söndag 19 juni 2022

Mötet med en björn


För ett par dagar sedan var jag med om en mycket obehaglig händelse. Jag stötte på en björn på ca 3-4 meters håll på en skogsväg under min morgonpromenad med min lilla vovve Sally. (Efter kontroll på kvällen med min man så var det inte mer än 2-3 meters avstånd till björnen från där jag stått.)

Björnen stod något skymd bland lite sly alldeles intill skogsvägen när jag upptäckte den. Jag tror att hen var fokuserad på Sally, som var ett tiotal meter före mig, men Sally hade inte uppmärksammat björnen. Jag såg inte björnen förrän jag var strax intill den. Jag trodde först jag såg fel. Det var så totalt overkligt! En björn stod alldeles intill mig!!

Björnen var något skymd av sly, men hela bröstet och huvud syntes. Jag kunde inte avgöra om den satt eller stod. Jag såg rakt in i björnens ögon på nära håll. Det var så totalt overkligt alltihopa. Jag förstod inte först vad jag såg. Trodde det var en skylt eller liknande. Men när jag strax insåg att det var på riktigt, så blev jag helt kall.. Björnen såg dock snäll ut och verkade mest nyfiken på mig. Men jag hade bara ett val, att ge mig därifrån så snart som möjligt.

Jag skrek åt Sally att komma medan jag snabbt sprang tillbaka till bilen som stod ca 75-100 meter bort. Jag tror att Sally uppfattade allvaret på rösten och sprang snabbt efter mig till bilen. Björnen försvann uppenbarligen, för jag såg den inte mera.

Jag kände mig väldigt skakad, trots att allt gick bra. Jag tror dock inte att Sally hann se björnen eller uppfatta faran. Jag körde direkt hem. Jag var rejält skakad. Det tog många timmar innan jag kunde släppa tanken på vad jag varit med om. Jag såg hela tiden björnens stora huvud och hans granskande små, men snälla ögon. Det var så overkligt alltihopa.

Det var mitt första möte med en björn. Jag hoppas dock att det var den sista..


torsdag 19 maj 2022

Minnet av en vän..






 Av en händelse hittade jag denna minnesruna efter en mycket god vän som jag lärde känna och arbetade tillsammans med några år i början av 1970-talet på St Eriks sjukhus i Sthlm. Peter Furst ingick i ett forskningsgrupp med njurspecialister där även jag hade en roll som sjuksköterska. Det var en mycket spännande och intressant tid, det varade ett par år om jag minns rätt. Jag ansvarade för de patienter som ingick i gruppens forskning med infusionsbehandlingar, provtagningar och dokumentation kring detta.

Peter och jag blev mycket goda vänner. Vi delade flera intressen och han lärde mig mycket om bl.a. musik och konst. Peter var mycket musikalisk och han hade studerat musik och musicerat i sin tidigare hemstad Budapest. 

Vi förblev vänner även sedan han slutade på St Eriks sjh och blev professor i nutrition i Stuttgart 1981. Men med tiden ebbade kontakten ut och jag visste inte förrän jag hittade denna dödskrönika att Peter hade gått bort redan 2004. Alltför ung. 

Tack för din vänskap Peter. Jag minns dig med mycket stor värme. 

torsdag 12 maj 2022

Min hemsida om släkt- och bygdeforskning ..

                     


 

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit" 

(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)

Länkar från min hemsida

         - Historik Fängsjö

         - Omsjöfinnarna

         - Maria Karolina Persdotter, min mormors anor

         - Johan Anders Johansson, min morfars anor

         - Ada Johanna Nygren, min farmors anor

         - Anders Olof Berglund, min farfars anor


         


Omsjöfinnarna.

Från min hemsida:


Omsjö - "finnbyn".

Den finska invandringen till Sverige började kring 1560 (Sverige och Finland var samma rike) på grund av en befolkningsökning. Trots att det inre av Finland med våra mått mätt, var relativt glest befolkat uppstod ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Detta och det ökade skattetrycket i Finland bidrog till att befolkningen levde i misär. Markerna för nyodling räckte inte till för det svedjebruksodlande savolaxarna. Krav på dagsverken från allmogen och utskrivningar till de många gränskrigen ledde också till flykt.

