"Fängsjöbjörnen" 1956

I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."