söndag 22 november 2020

Grundtjärns skola 1958

På begäran.

Det här gamla skolkortet från Grundtjärn från år 1958 har jag lagt ut tidigare i bloggen, men jag hittar det inte tyvärr..

Jag lägger ut skolkortet igen på begäran. :) Några barn är identifierade. Om någon känner igen flera barn eller har övriga kommentarer eller rättelser så tar jag tacksamt emot i kommentatorfältet nedan. 

Tack på förhand!

Dessa barn är identifierade:  Översta raden fr. vä. nr 4 Kaj Svensson, nr 5 Kurt Fängström, Lövnäset, okänd.

Andra raden uppifrån fr. vä. okänd, Britt-Marie Fängström Lövnäset, Majvor Törnebrink, okänd.

Andra raden nerifrån fr. vä.  okänd, ökänd,  Valdy ?,  Solveig Nordin (Hermansjö) 

Längst ner fr.vä. Lasse Strömberg (Tallnäset), okänd, Hasse Strömberg (Tallnäset), Barbro Häggström

Lärarinnan t.hö. Gun Degerfeldt ?



tisdag 17 november 2020

Vår Pontus (2015-2020)

 

                                              En tidig bild på Pontus, en hälleforsare.

Vår allra bästa jakthund någonsin har lämnat jaktmarkerna och vandrat över Regnbågsbron. En älg sparkade sönder Pontus rygg. Det orsakade stora omfattande inre skador som drabbade vitala delar av Pontus förmågor. Det fanns slutligen bara ett val. Pontus fick somna in på Sundsvalls djursjukhus igår den 16 nov. Pontus blev bara fem år.

Tack Pontus för din stund på jorden. 💕💕 Vi saknar dig så mycket... 😢


För några dagar sedan skrev jag så här i facebook: "Jösses, så imponerad jag blir när vår bästa och fina älghund kan springa 5-6 mil i skogsmark i jakten på älg utan att bli det minsta trött! Pontus såg lika pigg ut som vanligt när han slutligen gav upp jakten igår kväll."


Ett stort och innerligt TACK till alla på Sundsvalls djursjukhus  som gjorde allt de kunde för Pontus. Vi är så tacksamma för all proffsig hjälp och omtanke under de två dagar Pontus var där. Vårt varmaste TACK <3 


                

lördag 7 november 2020

Skolkort Rå byskola 1895 med skollärarinnan Margareta Eriksson (1844-1928)

Fotot: "Min mormor Karolina Persdotter f 1883 (gift Johansson) sitter som nummer fyra fr. vä andra raden nerifrån. I samma rad lärarinnan Margareta Eriksson. Min mormors syster Inga (gift Håkansson) nummer två fr. vä. i samma rad. Flickan i mitten mellan min mormor och Inga är Antoinetta Lundin, som senare blev modist i Näsåker. Längst till höger i andra raden uppifrån står Emil Håkansson från Jansjö. Någonstans i mitten (översta raden?) står Otto Lundin ("efterträdarn"; syster till Antoinetta Lundin) och brodern Erik Lundin."

Det här gamla skolkortet ovan från Rå byskola 1895 har jag tidigare visat här. Det är ett intressant kort, dels för att det är ett mycket gammalt skolkort, och för min del för att min mormor f 1883 och hennes syster Inga f 1880 finns med på fotot. 

Lärarinnan på skolfotot heter Margareta Eriksson f 1844 och kom från Dalarna. I Ådals-Lidens hembygdsbok från 1970, sidan 144 finns ett kapitel om skolväsendet i Näsåker, och där är lärarinnan Margareta Eriksson omnämnd. Hon var en av de första ambulerande lärarna i socknen. Hon benämns som "dala-lärarinnan". Margareta Eriksson kom till bygden 1872 i samband med att  skolformen förändrades. Det blev en fast skola i Näsåker och ambulerande undervisning i byarna utanför Näsåker.  

För en tid sedan fick jag ett mail, där avsändaren, Christina Carlsson Uppsala, berättar att hon via en sökning hade hittat skolfotot med lärarinnan Margareta Eriksson på min blogg. Christina Carlsson  kommer från samma trakter i Dalarna som lärarinnan Margareta Eriksson. Christina har skrivit bl.a om sin bygdehistoria och hon delgav mig ytterligare information om Margareta Eriksson. Ett stort och varmt tack Christina!


Christina skriver: 

"Några ord om lärarinnan Margareta Eriksson på skolfotot ovan. Av en slump hittade jag skolfotot och såg att hon var från Dalarna. Jag tyckte jag kände igen namnet från min släktforskning, och det stämde. Fröken Margareta var från min gamla socken Folkärna i södra Dalarna.

Det var riktigt intressant att läsa om hennes nya socken Ådals-Liden. Jag kan förstå att hon blev kvar där uppe i hela 32 år. Jag såg bilden av det gamla färjestället vid ”Inget” och tänkte på att det nästan såg ut som platsen där Margareta växte upp, nämligen i Brunnbäck vid Dalälven. Hon var tydligen omtyckt i trakten, även om hon betraktades som ”originell” – men kanske det räckte att komma söderifrån och prata dalmål på den tiden.

Margareta Erikssons släkt bodde i byn Sonnbo i den gamla Eriklarsgården, som nu borta och glömd. Hennes föräldrar var knutna till Brunnbäck, där det fanns både gästgivargård och storgården som senare fick beteckningen herrgård.  Hon föddes 1844 och och hade många syskon, barn till Eric Ersson och Greta Ersdotter.