De finska invandrarna kom från det norra Savolax i Finland via Österbotten, till Sverige. I Sverige fick nybyggarna skattebefrielse i sex ibland upp till femton år vid nyodlingar av skog. De savolaxiska finnarna var duktiga på svedjebränning och de norrländska barrskogarna innebar stora möjligheter till svedjor och nyodlingar och därmed möjligheter till försörjning.

De allra äldsta beläggen på savolaxisk kolonisation i Ångermanland är från slutet av 1580-talet i Viksjö och Graninge. I Omsjö hittar man de första finnarna 1590, som senare sprider sig till Grundtjärn som också räknas som en genuin finnby.

Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin hembygdsforskning forskat om omsjöfinnarna och jag citerar följande ur en artikel han skrivit:

  "I sin avhandling om den finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Person och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket "ha varit nolaskogs" och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok "Ortnamnen i Västernorrland" att namnleden av orden "om -" är oklart. I Gustaf Vasas inventering av norrländska fiskesjöar, år 1569, står sjön skriven som "Omsjiöträsk".

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru var norska. Den andre åbon från 1535, Anders Persson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den s.k. Gammåkern vara byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna gavs svenska namn av prästerna, eftersom de finska namnen var svåra att både uttala och skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder (troligen Pehr i Rune Edströms stamtavla; min not.) Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. I Nordlanders norrländska samlingar återges en böneskrift från den branddrabbade Peder Andersson i Omsjö där han anhåller om skattebefrielse då han förlorat allt vad han äger och har genom denna olyckssaliga brand. Böneskriften är vidimerad av komministern i Näsåker, Ericus Michaelis (Erik Mikaelsson) som också anger att hemmanet är taxerad till 12 ½ seland. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

I en samtida kartförrättning omnämns finnhemmanet Ummesjö (Omsjö) på Ådalslidens allmänning. Här omnämns också att Omsjöfinnarna upptagit odling vid Juvansjön och Juvanån som förskaffat dem god slåtter- och ängsmark. På bergshöjderna invid Omsjön växer vacker fällningsskog och riklig tillgång på näver- och lövskav. I Omsjön och Karfsjön finns riklig tillgång av gädda, abborre, mört och småfisk, kallad rapoxefisk. Fyra till fem lispund torkade gäddor säljes årligen. Kvarn brukas av finnhemmanet vid Juvanån och bäckkvarn invid gården. Uppgifter som ger belägg för att det var duktigt och arbetsamt folk, dessa finska kolonisatörer."  Slut citat av Paul Lundin.

De s.k. "omsjöfinnarna" har givit upphov till många ättlingar i Norrland och många, många har dem bland sina anor. Eftersom jag bland mina egna anor har en av dessa finska invandrare  (Ella Andersdotter f 1650 ca) har jag själv forskat lite på dessa omsjöfinnar. Jag fick då god hjälp av, nu bortgångne,  Rune Edström i Lövånger, som genom sin rika databas kunde ge mig en utomordentligt fyllig stamtavla på den förste finske invandraren i Omsjö, Anders Andersson. Om någon är intresserad av stamtavlan, kontakta mig.


Historik om Omsjö skogsby av Paul Lundin.


Litteratur:

"Rötter i Anundsjö- en bygd Nolaskogs" Bengt Sjöberg. 1999.

- "Det skogsfinska kulturarvet", Finnsam. 2001.

-  Artikel av hembygdsforskaren Paul Lundin, Näsåker

- "Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe      1948

 

 

tisdag 1 februari 2022

Historik Fängsjö, Ådals-Liden

Fängsjö på 40-talet

Från min hemsida


FÄNGSJÖ.

När jag för många år sedan började intressera mig för Fängsjös historia fann jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Den historia som Paul berättar i sin artikel, och som han i sin tur hade hört av äldre ortsbor, inspirerade mig att forska vidare på denna bys historia. Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av artikeln:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!                                                                   

Erik Ersson Ståbi

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på.

