På alla Helgons dag..

En favoritdikt som jag gärna citerar igen...

På alla Helgons dag

Ett bloss för moster Lillie

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story

Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat

Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag

Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag

Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

Av Bodil Malmsten

VARNING för reseföretaget Travellink!

Ovanstående digitala reseföretag måste varnas för! Jag och många flera har drabbats ekonomiskt av företaget Travellink som inte sköts seriöst på något enda sätt. Bluffkostnader, felaktig information och resor som inte finns i verkligheten. Många har lurats på tusentals kronor på resor som inte finns i verkligheten. Företaget går inte att nå, det är bara en robot som svarar på telefon. Det är mycket märkligt att företaget får fortsätta sin verksamhet i Sverige! Företaget har uppenbarligen svenska kopplingar (i Östersund) men är skrivet i Spanien. På nedanstående länk i facebook så kan vi läsa om om alla anmälningar som gjorts av detta företag. Sprid gärna denna information, men ffa köp inga biljetter eller resor av Travellink!

https://www.facebook.com/groups/408308036818044

PS. Ang. sökning i den här bloggen

 

Tack för att Du tittar in på min blogg!

 På förekommen anledning..

Tyvärr försvinner både sökrutan och sök-etiketterna i telefoner, så det kan bli problem att hitta specifika inlägg i bloggen. Hemsidan är skapad på en dator vilket innebär att sökfunktionerna är alltid synliga på datorer, men tyvärr inte i de flesta telefoner. Hoppas att Du via google kanske kan hitta ev. sökta inlägg.

Jag är ledsen för detta. Tekniken är verkligen inte med oss alltid. 

Om Du söker något speciellt område i min blogg så skriv gärna en kommentar nedan, så kanske  jag kan skicka en länk/länkar till det Du vill läsa. Eller skicka ett mail till anita.omsjo(at)gmail.com 

Bästa hälsningar Anita

PS. Uppdatering: Upptäcker att om man scrollar längst ner på bloggen i telefonen så finns en länk till "visa webbversion". Då kommer de olika sökalternativen på bloggen upp! 

Varmt TACK till Paul Lundins minnesfond

Jag är hedrad och väldigt glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.

På minnestavlan står följande motivering: "För att Anita Berglund i Paul Lundins anda och med hjälp av nutidens media sprider viktig kunskap till nya generationer om vår bygd och människorna som levat här."

Det blev en dag som jag kommer att minnas med stor glädje och värme.

Ett varmt TACK!

Höst..

Det är sent
och den sista sommarbrisen
lyfter sitt draperande hösttäcke över
landskapet.
Man anar en färgrik
tavla av skymning -
sedan mörker som sjunker
som letar i famlande mörker och
söker det ljus man har tänt
för att hitta en mening att leva – att
uthärda och finna sitt gryt
för att vila
och vänta vid dörren
på gryning.

Står man bara ut –
är det aldrig för sent.

Aldrig för sent för att
hoppas.

Dikt av Göran Hansson

Mormor och farmor - stora föredömen

Finns det fantastiska anmödrar så har jag det. Både min farmor och mormor gjorde storverk i det tysta. Att vara hustru och mor till många barn i stora familjer kräver sin kvinna; och sådana kvinnor var dom. Båda var ett par av de många otaliga kvinnor som gav så mycket men fick så lite igen under sin livstid. Ändå var de på något sätt obrutna i sin tro på livet, människorna och framtiden. Deras tro var till barnen, barnbarnen och framtiden. Deras framtid var vår framtid.

Min farmor fick 11 barn, min mormor 13 barn. Alla barnen överlevde till vuxen ålder. Både farmor och mormors familjer levde många gånger i ganska stor fattigdom. Barnen fick tidigt börja arbeta, dels hemma och i många fall fick de tidigt börja ta de arbeten utom hemmet som fanns att få. För flickorna var det tjänster som pigor och för pojkarna fick de tidigt följa med fäderna till skogen för att hjälpa till med skogshuggning. Det var inte lätt många gånger för farmor och mormor att släppa iväg de små, tonåriga barnen utom hemmet, men det fanns inget val när maten inte räckte till för alla.

Trångboddheten var stor. I alla fall hos mormor och morfar. De bodde i ett litet torp med ett rum och kök, där de flesta sov i köket. Jag kan idag inte förstå hur det kunde fungera.. Eldstad fanns i köket och vintertid blev det många turer till spisen, dag som natt, för att hålla kylan borta. All matlagning skedde på en liten spis, disken sköttes på en liten diskbänk utan avlopp. Vattnet togs upp ur en brunn en bit utanför huset.