Margareta gick i byskolan hos någon ambulerande lärare. Det är inte otroligt att hon gick i nuvarande Karlfeldtsgården som hade skolrum. På den tiden fanns flottbro över älven, och avståndet är endast några hundra meter.

När hon konfirmerats gjorde hon som alla andra, hon tjänade piga på flera ställen, bland annat i Prästgården under två präster, Eurén och Åkerblom. Den senare var känd för att hjälpa begåvade ungdomar att studera vidare. Innan Margareta åkte norröver var hon också ett år i Uppsala som piga. Jag har däremot inte hittat något bevis för att hon fick någon formell utbildning som lärare.

Hon reste till Näsåker 1872, då järnvägen ännu inte kommit till Krylbo – banan öppnades 1873! När hon kom tillbaka hade Krylbo däremot utvecklats till en livlig järnvägsknut med stiligt stationshus och stor befolkning. Margareta bosatte sig i den gamla byn, där hennes brorsdotter med man hade byggt ett nytt bostadshus på den gamla Oppegårdens tomt. Oppegården var en av de första gårdarna i Krylbo. Där hade ”Krylbomor” tampats med de törstiga rallarna när den värsta järnvägsruschen satte Krylbo på kartan. "Krylbomor" var Margaretas kusin. Hon hade också en kusin som var mor till kinamissionären Erik Folke i Björkarsbo.

Det behövdes både lärare och lokaler till alla barn i Krylbo. Margareta var nu sexti år men fortsatte undervisa krylbobarnen tillsammans med många arbetskamrater i Södra skolan.

1913 slutade hennes yrkesverksamma år och hon flyttade till Brunnbäck, där köpte hon den stuga som hennes syskon hade bott i. Den låg på Brunnbäcks ägor och kallades Erikslund.

Hon levde till 1928 och blev 84 år. De sista åren bodde hon åter i Oppegården hos sina släktingar."


Min not: Margareta (Greta) Eriksson föddes den 4 juli 1844 i Folkärna sn, Falu län. Föräldrarna var dagkarlen Erik Erssson f 1802 och Greta Ersdotter f 1797 i Brunnbäck. Greta hade fyra äldre bröder.

Margareta Eriksson kom till Ådals-Liden 1872 när hon fått en tjänst som ambulerande skollärare i Ådals-Lidens utbyar. I Hfl står att hon har sin fasta bostad i Prästbordet, Näsåker.

I Hembygdsboken skriver kantor och folkskolläraren Gunnar Lundberg bl.a  -"hon var en duktig och avhållen lärarinna av både elever och föräldrar. Hon höll en hård disciplin i skolan, men hon var på samma gång  god och kärleksfull. Hon var noggrann med skoltukten, att barnen bl.a. ej fick röra fötterna under lektionerna."

Efter 32 års tjänst i socknen upphörde hennes lärartjänst och hon återvände 1904 till Folkärna sn. Margareta var då sextio år, men fortsatte sin lärargärning i Krylbo fram till 1913. Hon flyttade därefter till Brunnsbäck. 

Efter hemkomsten till Dalarna fortsatte Margareta Eriksson ha kontakter kvar i Ådals-Liden. År 1918 besökte hon Näsåker igen och blev varmt välkomnad  med stor gästfrihet och en högtidsfest av byborna.

Margareta Eriksson avled den 20 maj 1928.


söndag 1 november 2020

Fransåsen 1965.

Några gamla bilder från Fransåsen 1965. Idag är dessa byggnader raserade. 
Bilderna är lånade från Hembygdsgården, Näsåker. Fotograf okänd. 

Flera gamla bilder från Fransåsen bl.a. här.

söndag 11 oktober 2020

Sommarbilder 2020

 

Sylarna

                                                                             Sylarna                            

      






torsdag 8 oktober 2020

Upprop för det svenska landskapet

Nedanstående upprop är tänkt att distribueras i omgångar, först riksdag, landshövdingar, regering EM och NV.

Därefter till kommuner och sedan till media.

Distribuerad och skapad av Föreningen Svenskt Landskapsskydd. FSL  




 

tisdag 6 oktober 2020

Befinner vi oss i en klimatkris? Del 2



Att vetenskap (bl.a. genom IPCC) delvis är felaktig och blivit politiskt utnyttjad har ju blivit alltmer uppenbart. Det är ett stort problem i den klimathysteriska period som nu pågår.

Elsa Widding är forskare och ger oss helt och hållet vetenskapliga fakta i klimatdebatten.

Tack Elsa Widding!

måndag 5 oktober 2020

Befinner vi i oss i en klimatkris ? Del 1



Så skönt med forskare som har kunskap, kompetens och klart förnuft.

Ca 14 minuter in i sändningen talar Elsa Widding om vindkraftens miljökonsekvenser. Energisystemet ska ställas om så att det blir förnybart och hållbart. Men vad menar vindkraftsbranschen med förnybart och hållbart? Orden låter trevliga och bra men vad döljer sig bakom? Lyssna till Elsa Widding!

lördag 3 oktober 2020

Gamla konfirmationsfoton Ådals-Liden

Ett par gamla konfirmationsfoton från Ådals-Liden. Finns det mer information om dessa? 

Årtal? Namn på konfirmander?

Tacksam för all information! 



1. Prästen på detta kort är möjligen "Per Alfred Nikolaus Sundelin (1870-82), utn. 13 dec. 1869 till khde i Lidens från Resele nyutbrutna pastorat, vilket han tilltr. 1 maj 1871, men tjänstgjorde här ss. nådårspredikant fr. juni 1870."


