onsdag 12 februari 2020

Läsvärd krönika


Eget foto.


"Det är lätt att sitta på höga hästar och vara klimatsmart när du bor i en stad. Men det är ingen hjälteinsats du håller på med. Det är minimikrav.

Tro fan du ska åka tåg! Du bor ju mitt i smeten. Ska du från Stockholm till Göteborg är det inte ens ett byte bort. Men testa att ta tåget till Berlin nästa gång du ska på viktigt möte och upplev i realtid hur det är för en Kirunabo att ta sig till huvudstaden utan att flyga.

Och anledningen till att du kan bo i stan och välja på tretton sorters smör i butiken är att någon annan bor i glesbygd och håller kossor och kärnar detta smör. Någon som själv får färdas tre mil till närmsta samhälle för att eventuellt få tag i en ekologisk banan och självklart köra bil för att bussturerna är indragna. Någon vars byaskola är nedläggningshotad och vars närmsta vårdcentral befolkas av stafettläkare. Någon vars vackra utsikt förstörs av en vindkraftspark och som betalar lika mycket i skatt som resten av Sveriges befolkning men inte får tillgång till samma service. Utan i stället moraliserande från "klimathjältar” till stadsbor som minsann åker buss till jobbet och köper KRAV-märkt mat.

De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i Norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är en lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvåldiga femåringar går in och möblerar om lite som de vill.

Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.

När Expressenkrönikören Lotta Gröning menar att Norrland borde göra som Skottland och kräva självständighet, väcker det upprörda känslor men också roat förakt från kolonialmaktens företrädare. Vad vill de där vildarna från norr? Vad är 40 arbetstillfällen på Vattenfall i Jokkmokk att bråka om? Deras svar visar på okunskap. Det handlar inte om fyrtio arbetstillfällen utan om århundraden av plundring. Och ett Norrland som befolkas av människor som är trötta på att ses som en belastning, när de i själva verket är en tillgång.

Men ilskan riktas inte bara mot företagspampar och politiker i storstaden. Det handlar också om okunskapen hos gemene stadsbo. Som vill köpa svenskt, ekomärkt och grön el. Men som inte värdesätter de regioner och människor som möjliggör allt detta. Och inte själva vill vara med och producera det. Och definitivt inte vill drabbas av baksidorna som följer. Ve den som monterar vindkraftsverk vid deras sommarhus i skärgården eller förvandla deras strövområde till en gruvbrytning.

Med rötterna i Jokkmokk har jag på nära håll känt det jäsande missnöjet. Tålamodet har prövats länge nog och människor har tröttnat. Sverige kommer på sikt att få betala dyrt för denna segregation mellan landsbygd och stad. Mellan norr och söder.

”Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo precis vart som helst i Sverige”, menar skribenter och makthavare. Och tänk att precis så tycker jag också! Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo överallt. Det finns områden i landet som är direkt olämpliga att befolka. Allra orimligast är att tro att man kan bo i Stockholmsregionen. En stad som varken kan försörja sig själv på energi eller mat. Som är helt beroende av att landsbygden och framför allt Norrland betjänar den. Stan har ju inte ens bostäder till sina invånare! Förklara för mig varför vi satsar på en region där man varken kan bo eller äta sig mätt? Varför vi flyttar resurser och arbetstillfällen dit?

Stockholm skulle inte klara sig mer än någon dag utan pålitliga leveranser från kolonin. Människor vill befrielse från kolonialmakten. Missnöjet mullrar som åska i norr. Winter is coming."

