Translate

lördag 23 december 2006

Gott Nytt År!

Den 29 december.

Jag vill önska alla besökare och bloggare som tittar in här ett riktigt, riktigt Gott Nytt År! Jag tar paus över nyåret och kommer tillbaka nästa år.


Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

Text: Lars Forsell (fransk visa av Leo Ferré)

tisdag 19 december 2006

God Jul!

En riktigt God Jul vill jag önska alla som tittar in här på min blog!

Tyvärr har jag och mina syskon nya problem med ansvariga tjänstemän inom vård- och omsorg i den kommun vi bor i. Det tar mycket tid och ork i anspråk att slåss med inkompetenta och empatilösa tjänstemän. De vill inte lyssna på oss anhörigas oro och önskemål om de vårdbehov som våra gamla föräldrar har. Jag blir så trött, så trött, och det tar så mycket energi. Man känner sig så maktlös inför denna maktfullkomlighet. Det är skälet till att inspirationen och orken har sinat en tid för att skriva i blogen. Men jag återkommer snart!


Vi - nästan hela familjen - planerar att fira julafton i denna vackra lilla skogsby - Fängsjö. Vi ska vara i sommarstugan i Fängsjö och där har vi firat många jular tidigare. Det finns inte elektricitet i Fängsjö, men vi klarar det med levande ljus i granen, öppen spis och marschaller ute på gården. I år är det inte riktigt så mycket snö som på bilden, men tillräckligt mycket för att det ska bli riktig julstämning i vår lilla skogsby. Det ska bli fint.....

Jag önskar alla bloggare en riktigt, riktigt.......

tisdag 12 december 2006

Problem....

Jag vet inte vad som har hänt - eller händer.....
Det finns uppenbara problem att komma in och kommentera på vissa bloggar. Hoppas att det snart ordnar sig!

Jag visar istället en växt (vilken?) som blommade häromdagen i Sörmland! Är det inte fantastiskt; en och halv vecka före jul blommar det utomhus. I Sverige! Otroligt....

måndag 11 december 2006

Datorproblem och kattliv

Det är inte bara jag som svär över datorn ibland...... Min vän Rune har också trubbel:

"Den här datorn blir visst aldrig klar. Det modem som texttelefongubben skicka ligger inte kvar när strömmen bryts, så jag hade försäljarn att komma hit med ett som klarar att ligga kvar. Det Power Bit som dom skicka passar helt enkelt inte ihop med XP Home som är i datorn. Så nu kör jag några dar med det här och ser om det klarar rulljansen, sen får dom komma hit. Det var ju fel på porten COM 1, när inte modemet låg kvar trodde dom, så försäljarn satte hit ett nytt, så nu har jag både COM 1 och COM 3, med varsitt modem inkopplat. Har inte tänkt stöka bort från skrivbordet förrän eftersom det blir klart, så det finns mycke kartonger å grejer kring skrivbordet å lite här och var runt kring.

Lessnade på alla spam som kom (minst 15-20 varenda gång man öppna datorn) så tog TELE2 en omgång. Fick rätt på att på deras hemsida fnns möjlighet att ordna saken. Det var bara att logga in där och ändra som man ville ha det. När jag hitta det kryssa jag för att stoppa OCH radera allihop. Kan ju kanske ha försvunnit nåt läsvärt,men det blev lungt efteråt. Det är bara en som slunkit förbi, den spärrades och raderades.
Under den tiden hade jag starka funderingar på TELIA men det gick inte registrera sig på nätet, så till sist skicka jag ett vanligt brev.
I samma veva registrera jag ett Hot Mail konto. Så nu djädran har jag 3 mailadresser, 1 hos varje operatör."

När Rune blir trött på att mixtra och banna över datorn och digitalkameran, så kan han ju ägna sig en stund åt de här små sällskapsdamerna - är de inte söta?


fredag 8 december 2006

Minnen. Kibbutz Maabarot. Israel.

Jag har vistats i Israel under flera perioder, 1968 och under 1970-talet. Israel kändes på den tiden som en plats där jag hörde hemma, där jag ville bo. Det var ett land full av glädje, framtidshopp, optimism och utveckling. Jag har så många minnen och fantastiska upplevelser i Israel. 

Jag arbetade en tid på kibbutz Maabaroth, norr om Nathanya. På kibbutzen plockade vi äpplen, päron och apelsiner. Det var ofta öppna politiska diskussioner med israeler, israelaraberna och bland vänner. Jag fick som samhällsintresserad volontär åka på en konferens som handlade om konflikten israeler/palestinier och jag minns hur optimistiska alla var; en vacker dag kommer israeler och palestinier att kunna leva i fred sida vid sida.  

Jag minns kontakterna med vännerna i Israel - både unga och gamla. Jag fick vänner från världens alla hörn. Underbara minnen. Jag reste runt i Israel med min israeliske pojkvän och ibland med vänner.  Jag minns med glädje de många resorna i Israel. Vi tältade i öknen, på stranden i Eilath eller vid Genesarets sjö. Jag minns Jerusalem, Masada, Döda havet och Haifa. Oförglömliga platser. Israel är för mig fullt med underbara minnen och av personliga upplevelser.

Jag hade under många år långt gångna planer på att bosätta mig i Israel. Jag och min israeliske pojkvän bodde i Sthlm och periodvis i Tel Aviv. Jag hoppades på att få ett arbete som sjuksköterska i Tel Aviv. Studierna i hebreiska, både i Sverige och i Israel, var påbörjade. Men det blev ingen flytt. Oförutsedda händelser kom emellan, som gjorde det omöjligt att realisera planerna.

Men jag minns alla historiska och vackra platser i detta fantastiska brokiga, historiska och intressanta land. Jerusalem - vilken stad! Den gamla staden med sitt myller av affärer, gränder och mitt i alltihopa Klagomuren; denna ursprungliga rest av det gamla templet från Herodes tid. Jag minns den stora blandningen av människor i Jerusalem; palestinier, ortodoxa judar med sina svara kappor och korkskruvar, muslimer, turister och vanliga sekulära israeler trängs tillsammans i denna historiska stad. Dofterna i gamla stan, alla ljud och det vackra språket hebreiskan som återuppstått igen efter ett par tusen år av talande vila. Bara det ett otroligt under i sig. Jerusalem är en stad som måste upplevas.

En oförglömlig plats är staden Safed (fotot) Safed är en mycket gammal stad från medeltiden med många, smala och trånga gator. Safed ligger högt upp på Golanhöjderna i norr med en underbar utsikt över bergen och är en av Israels vackraste städer. Stadens skönhet har inspirerat ett otal konstnärer och hantverkare att bosätta sig där. Safed - en underbar plats.

Israels långa historia är otroligt intressant. På detta lilla område i Mellersta Östern har så mycket hänt över tid. Palestina har en lång historia. Landet har kontrollerats av andra imperier och folk över tid, och dess långa historia har inneburit många omvälvande händelser som inneburit både oerhörda trauman och glädje för människorna i området.

