Fjällvandring i Hemavan

Sally och jag gjorde även i år en kortare fjällvandring i Vindelfjällen i Hemavan. I år kunde vi åka gondol uppför första fjällbranten - skönt faktiskt att slippa gå den första lite tråkiga uppförs-lutet!

Det var skönt och behagligt väder. Vi gick till Viterskalsstugan och tillbaka; en "nätt" liten tur på ca 16 km. Det kändes bra. Jag blev lite trött i höfter och knän men efter en god natts sömn på STF:s vandrarhem så var jag helt återställd dagen efter.

Förra årets fjällvandring

Några bilder från årets tur:

Vildmarksvägen

Vi har gjort en minitur efter Vildmarksvägen. (Strömsund - Gäddede- Stora Blåsjön - Stekkenjokk - Saxnäs (inkl. Fatmomakke och Marsliden) till Vihelmina. Det är en underbart vacker väg genom lappländska fjällbyar och kulturbygder, fjällskogar, underbara forsar, sjöar och kalfjäll. Det blev en liten "fjällvandring med bil" kan man säga..

Jag måste citera en turistinformation om Vildmarksvägen, som jag helt instämmer i:

"Vägen går genom läppländska  kulturbygder, genom fjällskogar och över kalfjället - och vildmarken är inte längre bort än en klivet över diket. Så begreppet "fjällvandra med bil" är i högsta grad verklighet efter Vildmarksvägen. När du stiger ur bilen är du mitt i vildmarken..

Kalfjället breder ut sig med vidsträckrata fjällhedar och lättillgängliga toppar. Luften är klar, tystnaden är öronbedövande och vattnet är läskande och givetvis drickbart. Fram med kåsan!"

Vildmarksvägen är absolut det bästa alternativet om man vill göra en fjällvandring med bil. Vi stannade ofta vid vackra platser. Stugor finns att hyra på många platser (måste ofta förbokas pga stor efterfrågan) efter vägen och ffa är naturen alltid nära. Här är några bilder.

Trappstegsfallet

Fatmomakke

Fatmomakke

Stora Blåsjön

Stora Blåsjön

Gaustafallet 

 

Gaustafallet

Bernhard Nordhs stuga i Marsliden (det är en kopia av original-stugan) B. Nordh är författare till den kända boken "I Marsfjällets skugga"

En underbar väg över kalfjället i Stekkenjokk

Fjällvandring i Hemavan

Sally och jag gjorde en fantastisk, underbar dagsvandring efter Kungsleden i Hemavan den 15 augusti. Det kunde inte blivit bättre! Solen lyste från en nästan blå himmel. En "lagom" vandring på ca två mil med lätt packning; jag blev knappt trött.

Jag njöt av friheten, naturen, stillheten och livet. Sally badade i varenda bäck och njöt lika mycket som jag av dagen. Vi tog en lååång, ljuvligt skön paus vid Syterån innan återfärden.

En dag att minnas. Länge..

 

Vår underbara vildmark är hotad

Vi har vackra, soliga och underbara sensommardagar just nu.  Men också intensiva dagar då mycket måste hinna göras innan hösten närmar sig. En alldeles ny liten hundvalp innebär också att det är fullt upp. :) Samtidigt så roligt.

Men det är sådana här fina dagar jag längtar som mest till fjällen och den ro och stillhet som finns där. Där dagarna levs enbart här och nu och mina sinnen är som mest öppna för tystnaden, skönheten och naturen.

I år blir det tyvärr ingen fjällvandring för oss. Men nästa år hoppas vi åter igen kunna njuta av några dagars vandring i vår vackra fjällvärld.

Det gäller att passa på att vandra innan det finns vindkraftverk i fjällen, eller innan utländska företag har fått tillstånd att bryta naturliga råvaror i fjällnära trakter för att kunna tjäna pengar på det.  Fjällnaturen är hotad av vindkraftverk och gruvbrytningar. Mitt hjärta gråter av sorg och oro inför vad som håller på att ske.

Men än så länge är vår underbara svenska vildmark orörd - den vackraste vildmarken av alla. Jag vill njuta av den så länge det går.


En länk om vår toppvandring till Kebnekaise - en av de mäktigaste och fantastiska (och jobbigaste ;)) vandringar jag gjort. http://smulansblog.blogspot.se/2006/11/ett-fantastiskt-resml_18.html

En artikel i SvD om svensk vandring i världsklass ( bilden lånad från den artikeln) http://www.svd.se/resor/svensk-vandring-i-toppklass_8429728.svd

Fredrik Lindskog 1870-1933.