/ Clara Lidström
underbaraclara@expressen.se
"

lördag 4 januari 2020

Kort historik om skogsbyn Fängsjö, Ådals-Liden


Fängsjö 1940-tal
Den stora befolkningsökningen och den ökande fattigdomen under 1800-talet var bidragande orsaker till koloniseringen av Norrland. "I Norrland hafva vi ett nytt Indien" yttrade redan Axel Oxenstierna på 1600-talet.. När folkmängden ökade under 1800-talet så räckte inte jorden till att mätta alla munnar. Många, många människor emigrerade till Amerika medan andra begav sig norrut och blev nybyggare i Norrlands inland.  Kronan (staten) var välvillig och stimulerade människor att slå sig ner för att bli nybyggare i Norrland och upplät gärna sina stora, obrutna marker för nybyggen. Kronans morot till nybyggarna blev gratis mark, fri rätt till jakt och fiske, skattefrihet upp emot 40-50 år och befrielse från krigstjänst. Nybyggarna hänvisades dock ofta till de sämsta markerna, som innebar mycket arbete och stort slit. I våra trakter var det främst fattiga torpare och avdankade soldater från Värmland och Dalarna som kom för att hitta en plats och utkomst för sin familjer.

Fängsjö skogsby i Ådals-Liden är en av dessa många nybyggen. Fängsjö blev med tiden en by med som mest ett tiotal familjer. De flesta av invånarna var ättlingar till de första nybyggarna, medan andra kom som arbetare till byn, gifte sig och blev kvar en tid. Under början av 1900-talet fick byn en småskola och en liten handelsbod (filial). De flesta män försörjde sig på skogsarbete. Under 1940-talet började byn tappa sina invånare och i slutet av 1980-talet flyttade de sista fasta invånarna. Idag är Fängsjö en fritidsby. Många av stugägarna har dock kopplingar till de första nybyggarna.

Nybygget startades av två fattiga nybyggare från Dalarna. Den förste nybyggaren var Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786. De  flyttade från Stackmora, Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.

Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani. Han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att "Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga." Se flyttningsattesten nedan.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge.

Ståbi söker även 1829 tillstånd att bygga på Degersjö, Omsjö och Fransåsens skatteskogar (se not nedan). Troligtvis pga att det uppstod så många problem med Lidgatubönderna vad gäller nybygget i Tannflohöjden. Ståbi kände sig troligtvis tvungen att börja se sig om efter en ny plats för ett nybygge. Lidgatus bönder hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Lidgatubönderna gjorde därför allt för hindra nybyggarna att bosätta sig på platsen.

Trots att Ståbi gör en ny ansökan om tillstånd och att han troligtvis har påbörjat ett nybygge i Fängsjö, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän: "Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......”

Man undrar dock om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden! Ståbi kunde inte skriva eller läsa (han använder sitt bomärke som underskrift) och det kunde möjligen utnyttjas av Lidgatubönderna. Men 1832 köper Ståbi i alla fall 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av bonden Per Månsson i Norrtannflo Resele.

1834 kom en annan dalmas,  Lassols Anders Andersson f. 1780 med hustru Kerstin Larsdotter f 1783 och barn från Färnäs i Mora till Tanflohögdens nybygge. Familjen Lassols Andersson prövade först att bosätta sig i Störåsen, Hammerdals sn i Jämtland 1828, innan de slutligen kom till Fängsjö nybygge.  År 1834 köper Anders Andersson 1/9 dels andel i Fängsjö av bonden Per Jansson i Norrtannflo, Resele.

1839 ansöker Ståbi och Andersson tillsammans om åborätten till sina nybyggen i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Erik Ersson Ståbi överlåter vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge till Lidgatu byamän (?!), samma nybygge som han sex år tidigare överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi. Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi (senare Westermark) sålde senare sin andel till Erik Johansson Edlund, Björna, innan han flyttade till Tängsta, Resele 1878. Övriga barn till Erik Ersson Ståbi flyttade till närbelägna byar.  Äldste brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfader till flera senare  generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

Min mor är en av de sentida ättlingarna till Anders Ersson Ståbi och hon är, tillsammans med sina 12 syskon, födda i ett kronotorparhem i Fängsjö. Mer om detta i ett senare inlägg.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Källor:

Kopior brev, akter och övriga handlingar från Riksarkiv och Landsarkiv.
På min hemsida om släktforskning finns bl.a. mina anlistor och ett bildgalleri från Fängsjö.
Min hemsida: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm

Tack till Magnus Johansson och Caroline Fängström för ett par av nedanstående arkivbilder!

När jag började intressera mig för Fängsjös historia fick jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Pauls artikel blev en bidragande orsak att jag började titta djupare i  Fängsjös historik.  Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av Pauls artikel:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på. I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  / Slut citat av Paul Lundin.