Än är inte Israels historia slut. Än återstår mycket innan det blir en varaktig fred i området. Vi får hoppas att den dagen kommer till sist. 

Ibland känner jag sorg över utvecklingen i Israel. Men numera gör jag som strutsen - sticker huvudet i sanden och vill inte se, inte höra när de politiska konflikterna mellan Israel och palestinierna ibland är för svåra och obegripliga. Jag kan se att Israel har ändrat politisk riktning. En politisk lösning av konflikten mellan judar och palestina-araber ser ut att vara mer avlägsen än någonsin.

Det är några år sedan jag var i Israel senast. Men jag minns med glädje alla underbara upplevelser, alla möten och alla fantastiska människor från min tid i Israel. Minnen, som är som pärlor - vackra, dyrbara pärlor.

                                           Uppdatering. nov 2014.


        DIA-bilder från kibbutz Maabarot 1968. 


                                            Med vänner i kibbutz Allonim i Galileen




    
                              Dagen för hemresan.. Ledsamt.


Uppdatering 2017

Det kom äntligen ett tillfälle för mig att resa tillbaka till Israel, Jerusalem och Tel Aviv    igen. Det är mer än trettio år sedan jag var i Israel senast, och det var med spänd förväntan jag reste tillbaka. 
Så här blev mina intryck från den resan. Inlägget finns här


tisdag 5 december 2006

Ett fönster i Advent

Eget foto: Ett glasfönster från St Vituskatedralen i Prag

Länk om St Vituskatedralen


PS. Kommentarerna till detta fönster har mest handlat om min avsaknad av internetuppkoppling via bredband, ADSL och andra uppkopplingar som de flesta medborgare i Sverige numera har. Tyvärr är denna vanliga uppkoppling inte möjlig för oss , och detta har inneburit hiskeligt höga telefonräkningar för mig (det är mest jag som använder internet) Jag har modem och vanlig uppkoppling via telefonledning.

Tack snälla ni för alla råd och kommentarer!

Jag anser att det är en djup orättvisa att alla inte ska få samma möjlighet till uppkoppling. Vi bredbandslösa får ej heller någon form av rabatt av kommunen eller Telia. All kostnad för internetanvändning får vi betala själva. Och det är dyyyyrt!

Det här innebär att jag måste bli tvungen att begränsa min internet användning. Jag har inte råd! Ingen mer släktforskning via internet, ingen Genline - uhhh vad dyrt! - och absolut inga uppkopplingar till myndigheter och banker. Det känns jättetråkigt att det blivit så, men så är det när man bor "i skogen" och inte får bredband.

tisdag 28 november 2006

Dockorna i Trastevere




Den här bilden är tagen i den gamla stadsdelen Trastevere i Rom en vacker vårdag för några år sedan. Min man och jag flanerade sakta i morgonsolen, när jag plötsligt kände mig iakttagen.... Jag tittade upp och får se ett par dockor som sitter i ett par fönster och tittar ner på oss från det övergivna, gamla huset.

Har dockorna gjort en husockupation? Är det en konstnärlig installation eller har dockorna - enligt en möjlig albansk tradition - en uppgift att "vakta" det gamla, övergivna huset i Rom?





söndag 26 november 2006

Bakdag

Bakdagen blev en riktig otursdag..... ska det jäklas så ska det! Men det var ändå sååå roligt!

Tidig morgon. Min man var uppe i ottan och hjälpte oss att börja göra upp eld i den kalla ugnen. Ugnen hade hunnit kallna under natten trots föreldning dagen innan.

Första problemet: Tyvärr var björkveden lite sur så elden ville inte ta sig riktigt. Vi fick åka iväg och skaffa ny ved. För fin och torr björkved ska det vara! När veden var införskaffad fick vi en fin eld i ugnen så småningom. Det är viktigt att ha en jämnvarm ugn för att brödbaket ska lyckas.

Lite småkallt var det i bagarstugen på morgonkvisten trots att ett element stått på under natten. Men ett par glas varm glögg gjorde susen innan vi började göra "degämnen"! "Degämnen"- det är de små degbullar som ska bli bröd så småningom (se bild).

Andra problemet: Tunnbrödsdegen hade inte jäst tillräckligt! Troligtvis hade degen stått för kallt i vårt garage under natten. Det hade blivit en deg som inte kändes rolig alls att arbeta med. Vi gjorde i alla fall "degämnen" på fyralitersdegen - men degen kändes inte bra....

Det sprack helt vid utkavlingen - degen var "kort", den gick sönder vid hanteringen och snart - efter några misslyckade gräddade brödkakor - insåg vi att det var bara att kassera hela degen. Shit! Vid det laget kände vi oss ganska misslynta, min syster och jag, men vi hoppades på nästa deg! (ursäkta kära syster - du kom med på det enda kort som blev något! Jag vet att du inte ville vara med på den här fotograferingen....;)


Tredje problemet: Min syster hade gjort en egen degvariant på "tjock-kakor". Nyttigt skulle det vara med grahamsmjöl, solrosfrön och andra godsaker. Jo jo! Nog var det grahamsmjöl alltid! MYCKET grahamsmjöl! Degen var stabbig som tjock pizzadeg. Det gick knappt att göra degämnen på - än mindre att kavla ut! Min syster och jag bröt nästan ihop av skratt! Vi skrattade åt eländet så tårarna rann. När vår mamma dök upp så småningom så var det smått kaos i bagarstugan! Inget bröd hade blivit bakat på hela morgonen. Degarna stod och skämdes i baljorna - och vi också.... Men mest skrattade vi så magen ömmade och tårarna rann.

Fjärde problemet: Batterierna i kameran lade av vid tredje kortet, så därför kan jag inte ståta med något fotogalleri av tillställningen. Och lika bra var kanske det - när det nu blev som det blev.....:)

Nåja, den tredje degen då.... Den var bra! Jättebra! Så vi kunde i alla fall avsluta bakdagen med att baka goda "tjock-kakor" av fyra liter deg. Det blev de allra mest underbaraste goda tjockkakor. Med sirap, anis och fänkål. Receptet (jag har fått det av min vän Elin för länge sedan) får ni här - om ni är intresserad:

4 liter mjölk
2 pkt jäst
4 ägg
½ kg margarin
1 flaska brödsirap
ca 2 -3 dl socker
ca 2-3 kg rågsikt
ca 3 kg vetemjöl

salt
anis och fänkål


Som ett bonus så måste jag skriva ner följande lilla berättelse av Nicke Sjödin (från kommentarer under mitt inlägg "Apropå boken om Röån")

"Jag kör också med uttrycken svealändska och götaländska.
För 19 år sedan stod jag utanför en järnvägsstation i södra Sverige och läste på dataskärmarna vart tåg skulle gå - det var Alingsås, Herrljunga, Vänersborg.
Och så Norrland då.
Då tänkte jag mig att en flicka från Herrljunga via en bekantskapsannons i Norrländsk Tidskrift beslutat sig åka till Norrland. Här köper hon biljett.

