I
min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i
deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956. De
första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till
Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i
Hembygdsgården i Näsåker.
Paul
Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och
sägner" beskrivit björnjakten, och så här skriver han om
björnjakten i Fängsjö hösten 1956:
"Hela
1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera
tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan
att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen
intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i
väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han
slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.
Därjämte
hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några
Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han
samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på
ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en
villåga (ett rasat träd).
Vid
flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer
utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför
kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på
hundra år skulle fällas.
Men
i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring
den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det
blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när
jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och
kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de
större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha
tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.
Dagen
efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.
Det
hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under
licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och
Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter
licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige
hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd
fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då
solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann.
Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot
Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna
Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre
ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig
mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som
blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till,
troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och
Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det
tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som
den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog
hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många
nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av
hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert
björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt
var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.
Sedan
björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde
konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han
visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var,
kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående,
trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.
Själv
gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på
björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare.
"Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen.
Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten
började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."