I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.

Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  Slut citat av Paul Lundin.

 Jag förstod att bakom denna historia fanns en "sanning", trots att tiden med största sannolikhet friserat och förvanskat den verkliga historien. Men "ingen rök utan eld" heter det ju, och den smått osannolika historien om hustrurnas omedvetna men lyckosamma insats för att behålla den mark som de och deras män ansåg ha blivit deras, blev den inspirerande faktorn till min forskning om Fängsjö. Jag har, (tyvärr kanske...)  inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit. Jag har dock hittat en hel del gamla dokument och arkivmaterial kring Fängsjös historia som visar att det under flera tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i dem i långa stycken är svåra att tolka p.g.a. den ålderdomliga och högtravande svenska som var vanligt på 1800-talet och tidigare. Jag vill dock göra en kort sammanfattning av Fängsjös historia utifrån dessa dokument:

Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786 flyttade från Stackmora i Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825. Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani varifrån han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge. (Vnrl landskontor D VId:23)

Lidgatu bönderna hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Trots Ståbis ansökan om tillstånd och att han troligtvis påbörjat sitt nybygge, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän:

…."Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......” 

Man undrar om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden.  1832 köper Ståbi 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av Per Månsson i Norrtannflo Resele.

Under 1830-talet har en annan dalmas  Lassols Anders Andersson f. 1780 från Mora, med familj kommit till Tanflohögdens nybygge. År 1834 fick Anders Andersson av Per Jansson i Norrtannflo Resele köpa en 1/9 dels andel i Fängsjö.  1839 ansöker Andersson och Ståbi åter igen om åborätten till nybygget i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Märkligt nog överlåter Erik Ersson Ståbi vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge i Fängsjö till Lidgatu byamän. Samma nybygge som han redan 1855 överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi! Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

 

Karta över laga skifte 1872

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö.  Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi sålde 1878 sin andel till Erik Johansson Edlund, när han flyttade till Tängsta, Resele.  Brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfadern för senare generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Om du har frågor, kommentarer eller vill ha källhänvisningar till ovanstående dokument kontakta mig. Det gäller även funderingar och frågor kring Fängsjös samlade husförhörslängder mellan 1841-1968. Välkommen!

 


torsdag 30 december 2021

Gott Nytt År 2022

                      


Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag.


Text: Lars Forsell (fransk visa av Leo Ferré)

https://youtu.be/Dzr-ti8hi_0

måndag 1 november 2021

Masada. A marvelous place!

  


Det här fotot av den höga klippan Masada i den israeliska öknen ramlade in i mitt facebookflöde idag. Masada har en mycket intressant historik, och man kan inte undgå att tänka på de händelser som skedde där, när man vandrar runt på detta berg med alla dess historiska lämningar. Jag har varit upp dit två ggr (det finns linbana numera) och jag slutar aldrig fascineras av denna historiska fästning.
En kort historik om Masada från Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Masada

söndag 10 oktober 2021

Minnen med mamma

 


För två år sedan skrev jag detta facebookinlägg..

"Sitter just nu med en cappucino i Palma.
Trötta fötter ni vet..
Tänker på hur gammal mamma var när vi reste tillsammans. Till Rom, Paris, London, Venedig, Florens och Verona bl.a. Vi vandrade kilometrar gata upp och gata ner, vi besökte museer, konstutställningar, slott, trädgårdar och lyssnade till långa konserter men hon klagade aldrig. Hon älskade det!
Mamma var äldre då än jag är nu, men hon sprang som en get. Helst i obekväma pumps dessutom, som jag alltid klagade på.
Jag minns våra många resor tillsammans med stor värme. Det är fina minnen. Mamma tyckte allting var så roligt och intressant. Hon älskade att se och upptäcka världen utanför den värld som var hennes. Än idag påminner hon mig om händelser som jag knappt minns.
Idag är mammas värld mycket begränsad. Men hon lever upp när jag påminner om minnen från våra gemensamma resor, men även när jag berättar om resor och upplevelser som vi numera inte delar.
Tack älskade mamma för allt vi delat och upplevt tillsammans. ♥️♥️ Det är kära minnen."

lördag 4 september 2021

September 2021

 


Som en varning
en viskning
ingen tror ändå
att kvällarna blir kalla.