Till Norrland vill jag fara, herr SJ-konduktör,
för där bor allra kärestan min - en VVS-montör,
jag ser att över Hallsberg klockan arton och tjuett
det går ett tåg, så sälj mig nu till Norrland en biljett,
i Norrland aldrig förr jag haft i kärlek nån affär,
ej ens vatt dit, så ropa ut, herr konduktör, när vi är där,
när jag hör "Nästa Norrland" skall jag med ett glädjetjut
hopplocka mina prylar samt ur tåget störta ut,
och skulle jag ha somnat, vilket knappt är någon skam,
så väck mig då en kvart förrns vi till Norrland kommit fram,
vad då, jag har ju sagt vart jag vill åka - är ni galen,
jag ska ju stiga av i Norrland vet jag - på Centralen. "


Tack Nicke!

lördag 25 november 2006

Shit!

Känns lappen igen? Jag fick parkeringsböter igår utanför en vårdcentral. Tänk om jag hade varit tvungen att ställa mig där - om det hade handlat om liv eller död ?

Hade Securitas brytt sig - nix!

Shit!

fredag 24 november 2006

Tunnbrödsbak


Nu blir det tunnbrödsbak i bagarstugan! Ett "reportage" om det kommer på söndag! Om jag orkar....
Trevlig helg!

onsdag 22 november 2006

Lagledarn..

Apropå boken om Röån fick jag påpassligt ett kåseri av Mats Rosin i VF (Västerbottens folkblad) igår.

Mats Rosin - som för övrigt har rötter till Junsele - skriver i kåseriet om sina hemtrakter i Junsele och om röånsboken som Jerker Sjödin nyligen gett ut. Mats Rosin nämner i kåseriet om Jerkers far Nicke Sjödins underbara dikt "Lagledarn". Som Mats skriver är det en dikt som för alltid finns inristad i svensk fotbollslitteratur:

"Det skrivs mycken hedervärd bygdehistoria i detta land. Men här märks det direkt att en yrkesskribent varit i farten. Det är flykt över framställningen. Men han har inte slarvat med arkivstudierna heller. Och människorna i byn, både nuets och det förgångnas, tecknas verkligen med all respekt, humor och ödmjukhet de förtjänar.

Några av dem läser jag förstås om med särskilt intresse. Jag minns dem ju själv: Hjalmar Eriksson, den myndige s-politikern och möbelhandlaren. Röåns egen Kamprad. Liksom – givetvis – Nisse Johansson, cykelreparatör och legendarisk lagledare. Han som under en match i Helgum till sin från Uppsalastudierna sommarledige centerhalv ropade:

– Lägg straffn du NilsEric, som ha tege studentn!

Att en sån coach numera genom Nicke Sjödins ”Lagledarn” för evigt finns inristad i svensk fotbollslitteratur är verkligen inte mer än rätt."


En bra dag önskar jag alla och läs gärna hela Mats Rosins kåseri. Tack snälla Rune i Lövånger som skickade mig kåseriet! Och TACK Karin som skickade mig "Lagledarn".

Läs och njut!


Lagledarn.

Lagledar va du
bar väskern å läst´n
å remnåla häri keps´n.

Om vi låg ônner
vä 5-0 i halvtid sa du:
»Dä gå fint, pojka.
Vi ta dom«

Sen förlore vi
vä 9-0
å kaste lerbôxern
å benskydda på däg
å lova ti härms´n:
»Aldri mer nan fotboll.«

Men du tänne pipa å sa:
»Näste söndag ha vi Tåsjöa.
Dom ta vi.«

Ende kritiken du hade
va då vi sköt för löst:
«Si hôr han skjut!
Timotejen viks int!«

Men om dä va hårlskôtta
va´nt du sä noga
vart boll´n for:

»Jävla bra skôtt!
Hadd ä dänne gått in
hadd ä vorte mål!«

Lite retfull
kônne du vära,
å en gang skrek du
sä dä hörles
över hålv e Helgum:

»Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student´n!«

Fali sne´n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.

Men bra mycke poänga
skräpa vi ihop
tack vare taktiken
du lärd oss
då dä stog 0-0:
»Spärk en
åt hälvet!«

Hur feck du na pengar
å räck tell?
Int´ fanns nan Bingo
å int´ feck vi na tå kommun.

Lik förbannat
åkt vi buss
bå åt Graninge
å åt Norråker.

Ibland feck bussförarn
spela vänsterytter.

Han va int´ sämst.

Nicke Sjödin

måndag 20 november 2006

En dikt av Inkan....


Medan han vilar på sanden
vänder jag mig långsamt runt
för att se hela horisonten
Landskapet blir mitt
på samma sätt som stranden är vår

Tiden ska komma med tystnad
livet är inte självklart sammanhängande
Jag behöver inte veta något annat
Ändå undrar jag:
kommer det att finnas något mer

Inkan®
( 2002)

Tack Inkan, för alla fina dikter du delar med dig i din blog!

söndag 19 november 2006

Klockargården i Lidgatu. Fam. H.V. Wallin

Fr.vä: Maj Wallin, Kristina Wallin f. Nordahl, Gustaf Wallin, Valle Wallin och Annie Wallin.


Fr.vä: Kristina och Valle Wallin, Gustaf, Annie och Maj Wallin.


Strax söder om Näsåker ligger den gamla byn Lidgatu som är en av Ådals-Lidens äldsta byar. Lidgatu är nämnd första gången 1550 i skatteboken för Ångermanland.

Under senare delen av 1700 och fram mot 1850-talet var tre släkter framträdande i Lidagtu; kända för gott intellekt och konstnärliga anlag. Det var släkterna Lidblom, Lidholm och Lidén av vilka flera ättlingar kom att sätta spår både inom och utanför bygden. Bland de mer kända namnen som härstammar från Lidgatu kan nämnas konstnären och författaren Pelle Molin (genom sin mor Anna Helena Lidblom) och den kände träsnidaren och skalden Zachris Persson (farbror till Anna Helena Lidblom)

En av de gamla gårdarna i Lidgatu hette - och heter fortfarande - Klockargården. På den gården (numera Lidgatu 3:6) bodde för ett halvt sekel min mans morföräldrar Henrik Valentin "Valle" Wallin (1880 - 1956) och hans hustru Kristina Nordahl (1884-1953) De var båda födda i Junsele sn men flyttade efter giftermålet 1907 till Lidgatu i Ådals-Liden.


Henrik Valentin "Valle" Wallin f 1880 och hans hustru Kristina Nordahl f 1884 med yngsta dottern Maria Wallin f 1918 (min svärmor)

 
Familjen kom att bruka ett mindre tegelbruk på gården. Bilden nedan. I tegelbruket användes bland annat en häst som vandrade runt - s.k. "hästvandring". En tegelsten på den tiden kostade 10 öre

Fr.vä: Petrus Westin, Annie Wallin, Valle Wallin, Gustaf Wallin (längst fram), Gustaf Westin (bakom) och Maj Wallin t. hö. 1924

Valle Wallin var även en mycket duktig visdiktare - han skrev bland annat den kända lokala visan "Nämforsens klagan".  Valle och Kristina fick fem barn varav den äldste sonen dog som liten. En av döttrarna blev min svärmor Maria (kallades "Maj"). Det är flickan i den ljusa klänningen på de översta korten. Den andra flickan på korten, Annie, ärvde faderns diktande förmåga. Hon har skrivit många fina dikter och visor genom åren, som hon tidigare gärna framförde i olika lokala framträdanden. "Moster" Annie bor numera i Skåne - hon är inte helt purung men sången inom henne finns fortfarande kvar. Många varma hälsningar till Dig "moster" Annie!