Jag har tyvärr inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit.  Dokument och arkivmaterialet om Fängsjös historia visar dock att det under många tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i långa stycken är svåra att förstå och tolka. 

Klicka på bilderna för större format. 

Om Du har mer information, berättelser eller andra kommentarer på detta inlägg så blir jag jätteglad!


Flyttattesten från Orsa för fam. Ståbi. Uppvisades i Resele 1827.


Ståbis ansökan om nybygge i Junsele sn 1829.


Bouppteckning efter Anders Ersson Ståbi 1815-1887

Bouppteckning efter Anna Dorotea Olofsdotter 1816-1891.



onsdag 25 december 2019

Ett juldagsminne i Fängsjö




Många, många jular under åren har min familj firat julhelgen i den lilla skogsbyn Fängsjö. Den by  min mor växte upp i och mina rötter på min mors sida finns. Vi har firat många julhelger i våra fritidsstugor i Fängsjö, ofta tillsammans med den stora släkten och med de två bröder Fängström som fortfarande levde kvar i byn.

Det finns ingen elektricitet i Fängsjö, men vi klarade det med levande ljus i granen, öppen spiseldning och marschaller ute på gården och efter byvägen. Snö och skottning ingick i julbestyren.

Det hände nån gång att vi besökte julottan i min barndom. Julottan var inte något som stod på agendan varje jul men det hände någon gång. En julhelg i början av 1960-talet i Fängsjö fick jag, mina syskon och en kusin en idé att vandra till julottan på juldagsmorgonen. Det är ca 1,6 mil från Fängsjö till kyrkan i byn. Det hade snöat under natten, så vandringen blev ett par timmars tuff plumsande i mörker och djupsnö. Vi hade i alla fall lyktor som lyste upp vår vandring.

När vi så småningom kom fram hade julottan precis avslutats i kyrkan. Vi kom en timme för sent! Besvikelsen blev förstås stor, men jag minns inte att vi var speciellt ledsna. Vi gick till en moster och morbror som bjöd på kaffe innan en  kusin skjutsade hem oss till Fängsjö.

Jag är glad och tacksam för alla julminnen i Fängsjö. Minnen som med åren blivit som vackra pärlor i minnets kavalkad.





tisdag 17 december 2019

TACK Lotta Gröning för din klarsynthet. Så sant, så rätt, så klokt skrivet.

Se länken till Lottas hemsida längst ner.

Egen bild.


"Vad händer med journalistiken som ska vara oberoende, källkritisk och alltid redo att granska? Vad händer med politiken som ska fatta viktiga beslut som påverkar vår framtid? Vad skulle vi vara utan sociala medier?

Kravet på klimatets diktatur framkommer lite då och då i media. Miljöpartiets Per Holmberg har spekulerat i dessa termer, i en debattartikel i Expressen i januari i år uppmanande 87 influencers Stefan Löfven att släppa taget om väljarstödet och köra över folket på grund av deras klimat katastrofala vanor. Från politiker haglar förbudskraven, vi ska inte köra bil med fel bränsle, men helst med el och allra helt inte alls. Vi ska inte flyga och absolut inte ifrågasätta vad klimatforskare säger. Medierna har också blivit mer politiska genom att de låter politiken bestämma sanningen och rapporterar därefter. Det är en av förklaringarna till att bara den ena sidan av myntet speglas trots att misstro, klyftor och maktlöshet skapas. Sveriges åsiktskorridor som professor Henrik Ekengren Oscarsson så tydligt påvisat har strypt mycket av samhällsdebatten. Klimatet är ett tydligt område där det inte är tillåtet att ifrågasätta såsom FNs klimatpanel IPCC presenterar krisen. Den politiska strategin är internationellt fastlagd och i Sverige bygger den på ett undergångsscenario där människan är den stora boven som kan förgöra jorden, samtidigt som samma människa ska rädda den. En märklig utgångspunkt kan man tycka eftersom visionen mera borde vila på teknikutveckling, framtidstro och en gemensam vilja till nya idéer för att ändra våra sociala mönster utifrån de olika förutsättningar vi har i vardagslivet beroende på var vi bor i landet.