Pelle Molin t.vä, Fredrik Lindskog t. hö. hösten 1894 på väg till Bodö.

När författaren och konstnären Pelle Molin reste iväg från Näsåker till Bodö hösten 1894 reste han inte ensam. Pelles reskamrat hette Fredrik Lindskog; en ung medicinstuderande från Stockholm som ofta gav sig ut på nya äventyr ut i världen och hösten 1894 hade han tillfälligt "landat" i Näsåker och träffat Pelle Molin. Pelles korta levnadsöde vet vi en hel del om, men vad hände med Fredrik Lindskog?

Någon har hört berättas att Lindskog emigrerade till Amerika och andra “visste” att han dog relativt ung. För en tid sedan fick jag ta del av ett par gamla tidningsartiklar som kunde berätta om Fredrik Lindskogs vidare öden efter att han lämnade Pelle Molin i Bodö.

Fredrik Lindskog föddes 1870 i Uddevalla. Lindskog var en äventyrlig herre som redan i unga år reste till Amerika innan han började sina studier till läkare i Stockholm i slutet av 1880-talet. Han gjorde flera avbrott i sina studier för längre fjällvandringar, och under en av dessa vandringar träffade han Pelle Molin i Näsåker, de blev goda vänner och Pelle Molin beslutade sig att följa med sin nye vän på vandring till Bodö, Norge.

Fredrik Lindskog tog sin läkarexamen 1900 och tjänstgjorde ett par år som distriktsläkare i Arjeplog och därefter i Stockholm. År 1902 begav han sig till London och arbetade där som läkare innan han var tvungen att återvända till Sverige vid 1:a väldskrigets utbrott 1914. Han arbetade en tid i Lysekil, var skeppsläkare på “Stockholm” och senare som praktiserande läkare i Åre och Stockholm. Fredrik Lindskog avled 1933. Han blev 63 år gammal. (Källa: Dödsruna 1933).

I följande artikel, grundad på Professor Olof Hults uppgifter, berättas mera om Fredrik Lindskogs äventyrliga liv. Tyvärr saknas fortsättningen av artikeln och det finns inga uppgifter om artikelförfattarens namn eller tidskrift.

Uppdatering: Fredrik Lindskog gifte sig 1901 med Agnes Maria Munsterhjelm f 1878. Fredrik Lindskog dog i Stockholm och är begravd i Uddevalla. Agnes Lindskog dog 1962 i Stockholm och är begravd i Stockholm.

Jag ställde en fråga i släktforskarforumet "Anbytarforum" om Fredrik Lindskogs familj och fick detta svar: http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/show.cgi?tpc=576&post=1419889

Fjällvandring till Sylarna

Sylarna i horisonten.

Vi har gjort en kortare fjällvandring i år igen. Det blev en tur till Sylarna - en led som vi tycker mycket om. Det är fjärde gången vi vandrar här. I år hade vi en otrolig tur med vädret; soligt och varmt hela tiden! Det kunde inte bli bättre. Nätterna i tält var lite kyliga men att vakna till solsken är oslagbart. Den underbara fjällnaturen är fantastisk och känslan av frihet kan aldrig bli större än så här.

Att avsluta vandringen med en god middag och ett glas vin på Storulvåns fjällhotell är ett härligt avslut. Jag kan verkligen rekommendera detta fjällhotell. Personalen där är såå trevliga, maten är fantastiskt god och miljön är helt underbar.

Vi kommer säkert tillbaka igen!

PS. På flera platser i Jämtland såg vi stora banderoller uppsatta med parollen "Stoppa vindkraften i våra fjäll".  Den uppmaningen får inte ignoreras!

http://www.svt.se/nyhetsklipp/regionalt/jamtlandsnytt/article242800.svt

Kebnekaise

Med  Kebnekaises sydtopp i horisonten!

Kebnekaise har varit i fokus den senaste tiden. Den svåra olyckan med Herculesplanet som störtade i fjällväggen mellan syd- och nordtoppen på Kebnekaise för ett par veckor sedan var svår att ta till sig.  Flygolyckan fick mig att minnas när vi för åtta år sedan stod högst upp på Kebnekaises sydtopp och tittade ner över fjällkanten och såg nordtoppen i horisonten. Det var en obeskrivlig känsla att se hela fjällmassivet breda ut sig framför sina ögon. Jag kan erkänna, höjdrädd som jag är, att jag höll min man krampaktigt i handen när vi stod vid kanten på sydtoppen! ;)

Det är lite svårt att förstå att just nedanför sydtoppen flög ett flygplan in i fjällväggen och många människor miste livet..