2. Prästen på detta foto är sannolikt "Viktor Bernhard Frisendahl (1882-1906), utn. khde i Lidens pastorat 13 dec. 1880, tilltr. 1 maj 1883, men tjänstgjorde som vice pastor ecklesiastikåret 1882-83. Tilltr. 1906 som khde i Ramsele."

måndag 28 september 2020

Min hemsida om skogsbyn Fängsjö och min släktforskning

 

"Min släkt är full av hjältar, decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor, vid vintergatans kant, dom är glömda men dom talar, genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit"

(De inledande raderna av sången ELITE framförd av rockgruppen KENT, text och musik: Joakim Berg)

För många år sedan skapade jag i samarbete med Patrik Andersson en hemsida om min släktforskning. Det blev en mycket spännande tid och en intressant uppgift som jag tog mig an med stor energi och lust. Det var under en tid när det var ganska nytt med egna hemsidor och jag fick söka ganska länge innan jag hittade en person som kunde hjälpa mig att skapa hemsidan. 

Jag hade under många år haft ett stort intresse av släktforskning och kände att jag ville förmedla lite av den forskning jag gjort. Patrik var otroligt hjälpsam och stödjande. Utan hans hjälp hade aldrig hemsidan kommit på pränt. Tyvärr har jag förlorat kontakten med Patrik - men wherever you are, Patrik - ett jättevarmt och stort TACK för din ovärderliga hjälp! (Se uppdatering)

Hemsidan har varit och är fortfarande till stor glädje för mig. Det kommer fortfarande, efter så många år hemsidan har funnits, glädjande kommentarer och funderingar och ibland rättelser kring innehållet och det känns så roligt och inspirerande. Jag släktforskar inte längre i samma utsträckning som tidigare, det blir mera bygdeforskning och övrig intressant historik som timat förr i bygden.  

Du är varmt välkommen att besöka min hemsida om du är intresserad av den lilla skogsbyn Fängsjö i Ådals-Lidens sn och om min familjs släktkrönikor.

Här hittar du min hemsida om släktforskning:

http://anitaberglund.se/

Uppdatering. Jag har hittat Patrik Anderssons hemsida. Jag läser där att han fortfarande hjälper släktforskare att skapa hemsidor. Om du funderar på att skapa en hemsida så vill jag varmt rekommendera Patrik! Här hittar du Patriks hemsida och kontaktuppgifter. 

måndag 13 juli 2020

Nils August Lidfors 1865 - 1927



Jag tar mig friheten att kopiera denna text från Magnus Johanssons blogg . Magnus är en suveränt duktig släktforskare med lång erfarenhet. Han har hjälpt mig många gånger genom åren när det gäller min egen släktforskning.

Nils August Lidfors var en äldre bror till min mans farmor Hulda Nikolina Lidfors 1885-1926.

Ett stort och varmt TACK Magnus för denna historik om Nils August Lidfors!


"Den 23 september 1891 avreste Nils August Lidfors med båten Domino tillsammans med sin jämnåriga kamrat Anders Viktor Persson från hamnen i Trondheim. Man uppgav då att man skulle resa till Salt Lake City. Resan gick vidare den 30 september från Liverpool med skeppet Germanic. De anlände den 9 oktober till hamnen i New York. Det antecknades även vid ankomst till USA att de skulle åka till Utah.

Nästa gång Nils August återfinns är den 11 maj 1898 då han återigen avreser från Trondheim, denna gång med skeppet Juno. Denna gång åkte han tillsammans med hustrun Maria. Det antecknade att de skulle resa till Minneapolis, Minnesota. Han är dock inte gift ännu, utan han har åkt hem och hämtat sin gravida fästmö. 19 maj åkte de vidare från Liverpool med skeppet Numidian. De anlände den  28 maj till hamnen i Quebec. Under resa hade dock familjen växt och en liten dotter bars av skeppet. Dottern skulle få namnet Olga Numidia, alltså uppkallade efter fartyget som hon föddes på. Strax efter ankomsten till Kanabec county i Minnesota gifte sig paret den 29 juni 1898.

Familjen bodde på många ställen i USA och jag vet inte om jag lyckats hitta åt alla platser. I census 1900 bodde de i Grass Lake township, Kanabec county, Minnesota. Nils August är även upptagen i census 1900 i Twin Lake township, Charlton county, Minnesota som arbetare vid ett timmerläger. Han arbetade säkert borta långa perioder. Under tiden i Grass Lake föddes också den andra dottern,  Gunda Chennettee.

Omkring 1902 bodde de i Everett, Snohomish county, Washington, där deras första son föddes. Han fick också det passande namnet Gustave Everette.

Året där på när sonen Nels Clifford föddes bodde de i Aitkin county, Minnesota. I census 1905 var Nils August arbetare i Wealthwood township, Aitkin county.

Tredje sonen Hugo (Hugh) Ossean föddes i North Dakota år 1906. I handlingar från andra världskriget finns antecknat att han var född i Palermo, Mountrail county. Nils August ville 1908 registrera 160 hektar i Mountrail county som han köpt för att odla upp. Oklart vad som hände med denna mark sedan eftersom familjen flyttade vidare.

Nästa son, Carl Maler, föddes 1910 i Minnesota. Har tyvärr inte hittat i vilket county han föddes ännu, men familjen bodde enligt census 1910 i Summit township, Beltrami county, Minnesota.

1911 ansökte Nils August om mark i provinsen Alberta i Kanada. Man har sedan antecknat Cancelled på denna ansökan så jag vet inte hur långt Nils August kom med dessa planer.

När sista sonen föddes 1915, John Bernard, bodde familjen fortfarande i Beltrami county. Enligt census 1920 bodde de då i Blackduck village, Beltrami county.