Det är alltså tabu att säga att klimatkrisen inte är så djupgående som beskrivs. Alla förslag som regeringen tar fram som höghastighetståg, skyhöga bensinpriser, elbilar, eller förbud mot forskning på kärnkraft bör inte ifrågasättas. Då stämplas du som en klimatförnekare. Hade vi inte haft sociala medier har inget annat budskap kommit fram än just det som regeringen vill inpränta i oss. Klimatets diktatur är med andra ord inte så förfärligt långt borta. Det finns områden där diktaturen kommit särskilt långt och jag belysa ett tydligt exempel nämligen vindkraften!

Svenska politikers tro på vindkraftens möjligheter har de byggt upp med en stor ensidig satsning på forskning om vindkraft. De har också byggt upp den genom exploatering av främst Norrland. Redan Axel Oxenstierna fastslog på 1600-talet att ”I Norrland hava vi ett Indien om blott vi förstår att bruka det.” Det har man verkligen förstått på högsta politiska nivå. Det är inte så att människor i allmänhet står och jublar över dessa gigantiska vindkraftparker som byggs runt om i landet. Det är inte mysigt och rofullt att bo vid stora vindkraftverk. Ljudet är ett stort problem det kan nå mellan 30 – 60 km. Många forskare varnar för ljudet som ett stort hälsoproblem både för människor och djur, men ingen ansvarig bryr sig. Människor protesterar, de ser sin livsmiljö försämras, de ser naturen förstöras och djuren försvinner. Vindkraftverken är också giljotiner för fåglar, fladdermöss och dödar tonvis med insekter. Men ingenting hjälper. Lokalmedia kan spegla människors kamp men sällan i riksmedierna. En del kommuner lyssnar på sina invånare och säger nej till vindkraftparker, andra kommuner struntar helt i vad befolkningen tycker.


För att underlätta för vindkraftens expansion hjälper regering och riksdag till. De har luckrat upp miljölagstiftningen till förmån för vindkraft. För att inte få bygga ska det vara särskilda skäl för kulturmiljö och natur. Vad detta är för särskilda skäl är svårt att utröna. På Ölands kulturarv med rikt fågelliv Allvaret står vindkraftverk. I Norberg vid Målarberget byggs nu en stor vindkraftpark trots att det går tre flyttfågelsträck samt att skogen är full av värdefull kulturhistorisk mark med bland annat masugnar från 1100-talet. Målarberget borde också ha fått nej med anledning av att det ligger mitt emellan två tätorter, bara några kilometer ifrån båda. Men vindkraften är aldrig något problem, snarare folket som protesterar. Av den anledningen har nu regeringen tagit fram ett förslag som ska avskaffa det kommunala vetot. Argumentet är att det är så påfrestande för politikerna som får ta emot så mycket ilska och frustration. Att riksmedierna inte lyfter fram människors kamp mot vindkraften har flera förklaringar. Ett är förstås att rikspolitikern inte är intresserade av protesterna, de gör istället allt för att tysta ner dem. Ett annat skäl är att där rikspolitiker bor tillsammans med en stor del av journalistkåren, är det förbjudet med vindkraft. Enligt miljöbalken för det inte byggas vindkraft i Stockholm, Göteborg, Malmö och Mälardalen. De flesta har säkert bara sett ett vindkraftverk på bild.

Sverige är också det enda landet i världen där staten betalar stora subventioner till vindkraftsbyggen. Det har emellertid inte varit tillräckligt för att göra vindkraften lönsam, så nu är det mest utländska riskkapitalister som köper upp vindkraftparkerna. När subventionerna är uttagna så tvingas Vattenfall ta över förlustaffärerna. Norge som lyssnar på sina kommuner slutar bygga vindkraft på land, men kan däremot bygga i Sverige eftersom det är mer lönsamt.