Källor:
Skriften "Lidgatu" av Ann Renström
Paul Lundin, bygdeforskare

Mer om Lidgatu på min blogg:

"Nämforsens klagan"

Tjärbränning i Lidgatu

Kyrkomålaren Pär Andersson

Lidgatu byskola

Tröskning i Lidgatu

Zacharias Westin

"Johan i kroken"

Gamla bilder från Lidgatu

lördag 18 november 2006

Vår vandring upp till Kebnekaise



                                                                                       


Sommaren 2004 gjorde min man och jag en helt fantastisk fjällvandring. Vi är ganska vana fjällvandrare och hade länge planerat att bestiga Kebnekaise (2103 möh), men av flera skäl blev vandringen inte av förrän sommaren 2004. Vädret den 24 juli var underbart vackert; molnfri himmel och ganska varmt. Ett perfekt väder för en bergsbestigning, och vi såg fram emot en fin men ganska tuff vandring upp till toppen av Kebnekaise. Det var tur att jag inte insåg de verkliga svårigheterna innan, då hade jag nog inte gett mig iväg.... När vi hade avverkat ungefär 1/3 av uppstigningen började jag förstå.... Men då ville jag inte backa ur. Hade jag kommit så långt, så ville jag nå toppen!

Denna tur tar vanligtvis mellan 8-12 timmar för tränade personer. Vi var ute och vandrade ett dygn! Min man hade säkert klarat av turen på 10-12 timmar för han är mycket vältränad. Men jag var inte riktigt i den form som krävs för en sådan tuff vandring, det insåg jag ju längre jag vandrade. Vi gick den Västra leden som är längre, och mycket mer konditionskrävande. Den Östra leden är kortare men innehåller bergsklättring och glaciärvandring. Mest för proffs.



                                                                 Utsikt från toppen.

Vandringen blev en tuff utmaning för mig men målet en enorm, fantastisk upplevelse. Känslan av att stå där uppe på Kebnekaises spetsiga sydtopp, se den vidunderliga utsikten av milsvida fjällmassiv nedanför, och veta att man klarat denna tuffa vandring var helt otrolig och obetalbar - jag klarade det!! Att sedan nedklättringen var ännu tuffare, det förstod jag inte riktigt då….

De sista kilometrarna av den ca 2 mil långa vandringen grät och kröp jag på mina knän... Jag blev helt stum i benen. Jag nockades rejält av fysisk utmattning; jag gick som "Krister" i buskis-revyn - jag flaxade med armar och ben. Mitt i natten lade vi oss på marken några kilometer från fjällhotellet och jag somnade direkt av ren utmattning. Jag orkade inte gå eller snarare krypa vidare! Så småningom, efter ett par timmars vila på marken, lyckades jag slutligen ta mig tillbaka till fjällhotellet. Då var klockan 4 på morgonen..

Vi sov några timmar, innan vi morgonen efter tog helikoptern ner till Nikkaloukta och hyrde en stuga på den fina turistanläggningen där. Middagen den dagen bestod av fjällröding och en flaska gott vin och jag kan tala om att det smakade ljuvligt, helt underbart gott!!

Trots alla mödor..... vandringen till Kebnekaise blev ett minne för livet. Ett underbart, ljuvligt minne.

Nästan lycka....

Fler bilder från vandringen upp till Kebnekaise finns på min hemsida HÄR.




torsdag 16 november 2006

Rå 3:31 Fam. Erik August Eriksson (1880-1971)





Min svärfar har nyligen flyttat till ett äldreboende, och vi har haft anledning att städa upp, plocka lite i lådor och rensa i förråd och skåp. Bland mycket annat hittade jag dessa gamla kort. Det är min svärfars familj och hem i Rå någon gång i början av 1930-talet.

Den unge pojken är min svärfar Tage och bredvid honom står hans systrar Anna och Anny bredvid fadern Erik August Eriksson (1880-1971). August Erikssons pappa Erik Olof Persson flyttade med sin familj till gården i Rå 1893 strax innan han och hans äldste son emigrerade till Amerika. Erik Olof Persson kom tillbaka till sin familj, men den äldste sonen stannade kvar "over there". Sonen i Amerika försvann några år senare och ingen vet vad som hände honom.

Den andre sonen August Eriksson tog över gården i Rå. August Eriksson hade gift sig 1911 med Hulda Nikolina Lidfors (1885-1926) men förlorade sin hustru i bröstcancer när den unge pojken på bilderna - min svärfar - bara var fem år. August gifte aldrig om sig utan han tog ensam ansvar för de fyra barnen. Det blev ett hårt och slitsamt liv. Den äldsta dottern Astrid dog 1930 i hjärnhinneinflammation och en annan av döttrarna var sjuklig.

August bodde kvar i sitt hem tills han dog. Då hade sonen Tage tagit över gården, gift sig och fått egna barn. Farfar August blev sina barnbarns bästa vän. Han täljde trähästar och en träyxa så att barnbarnen kunde hjälpa farfar att klyva ved. August lärde sonsonen att cykla, han berättade om gamla tider och en dag i veckan fick barnbarnen en slant att gå och köpa godis för. Farfar August var mycket, mycket snäll. En dag vid nära 91 års ålder ramlade farfar ihop. Sonsonen - som senare blev min man - bar ut farfar till en taxi, som körde honom till sjukhuset. Farfar August kom inte hem mera.

Idag står huset tomt. Svärfar flyttade för ett par veckor sedan. En familjeepok är över på Rå 3:31. (Husen ser lite annorlunda ut idag än på kortet)

söndag 12 november 2006

Boken om Röån

En ny bok har sett dagens ljus; "Röåborna" av Jerker Sjödin. Jerker Sjödin är Nicke Sjödins pojk´ och han skriver lika bra som far sin. Boken om Röån är en bok om Nicke och Jerkers hemby Röån - en by som ligger mellan Junsele och Näsåker. Det är bara en älv - Ångermanälven - och en järnväg som skiljer byarna åt.

Det är en vidunderligt bra bok. Det är en bok om byns 250-åriga historia men fram för allt om människorna i byn från förr och nu. Boken är skriven som en tidsresa genom seklerna med utgångspunkt efter en tongivande röåbo från fyra epoker och med en inkluderande släkthistoria. Människorna i Röån har berättat vad de hört och minns under de många berättarkvällar som anordnats i Röån under lång tid. Det är en släkthistoria som blivit en bys historia. En fantastisk historia.