/ Ulla Ekh

Första frostnatten, dimma på åkern och första jaktdagen. Gästjägare, tre hundar i hundgården igen och mycket jaktprat. Middagar och trevlig samvaro. 💗

måndag 28 juni 2021

"Fängsjöbjörnen" 1956


I min barndom låg ett björnskinn hos Gustaf och Oskar Fängström i deras kammare i Fängsjö. Vi barn tyckte det var så spännande att se björnskinnet och höra Gustaf ibland berätta om den björnjakt som slutade med att Gustaf sköt björnen hösten 1956.  De första åren efter björnjakten kom det många människor för att titta på björnskinnet, som vid den tiden var en smått märklig sevärdhet. Björnar var ovanliga i våra trakter och björnjakten blev en omtalad händelse i dåtidens tidningar. 1978 skänkte Gustaf Fängström björnskinnet till Ådalslidens hembygdsförening och idag finns det till beskådande i Hembygdsgården i Näsåker.



Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, har i sin bok "Sanningar och sägner" beskrivit  björnjakten, och så här skriver han om björnjakten i Fängsjö hösten 1956:

"Hela 1950-talets början hade varit rik på björnspår och björnspillning och vid flera tillfällen under höstens älgjakter hade man sett en skymt av den väldige, utan att få skott på honom. Ja, en man som satt på älgpass uppe på Sörtannfloskogen intill Forsåsgränsen, fick eller rättare sagt blev helt överraskad när han i väntan på drevet istället för en älg fick se en björn komma skumpande. Han slängde iväg ett skott i hastigheten, dock utan att träffa.

Därjämte hade två somrar i rad i början av 1950-talet en björn rivit får för några Forsåsbönder i närheten av Forsåssjön. Ordningsam som björnen lär vara hade han samlat ihop resterna av de rivna fåren och grävt ner dem i en grop, medan på ett annat ställe hade han gömt pälsen och huvudet på det dödade djuret under en villåga (ett rasat träd).

Vid flera tillfällen samma tidsperioder, hände det också att bilande personer utefter Edsele- Salsjövägarna, såg björnar som lufsade över vägbanan. Därför kunde man mer eller mindre anse det vara en tidsfråga när den första björnen på hundra år skulle fällas.

Men i vår generation var det både med andakt och nyfikenhet som vi samlades kring den skjutne Fängsjöbjörnen som hade fällts måndagen den 9 oktober 1956. Det blev en större folksamling omkring det skjutna djuret denna soliga höstdag när jägarna kommo ner till bygden med sitt byte. Huvudet på björnen såg stort och kraftigt ut i förhållande till själva kroppen, ty det var inte någon av de större bjässarna som åkt dit, men ögonen såg ovanligt milda ut för att ha tillhört en vildsint björn. Så var min åsikt i alla fall.

Dagen efter, en lördag förresten, kom en utförlig redogörelse i en av ortens tidningar, om den lyckade jakten.

Det hade varit fem man i jaktsällskapet och idén om björnjakten hade uppstått under licensjakten på älg veckan före. Då man sett färska björnspår mellan Omsjö och Stugusjön i trakterna mellan Guldåsen och Granberget. På måndagen, veckan efter licensjakten, drog man alltså ut på björnjakt, de fem männen jämte den 4-årige hunden Boy. Natten hade varit kall och fram på morgonsidan hade nederbörd fallit i form av ett tunt snölager som givetvis gynnade björnjägarna. Men då solen fram emot niodraget började lysa fram, gick det fort att snön försvann. Men då hade hunden redan fått vittring på björnen väster om Svartberget emot Fängsjön till. De fem jägarna poserade ut sig på skilda pasställen: bröderna Oskar och Gustaf Fängström närmast Fängsjön, Albert Sjödin från Stormon längre ostvart, medan jansjöborna Karl Johansson och Knut Eriksson posterade sig mellan Svartberget och Skiftesmyråsen. Det var också de två sistnämnda som blev varse bamsingen och de skickade var sitt skott. Björnen raglade till, troligen träffad men fortsatte liksom raglande ner mot sjön, där Gustaf och Oskar fattat post och de tog också emot djuret med "varma servietter" och det tros att det var Gustaf Fängströms skott som blev det dödande. Gustaf ansågs som den egentlige ägaren till björnskinnet, som efter konserveringen intog hedersplatsen i den gamla Fängströmska gården i Fängsjö och som lockade många nyfikna till beskådande under åren som följde. Själva björnköttet inköptes av hotell Appelbergs i Sollefteå som med braskande rubriker annonserade om läckert björnkött till middan, på sätt och vis en sensation, eftersom det trots allt var länge sedan någon björn blivit skjuten inom Ådalen.