Farmor hade möjligen lite bättre förhållanden men hon fick istället finna sig i att flytta många gånger när farfar fick för sig att de hittat ett bättre boende eller där arbeten fanns. Jag har räknat ut att familjen flyttade elva gånger under barnens uppväxt..

Både farmor och mormor födde sina barn hemma. Ibland med hjälp av en grannkvinna om det fanns den möjligheten. Det är fantastiskt att allt gick bra utan större komplikationen och att alla barnen överlevde. För mig låter det som ett större under. Men så var ofta förhållandena på den tiden. 

Jag hann tyvärr inte träffa min mormor. Hon dog året innan jag föddes. Det finns så många fina eftermälen efter min starka och duktiga mormor och jag är ledsen över att jag inte fick möjlighet att lära känna henne. Jag är övertygad om att jag skulle älska henne minst lika mycket som jag tyckte om min farmor.

Farmor dog när jag var åtta år och jag har flera fina minnen av henne. Hon kom ibland med bussen och hälsade på oss när hon blev änka, och ibland hälsade vi på henne dit hon flyttade efter att farfar hade dött. Jag älskade farmor så liten jag var! Hon var så snäll och jag kände att hon älskade mig tillbaka och även alla sina många barnbarn.

Jag är så tacksam för alla de minnen och berättelser jag har fått höra om min farmor och mormor.  De är en del av min historia och de är stora föredömen för mig. Jag tänker på dem ibland och har ofta önskat att jag hade fått möjlighet att träffa dem i vuxen ålder. Nu blev det inte så men de lever i mitt hjärta och jag skänker dem ofta många varma tankar.

Jag är så tacksam och stolt över mormors och farmors livsgärningar! 

/ Hämtat från min hemsida: Smulans hemsida (anitaberglund.se)

 

Mitt möte med en björn

För ett par dagar sedan var jag med om en mycket obehaglig händelse. Jag stötte på en björn på ca 2-3  meters håll under morgonpromenaden på en skogsväg med min lilla vovve Sally.

Björnen stod något skymd bland lite sly alldeles intill skogsvägen när jag upptäckte den. Jag tror att hen inte hade sett/hört eller uppmärksammat mig tidigare. Hen var uppenbarligen fokuserad på Sally, min lilla Cocker Spaniel som var ett tiotal meter före mig, men Sally hade uppenbarligen inte heller  uppmärksammat björnen. Jag upptäckte inte björnen förrän jag var strax intill den. Jag trodde först jag såg fel. Helt galet fel. Det var så totalt overkligt! En björn stod alldeles intill mig!!

Björnen var något skymd av sly, men hela bröstet och det stora huvudet syntes. Jag kunde inte avgöra om den satt eller stod. Jag såg rakt in i björnens ögon på nära håll. Det var så totalt overkligt alltihopa. Jag förstod inte först vad jag såg. Trodde det var en skylt eller liknande. Men när jag strax insåg att det var på riktigt, så blev jag helt kall.. Björnen såg dock snäll ut och verkade mest nyfiken på mig. Men jag hade bara ett val, att ge mig därifrån så snart som möjligt.

Jag skrek åt Sally att komma medan jag snabbt sprang tillbaka till bilen som stod ca 75-100 meter bort. Jag tror att Sally uppfattade allvaret på rösten och sprang snabbt efter mig till bilen. Björnen försvann uppenbarligen, för jag såg den inte mera.

Jag kände mig väldigt skakad, trots att allt gick bra. Jag tror dock inte att Sally hann se björnen eller uppfatta faran. Jag körde direkt hem. Jag var rejält skakad. Det tog många timmar innan jag kunde släppa tanken på vad jag varit med om. Jag såg hela tiden björnens stora huvud och hans granskande små, men snälla ögon. Det var så overkligt alltihopa.

Det var mitt första möte med en björn. Jag hoppas dock att det var den sista..

Minnet av en vän..

 Av en händelse hittade jag denna minnesruna efter en mycket god vän som jag lärde känna och arbetade tillsammans med några år i början av 1970-talet på St Eriks sjukhus i Sthlm. Peter Furst ingick i ett forskningsgrupp med njurspecialister där även jag hade en roll som sjuksköterska. Det var en mycket spännande och intressant tid, det varade ett par år om jag minns rätt. Jag ansvarade för de patienter som ingick i gruppens forskning med infusionsbehandlingar, provtagningar och dokumentation kring detta.

