måndag 16 oktober 2006

Gustafs sista potatis....

Gustaf Fängström Fängsjö

Jag har så många minnen av Gustaf och Oskar. Ibland trodde jag att de skulle finnas där i sin stuga för alltid, men så blev det förstås inte..

De är båda borta nu sedan många år, men huset, åkrarna och potatislandet finns kvar. Jag tänker ibland på Oskar och Gustaf i Fängsjö - trivsamma tankar..

Sista sommaren Gustaf bodde hemma på gården gjorde han precis som vanligt. Potatisen sattes och givetvis skulle potatisen "alas" efter några veckor, så att jorden fick luft och kraft att ge nya potatisar. Så hade Gustaf gjort under alla sina 80 år, och givetvis kunde man inte förändra den saken trots att krafterna minskat och brodern Oskar inte längre bodde på gården. Oskar låg nämligen på sjukhus - men kanske, kanske skulle han komma hem igen?

Gustaf vårdade sitt potatisland hela sommaren. När hösten kom var Oskar död, och potatisen blev liggande orörd i potatiskällaren. Gustaf var tvungen att flytta - för ensam kunde han inte bo i den lilla stugan hela vintern. Gustaf kom aldrig tillbaka hem och kanske ruttnade potatisen i källaren.

Men Gustaf hade i alla fall satt potatisen i jorden. Som han alltid gjort..

Det blev Gustafs sista potatis.

Fotnot: Gustaf och Oskar hette Fängström och de bodde på hemstället i Fängsjö, Näsåker.

13 kommentarer:

Inkan sa...

Det finns något så rörande och kärleksfullt i din berättelse om bröderna. Och potatisen som blev kvar. Potatisen som var basen i deras livsföring.
Man blir berörd.

smulan sa...

Inkan! Potatisen, de två korna som gav mjölk, smör och grädde, fisk från sjön och lite älgkött var länge basen i brödernas kost. De var sparsamma och arbetssamma, tystlåtna och oerhört gästvänliga och generösa. De var våra vänner sedan barndomen - och jag minns dem med stor värme.

Martin Bergman sa...

Smulan,
potatis och vattlingon - vad mer kan man begära. Inte tycker jag att det verkar "skrivtorka". Jag blir i alla fall positivt berörd av ditt skrivande. Jag har satt potatis alla år jag haft möjlighet. Det här året provade jag en ny sort, nämligen Fransk mandelpotatis. Den blev stor, rund och gul innanför skalet. Ja, just det rund, inte avlång och böjd som den svenska traditionella, som för övrigt blir allra bäst i Tåsjö.
Mvh Martin B

smulan sa...

Martin! Fransk mandelpotatis har jag inte hört talas om tidigare! Vi har tidigare satt potatis i alla år på min mans hemställe - men i år fick vi avstå pga tidsbrist. Men nästa år hoppas jag det blir av igen! Ingen potatis är så god som den eget odlade!

Anonym sa...

Hej Smulan

Vad vackert du skrev om morfars bröder. Och jag är så väldigt glad att jag fick träffa dem då jag gjorde.
Potatis odlar jag varje år i en egen liten täppa. Trots att vi på gården har 10ha odling. Just känslan att peta ner en och en potatis i varm jord, kupa dem ett antal gånger och sedan få skörda, det är en så positiv känsla att jag aldrig kommer att lägga av den odlingen. Och så löken förstås.... :-D
På onsdag åker jag norrut för att hälsa på mina föräldrar. Tyvärr är tiden för kort för en avstickare till Fängsjö.

Ha en fortsatt skön dag önskar Evy

bibi sa...

Spännande läsning, som får mig att associera till Torgny Lindgrens: "Hummelhonung". Har du läst den? Väv ihop dina släkthistorier och skriv en bok...........

smulan sa...

Evy! Önskar dig en lycksam resa!
Vad tyckte du om boken "Skogsbyar"?

Hälsningar Anita

smulan sa...

Bibi!
Faktum är att jag har inte läst "Hummelhonung".... Jag ska genast gå och låna den på biblioteket.

Hälsningar/Smulan

Anonym sa...

Oj Smulan

Jag har ju inte fått boken än :-( Men jag har fått en följesedel?? De har lite besynnerliga rutiner där uppe i Ramsele.

Evy

Anonym sa...

Hej igen

NU har jag fått boken. Den är väldigt vacker, men tyvärr stör det mig väldigt när någon ger ut en så påkostad bok, och sedan inte korrekturläser ordentligt. Sakfel och slarvfel är nog bland det värsta jag vet :-( Men bilderna var underbara :-D

Nu är jag på väg norrut.

Hälsningar från Evy

smulan sa...

Evy! Vad är det som är fel? Är det något i din mosters berättelse, så kanske du ska skylla på henne....

Go´tur!
Anita

AMber sa...

Oj, vilken fin text. Varm, ömsint och aningen sorgsen. Jag grät en skvätt.

smulan sa...

Tack Amber! Texten kanske blev lite mer sorgsen än nödvändigt....:)