Sedan björnen blivit fallen undersöktes den av de lyckliga jägarna, vilka kunde konstatera att skotten gått in i bogen och det dödande i själva hjärnan. Han visade sig väga 250 kg och var omkring två meter lång, men hur gammal den var, kunde man inte riktigt bestämma. Björnen var dock ovanligt fet och välmående, trots att han ju måtte ha blivit störd rätt ofta under höstens älgjakter.

Själv gav jägarna största äran till hunden Boy vilken utan någon förträning på björnjakt, ändå visade sig totalt respektlös mot sin store motståndare. "Den hunden hade alltid drivit fint", berättade jägarna i tidningen. Men det lustiga var, och detta även när det gällde annan jakt, att när skotten började smälla, så tappade han kuraget och blev moltyst."

 

lördag 5 juni 2021

Anna Frideborg Johansson 1908-1925

 


Det här gamla fotot har jag visat tidigare. Fotot är från 1920 eller 1921 och är taget i Fängsjö. Fotot berättar så mycket, om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Barnen tittar lite spända och förundrade vad fotografen tänker göra.

Barnen är syskon. Ett av barnen som fötts saknas på bilden. Den yngre systern var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en alldeles ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd. Det kom att bli 13 syskon sammanlagt så småningom.

Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild.  Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon längst till höger med systern Aina i knät. Syskonskaran skulle senare utökas med ytterligare fem syskon, bl.a. min mamma Signe. 

Frideborg var sannolikt frisk när det här fotot togs. Några år senare drabbades hon av den vid den tiden allvarliga sjukdomen tuberkulos som då, och några årtionden framåt, var en svår och obotlig sjukdom. Många drabbades och dog i den svåra sjukdomen. Även Frideborg blev allvarligt sjuk och levde bara några år till. Hon dog 17 år gammal den 5 juli 1925.

 


                                                      Österåsens sanatorium  1903.

För en tid sedan fick jag en kopia av ett brev som Frideborg skrivit under en tid hon vistades på Österåsens sanatorium i Sollefteå innan hon avled knappt en månad senare. Frideborg skrev brevet till sin mamma Karolina i Fängsjö. Brevet är rörande skrivet. Frideborg längtar till "boern" och hoppas att hon snart ska få fara dit igen. Hon skriver att hon blir säkert bättre när hon har "tappats" (en form av behandling genom tappning av vätska ur lungan/lungsäcken) En sänggranne förstör hennes hopp och längtan genom att säga att det är ingen idé att längta. Frideborg verkar bli mycket upprörd och ledsen över de orden.

Frideborg är istället glad över att hennes pappa kommit på besök. Pappan lovar att komma tillbaka så snart han har möjlighet.




För att inte smitta de övriga i familjen så fick hon efter hemkomsten till Fängsjö ligga i en egen liten stuga i byn där hennes mor Karolina skötte henne tills hon dog. Syskonen fick stå utanför fönstret till stugan och vinka till sin storasyster, men de fick inte gå in och träffa henne pga smittorisken.  (En syster, flickan längst till vänster, smittades dock senare av sjukdomen och vistades  långa tider på sanatorium men blev friskförklarad så småningom.)

Frideborg dog av TBC och lunginflammation den 5 juli 1925, bara 17 år gammal.