Nils August dog den 28 mars 1927 i Marion county, Oregon. Kristina Maria dog den 18 januari 1952 i Lincoln county, Oregon. Både i census 1930 och 1940 var Kristina Maria (eller Maria C. som hon skrevs som i USA) bosatt i Toledo, Lincoln county, Oregon.

Slutligen lite bakgrund kring makarnas härkomst. Nils August var född den 18 oktober 1865 i Rå, Ådals-Liden sn som son till bonden Nils Mikael Lidfors (1840-1919) och hans hustru Stina Brita Eriksdotter (1843-1913). Kristina Maria Mähler var född den 10 december 1878 i Rå som dotter till smeden Nils Erik Mähler (1853-1920) och hans hustru Inga Maria Eriksdotter (1854-1893)."

fredag 12 juni 2020

Skrått-Olle (1817-1903) vid Hundforsberget, Ådals-Liden / Resele



Genom uppteckningar och folkminnen som tidigare folklivsforskare dokumenterat har jag intresserat mig för ett livsöde som visar ett Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden.

Olof Ols torpet till vänster C
Olof Olsson föddes i Forsås, Ådalsliden på ett torp nedanför Hundforsberget .Han var född 1817-01-07 och kallades Skrått-Olle. Skrått betyder stenig oländig mark och det var så man beskrev den plats han växte upp på. Olles far som även han hette Olof Olsson f 1790 var bördig från Resele. Farfar var båtsman Strand i rote 106 i Resele.

Farfadern Olof Olsson Strand blev antagen som ordinarie båtsman 1775. Var med i sjöslaget i Svensksund 1790 där han blev tillfångatagen. Det finns en uppteckning från 1898 där Olle berättar om sin farfars deltagande i sjöslaget.

Olle tjänade som dräng i unga dagar i Sörtannflo och Rödsta hos olika bönder.

Under sin levnad var han gift tre gånger och blev änkeman i samtliga äktenskap.

I en husförhörslängd från Resele står det angivet 1840 “Enl. attesten “såsom ofärdig och ej fullt arbetsför på 4 år icke varit tecknad i mantal”. Ett omdöme som följer honom hela livet. Står ofta som inhyses och ofärdig.



Skrått-Olles första hustru Märta Greta

Märta Greta Pehrsdotter var född 1815-06-20 i Mo Resele. Märta Gretas föräldrar var skomakaren Pehr Danielsson f 1790 samt Stina Olofsdotter f 1791.

Märta Gretas far Pehr Danielsson var son till bonden Daniel Persson som vid storskiftet 1788 var en av de tre bönderna i Mo, Resele. Pehr var 7/7 syskon. När föräldrarna avled fick systern Märta ta över Mo nr 3. Pehr blev torpare på sin systers hemman och reservbåtsman med namnet Svanberg. Enligt torparkontrakt från 12 januari 1813 fick han Flomanstorpet på sin och hustruns livstid. Per med familj fick en mycket lägre levnadsstandard än systern. Mo nr 3 är idag den så kallade Moströmska gården

Märta Greta kom att tjäna som piga på olika gårdar. 17 år gammal var hon i Höven för att sedan arbeta på olika gårdar i Mo och Norrtannflo.

Märta Greta flyttar hem till Flomanstorpet under åren 1842 - 1846,. År 1843 gifter hon sig med Olof Olofsson (Skrått-Olle) som står som inhyses hos hennes föräldrar Två barn föds under dessa år Pehr 1845 samt Erik Olof 1847.Efter att familjen flyttat till Forsås föds en flicka Christina Margareta 1856. Paret blir boende på Olles föräldrars torp nedanför Hundforsberget. Märta Greta dör 1871-11-02 i Forsås 56 år gammal av slag.(hjärnblödning).

Sonen Pehr dör i unga år. Sonen Erik Olof flyttar till Lidgatu gifter sig och tar namnet Bergström. Blir änkeman och gifter om sig för att slutligen åter bo i Forsås där han dör 62 år gammal 1909.

Dottern Christina Margareta får ett strävsamt liv innan hon dör i barnsäng 40 år gammal. Arbetar som piga i Lidgatu där hon får en oäkta dotter. Gifter sig vid 27 års ålder och flyttar med sin 5 åriga dotter till en änkeman med 6 små barn i Själevad. Får ytterligare 6 barn med maken innan hon dör 1896 i barnsäng.


Vy från Hundforsberget mot Lidgatu. Cirka 1940
Skrått-Olles andra hustru Lena Brita


Efter första hustruns död 1871 gifter Olle om sig 1874 med Lena Brita Johansdotter född 1828-07-10 i Sollefteå och bosätter sig i Lidgatu. Senare flyttar paret till “Ol Olssons torpet” i Forsås 1879.

Lena Britas tidigare liv hade inte varit lätt. Hennes första giftermål var med båtsman David Davidsson Fors rote 112 i Ådalsliden.1858 efter tre års giftermål dör Fors 30 år gammal i Stockholm under årstjänst. Dödsorsak var en njursjukdom. Lena Brita blir lämnad med två små barn 1 och 2 år gamla

1859 gifter Lena Brita om sig med Per Nilsson från Lidgatu, Ådalsliden och får ytterligare 5 barn. Efter 10 års äktenskap dör Per 40 år gammal i lunginflammation och efterlämnar 3 barn i åldrarna 6, 5 och 4 år

Med tredje maken Olle får Lena Brita inga barn. Paret gifter sig 1874 och får två år tillsammans innan Lena Brita dör i lungsot 1876 i Lidgatu.