Många gamla och nya bilder finns med i boken. Och inte minst får ett antal av Nicke Sjödins underfundiga dikter på dialekt plats i boken. En del av dem är purfärska. Som den här dikten nedan.

Tack Jerker och alla andra medverkande i boken för en underbar, fantastisk bok! Och grattis alla röåbor - vilken skatt ni fått!


Länkar:
Boken om Röån
Röåns hemsida
Nickes blog


Vilocipe´n

Nog hadd´n rätt namn
´n dänn oppfinningen.

Vilocipe´n.

För man feck ju vile
mensch man
färles.

Vi hadd ju hanngått
för jämnan.

Men nu kônne man
sitte
å gå
samtidigt.

Dä vart jussom
rent bekvämt
å ta säg
nastäns.

Då pakethållarn komme
kônne man
skära fässlern
tå rôggsäcken.

Av Nicke Sjödin


onsdag 8 november 2006

Skrota försvaret

I gårdagens Aftonbladet fanns en mycket bra debattartikel av Birger Schlaug, som jag inte kan låta bli att citera. Det är huvudet på spiken om man säger så....

Birger Schlaug:

"Militären är inkompetent och 40 miljarder kan användas mycket bättre.

Militären ska inte längre att vakta sina egna regementen. Den ska ersättas av vaktbolag.
Skälet är att den svenska militären inte anses tillräckligt utbildad för att klara jobbet.
Jobbet i kuren är ju hårt. Det vet jag som gjorde vad jag kunde för att smita på bondpermis. Det vet alla som läst 91:an.


Nu uppkommer emellertid den stora frågan: Om man inte klarar av att vakta sina egna regementen, kan man då klara av att vakta något annat? Sverige till exempel. Eller någon FN-stationering i främmande land.

Skulle knappast tro det.

Vi lägger ner drygt 40 miljarder kronor årligen på det militära försvaret. Det är fruktansvärt massa pengar. Till vilken nytta? Ingen alls, vågar jag hävda. Pengarna skulle kunna göra hundrafalt större nytta för fred och säkerhet om de användes på annat sätt.

Militären är i dag inte till för att försvara Sverige. Militären duger inte till det. Det har den, om sanningen ska fram, inte gjort på många, många år. Militären har länge varit en dyrbar fernissa, en nostalgitripp för män som inte blivit vuxna.


Inkompetens är väl det ord man närmast förknippar med militär verksamhet. Det skulle ha krävts betydligt större resurser – både ekonomiskt och intellektuellt – om man menat allvar med att försvara landet. Snarare är det väl så att den svenska militärmakten har ställt till mer jävelskap för vårt land än den avvärjt."

"Det är bra att militärmakten har förstått att den inte ens duger till att bemanna vaktkurerna. Man har gått före och ersatt sig själv med civil personal. Det är bara att fortsätta. Över hela linjen. Till fromma för fred och säkerhet, demokrati och utveckling."

Hmmm... så sant som det är skrivet....

Hela debattartikeln är värd att läsas.

måndag 6 november 2006

Jag blir så trött....

Ibland blir jag så trött, så trött..... på de tjänstemän/kvinnor som har till uppgift att hjälpa till och ordna för den vård och omsorg som kommunen tillhandahåller.

Det senaste året har vi haft anledning att be kommunen om hjälp för att mina föräldrar och svärfar ska få den hjälp och vård de behöver för att klara en så värdig och normal vardag som möjligt. Men det gäller att stångas - och stångas hårt - för att få tjänstekvinnorna att förstå den krassa verklighet som finns bakom de "nödrop", som vi anhöriga ideligen försöker berätta för dem om.

För tjänstekvinnorna - för oftast är det kvinnor - lever i en helt annan verklighet än den vi anhöriga lever i. De använder dessutom ett språkbruk - ett byråkratiskt känslolöst språk som gör att man baxnar - språket blir ofta ett maktmissbruk i sig. Tjänstemännen (kvinnorna) har ofta ett inkompetent och empatilöst sätt att bemöta vårdtagare, anhöriga och personal som gör att man blir stum av upprördhet och förvåning. I vår kommun finns många sådana tjänstemän.

Jag blir så trött...

"Vi kan aldrig ge avslag på något med hänvisning till att hemtjänsten inte har tid utan verkställigheten skall lösa dessa problem."

Suck... vem är "verkställigheten"? Honom/henne vill jag tala med! Kom ner på jorden fru tjänsteman - och lär dig hur verkligheten bakom SOL fungerar. Du har mycket att lära. Om du kan....

fredag 3 november 2006

November

Akvarell av Laila Wikström


November

Bara att kliva över
älska och tända ett ljus
bara att le åt
förtjänar inget bättre.

Ulla Ekh

onsdag 1 november 2006

Vänskap

Det här är min pappa och Zacke. Zacke är min systers lilla Bichon frisé hanne - och är den finaste och ulligaste lilla hund man kan tänka sig. Pappa och Zacke har blivit de allra bästa vänner. Pappa - som lever i dimmornas värld sedan många år - blir så lycklig när Zacke kommer på besök. Zacke lägger sig så fort han kommer i pappas säng eller i knät, och pappa känner genast att det är hans vän Zacke som kommer på besök. Zacke viker inte från pappas sida när de är tillsammans och det är så rörande att se hur mycket de tycker om varandra.

Pappa ligger på sjukhus nu. Han drabbades av en stroke för ett par dagar sedan och vi tror inte att han kommer hem mera. Zacke förstår inte vad som har hänt hans vän - han hoppar ofta upp i pappas säng för att se om pappa finns där. Om vi fick skulle vi ta med Zacke till sjukhuset, men jag vet att det inte är möjligt, tyvärr. Zacke saknar sin vän.

söndag 29 oktober 2006

Hallå världen!

Efter nära tre dygn utan ström, vatten och telefon (tidvis) har vi åter fått kontakt med omvärlden! Det känns UNDERBART! Det stora snöovädret över södra Norrland i fredags gjorde att vi helt snöade inne i vår lilla avsides belägna skogsby. Träden knäcktes som stickor av den tunga snön och blåsten. Elledningarna rasade och vägen blockerades av tunga träd som inte kunde stå emot trycket därför att marken var ofrusen. Min man fick åka och såga ner ett par trän som fallit över vägen, när jag var på hemväg i fredags. Och en halv meter snö har ramlat ner från skyn.

Vedspisen kom till nytta igen, vi har lagat mat på spritköket, ett bensindrivet elverk har hjälpligt klarat värmepumparna i huset och snö har smälts till vatten tills vi fick möjlighet att åka och hämta vatten. Fotogenlampan kom till heders igen och ljusen plockades fram. Innehållet i frysboxarna fick flyttas till svärfar och en del har kunnat förvaras utomhus eftersom kylan slog till igår. - 15 grader.

Men ikväll lyser det åter i huset! Kyl och frys fungerar igen. Vi kan se nyheterna på TV - har det hänt nå´t där ute? Sitter regeringen kvar....? :)

Och datorn fungerar åter. 46 mail i mailboxen ; jag har kontakt med världen igen!! :)
Härligt.