Jag har skrivit om den strapatsrika fjällvandringen upp till Kebnekaise. För den som är intresserad så finns  det här:

http://smulansblog.blogspot.se/2006/11/ett-fantastiskt-resml_18.html

Fjällpiparen

Några dagars fjällvandring gör att huvudet rensas och livet återfår sina normala proportioner. Ått åter igen få höra fjällpiparens utdragna vissling på fjällhedarna är ett efterlängtat avbrott i sommarens smått hektiska tillvaro.

Att däremot vara tvungen att sova en natt i ett genomblött tält och höra ett ständigt strilande regn på tältduken är väl inte det allra mest upplyftande ;), men när solen nästa morgon åter igen lyser över fjälltopparna och visslingen från fjällpiparen hörs över heden glömmer man nattens regn.

Det fanns små duniga ungar i närheten av den här fjällpiparen på fotot, men dem fick jag inte komma nära. Fjällpiparen varnade både mig och ungarna när jag kom för nära och de små duniga bollarna hann rusa iväg bakom ett skyddande buskage.

Årets fjällvandring; "Triangeln" igen.

Det har varit en ganska hektisk sommar hitintills på många sätt, och än är det inte över. Men vi tog oss ändå tid att ge oss ut på några dagars fjällvandring. Något vi försöker göra varje sommar. Det är en verklig höjdpunkt både fysiskt och mentalt att ge sig ut på vandring med bara en vandringsstav och en ryggsäck med nödvändig packning. Visst får jag lite trötta fötter numera efter ett par dagars vandring, men ingenting får mig att må så gott när huvudet och själen får vila av naturen och det enkla livet under en fjällvandring. Jag bara älskar det!

Vi hade tur med vädret också trots att prognosen var osäker och förändrades dag för dag innan vi åkte. Men det kom inte en enda gnutta regn under de dagar vi var ute. Inte förrän vi kom tillbaka till fjällhotellet då brakade regnet loss! Det kändes så bra att inte behöva slå upp tältet i det regnvädret!

Vi avslutade fjällvandringen som vanligt med en lång och skön bastu och därefter åt vi en superb middag på fjällhotellet. Ett skönt avslut på en skön vandring!

Årets fjällvandring i jämtlandsfjällen

Mot norska gränsen!

Endalsstugan med stormklockan

Åter hemma efter vår fjällvandring i jämtlandsfjällen. Det har varit en underbar vandring trots en nästan olidlig värme - nästan 30 grader på eftermiddagarna! Men vi gjorde långa vilande stopp, bland annat i Blåhammaren där vi åt en underbar trerättersmiddag den andra kvällen på vår vandring. Vi gjorde flera trevliga bekantskaper efter lederna och på fjällhotellen och jag träffade till och med en gammal klasskamrat med make. Kul!


Vid Blåhammaren

Vi ändrade lite på vår planerade rutt till Sylarna. Vi lämnade tältet kvar i Blåhammaren och vandrade med en lättare packning in i Norge istället. Det blev en lång vandring fram och tillbaka. Vi hade tänkt gå till Storerikvollen i Norge men insåg att vi hade missbedömt avståndet så vi vände innan vi kom fram för att orka gå tillbaka. Det kändes tråkigt att missa Storerikvollen, som är en gammal "seter" på fjället. Storerikvollen har tjänstgjort som bostad för fjällmänniskor, uppehållsplats för pilgrimer och tillflyktsort för soldater och flyktingar under krigstider.




Det blev ändå en sträcka på över två mil så jag var rejält trött när vi var tillbaka i Blåhammaren på eftermiddagen. Det kändes helt underbart att sätta sig ned i hotellet med en god fruktsoppa, kall öl och ett glas vin när vi kom fram! Den kvällen blev det en enklare middag vid tältet som bestod av tortellini och rökt korv på trangiaköket, innan vi somnade till ljudet av ljungpiparens ensamma pip i fjällnatten.


Getryggen i fjärran


Den sista dagen tillbaka till Storulvån gick vi delvis en annan led än den vanliga. Jag kände mig lite ledbruten efter förra dagens vandring och det gick ganska sakta att gå i den starka solen och med packningen på ryggen. Precis när vi kom fram till Storulvåns fjällhotell kom ett häftigt skyfall med åska! Vilken tur vi hade som slapp det åskvädret under vandringen!