Peter och jag blev mycket goda vänner. Vi delade flera intressen och han lärde mig mycket om bl.a. musik och konst. Peter var mycket musikalisk och han hade studerat musik och musicerat i sin tidigare hemstad Budapest. 

Vi förblev vänner även sedan han slutade på St Eriks sjh och blev professor i nutrition i Stuttgart 1981. Men med tiden ebbade kontakten ut och jag visste inte förrän jag hittade denna dödskrönika att Peter hade gått bort redan 2004. Alltför ung. 

Tack för din vänskap Peter. Jag minns dig med mycket stor värme. 

Min hemsida om släkt- och bygdeforskning ..

                     

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"  (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida:           - Historik Fängsjö          - Omsjöfinnarna          - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor          - Johan Anders Johansson, min morfars anor          - Ada Johanna Nygren, min farmors anor          - Anders Olof Berglund, min farfars anor  Min hemsida: anitaberglund.se

Omsjöfinnarna.

Från min hemsida:

Omsjö - "finnbyn".

Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.

De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till försörjning.

De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också räknas som en genuin finnby.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en artikel han skrivit:

  "I sin avhandling om den finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -" är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står sjön skriven som "Omsjiöträsk".

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535, Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra att både uttala och skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla; min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker, Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till 12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö (Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark. På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda, abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt folk, dessa finska kolonisatörer."  Slut citat av Paul Lundin.

De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare  (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god hjälp av, nu bortgångne,  Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö, Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.

Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.

Litteratur:

- "Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt Sjöberg. 1999.

- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam. 2001.

-  Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker

- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe      1948

 

 

Historik Fängsjö, Ådals-Liden

Från min hemsida: 

FÄNGSJÖ.

När jag för många år sedan började intressera mig för Fängsjös historia fann jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Den historia som Paul berättar i sin artikel, och som han i sin tur hade hört av äldre ortsbor, inspirerade mig att forska vidare på denna bys historia. Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av artikeln:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!                                                                   

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på.

I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.

Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  Slut citat av Paul Lundin.

 Jag förstod att bakom denna historia fanns en "sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld" heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag har, (tyvärr kanske...)  inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:

Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786 flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825. Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)

Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:

…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......” 

Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden.  1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.

Under 1830-talet har en annan dalmas  Lassols Anders Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År 1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9 dels andel i Fängsjö.  1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

 

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö.  Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele.  Brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968.

 Välkommen!

 Källa. Min hemsida: anitaberglund.se

Gott Nytt År 2022

                      

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag.

Text: Lars Forsell (fransk visa av Leo Ferré)

https://youtu.be/Dzr-ti8hi_0

Masada. A marvelous place!

  

Det här fotot av den höga klippan Masada i den israeliska öknen ramlade in i mitt facebookflöde idag. Masada har en mycket intressant historik, och man kan inte undgå att tänka på de händelser som skedde där, när man vandrar runt på detta berg med alla dess historiska lämningar. Jag har varit upp dit två ggr (det finns linbana numera) och jag slutar aldrig fascineras av denna historiska fästning.

En kort historik om Masada från Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Masada

Minnen med mamma

 

För två år sedan skrev jag detta facebookinlägg..

"Sitter just nu med en cappucino i Palma.

Trötta fötter ni vet..

Tänker på hur gammal mamma var när vi reste tillsammans. Till Rom, Paris, London, Venedig, Florens och Verona bl.a. Vi vandrade kilometrar gata upp och gata ner, vi besökte museer, konstutställningar, slott, trädgårdar och lyssnade till långa konserter men hon klagade aldrig. Hon älskade det!

Mamma var äldre då än jag är nu, men hon sprang som en get. Helst i obekväma pumps dessutom, som jag alltid klagade på.

Jag minns våra många resor tillsammans med stor värme. Det är fina minnen. Mamma tyckte allting var så roligt och intressant. Hon älskade att se och upptäcka världen utanför den värld som var hennes. Än idag påminner hon mig om händelser som jag knappt minns.

Idag är mammas värld mycket begränsad. Men hon lever upp när jag påminner om minnen från våra gemensamma resor, men även när jag berättar om resor och upplevelser som vi numera inte delar.

Tack älskade mamma för allt vi delat och upplevt tillsammans. Det är kära minnen."

Oktober..

 

Kroatien sept. 2021

 

September 2021

 

Som en varning
en viskning
ingen tror ändå
att kvällarna blir kalla.

