjärtan i brand. Hon gifte sig 21-årig med en rik bondson i Sörtannflo. Det sägs att hon skall ha varit den vackraste bruden man dittills sett i Ådals-Lidens kyrka.
Under en snöstorm i november 1851 drunknade bondhustrun Sara Olofsdotter, 65 år gammal, då hon på väg hem från Bergön gick vilse i snöyran, varvid isen brast vid Kvarnbäckens utflöde. Andra påståenden gör gällande att drunkningen skett vid Tordyvelbäckens utflöde, något längre österut. Maken, Nils Ersson tröstade sig med att inte långt efter olyckan gifta om sej med pigan Anna Maria som var hela 45 år yngre än den omkomna hustrun.
Sagornas och Sägnernas Omsjö
Som gammal kulturby har Omsjö många sägner och sagor. Vissa sägner omtalar silverskatter, bla. den välkända finnskatten, men det talas också om trollskatter som trollen gömt undan. För den som nu inte rätt känner till förhållandet, så var modellen denna om man nu gjorde anspråk på någon av dessa trollskatter, nämligen att man tog itu och grävde på själva midsommarnatten men borde vara klar med grävningen innan solen gick upp. Vidare fick grävarna, ifall de nu var flera, inte säga ett enda ord till varandra under grävningen, ty då var möjligheterna helt borta att nå ett önskat resultat. Utefter gamla sommarstigen mellan Ottsjö och Omsjö, passerar man i närheten av den senare byn en myr som har det något konstiga namnet Bäckerhällmyren. Namnförklaringen lär ligga så till, att ute på själva myren ligger en hälla där en bäcker en gång i tiden fångats av en kraftig virvelvind och kastats ut på själva myren. Ett annat märkligt drag med den här hällan är att när man stiger på den med lite kraft, hörs det alldeles som om den vore ihålig och haft något tomrum inunder. Detta senare kan vara orsaken och grunden till den sägen som påstår att en silver-trollskatt skall finnas under själva hällblocket. Nu lär det ha hänt, någon gång i anno dazumal, att två drängar en midsommarnatt kommit överens om att försöka gräva fram hällan. Det hör till historien att en av drängarna hade ett par sk. strybyxor på sig. Stry var ett dialektalt ord och med stry menades avfall från lin. Men bäst som man grävde denna minnesvärda midsommarnatt, uppenbarade sig plötsligt tre till fyra trolliknande figurer, beväpnade med något som kunde tas för yxor och bilor. ”Vi tar den här med strybyxorna först”, yttrade en av de främmande männen, och det var nog för att skrämma iväg de halvt skräckslagna skattgrävarna.
Sagan förtäljer att det var jättarna som först började bryta bygd i Omsjö. På Brännan och Gammåkern. Och sagan förtäljer vidare om en tvist i hedenhös som Omsjöjättarna hade med några jättar vid Nämforsen vilka inkräktat på Omsjöjättarnas hegemoni genom att ha fiskat vid Karvsjönoret och fångat ansenligt med skogsfågel på Kiipparåsen norr om Storsjön. Detta är ställen som räknas som fina fångstmarker också senare i tiden.
Som direkt hämtad ur en bröderna Grimmsaga berättas hur en jätteflicka en gång kommit hem med en samling människokryp, som hon plockat upp borta i Gammåkern och burit hem till föräldrarna som bodde i Bågahållaberget. ”Bär nu tillbaka de här människokrypen”, lär jättemamman ha sagt.”Det är dom som skall fortsätta värvet här i Omsjö, när vi har slutat”.
På norra sidan av Storsjön ligger tre långsmala åsar i linje mellan Öferrå och Juvanådammet. Sagan förtäljer att åsarna bildats när jättarna som färdats här förbi, spillt ut sand ur sina fickor eller vantar. Vad sanden skulle användas till förtäljer inte sagan. Åsarna heter Bäckremmen, Högremmen och Långtjärnsåsen.
I nordvästra delen av Storsjön ligger ganska nära land en konstigt formad och rätt stor sten, som någon gång av en jätte blivit kastad mot Junsele kyrka, enär jätten i fråga inte mådde bra av klockklangen. Stenen fick namnet Bothals sten efter jätten med samma namn.
Samtidigt med jättarna levde det dvärgar uppe i de vilda skogsområdena av Nordåsen, Bodåsen och Fårklippen. Skygga till sitt väsen smidde de jordbruksredskap åt jättarna. De var fula och vanskapliga men störde igen.
Däremot tycks inte sagorna ha bevarat eller antytt något om förekomst av vare sig skogsfrun, sjöjungfrun eller sjörået. Inte heller Näcken eller Kvarngubben, vilket i och för sig kan förefalla lite konstigt med tanke på den rikliga förekomsten av vatten.
Av alla mytologiska förekomster är det dock - som i de flesta andra fall - vittrorna som spelat huvudrollen och samlat de flesta sägner och sagor. Vittrorna, liksom deras kreatur, sågs ju gärna i anslutning till byns fäbodar som låg på nordsidan sjön i sydsluttningen av den skogrika och omfattande Bodåsen. Numera är vallen fullkomligt borta och inga som helst lämningar påvisar förekomsten.
En bonde i Omsjö, tyvärr har sägnen inte bevarat hans namn åt eftervärlden, var ensam hemma en söndag på sommaren, medan övriga familjen farit ner till kyrkan i Näsåker. Plötsligt kommer en liten, gråklädd och okänd man in i köket, hälsade artigt och bad husfadern följa med honom ut, det var något han ville visa honom. Bonden hörsammade mannens begäran, men efteråt kunde han inte helt klargöra vart den främmande fört honom och vilken väg de färdats. Han visste bara att de liksom gått ner i underjorden. Den okände öppnade en dörr och i det flämtande eldskenet från den öppna spisen såg bonden en främmande skara av folk och barn, sittande vid ett bord i färd med att äta. Men det droppade friskt från taket och överallt på bordet var utsatta skålar och kärl, som skulle ta upp det smutsiga vattnet. Bonden undrade över takets otäthet och menade att ute var det ju sol och torrt. ”Du har placerat den nya ladugården ovanför vår boning”, sa mannen. ”Vill du flytta den skall du inte bli olönad härför”. Då förstod mannen att det var en vitterfamilj han råkat på, och vittror skulle man inte reta eller göra illa utan hellre hörsamma och göra gott. Så han lovade mannen att flytta sin ladugård till ett annat ställe, och arbetet påbörjades redan dagen därpå. Efter den händelsen hade bonden tur med allt han företog sig och både han och gården blev lyckosamma och välmående. Och bonden visste att det berodde på att han hörsammat vittergubbens bedjan om att flytta på ladugården.
Mer om
hembygdsforskaren Paul Lundin.