Ett av syskonen som vinkade till sin syster utanför fönstret var min mor, som bara var tre år gammal när hennes storasyster dog. Men mamma minns detta, så liten hon var. 

Familjen drabbades av en stor sorg när Frideborg dog. Jag har fått veta att Frideborg begravdes tillsammans med en släktings nyfödda barn från Rössjöberget, som avled samma dag som Frideborg dog. Begravningsplatsen är okänd.  

Mer om tuberkulos och en berättelse om en ung flicka från Gårelehöjden som drabbades av samma öde, här berättat av Göran Stenmark, Junsele. 

torsdag 4 mars 2021

"Inte ens tjugofem öre"

 





För alla som, liksom jag, har rötter till den förste nybyggaren i Fängsjö; Erik Ersson Ståbi f 1791 och främst till dottern Anna Ersdotter Ståbi f 1825 gift med Nils Jakobsson f 1821, rekommenderar jag varmt ovanstående bok.
Fyra av Anna Ersdotter Ståbis barn flyttade till de jämtländska skogarna mellan Görvik och Hallviken i Jämtland. Ett av barnen blev författarens frus ana.
Främst är boken en mycket intressant skildring av byarna och gårdarna i trakterna av Görvik och Hallviken i Jämtland och av människorna i dessa byar och deras liv. Men släktforskningen förde författaren Bengt Sandhammar även till Fängsjö i Ådals-Liden, där han har gjort en grundlig research av byns historik och av den förste nybyggaren Erik Ersson Ståbi.
Nyligen fick jag boken i min hand. Det är en fantastiskt fin och mycket intressant bok som gladde mig mycket. Jag vill mycket varmt rekommendera boken! Ett varmt TACK till författaren!

Boken går att köpa direkt av författaren via den här länken

Eller via Bokus.



onsdag 17 februari 2021

Jurgen von Konow 1915-1959. Målningar från Näsåker.

Nämforsen i Näsåker har inspirerat många konstnären under främst 1940-talet att måla av den vackra forsen med omnejd. Några av dem bosatte sig i Näsåker medan andra kom en tid för att inspireras och måla den vackra naturen och den naturliga forsen medan den ännu fanns. År 1947 invigdes den nya kraftverket och attraktionskraften att måla forsen försvann för konstnärerna vid den tiden.

Jag har tidigare skrivit om några av dessa konstnärer som uppehöll sig en kortare eller längre tid i Näsåker. (Sök "Konstnärer Näsåker")

En ny konstnär har dykt upp som besökte bygden på 40-talet nämligen Jurgen von Konow 1915-1959.  Jurgen von Konow – Wikipedia

Dessa tavlor av Jurgen von Konow med motiv från Näsåker är ett par av de tavlor som han målade.  






måndag 7 december 2020

Barndomsminne från Söderfors 1931

Jag hittade det här fina, läsvärda urklippet som jag sparat nån gång i min dator. Jag tycker berättelsen är så fin och välskriven och värd att delas. Artikeln är från 1983, men berättelsen om besöket i handelsboden i Söderfors bör ha varit omkring 1931 med tanke på de tidsuppgifter som  nämns i artikeln.

En fundering.. finns huset på bilden kvar i Söderfors? 

Uppdatering. Huset med handelsboden finns fortfarande kvar i Söderfors. Har också fått kännedom om att det sannolikt var Johan Eriksson som var ägare till handelsboden vid tiden för berättelsen. 


söndag 22 november 2020

Grundtjärns skola 1958

På begäran.

Det här gamla skolkortet från Grundtjärn från år 1958 har jag lagt ut tidigare i bloggen, men jag hittar det inte tyvärr..

Jag lägger ut skolkortet igen på begäran. :) Några barn är identifierade. Om någon känner igen flera barn eller har övriga kommentarer eller rättelser så tar jag tacksamt emot i kommentatorfältet nedan. 

Tack på förhand!

Dessa barn är identifierade:  Översta raden fr. vä. nr 4 Kaj Svensson, nr 5 Kurt Fängström, Lövnäset, okänd.

Andra raden uppifrån fr. vä. okänd, Britt-Marie Fängström Lövnäset, Majvor Törnebrink, okänd.