För övrigt refererar jag till Nickes blog!

onsdag 25 oktober 2006

Molière och Bagdad café

Häromkvällen hade vi nöjet att se "Den girige" av Molière; en uppsättning med bla Sven-Åke Gustafsson och Lasse Brandeby. Sven-Åke Gustafsson gjorde en formidal roll av Harpagon, en av Molières bisarra gestalter; en gammal, sjuk, orolig och naiv man som är besatt av pengar. Harpagon gör allt för att bevara och utöka sin rikedom samtidigt som han försöker styra hela familjens kärleksliv. Allt utspelar sig som en underbar och rolig komedi av en av mina favoriter - komediförfattaren och skådespelaren Molière (1622-1673). Den första gången jag såg Molirère var sommaren 1969 under min tid i Paris. Jag och min kamrat såg en uteföreställning av "Den inbillade sjuke" av Molière. Trots att min franska var bristfällig blev teatern ändå en skön upplevelse för mig. Bra komedi och teater håller alltid - även om den är från 1600-talet.

Igår ringde en god vän som jag inte träffat och haft kontakt med på mycket lång tid. Det blev ett mycket trevligt samtal om och med många minnen från den tid vi arbetade tillsammans på 70-talet: "Minns du midsommarnatten när vi jobbade tillsammans?" Vi påminde varandra om diskussionerna, de många skratten och vi mindes hur den ljusa midsommarnatten gick över till dag i köket på avd 10 på St Eriks sjukhus. Nån gång på 70-talet, tror jag det var.

Min vän som ringde påminde mig också: "Minns du filmen Bagdad café, som du tyckte så mycket om?" Det var en film som vi båda tyckte om. Om jag minns! Jag minns när jag hörde ledmotivet ur filmen på radion tidigt en morgon - och blev så förtjust i låten så jag genast ringde upp Sveriges radio för att få veta vad låten hette. SR kunde inte svara eftersom ingen visste vad "Bagdad café" var. Varken filmen eller låten ur filmen hade kommit till Sverige ännu, och den skiva som SR fått var en promotionskiva. Så småningom kom filmen och jag fick tillfälle att se filmen och köpa EP-skivan (som det hette på den tiden) med ledmotivet ur filmen "Calling you". Låten sjöngs av Celin Dione. Bagdad Café blev en av de sällsynta filmer som lyckades bli en storsuccé helt av egen kraft. I Sverige hade den premiär på en enda, sliten biograf i Stockholm. Ingen trodde på den. Men snart tog publiken filmen till sina hjärtan och den bara växte och växte. Filmen har blivit en kultfilm. Jag har inte haft tillfälle att se filmen efter 1987 när den kom, men jag hoppas få se den snart igen. Helst på biograf - det är där jag vill se filmer. EP-skivan med "Calling you" ligger nånstans i källaren....

Ett annat Bagdad café som jag gärna skulle vilja besöka....

söndag 22 oktober 2006

En skadad - eller berusad? - sidensvans

Oj, vad gör man med en skadad fågel? Jag hoppade högt nyss när det small till på köksfönstret. När jag tittar ut så ligger en fågel och kippar efter andan i snöblasket utanför bron. Fågeln lever och ser inte ut att vara synligt skadad, jag känner att hjärtat tickar och den tittar dimmigt på mig. Jag har just lagt fågeln mjukt på en kudde under tak och hoppas att den ska kvickna till snart.

Hoppas det!

P.S. Ett par timmar senare. Sidensvansen kvicknade till och flög iväg!

Var sidensvansen berusad? (Tack Peter för länken!)

lördag 21 oktober 2006

Den gamla vedboden

Gustaf Fängström (1909-1996) Fängsjö.


Varje sommar skulle veden huggas, klyvas och kastas in i vedboden. Det var ett ansträngande men nödvändigt arbete som både Gustaf och Oskar hjälptes åt med. Annars hade Gustaf och Oskar en strikt uppdelning på vad som skulle göras i deras gemensamma hushåll på gården. Efter att systern Anna blev sjuk och var tvungen att flytta från gården, tog Oskar hand om de "kvinnliga" sysslorna med att mjölka korna, separera mjölken, laga maten, diska och städa. Gustaf fortsatte att sköta de "manliga" göromålen som att sätta potatisen och hugga ved. Sysslorna sköttes med noggrann ordning och reda; allt skulle vara som det alltid hade varit.

Det kändes ibland som livet stod stilla hos Gustaf och Oskar. Ingenting förändrades och vi trodde ibland att det skulle förbli så år efter år... Men en dag var Gustaf och Oskar borta. Gården såldes till utomstående människor, förändrades och byggdes om. Potatislandet såddes igen, sommarladan rasade och Oskars vänner - älgarna - återvände till skogen.

 Och även den gamla vedboden har rasat....

Gardiner



Igår - som blev en riktig innedag - satte jag mig vid vävstolen och vävde ett par timmar på de 13, 5 meter långa linnegardiner som jag hållit på med i flera år. Tiden och lusten har inte räckt till för att väva de här gardinerna färdigt. Det är flera meter kvar på varpen och jag har egentligen tappat intresset för den här väven, men om jag väver ett par dm varje dag så kanske gardinerna blir färdiga i år?

Hoppas kan man ju alltid....

fredag 20 oktober 2006

Årets första snö....

I natt kom årets första snö. Är det någon som tycker det ser mysigt ut...?
Suck....

Länk: Count Your Garden....

torsdag 19 oktober 2006

Separatorn

Oskar Fängström och separatorn till vä.

Oskar hade en gammal mjölkseparator. Varje dag tog han bort handduken från separatorn - för när korna hade mjölkats så skulle mjölken separeras. Oskar drog veven sakta, sakta och jag kan ännu höra det sjungande ljudet när mjölken separeras till grädde och "blåmjölk". I det ena röret kom grädden och ur det andra "blåmjölken" - "blåmjölk" är den mjölk som blev kvar när det "göttaste", dvs grädden, separerats. Grädden var tjock och kraftig och den användes oftast till att göra kärnsmör. Ibland gav Oskar bort en kanna grädde till en sommarboende i byn - det var en uppskattad gåva, något som man inte fick varje dag.

Efter att mjölken separerats hade Oskar mycket disk. Jag kan ännu minnas alla skivor och tallrikar i separatorn som skulle diskas - allt lade han upp efteråt i prydlig ordning på diskbänken för att torka. Varje dag samma procedur - att han orkade! Men Oskar klagade aldrig.

En dag sa Oskar att "nu är det slut på hela systemet" - och då menade han inte separatorn utan "systemet" på sin utslitna kropp. Och han hade rätt - bara några månader senare dog Oskar, 81 år gammal. Oskars gamla separator står nu i vår bod i sommarstugan - vi hann rädda den ur containern av inventarier som ingen ville ha.

Separatorn blir nog kvar i boden. Oskars separator.

Fotnot: Oskar Fängström (1907-1988) bodde på hemstället i Fängsjö Näsåker.