/ Ulla Ekh

Första frostnatten, dimma på åkern och första jaktdagen. Gästjägare, tre hundar i hundgården igen och mycket jaktprat. Middagar och trevlig samvaro. 💗

"Fängsjöbjörnen" 1956

I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

Anna Frideborg Johansson 1908-1925

 

Det här gamla fotot har jag visat tidigare. Fotot är från 1920 eller 1921 och är taget i Fängsjö. Fotot berättar så mycket, om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Barnen tittar lite spända och förundrade vad fotografen tänker göra.

Barnen är syskon. Ett av barnen som fötts saknas på bilden. Den yngre systern var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en alldeles ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd. Det kom att bli 13 syskon sammanlagt så småningom.

Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild.  Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon längst till höger med systern Aina i knät. Syskonskaran skulle senare utökas med ytterligare fem syskon, bl.a. min mamma Signe. 

Frideborg var sannolikt frisk när det här fotot togs. Några år senare drabbades hon av den vid den tiden allvarliga sjukdomen tuberkulos som då, och några årtionden framåt, var en svår och obotlig sjukdom. Många drabbades och dog i den svåra sjukdomen. Även Frideborg blev allvarligt sjuk och levde bara några år till. Hon dog 17 år gammal den 5 juli 1925.

 

                                                      Österåsens sanatorium  1903.

För en tid sedan fick jag en kopia av ett brev som Frideborg skrivit under en tid hon vistades på Österåsens sanatorium i Sollefteå innan hon avled knappt en månad senare. Frideborg skrev brevet till sin mamma Karolina i Fängsjö. Brevet är rörande skrivet. Frideborg längtar till "boern" och hoppas att hon snart ska få fara dit igen. Hon skriver att hon blir säkert bättre när hon har "tappats" (en form av behandling genom tappning av vätska ur lungan/lungsäcken) En sänggranne förstör hennes hopp och längtan genom att säga att det är ingen idé att längta. Frideborg verkar bli mycket upprörd och ledsen över de orden.

Frideborg är istället glad över att hennes pappa kommit på besök. Pappa Johan lovar att komma tillbaka så snart han har möjlighet.

För att inte smitta de övriga i familjen så fick hon efter hemkomsten till Fängsjö ligga i en egen liten stuga i byn där hennes mor Karolina skötte henne tills hon dog. Syskonen fick stå utanför fönstret till stugan och vinka till sin storasyster, men de fick inte gå in och träffa henne pga smittorisken.  (En syster, flickan längst till vänster, smittades dock senare av sjukdomen och vistades  långa tider på sanatorium men blev friskförklarad så småningom.)

Frideborg dog av TBC och lunginflammation den 5 juli 1925, bara 17 år gammal.

Ett av syskonen som vinkade till sin syster utanför fönstret var min mor, som bara var tre år gammal när hennes storasyster dog. Men mamma minns detta, så liten hon var. 

Familjen drabbades av en stor sorg när Frideborg dog. Jag har fått veta att Frideborg begravdes tillsammans med en släktings nyfödda barn från Rössjöberget, som avled samma dag som Frideborg dog. Begravningsplatsen är okänd.  

Mer om tuberkulos och en berättelse om en ung flicka från Gårelehöjden som drabbades av samma öde, här berättat av Göran Stenmark, Junsele. 

"Inte ens tjugofem öre"

 

För alla som, liksom jag, har rötter till den förste nybyggaren i Fängsjö; Erik Ersson Ståbi f 1791 och främst till dottern Anna Ersdotter Ståbi f 1825 gift med Nils Jakobsson f 1821, rekommenderar jag varmt ovanstående bok.

Fyra av Anna Ersdotter Ståbis barn flyttade till de jämtländska skogarna mellan Görvik och Hallviken i Jämtland. Ett av barnen blev författarens frus ana.

Främst är boken en mycket intressant skildring av byarna och gårdarna i trakterna av Görvik och Hallviken i Jämtland och av människorna i dessa byar och deras liv. Men släktforskningen förde författaren Bengt Sandhammar även till Fängsjö i Ådals-Liden, där han har gjort en grundlig research av byns historik och av den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi.

Nyligen fick jag boken i min hand. Det är en fantastiskt fin och mycket intressant bok som gladde mig mycket. Jag vill mycket varmt rekommendera boken! Ett varmt TACK till författaren!

Boken går att köpa direkt av författaren via den här länken

https://www.facebook.com/Inte-ens-tjugofem-%C3%B6re-462080634359211/

Eller via Bokus.