Det är sent
och den sista sommarbrisen
lyfter sitt draperande hösttäcke över
landskapet.
Man anar en färgrik
tavla av skymning -
sedan mörker som sjunker
som letar i famlande mörker och
söker det ljus man har tänt
för att hitta en mening att leva – att
uthärda och finna sitt gryt
för att vila
och vänta vid dörren
på gryning.
Står man bara ut –
är det aldrig för sent.
Aldrig för sent för att
hoppas.
Dikt av Göran Hansson
 |
"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit" (De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg) Länkar från min hemsida: - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor - Johan Anders Johansson, min morfars anor - Ada Johanna Nygren, min farmors anor - Anders Olof Berglund, min farfars anor |
"Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från
Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar
lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid
Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och
röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade
fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i
besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda
tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och
Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!
Följaktligen
erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och
stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora
bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi
och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar.
Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men
Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en
delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari
bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt
skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt
ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr
läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat
sig för att skriva på.
I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av
Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning
om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom
fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.
Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den
då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son
Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss
förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv
till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till
att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström." Slut citat
av Paul Lundin.
Jag förstod att bakom denna historia fanns en
"sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och
förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld"
heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men
lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit
deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag
har, (tyvärr kanske...) inte hittat något dokument som tyder på att
hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har
dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia
som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister
mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna
kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken
är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var
vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning
av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:
Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786
flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av
de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.
Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån
han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR
(Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett
läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står
att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.
Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till
Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i
Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i
Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och
Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett
nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen
var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)
Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider"
använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och
ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta
"deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och
att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13
juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:
…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson,
Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per
Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min
hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa
af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras
då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till
framgent och everdelig besittning......”
Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under,
eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i
Tanflohögden. 1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid
köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.
Under 1830-talet har en annan dalmas Lassols Anders
Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År
1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9
dels andel i Fängsjö. 1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om
åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840
kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande
lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt
förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön,
ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt". I
ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö
därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla
nyhemmanet.
Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder
1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som
han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung
Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa
afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till
Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina
söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson
Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela
Fängsjö nybygge.
Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans
Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i
Fängsjö. Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i
Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av
nybygget. Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson
Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele. Brodern Anders Ersson
Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer
”Ståbis” i Fängsjö.
I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står
att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från
1866 och hel skatt från 1878.
Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968.
Välkommen!
I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956. De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.
Paul
Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och
sägner" beskrivit björnjakten, och så här skriver han om
björnjakten i Fängsjö hösten 1956:
"Hela
1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera
tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan
att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen
intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i
väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han
slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.
Därjämte
hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några
Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han
samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på
ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en
villåga (ett rasat träd).
Vid
flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer
utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför
kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på
hundra år skulle fällas.
Men
i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring
den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det
blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när
jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och
kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de
större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha
tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.
Dagen
efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.
Det
hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under
licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och
Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter
licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige
hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd
fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då
solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann.
Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot
Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna
Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre
ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig
mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som
blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till,
troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och
Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det
tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som
den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog
hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många
nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av
hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert
björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt
var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.
Sedan
björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde
konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han
visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var,
kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående,
trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.
Själv
gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på
björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare.
"Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen.
Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten
började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."
Det här gamla fotot har jag visat tidigare. Fotot är från 1920 eller 1921 och är taget i Fängsjö. Fotot berättar så mycket, om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Barnen tittar lite spända och förundrade vad fotografen tänker göra.
Barnen är syskon. Ett av barnen som fötts saknas på bilden. Den yngre systern var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en alldeles ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd. Det kom att bli 13 syskon sammanlagt så småningom.
Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild. Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon längst till höger med systern Aina i knät. Syskonskaran skulle senare utökas med ytterligare fem syskon, bl.a. min mamma Signe.
Frideborg var sannolikt frisk när det här fotot togs. Några år senare drabbades hon av den vid den tiden allvarliga sjukdomen tuberkulos som då, och några årtionden framåt, var en svår och obotlig sjukdom. Många drabbades och dog i den svåra sjukdomen. Även Frideborg blev allvarligt sjuk och levde bara några år till. Hon dog 17 år gammal den 5 juli 1925.