En god middag på fjällhotellet med stekt röding och ugnstekt potatis fick avsluta vår fjällvandring för i år innan vi reste hem. Jag kände mig såå nöjd och glad att jag klarade en fjällvandring i år också! :) Nästan fem mil gick vi sammanlagt.

Men visst känns det att jag nyss fyllt 61, banne mig...



Jag fick tillfälle att fota den skygga ljungpiparen, som man vanligtvis bara brukar höra med sitt sorgsna pipande över fjället.

Fjällvandring i Jämtlandsfjällen

Pauser i Tärnafjällen för några år sedan... :)

På söndag morgon ger vi oss iväg till fjällen. I år blir det jämtlandsfjällen igen - triangeln Storulvån - Blåhammaren - Sylarna. Det känns såå roligt att ge sig iväg och vandra igen! Förra året blev det ingen vandring i de svenska fjällen - det blev vandring i de skotska bergen istället - så nu är det verkligen dags!

Förhoppningsvis kan vi ta med en lättare packning än förr om åren eftersom vi tänkte göra rejäla matpauser på fjällhotellen. Det är elva år sedan vi sist vandrade denna led och jag minns den som ganska lätt, men åldern och orken har tagit ut sin rätt, så vi får se vad jag tycker denna gång...

Det verkar i alla fall bli underbart vandringsväder. Det kanske till och med blir för varmt..?

Hur som helst så ska det bli jätteroligt att vandra igen! Jag längtar alltid till fjällen och naturen där. Kameran ska givetvis följa med..

Ha det riktigt skönt alla i sommarvärmen!

Åter från Skottland!

Greyfriars Bobby i Edinburgh

Vi är åter hemma efter en underbar resa i Skottland. Upplevelserna och intrycken är många och några av dem kommer förhoppningsvis att berättas på bloggen så småningom.

Skottland är ett otroligt vackert land med höga berg/fjäll i norr och mer vidsträckta hedar i söder. Vi har haft jättefint väder hela veckan och de fåtal regndroppar som föll den sista dagen kändes knappt. Det är märkliga regnskurar i Skottland - det är som korta förångade regndroppar, som knappt märks. Är det kustregn?

Vi reste runt med buss och tåg. Vi vågade inte hyra bil - vänstertrafiken kändes alltför krånglig för oss 60-åringar; även om vi båda har kört på den sidan vägen en gång i vår tidiga ungdom i Sverige. Vägkorsningarna såg livsfarliga ut! Hmmm....

Bed&breakfast - boende i Skottland är det bästa som finns! Vi bodde på ett flertal av dem under vår resa, och det var fantastikt fina och trevliga upplevelser i sig. Alla boenden var lite olika varandra i stil och känsla - bara frukosten var detsamma; i en riktig engelsk/skottisk frukost ingår korv, bacon, stekt ägg/äggröra och bönor. Ett par gånger fick vi även en skotsk specialité - haggis - som är en typ av korv gjord på fårmage (!) Min man, som vågade smaka, tyckte att det var jättegott! (Rättelse: "Haggis är en malen blanding av hjärta, lever och lungor som kokas i en fårmage"/Lillan)

Vi gjorde också ett par långa fotvandringar i de skotska bergen och naturen. Det var underbara naturupplevelser som gjorde gott för kropp och själ. Ljuvligt! Några bilder kommer så småningom - även om jag vid hemkomsten insett att kameran ofta fått ligga orörd i ryggsäcken. Jag njuter mer med ögonen än via kameralinsen....

Skotskan - eller den skotska dialekten av engelskan - vållade problem ibland! Det gällde att lyssna intensivt för att förstå det speciella uttal som många av skottarna har. Men det gick märkligt fort ändå att förstå den skotska dialekten, och skottarna är dessutom så vänliga och trevliga så de repeterar gärna om man inte har förstått.

I Edinburgh stannade vi ett par dagar. Det är en underbar vacker, gammal och historisk stad som föll mig mycket i smaken. Där kunde jag ha vandrat mycket längre i de gamla stadsdelarna och uppe på the castle, som ligger högt upp över staden på en slocknad vulkan. De flesta byggnaderna i the castle är från 1100-talet och dess historia är lång. Och från the castle har man en vidunderlig utsikt över staden!

I Edinburghs old town ligger Greyfriars kirk och där ligger "en hund begraven". Det är hunden Bobby som bodde vid sin husses grav från 1858 till 1872. Det är en underbar liten historia som jag inte kände till förrän min nätvän Lillan från Cornwall tipsade mig. Har någon inte hört historien om den trofasta lilla hunden Bobby så läs den här! Det är en rörande berättelse.