Skrått-Olles tredje hustru Sara Johanna


År 1881 gifter sig Olle med Sara Johanna Persdotter från Kantsjö, Gideå
Enligt församlingsboken flyttade Sara Johanna till Liden 1880-10-26.
Sara Johanna står som inhyses sjuk och utfattig boende hos sina föräldrar i Trehörningsjö. Sara Johanna har fött fyra oäkta barn.
Dottern Sara Brita som föds 1861 och dör 17 år gammal 1878. I församlingsboken står det mindre vetande och fallandesot.
Sonen Per August föds 1864-07-02 och hans tragiska levnadsöde kommer längre fram i berättelsen.
Dottern Ulrika Johanna föds 1870-03-12 dör som 8 åring 1878. “missbildad till kropp och själ” Ingen dödsorsak finns antecknad. Döfödd tvillingflicka 1870-03-12

Sara Johanna och Olle har inga gemensamma barn.

Sara Johanna som ofta kallades Skrått Olles käring tillverkade hemgjord salva som kunde bota det mesta. Salvan kostade 25 ör per burk. Sara Johanna dör 70 gammal i “Ol Olsson torpet” i Forsås.
I juni 1902 förrättades en bouppteckning efter inhyseshustrun Sara Johanna Persdotter i Forsås. Inga bröstarvingar finns och inga andra släktingar eller arvingar. Sara Johanna efterlämnar maken Olle som kommer att överleva makan med drygt ett år.

Bouppteckningen ger en bild av det armod och utsatta liv som makarna levde under. Det var mycket sparsamt med ägodelar vid bouppteckningen. Tillgångarna var 60 kronor och skulderna till fattigvårdsstyrelsen i Ådals-Liden var 1534 kronor. Åbyggnaden som stod på kanten ovanför Hundforsen värderades till 25 kronor. En kaffekokare i koppar och en kista värderad till 3 kronor var de mest värdefulla ägodelarna.

Lidbloms torp mitten av 20-talet. Skrott-Olles stuga bakom torpet på älvkanten.


Sara Johannas son Per August

Per August Svensson Olofsson är född 1864 i Trehörningsjö. Fader okänd enligt församlingsboken. Enligt egen uppgift är fadern torparen Sven Jonsson i Trehörningsjö. Tre av syskonen är avlidna. När mamman gifter sig med Olle följer Per August med och familjen bosätter sig på torpet i Forsås, Ådalsliden.

I Paul Lundins bok "Sanningar och sägner från Ådalsliden" finns en berättelse om Skråttfolket. Det var fattiga tider och dåligt med mat och Sara Johannas son Per August var dräng i Mo Resele 1894. Till julen tog Per August olovandes med sig en gris till sina hungrande föräldrar. Fjärdingsmannen kom och Per August dömdes till straffarbete i sex månader för första resan stöld. Förlust av medborgerligt förtroende ett år efter frigivning. Straffarbetet började den 28 januari 1885 i länsfängelset i Härnösand. Efter en månad i fängelset begick Per August självmord.

Afhände sig livet medelst hängning å länsfängelset i Härnösand, der han börjat undergå bestaffning för 1:a resan stöld” Begraven i stillhet i Härnösand

Alla Märta Gretas barn från tiden i Trehörningsjö är nu borta.

Per August utseende finns beskrivet i fängelsehandlingarna. Längd 1.59 ordinär växt med blå ögon och brunt hår. Rak näsa och ovalt ansikte. Kläderna finns uppräknade och bedöms som “värdelösa”. I fängelsepastorns anteckningar kan man läsa att Per August ej kunde läsa och skriva. Han var nykter vid brottet utförande och att han super sällan.

Ur de 13 sidiga protokollen som finns vid landsarkivet i Härnösand kan man läsa en mycket noggrann utredning om händelsen. Polisförhör, tingsprotokoll, prästbetyg samt domstolsutslag . Målsägare var hemmansägare Erik Olof Moström i Mo. Per August hade tillgripit matvaror för 52 kronor och 60 öre. Nattetid hade Per August dyrkat sig in i en matbod och packat matvaror i säckar och burit hem till Forsås.

Det som tillgripits enligt målsägaren var två framdelar av en gris, ister, ull, två ostar och mesost. Ungefär hälften kunde återbördas till ägaren.

Erik Olof och Kristina Moström
Per August blivande svärfader hade arbete hos Moström i Mo och tillsammans med honom hade Per August arbetat en månad. Därigenom fanns det kännedom om slakten och innehållet i matboden.

I utredningen lyfts fram att “den tilltalade under den senaste tiden haft ytterst ringa arbetsförtjänst och endast med största svårighet kunna lifnära sig, ej heller kunde han erhålla något understöd av modern som var utfattig. Något hat till målsäganden hade han ej hyst. Huru emellertid den tilltalade som aldrig varit inne i en tingssal ännu mindre varit för brott tilltalad, kunna komma på tanken att stjäla, kunde den tilltalade ej begripa”. Det är inte utan att man får en viss förståelse för att Per August försökte förgylla julen för sina utfattiga och hungrande föräldrar i Forsås.



Innan det förskräckliga skedde så finns enligt lysningsboken uttag för hindersbetyg för äktenskap i Junsele 21/9 1894. Den blivande hustrun 20 år gamla Anna Lovisa föder en son 1895-05-21 som får namnet Per Hilbert. I födelseattesten står Anna Lovisa som änka efter Per August. Anna Lovisa får ytterligare två barn och gifter sig på julafton 1905 med änkemannen Erik Jacob Svensson. Per Augusts son Per Hilbert återfinns som skomakarmästare i Södertälje 1935.