Andra raden nerifrån fr. vä.  okänd, ökänd,  Valdy ?,  Solveig Nordin (Hermansjö) 

Längst ner fr.vä. Lasse Strömberg (Tallnäset), okänd, Hasse Strömberg (Tallnäset), Barbro Häggström

Lärarinnan t.hö. Gun Degerfeldt ?



tisdag 17 november 2020

Vår Pontus (2015-2020)

 

                                              En tidig bild på Pontus, en hälleforsare.

Vår allra bästa jakthund någonsin har lämnat jaktmarkerna och vandrat över Regnbågsbron. En älg sparkade sönder Pontus rygg. Det orsakade stora omfattande inre skador som drabbade vitala delar av Pontus förmågor. Det fanns slutligen bara ett val. Pontus fick somna in på Sundsvalls djursjukhus igår den 16 nov. Pontus blev bara fem år.

Tack Pontus för din stund på jorden. 💕💕 Vi saknar dig så mycket... 😢


För några dagar sedan skrev jag så här i facebook: "Jösses, så imponerad jag blir när vår bästa och fina älghund kan springa 5-6 mil i skogsmark i jakten på älg utan att bli det minsta trött! Pontus såg lika pigg ut som vanligt när han slutligen gav upp jakten igår kväll."


Ett stort och innerligt TACK till alla på Sundsvalls djursjukhus  som gjorde allt de kunde för Pontus. Vi är så tacksamma för all proffsig hjälp och omtanke under de två dagar Pontus var där. Vårt varmaste TACK <3 


                

lördag 7 november 2020

Skolkort Rå byskola 1895 med skollärarinnan Margareta Eriksson (1844-1928)

Fotot: "Min mormor Karolina Persdotter f 1883 (gift Johansson) sitter som nummer fyra fr. vä andra raden nerifrån. I samma rad lärarinnan Margareta Eriksson. Min mormors syster Inga (gift Håkansson) nummer två fr. vä. i samma rad. Flickan i mitten mellan min mormor och Inga är Antoinetta Lundin, som senare blev modist i Näsåker. Längst till höger i andra raden uppifrån står Emil Håkansson från Jansjö. Någonstans i mitten (översta raden?) står Otto Lundin ("efterträdarn"; syster till Antoinetta Lundin) och brodern Erik Lundin."

Det här gamla skolkortet ovan från Rå byskola 1895 har jag tidigare visat här. Det är ett intressant kort, dels för att det är ett mycket gammalt skolkort, och för min del för att min mormor f 1883 och hennes syster Inga f 1880 finns med på fotot. 

Lärarinnan på skolfotot heter Margareta Eriksson f 1844 och kom från Dalarna. I Ådals-Lidens hembygdsbok från 1970, sidan 144 finns ett kapitel om skolväsendet i Näsåker, och där är lärarinnan Margareta Eriksson omnämnd. Hon var en av de första ambulerande lärarna i socknen. Hon benämns som "dala-lärarinnan". Margareta Eriksson kom till bygden 1872 i samband med att  skolformen förändrades. Det blev en fast skola i Näsåker och ambulerande undervisning i byarna utanför Näsåker.  

För en tid sedan fick jag ett mail, där avsändaren, Christina Carlsson Uppsala, berättar att hon via en sökning hade hittat skolfotot med lärarinnan Margareta Eriksson på min blogg. Christina Carlsson  kommer från samma trakter i Dalarna som lärarinnan Margareta Eriksson. Christina har skrivit bl.a om sin bygdehistoria och hon delgav mig ytterligare information om Margareta Eriksson. Ett stort och varmt tack Christina!


Christina skriver: 

"Några ord om lärarinnan Margareta Eriksson på skolfotot ovan. Av en slump hittade jag skolfotot och såg att hon var från Dalarna. Jag tyckte jag kände igen namnet från min släktforskning, och det stämde. Fröken Margareta var från min gamla socken Folkärna i södra Dalarna.