Det känns skönt - trots den underbara resan - att ha "landat" i vår lilla skogby igen. Augustidimmorna har redan kommit, men det är varmt och skönt. Igår var jag ut och plockade ett par liter hjortron. Men jag förstår att jag hade tur, för det är väldigt smått om skogens guld i år! Jag känner mig lite rik nu.....

Jag återkommer snart igen när tiden och inspirationen rinner till!
Allt gott!

Några "glädjor" i nästa vecka...

Vi åker till Skottland i nästa vecka. För att vandra i bergen, besöka odjuret i Loch Ness, äta gott och kanske ta en skotsk whiskey :)

Vi ska bara ta en ryggsäck var med oss på vår vandring och planerar att bo på B&B hotell i möjligaste mån. Det känns som att det kan bli en spännande och händelserik vecka! Jag ser fram emot den här resan. Mycket.

Innan vi åker till Skottland ska vi stanna ett par dagar i Sörmland för att bland annat se den fina musicalen "Nyköpings gästabud" i Nyköping. Det ser jag också fram emot.

Jag önskar alla besökare på min blogg en fortsatt fin juli. Jag återkommer i augusti.

Allt gott!

PS. Det är möjligt att jag vinkar i den här kameran nån gång i nästa vecka! Man vet aldrig.... :)
Kameran är placerad vid Loch Ness, inte långt från the Urquhart Castle, och det är kanske roligt att veta att fåren som betar där heter Mavis och Sheba.

Vår vandring upp till Kebnekaise

                                                                                       

Sommaren 2004 gjorde min man och jag en helt fantastisk fjällvandring. Vi är ganska vana fjällvandrare och hade länge planerat att bestiga Kebnekaise (2103 möh), men av flera skäl blev vandringen inte av förrän sommaren 2004. Vädret den 24 juli var underbart vackert; molnfri himmel och ganska varmt. Ett perfekt väder för en bergsbestigning, och vi såg fram emot en fin men ganska tuff vandring upp till toppen av Kebnekaise. Det var tur att jag inte insåg de verkliga svårigheterna innan, då hade jag nog inte gett mig iväg.... När vi hade avverkat ungefär 1/3 av uppstigningen började jag förstå.... Men då ville jag inte backa ur. Hade jag kommit så långt, så ville jag nå toppen!

Denna tur tar vanligtvis mellan 8-12 timmar för tränade personer. Vi var ute och vandrade ett dygn! Min man hade säkert klarat av turen på 10-12 timmar för han är mycket vältränad. Men jag var inte riktigt i den form som krävs för en sådan tuff vandring, det insåg jag ju längre jag vandrade. Vi gick den Västra leden som är längre, och mycket mer konditionskrävande. Den Östra leden är kortare men innehåller bergsklättring och glaciärvandring. Mest för proffs.

                                                                 Utsikt från toppen.

Vandringen blev en tuff utmaning för mig men målet en enorm, fantastisk upplevelse. Känslan av att stå där uppe på Kebnekaises spetsiga sydtopp, se den vidunderliga utsikten av milsvida fjällmassiv nedanför, och veta att man klarat denna tuffa vandring var helt otrolig och obetalbar - jag klarade det!! Att sedan nedklättringen var ännu tuffare, det förstod jag inte riktigt då….

De sista kilometrarna av den ca 2 mil långa vandringen grät och kröp jag på mina knän... Jag blev helt stum i benen. Jag nockades rejält av fysisk utmattning; jag gick som "Krister" i buskis-revyn - jag flaxade med armar och ben. Mitt i natten lade vi oss på marken några kilometer från fjällhotellet och jag somnade direkt av ren utmattning. Jag orkade inte gå eller snarare krypa vidare! Så småningom, efter ett par timmars vila på marken, lyckades jag slutligen ta mig tillbaka till fjällhotellet. Då var klockan 4 på morgonen..

Vi sov några timmar, innan vi morgonen efter tog helikoptern ner till Nikkaloukta och hyrde en stuga på den fina turistanläggningen där. Middagen den dagen bestod av fjällröding och en flaska gott vin och jag kan tala om att det smakade ljuvligt, helt underbart gott!!

Trots alla mödor..... vandringen till Kebnekaise blev ett minne för livet. Ett underbart, ljuvligt minne.

Nästan lycka....

Fler bilder från vandringen upp till Kebnekaise finns på min hemsida HÄR.