En dikt av Nicke Sjödin (på ångermanländska):

Separatorn.

Då man stog å bôcke å drog
å hadd fott opp farta
sä dä slute bjäller
å dä sprute lågomt här i blåmjålkpipa
å pire å rann 'n jämn en stråle
häri gräddpipa
då var e som dä skull vära
å syntes int na märkvärdit.

Men då man skulle ävles å diske fanskape
då vart man var bå ett som anne.

Storskåla ommapå å sil'n geck väl bra.
Men sen.
Skåla vä'n dänn klompen häri,
pipern
å kula vä högvis vä tratta.
Onn å fo opp
- fast man hadd'n särskilt 'n mejsel -
översttratt'n va olik dom annrern.

Diskbänken vart full i grejer
som låg å blanke å såg oppkäfti ut
sen man hadd gnôgge
å bôrste
å gnidd.

Två gang om dan gatt man gära ä dänne,
å like mang e gang
gatt man sätt ihop en.

Ändå
va oseparäremjålka
goest.

Av Nicke Sjödin

tisdag 17 oktober 2006

Den gamla skänken..

Skänken hos Gustaf o Oskar.

Den här gamla skänken har berörts av många händer. Skänken snickrades av Gustaf och Oskars pappa Karl-August när han och hans hustru Lisa gifte sig 1892, och därefter har den stått på samma ställe i köket. 17 barn föddes i stugan. Gustaf och Oskar blev de som stannade kvar i stugan. De blev s.k. "gammpojkar"...

Inne i skänken stod kaffekopparna - ett par stycken av dem användes dagligen av Gustaf och Oskar. Gustaf brydde sig inte alltid om att diska sin kopp. Han ställde tillbaka den på skänken för att en stund senare hämta den för en ny kopp kaffe..

Man kände sig alltid välkommen hos Gustaf och Oskar. Kaffepannan stod alltid på om någon skulle titta in. Kaffekoppen fick man själv hämta i skänken. Ibland, när Oskar ville bjuda till lite extra, kom det stora brödfatet fram från skafferiet. Brödfatet var fullt av "köpebröd" och då blev det kalas med riktig, äkta grädde från källaren. Var Gustaf på riktigt gott humör gick han upp på vinden och tog ner körsbärvinet och bjöd på. En liten skvätt blev det till var och en i en kaffekopp. Sött och sliskigt var det men oj så festligt det blev! :)

Köksbordet stod mitt på golvet - det var ett stort fällbord som också hade tillverkats av Gustafs och Oskars pappa när det begav sig. I ena hörnet av köket stod en stor våningssäng med en fördragen sänggardin - i den övre sängen låg Gustaf och i den undre låg Oskar. I var sin säng hängde ett gevär på väggen - det var den livförsäkring Gustaf och Oskar ville ha om något skulle hända. Fast jag tror inte att någon av dem skulle göra en fluga för när - gevären fanns där ändå för att Gustaf och Oskar skulle känna sig trygga i stugan.

Intill fönstret stod en liten soffa. En barnsoffa. I soffan hade alla syskonen legat ett efter ett när de var riktigt små, men numera användes soffan av Gustaf när han behövde vila sig. Gustaf låg som en fällkniv på det lilla sofflocket, men det tycktes inte bekomma honom så mycket. Han såg ut att må så gott där han låg med det ena benet över det andra.

Oskar satt oftast på en köksstol och vilade. Ibland somnade Oskar i stolen, men han vaknade genast när någon kom i dörren. Jag tror inte att Oskar någonsin lade sig att vila på dagen - han satt på stolen och tittade ut över sjön eller på fåglarna ute på gården. En hel vinter fick Gustaf och Oskar sällskap av ett par älgar på gården. Oskar berättade gärna om "sina" älgar som nästan blev deras vänner den där kalla vintern.

I ena hörnet av köket stod en liten batteridriven svart/vit TV. Det var dålig mottagning i byn så mestadels fick Oskar bara in en kanal som dessutom gav en snöig bild. Men nyheterna var viktigt. Ibland lyckades Oskar få in en ishockeymatch i rutan - det gillade han!

Tre dagar i veckan kom postbilen med post och varor som Oskar beställt på ICA i byn. Då fick Gustaf och Oskar "Nya Norrland" som tidningen hette på den tiden. Tidningen var viktig - i den kunde man följa med vad som hände i bygden och världen. Speciellt Oskar bekymrade sig ibland över hur konstigt allt hade blivit - ingenting var sig likt som förr, tyckte han.

Brevbäraren som körde postbilen tog sig gärna tid att prata en stund, medan hon drack kaffe ur en kopp... som hon hämtat i skänken. 

Fotnot: Gustaf och Oskar hette Fängström och bodde kvar i sitt föräldrahem i Fängsjö hela sitt liv.

måndag 16 oktober 2006

Gustafs sista potatis....

Gustaf Fängström Fängsjö

Jag har så många minnen av Gustaf och Oskar. Ibland trodde jag att de skulle finnas där i sin stuga för alltid, men så blev det förstås inte..

De är båda borta nu sedan många år, men huset, åkrarna och potatislandet finns kvar. Jag tänker ibland på Oskar och Gustaf i Fängsjö - trivsamma tankar..

Sista sommaren Gustaf bodde hemma på gården gjorde han precis som vanligt. Potatisen sattes och givetvis skulle potatisen "alas" efter några veckor, så att jorden fick luft och kraft att ge nya potatisar. Så hade Gustaf gjort under alla sina 80 år, och givetvis kunde man inte förändra den saken trots att krafterna minskat och brodern Oskar inte längre bodde på gården. Oskar låg nämligen på sjukhus - men kanske, kanske skulle han komma hem igen?

Gustaf vårdade sitt potatisland hela sommaren. När hösten kom var Oskar död, och potatisen blev liggande orörd i potatiskällaren. Gustaf var tvungen att flytta - för ensam kunde han inte bo i den lilla stugan hela vintern. Gustaf kom aldrig tillbaka hem och kanske ruttnade potatisen i källaren.

Men Gustaf hade i alla fall satt potatisen i jorden. Som han alltid gjort..

Det blev Gustafs sista potatis.

Fotnot: Gustaf och Oskar hette Fängström och de bodde på hemstället i Fängsjö, Näsåker.

torsdag 12 oktober 2006

Vattlingon

Lånad bild.

Igår var det dags att göra vattlingon igen. Det är en tradition som har funnits i generationer i min familj och i många andra hem i Norrland. Min man hade plockat ett par liter fina lingon och jag fyllde två flaskor med de största och finaste lingonen. Flaskorna fylldes till brädden med vatten och jag förvarar dem sedan på ett svalt ställe till jul då det är dags att ta fram dem. Vi har möjlighet att ha flaskorna i en jordkällare men kylskåp går lika bra. De sura lingonen är klara att serveras till jul, och höstens röda bär har då blivit en underbart god norrländsk julefterrätt som serveras tillsammans med socker och vispad grädde.