Herman Geijer möter Skrått-Olle



Professor Herman Geijer 1871-1943 blev professor i Nordiska språk och grundade Landsmålsarkivet.(ULMA) i Uppsala. ”Våren 1898 fick kandidaten Herman Geijer ett anslag på 100 kronor för att i de ångermanländska dalarna ovanför Sollefteå göra dialektologiska och folkloristiska samlingar och undersökningar”. 

H. Geijer fotvandrade upp genom Ådalen och bodde under några månader i Holme och Mo. Under denna period så träffade han många sagesmän. En av dessa var Skrått-Olle. Olle var 80 år och Geijer beskriver honom som “From och vänlig, berättade om vittror och annat. Tror med rakt järta”.

En av berättelserna är om Olles farfar, båtsman Strand, som var med Sehlberg i slaget vid Svensksund. Båda båtsmännen från Resele blev tillfångatagna. Berättelsen är en mustig krigshistoria. Sjöslaget vid Svensksund den 9 juli 1790 är största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia.

Andra berättelser handlar om vittror. Olle var dräng i Sörtannflo då han uppsöktes av en vitterkvinna som erbjöd honom att lära sig att förgöra kreaturen för Flolund. Han tackade nej. Då fyller hustrun Sara Johanna i -"De hade vöri orätt de, o läre de på tok är. Du had åller vorti kvitta". Tron på vittror var stark.



Levi Johanssons etnologiska uppteckning från Holme

Levi Johansson 1880 -1955 var folkskollärare och folklivsforskare. Många av hans uppteckningar finns på Murberget. En av de uppteckningar som handlar om “Skrått-Olles käringa” har meddelats av folkskolläraren Johan Emanuel Flodström från Holme.

"Det är 20 år sedan så jag minns det mycket väl. Här i grannlaget var en gumma kallad Skrått-Olles käringa. Hon var mycket vidskeplig. N.E Persson en morbror till mig, ljög för gumman och sade, att han blivit ut för skrömta hemma hos sig, och nu ville han, att hon skulle komma dit och “föra bort” djävulskapet. Hon kom dit , synade överallt och var mycket viktig, och så ordinerade hon , att de skulle borra ett hål lika stort som en 10 öring på ena sidan dörren. I detta hål skulle de först lägga in lite kvicksilver, så sätta en 10 öring framför och slutligen slå igen hålet med en träpropp. Då skulle skrömta må ge sig iväg ut genom skorsten. Genom dörren skulle den varken slippa in eller ut. De gjorde som hon sade, och sedan påstod hon sig ha sett skrömta i form av en stor, tjock käring fara ned från stugutaket och ned i älven. Kom hon in på något ställe, och blåsten skramlade i spjället sade hon, att det var skrömta, som flydde upp genom skorsten."

Jag bor idag i detta hus i Holme och det känns tryggt att jag inte blir ansatt av skrömta.Det finns många öden att berätta. Idag är det enklare när vi har tillgång till olika arkiv. Att bevara minnen och berätta vidare ger oss ett perspektiv på vårt nuvarande liv. Berättelsen om drängen som stal en gris och som fick ett mycket tragiskt slut finns fortfarande i minnet hos några Reselebor.

/ Harriet Boman, Resele hembygdsförening

Källor.


-Husförhörslängder Resele, Ådals-Liden,Trehörningsjö

-Födelsebok Junsele

-Bouppteckningsprotokoll Ådals-Liden

-Moströmska gården Kerstin Lenngren Ann Renström utgiven 1988

-Sanningar och sägner i Ådalsliden Paul Lundin utgiven 1982

-Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad C. Hamnström utgiven 1972

-Lantmäteriet Historiska kartor

-Landsarkivet Härnösand polisprotokoll och fängelsehandlingar

-Levi Johansson uppteckningar Murberget 1918

-Herman Geijer Landsmålsarkivet SOFI uppteckningar 1898

-Bilder från Resele hembygdsföreningens samlingar samt privata.

lördag 23 maj 2020

Familjen Forslund i Stugubrännan, Ådals-Liden



Min mamma berättade vid ett tillfälle om en farbror med familj som hade bott i en liten stuga i Stugubrännan, strax söder om Jansjö i Näsåker. Hon visade mig senare platsen där han och hans hustru hade bott, men då var stugan riven och platsen öde. 

Jag fick långt senare veta att farbrorn hette Nils-Olof Forslund (1873-1965) och för en tid sedan fick jag se ovanstående foto av farbrorn och det lilla huset i Stugubrännan där han och hans lilla familj bodde. Så fint foto!

Persondata.

Nils-Olof Forslund föddes den 19 april 1873 i Fängsjö, Ådals-Liden sn. Han var son till skomakaren Nils Johan Forslund f 1845 i Boteå och  Kajsa Maria Andersdotter född 1849 i Fängsjö, Ådals-Liden..

Nils Olof emigrerade till USA 1900. Nio år senare återvände han till Sverige. Han gifte sig den 31 december 1909 i Ådals-Liden sn med Emma Kristina Karlsson. Hon var född den 29 april 1887 i Moflo, Ådals-Liden sn.

Barn:
Anna Karolina Forslund, född den 6 augusti 1909 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Hon dog den 21 januari 1987 i Ådals-Liden sn (SDB2). Hon gifte sig med Otto Söderqvist (1896-1957) från Resele. De bodde i Lidgatu och fick tio barn.

Källa: Magnus Johanssons hemsida: http://www.adals-liden.net/

onsdag 25 mars 2020

Så här i coronatider..