För en tid sedan fick jag en kopia av ett brev som Frideborg skrivit under en tid hon vistades på Österåsens sanatorium i Sollefteå innan hon avled knappt en månad senare. Frideborg skrev brevet till sin mamma Karolina i Fängsjö. Brevet är rörande skrivet. Frideborg längtar till "boern" och hoppas att hon snart ska få fara dit igen. Hon skriver att hon blir säkert bättre när hon har "tappats" (en form av behandling genom tappning av vätska ur lungan/lungsäcken) En sänggranne förstör hennes hopp och längtan genom att säga att det är ingen idé att längta. Frideborg verkar bli mycket upprörd och ledsen över de orden.
Frideborg är istället glad över att hennes pappa kommit på besök. Pappa Johan lovar att komma tillbaka så snart han har möjlighet.
Frideborg dog av TBC och lunginflammation den 5 juli 1925, bara 17 år gammal.
Ett av syskonen som vinkade till sin syster utanför fönstret var min mor, som bara var tre år gammal när hennes storasyster dog. Men mamma minns detta, så liten hon var.
Familjen drabbades av en stor sorg när Frideborg dog. Jag har fått veta att Frideborg begravdes tillsammans med en släktings nyfödda barn från Rössjöberget, som avled samma dag som Frideborg dog. Begravningsplatsen är okänd.
Mer om tuberkulos och en berättelse om en ung flicka från Gårelehöjden som drabbades av samma öde, här berättat av Göran Stenmark, Junsele.
 |
| Fängsjö 1940-tal |
 |
| Flyttattesten från Orsa för fam. Ståbi. Uppvisades i Resele 1827. |
 |
| Ståbis ansökan om nybygge i Junsele sn 1829. |
 |
| Bouppteckning efter Anders Ersson Ståbi 1815-1887 |
 |
| Bouppteckning efter Anna Dorotea Olofsdotter 1816-1891. |
 |
| Vindkraft i Omsjö. Bildmontage Forsca |
"Norrbottensposten
torsdagen den 31 juli 1902.
Natten mot sistlidne söndag inträffade under ett
dansgille i Holmträsk, Jokkmokk ett ruskigt uppträde, som troligen kommer att
kräva ett människoliv. En arbetare Håkansson som upprepade gånger hotat en på
platsen boende kronojägare Jönsson till livet, kom till gillet med en kniv i
högsta hugg och frågade efter Jönsson.
Man stängde dörren men Håkansson slog sönder ett fönster
och beredde sig därigenom inträde i danslokalen. Jönsson sprang då ut på gården men upphanns
där av våldsmannen som tillfogade honom ett djupt knivhugg i bröstet.
Alltsammans hade gått så fort, att ingen av de närvarande
karlarna att ingripa, ehuru danslokalen var full med folk, kommit sig för att
avväpna våldsmannen. När nu kronojägaren Jönsson sjönk blödande till marken,
skyndade flera av de närvarande karlarna att ingripa, men måste draga sig
tillbaka, enär Håkansson vilt högg omkring sig med kniven och sårade ett par av
de närmaste, en med överläppen kluven och en annan fick ett hugg i knäet. En
blott 16-årig flicka bland de närvarande hade emellertid mod och sinnesnärvaro
nog att gå fram till den rasande mannen och lyckades verkligen lugna honom.
-”Lämna mig kniven”, bad hon, och fogligt lämnade han ifrån
sig vapnet, varpå han utan motstånd lät sig bindas. Fjärdingsmannen eftersändes
nu och missdådaren förklarades häktad.
Kronojägaren Jönsson befanns vara träffad av knivhugget
alldeles bredvid hjärtat. Kniven hade genomträngt levern. Det lär vara mycket
ovisst om den olyckliges liv kan räddas. Dådet får skrivas på rusdryckernas
konto.”
 |
| Grottan i Gårdberget där Zakaris "Zacke" Håkansson gömde sig. |
 |
| Gårdberget |
 |
| Utsikt från Gårdberget. Storsjön |
 |
| Utsikt från Gårdberget. Storsjön. |
 |
| Utsikt från Gårdberget. Storsjön. |