Fortfarande har vi fint höstväder. Vi har ännu inte haft några köldgrader så naturen står fortfarande vacker med sina underbara höstfärger. Lite regn och dimma har vi haft men så länge vi inte har kyla och snö så är jag glad.

Älgjakten går in på sista versen idag. Det är ovanligt lite älg i skogen och jägarna är oroliga för att älgstammen håller på att utrotas. Skogsbolagen har i många år haft en alldeles för stor tilldelning för avskjutning och det ser ut att ha inneburit en allför kraftig reducering av älgarna. Oroande. Igår sköts i alla fall en björn i närheten - men även björnen har varit mera osynlig än vanligt i år.

På lördag börjar kursen i lokalhistoria. Vi ska hålla till på Landsarkivet i Härnösand och jag ser fram emot att lära mig mera om lokalhistorisk vetenskap- och författarskap. Kul!

lördag 7 oktober 2006

En ny bok

Jag har fått en ny, underbar bok i min hand! En bok som är skriven av arkitekt Ann Renström. Hon har tidigare skrivit ett flertal skrifter om skogsbyar i Sollefteå kommun och om ångermanländsk byggnadstradition. Och i dagarna har boken "Skogsbyar" kommit ut - en bok som jag verkligen vill rekommendera till alla som är intresserad av den svenska bygdehistorien.

Alltsedan Gustav Vasas tid lockades nybyggare till skogen för att förvandla den karga marken till åker. Överallt i skogarna växte nybyggen och skogsbyar upp. Det var mycket slit och ofta en stor fattigdom i dessa "fjällbyar", men skogsbyarna var naturliga och nödvändiga bostadsorter för alla dem som hade skogsarbetet som sin försörjning. Ann Renström har i början av boken skrivit en bra historik om varför skogen befolkades och skogsbyar skapades.

En vacker dag var skogsbyarnas blomstringstid över och flyttströmmen började gå till större samhällen och städer. Kvar fanns de avfolkade skogsbyarna och med tiden har många av skogsbyarna blivit smått exotiska på grund av sin speciella historia och skönhet. Skogsbyarna har nära till tystnaden, bäckarna, skogarna och sjöarna, och det är lätt att bli förälskad i de tysta torpen och åkerlapparna mitt ute på skogen.

I en del av byarna bor människor fortfarande kvar. Det är några av dem som Ann Renström har träffat och dokumenterat i denna bok. Boken har många vackra bilder och fantastiska berättelser av människor hon träffat - människor som fortfarande bor kvar i skogsbyarna. De har med egna ord fått berätta och alla har en personlig berättelse om hur livet var förr och idag.

Många av de människor som är dokumenterade i boken känner jag personligen genom mitt arbete som distriktssköterska i Edsele och Ramsele. Det var alltid en upplevelse att komma till dessa vackra utbyar och de människor som bodde kvar i sina gamla hem. Gästfriheten och berättarglädjen var stor, och det är med stor, varm glädje jag minns alla dessa möten och vackra byar i skogen.

Det känns som att träffa människorna och skogsbyarna på nytt igen i Ann Renströms bok. Ett roligt och igenkännande möte. Det är en bok jag kommer att läsa många gånger!

Boken säljs bland annat av SVAR


fredag 6 oktober 2006

Nya höstbilder

Jag har fått trattkantareller av Martin! På bild- så att jag inte ska glömma hur de ser ut.... Det blev inga trattisar för mig i år tyvärr, men de här duger gott! Tack Martin!

Pssss. ...Vad heter den andra svampen på bilden, Martin.....?



"Man kan ana att de röda färgerna är på gång i träden
framme på gården. Huset skymtar i slutet av allén. Det
är lönnar av olika slag som syns där till vänster. Men
vi har bara haft två nätter hitintills med temperatur
under 10 grader så träden vet nog knappt att det är höst bortsett från ljuset som försvinner
."

Så skriver Evy från Järpås. Evy, som bor så här vackert.


En röd blomma till vännen Inkan!

onsdag 4 oktober 2006

Konst på Österåsen och Joana....

En kväll i konstens tecken på Österåsen. Konstföreningen i Sollefteå hade en uppskattad afton igår på Österåsens hälsohem. Intressanta föreläsningar bl.a. av kulturintendenten i Sollefteå kommun - Jan Molander. Det kändes underbart att vandra runt igen i detta vackra kulturhus.

Den fantastiska konstsamling som Österåsen äger är en ständig källa till glädje och beundran.





Igår blev också en dag med underbar musik. Thomas skickade mig en CD-inspelning med Joana Amendoeira från en av hennes konserter - och Joana uppfyllde mitt hem med skön och njutbar fadosång! Tack snälla Thomas - det var helt underbart!

Lyckliga ni som har tillfälle att höra Joana "live" igen i Kristianstad och annorstädes i höst! Gå och lyssna - jag lovar att det blir en underbar konsert.

tisdag 3 oktober 2006

Pelle Molin och Molière.....

Åter till Pelle Molin....
Här vid utloppet av Nämforsen satt Pelle troligtvis många gånger och målade. Säkert satt han där även lika regniga dagar som när kortet togs häromdagen.

Jag hittade en bra länk på en början till biografi om Pelle Molin, skriven av Carl-Henrik Berg, som jag tycker är värd att läsas.

För övrigt ser jag fram emot att gå och se teater av en helt annan karaktär. Den franske skådepelaren och dramatikern Molières (1694-1752) ständigt aktuella komedi "Den girige" turnerar just nu i Sverige. Molière har alltid varit en stor favorit och om ett par veckor får jag nöjet att se en uppsättning med bl.a. Sven-Åke Gustafsson och Lasse Brandeby i rollerna.

Så här står det i programmet:

"Den snåle Harpagon är högst intresserad av pengar och unga kvinnor med stor hemgift, någon som yttrar sig i att han försöker styra hela sin familjs kärleksliv samtidigt som han gör allt för att bevara och utöka sin rikedom. Det slutar inte som han har planerat...Det handlar om snålhet, svärmeri och storslagna planer. Den girige är en komedi som alltid är aktuell.

Sven-Åke Gustavsson, Lasse Brandeby, Dag Malmberg och ytterligare fem skådespelare deltar i denna intrigfyllda och dråpliga Molièreuppsättning.
Vem får vem egentligen? Och hur krånglig är vägen dit? Det blir en rolig färd med såväl kärleksplågor som listiga vändningar".


Den här årstiden behövs skrattet mer än någonsin - och en komedi av Molière känns aldrig fel....

söndag 1 oktober 2006

Hängbjörken



Ett vackert kort av Evy.
Hon skriver:

"Kvällshimlen bakom hängbjörken tog jag igår kväll
efter ett häftigt åskväder......"


Tack Evy - du tar fantastiska bilder!

Oktober


Regn och sol
storm och is
allting på en gång
medan vintern väntar.

Ulla Ekh

lördag 30 september 2006

Vacker svamp



Vad är detta? Jag hittade dessa nästan självlysande, orangefärgade små svampar på en skogsväg. En riktig färgklick mitt bland allt grus.