Så här i coronatider, så påminns vi om den fruktade sjukdomen TBC som drabbade många i början av förra seklet innan vaccinet kom. Från 1930-talet blev en kolonivistelse en rättighet för barn som hade drabbats av TBC i sin familj. Det skulle stärka barnen mot att drabbas av sjukdomen. En äldre syster till min mamma hade avlidit i TBC på 1920-talet, så mamma och några av hennes syskon fick under flera somrar på 1930-talet komma till en barnkoloni på sommaren för att "äta upp sig" och bli motståndskraftiga mot, på den här tiden, fruktade sjukdomen Det här kortet är taget på ett "sommarkollo" i Vallnäset, Junsele 1930 .

Min mamma Signe åtta år (trea från höger andra raden nerifrån) och morbror Sigurd tio år (längst till vänster samma rad) från Fängsjö finns med på kortet. Ivar Nilsson, Junsele (nr tre från vä. översta raden) har lånat ut fotot.

Och visst ser barnen glada och friska ut! Finns det flera barn från Näsåker på kortet? Eller någon som känner till barn som fick åka på sommarkoloni?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit mer information om kolonierna. 

onsdag 11 mars 2020

Ett gammalt foto


Det här gamla fotot från 1920 eller 1921 tycker jag så mycket om. Fotot berättar så mycket. Om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Och lite spänd förundran vad fotografen ska göra.

Alla barnen är syskon. Ett av barnen saknas. Hon var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd.

Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild.  Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon med systern Aina i knät.

Frideborg levde bara några år till. Hon dog i TBC bara 17 år gammal. För att inte smitta de övriga i familjen så fick hon ligga i en egen liten stuga där hennes mor Karolina skötte henne tills hon dog. Syskonen fick stå utanför fönstret till stugan och vinka till sin storasyster, men de fick inte gå in och träffa henne pga smittorisken.  En syster, flickan längst till vänster, smittades dock av sjukdomen och vistades senare långa tider på sanatorium.

Modern Karolina födde ytterligare fem barn. Tretton barn födde Karolina sammanlagt. Det blev en stor familj i en liten stuga i en liten skogsby. En familj med stark sammanhållning trots fattigdom och trångboddhet. Men en familj med stark tro på livet och framtiden.

 Ett av de yngsta barnen i familjen blev min mamma. ❤

onsdag 12 februari 2020

Läsvärd krönika


Eget foto.


"Det är lätt att sitta på höga hästar och vara klimatsmart när du bor i en stad. Men det är ingen hjälteinsats du håller på med. Det är minimikrav.

Tro fan du ska åka tåg! Du bor ju mitt i smeten. Ska du från Stockholm till Göteborg är det inte ens ett byte bort. Men testa att ta tåget till Berlin nästa gång du ska på viktigt möte och upplev i realtid hur det är för en Kirunabo att ta sig till huvudstaden utan att flyga.

Och anledningen till att du kan bo i stan och välja på tretton sorters smör i butiken är att någon annan bor i glesbygd och håller kossor och kärnar detta smör. Någon som själv får färdas tre mil till närmsta samhälle för att eventuellt få tag i en ekologisk banan och självklart köra bil för att bussturerna är indragna. Någon vars byaskola är nedläggningshotad och vars närmsta vårdcentral befolkas av stafettläkare. Någon vars vackra utsikt förstörs av en vindkraftspark och som betalar lika mycket i skatt som resten av Sveriges befolkning men inte får tillgång till samma service. Utan i stället moraliserande från "klimathjältar” till stadsbor som minsann åker buss till jobbet och köper KRAV-märkt mat.

De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i Norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är en lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvåldiga femåringar går in och möblerar om lite som de vill.

Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.

När Expressenkrönikören Lotta Gröning menar att Norrland borde göra som Skottland och kräva självständighet, väcker det upprörda känslor men också roat förakt från kolonialmaktens företrädare. Vad vill de där vildarna från norr? Vad är 40 arbetstillfällen på Vattenfall i Jokkmokk att bråka om? Deras svar visar på okunskap. Det handlar inte om fyrtio arbetstillfällen utan om århundraden av plundring. Och ett Norrland som befolkas av människor som är trötta på att ses som en belastning, när de i själva verket är en tillgång.

Men ilskan riktas inte bara mot företagspampar och politiker i storstaden. Det handlar också om okunskapen hos gemene stadsbo. Som vill köpa svenskt, ekomärkt och grön el. Men som inte värdesätter de regioner och människor som möjliggör allt detta. Och inte själva vill vara med och producera det. Och definitivt inte vill drabbas av baksidorna som följer. Ve den som monterar vindkraftsverk vid deras sommarhus i skärgården eller förvandla deras strövområde till en gruvbrytning.

Med rötterna i Jokkmokk har jag på nära håll känt det jäsande missnöjet. Tålamodet har prövats länge nog och människor har tröttnat. Sverige kommer på sikt att få betala dyrt för denna segregation mellan landsbygd och stad. Mellan norr och söder.

”Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo precis vart som helst i Sverige”, menar skribenter och makthavare. Och tänk att precis så tycker jag också! Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo överallt. Det finns områden i landet som är direkt olämpliga att befolka. Allra orimligast är att tro att man kan bo i Stockholmsregionen. En stad som varken kan försörja sig själv på energi eller mat. Som är helt beroende av att landsbygden och framför allt Norrland betjänar den. Stan har ju inte ens bostäder till sina invånare! Förklara för mig varför vi satsar på en region där man varken kan bo eller äta sig mätt? Varför vi flyttar resurser och arbetstillfällen dit?