Det var riktigt intressant att läsa om hennes nya socken Ådals-Liden. Jag kan förstå att hon blev kvar där uppe i hela 32 år. Jag såg bilden av det gamla färjestället vid ”Inget” och tänkte på att det nästan såg ut som platsen där Margareta växte upp, nämligen i Brunnbäck vid Dalälven. Hon var tydligen omtyckt i trakten, även om hon betraktades som ”originell” – men kanske det räckte att komma söderifrån och prata dalmål på den tiden.

Margareta Erikssons släkt bodde i byn Sonnbo i den gamla Eriklarsgården, som nu borta och glömd. Hennes föräldrar var knutna till Brunnbäck, där det fanns både gästgivargård och storgården som senare fick beteckningen herrgård.  Hon föddes 1844 och och hade många syskon, barn till Eric Ersson och Greta Ersdotter.

Margareta gick i byskolan hos någon ambulerande lärare. Det är inte otroligt att hon gick i nuvarande Karlfeldtsgården som hade skolrum. På den tiden fanns flottbro över älven, och avståndet är endast några hundra meter.

När hon konfirmerats gjorde hon som alla andra, hon tjänade piga på flera ställen, bland annat i Prästgården under två präster, Eurén och Åkerblom. Den senare var känd för att hjälpa begåvade ungdomar att studera vidare. Innan Margareta åkte norröver var hon också ett år i Uppsala som piga. Jag har däremot inte hittat något bevis för att hon fick någon formell utbildning som lärare.

Hon reste till Näsåker 1872, då järnvägen ännu inte kommit till Krylbo – banan öppnades 1873! När hon kom tillbaka hade Krylbo däremot utvecklats till en livlig järnvägsknut med stiligt stationshus och stor befolkning. Margareta bosatte sig i den gamla byn, där hennes brorsdotter med man hade byggt ett nytt bostadshus på den gamla Oppegårdens tomt. Oppegården var en av de första gårdarna i Krylbo. Där hade ”Krylbomor” tampats med de törstiga rallarna när den värsta järnvägsruschen satte Krylbo på kartan. "Krylbomor" var Margaretas kusin. Hon hade också en kusin som var mor till kinamissionären Erik Folke i Björkarsbo.

Det behövdes både lärare och lokaler till alla barn i Krylbo. Margareta var nu sexti år men fortsatte undervisa krylbobarnen tillsammans med många arbetskamrater i Södra skolan.

1913 slutade hennes yrkesverksamma år och hon flyttade till Brunnbäck, där köpte hon den stuga som hennes syskon hade bott i. Den låg på Brunnbäcks ägor och kallades Erikslund.

Hon levde till 1928 och blev 84 år. De sista åren bodde hon åter i Oppegården hos sina släktingar."


Min not: Margareta (Greta) Eriksson föddes den 4 juli 1844 i Folkärna sn, Falu län. Föräldrarna var dagkarlen Erik Erssson f 1802 och Greta Ersdotter f 1797 i Brunnbäck. Greta hade fyra äldre bröder.

Margareta Eriksson kom till Ådals-Liden 1872 när hon fått en tjänst som ambulerande skollärare i Ådals-Lidens utbyar. I Hfl står att hon har sin fasta bostad i Prästbordet, Näsåker.

I Hembygdsboken skriver kantor och folkskolläraren Gunnar Lundberg bl.a  -"hon var en duktig och avhållen lärarinna av både elever och föräldrar. Hon höll en hård disciplin i skolan, men hon var på samma gång  god och kärleksfull. Hon var noggrann med skoltukten, att barnen bl.a. ej fick röra fötterna under lektionerna."

Efter 32 års tjänst i socknen upphörde hennes lärartjänst och hon återvände 1904 till Folkärna sn. Margareta var då sextio år, men fortsatte sin lärargärning i Krylbo fram till 1913. Hon flyttade därefter till Brunnsbäck. 

Efter hemkomsten till Dalarna fortsatte Margareta Eriksson ha kontakter kvar i Ådals-Liden. År 1918 besökte hon Näsåker igen och blev varmt välkomnad  med stor gästfrihet och en högtidsfest av byborna.

Margareta Eriksson avled den 20 maj 1928.