Stockholm skulle inte klara sig mer än någon dag utan pålitliga leveranser från kolonin. Människor vill befrielse från kolonialmakten. Missnöjet mullrar som åska i norr. Winter is coming."

/ Clara Lidström
underbaraclara@expressen.se
"

lördag 4 januari 2020

Kort historik om skogsbyn Fängsjö, Ådals-Liden


Fängsjö 1940-tal
Den stora befolkningsökningen och den ökande fattigdomen under 1800-talet var bidragande orsaker till koloniseringen av Norrland. "I Norrland hafva vi ett nytt Indien" yttrade redan Axel Oxenstierna på 1600-talet.. När folkmängden ökade under 1800-talet så räckte inte jorden till att mätta alla munnar. Många, många människor emigrerade till Amerika medan andra begav sig norrut och blev nybyggare i Norrlands inland.  Kronan (staten) var välvillig och stimulerade människor att slå sig ner för att bli nybyggare i Norrland och upplät gärna sina stora, obrutna marker för nybyggen. Kronans morot till nybyggarna blev gratis mark, fri rätt till jakt och fiske, skattefrihet upp emot 40-50 år och befrielse från krigstjänst. Nybyggarna hänvisades dock ofta till de sämsta markerna, som innebar mycket arbete och stort slit. I våra trakter var det främst fattiga torpare och avdankade soldater från Värmland och Dalarna som kom för att hitta en plats och utkomst för sin familjer.

Fängsjö skogsby i Ådals-Liden är en av dessa många nybyggen. Fängsjö blev med tiden en by med som mest ett tiotal familjer. De flesta av invånarna var ättlingar till de första nybyggarna, medan andra kom som arbetare till byn, gifte sig och blev kvar en tid. Under början av 1900-talet fick byn en småskola och en liten handelsbod (filial). De flesta män försörjde sig på skogsarbete. Under 1940-talet började byn tappa sina invånare och i slutet av 1980-talet flyttade de sista fasta invånarna. Idag är Fängsjö en fritidsby. Många av stugägarna har dock kopplingar till de första nybyggarna.

Nybygget startades av två fattiga nybyggare från Dalarna. Den förste nybyggaren var Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786. De  flyttade från Stackmora, Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.

Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani. Han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att "Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga." Se flyttningsattesten nedan.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge.

Ståbi söker även 1829 tillstånd att bygga på Degersjö, Omsjö och Fransåsens skatteskogar (se not nedan). Troligtvis pga att det uppstod så många problem med Lidgatubönderna vad gäller nybygget i Tannflohöjden. Ståbi kände sig troligtvis tvungen att börja se sig om efter en ny plats för ett nybygge. Lidgatus bönder hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Lidgatubönderna gjorde därför allt för hindra nybyggarna att bosätta sig på platsen.

Trots att Ståbi gör en ny ansökan om tillstånd och att han troligtvis har påbörjat ett nybygge i Fängsjö, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän: "Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......”

Man undrar dock om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden! Ståbi kunde inte skriva eller läsa (han använder sitt bomärke som underskrift) och det kunde möjligen utnyttjas av Lidgatubönderna. Men 1832 köper Ståbi i alla fall 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av bonden Per Månsson i Norrtannflo Resele.

1834 kom en annan dalmas,  Lassols Anders Andersson f. 1780 med hustru Kerstin Larsdotter f 1783 och barn från Färnäs i Mora till Tanflohögdens nybygge. Familjen Lassols Andersson prövade först att bosätta sig i Störåsen, Hammerdals sn i Jämtland 1828, innan de slutligen kom till Fängsjö nybygge.  År 1834 köper Anders Andersson 1/9 dels andel i Fängsjö av bonden Per Jansson i Norrtannflo, Resele.

1839 ansöker Ståbi och Andersson tillsammans om åborätten till sina nybyggen i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Erik Ersson Ståbi överlåter vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge till Lidgatu byamän (?!), samma nybygge som han sex år tidigare överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi. Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi (senare Westermark) sålde senare sin andel till Erik Johansson Edlund, Björna, innan han flyttade till Tängsta, Resele 1878. Övriga barn till Erik Ersson Ståbi flyttade till närbelägna byar.  Äldste brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfader till flera senare  generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

Min mor är en av de sentida ättlingarna till Anders Ersson Ståbi och hon är, tillsammans med sina 12 syskon, födda i ett kronotorparhem i Fängsjö. Mer om detta i ett senare inlägg.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Källor:

Kopior brev, akter och övriga handlingar från Riksarkiv och Landsarkiv.
På min hemsida om släktforskning finns bl.a. mina anlistor och ett bildgalleri från Fängsjö.
Min hemsida: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm

Tack till Magnus Johansson och Caroline Fängström för ett par av nedanstående arkivbilder!

När jag började intressera mig för Fängsjös historia fick jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Pauls artikel blev en bidragande orsak att jag började titta djupare i  Fängsjös historik.  Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av Pauls artikel:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på. I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  / Slut citat av Paul Lundin.


Jag har tyvärr inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit.  Dokument och arkivmaterialet om Fängsjös historia visar dock att det under många tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i långa stycken är svåra att förstå och tolka. 

Klicka på bilderna för större format. 

Om Du har mer information, berättelser eller andra kommentarer på detta inlägg så blir jag jätteglad!


Flyttattesten från Orsa för fam. Ståbi. Uppvisades i Resele 1827.


Ståbis ansökan om nybygge i Junsele sn 1829.


Bouppteckning efter Anders Ersson Ståbi 1815-1887

Bouppteckning efter Anna Dorotea Olofsdotter 1816-1891.