Klimatdiktaturen är med andra ord oerhört närvarande när det gäller vindkraftsindustrin. Med en stenhård statlig styrning som urholkar demokratin och det kommunala självstyret, med en politiskt styrd forskning och en lagstiftning som gynnar vindkraften tillsammans med en tystnadskultur som slår igenom också inom medierna uppfyller vi många av kraven på diktatur.


Kör över folket uppmanade alltså 87 influencers Stefan Löfven, Miljöpartiet är inne på samma linje. Precis som i frågan om invandringen där folket delades upp i goda människor och rasister, delar klimatfrågan upp människor i upplysta och förnekare. Flera medier anser inte att det finns någon som helst anledning att lyfta fram klimatförnekares åsikter. I en levande demokrati förutsätts samtal, olika idéer som bryts, frihet att tycka olika och inte minst vetenskaplig frihet. Har vi det i Sverige? Det obehagliga i allt detta är att medierna inte granskar eller ifrågasätter den politiska strategin utan de köper den till fullo. Ett ensidigt budskap om klimatkrisen sprids ut över landet. I den politiska och mediala strategin finns också Greta Thunberg. En fantastisk sextonåring som i egenskap av sitt brinnande engagemang lyckat nå ut i hela världen. Hon är exceptionellt duktig och förtjänar både många spaltmeter och hyllningar.


Greta Thunberg har dock mot sin egen vilja hamnat i kläm mellan de krafter som tycker olika om klimatkrisen. Hon har också blivit ett redskap för regering och medier för att trumma ut ett gemensamt budskap. Hyllningarna vet inga gränser. Stefan Löfven nämner henne i nästan alla tal, energiminister Anders Ygeman vill döpa en stjärna efter henne och journalisterna hittar snart inte orden för att beskriva hennes ”enorma kraft”.


DN:s kulturchef Björn Wiman beskriver henne i sin söndagskrönika den 29/9 efter hennes tal i FN. ”Jag hörde hennes tal i direktsänd radio, i en av de fossila samhällets minst smickrande miljöer: en bilkö. Precis som många andra drabbades jag hårt nästan fysiskt, av hennes ord. Kan man uttrycka sig så kompromisslöst i stora sammanhang? Kan en sådant magnifikt patos tas på allvar i en blaserad bilvärld?” Och han fortsätter: ”Hon och hennes rörelse hämtar sin energi från en roll som vi känner igen från uråldriga berättelser – från Bibelns profeter och den upproriska Antigone till helgonlegenden om Jeanne d`Arc och Lisbet Salander i den digitala tidsålderns ikonografi.”

Björn Wiman har som många andra i hans skrå anslutit sig till klimatrörelsen. De skapar hjältar i sin kamp om folks åsikter! Henrik Ekengren Oscarsson har också gjort en studie på beundrande människor i Sverige. Han ger följande ledord för beundran; ”Frälsning, medlidande, förlåtelse, sanning, tröst, insikt, värdighet, hågkomst och bekräftelse.” Ekengren Oscarsson konstaterar att de personer vi beundrar kan vara en spegling av tidsandan, en allmän opinion eller kollektiva uppfattningar. Greta Thunberg motsvarar allt detta. Vad händer med journalistiken som ska vara oberoende, källkritisk och alltid redo att granska? Vad händer med politiken som ska fatta viktiga beslut som påverkar vår framtid? Vad skulle vi vara utan sociala medier?"

20 oktober 2019
/ Lotta Gröning
”For Future”

söndag 24 november 2019

Swebbtv. Om TV4 fake och asylbedrägerier

Beklämmande och djupt sorgligt.

Ta er tid och se detta program. Berätta sedan vad som är fel med Sverige.




"I detta program får vi exempel på olika asylbedrägerier och andra bedrägerier mot svenska myndigheter.
Vi får också bildbevis på TV4:s insamlingsbedrägeri i Manila tillsammans med SOS Barnbyar.

Christer Bigander är en entreprenör som bor med sin familj i Filippinerna. Han har sedan 1987 rest över hela världen men främst i Asien. Han har varit involverad i flera olika projekt bl.a. som delägare i ett rederi med nio stycken stora kryssningsfartyg. Han har även tagit flygcertifikat och med eget flygplan transporterat varor runt om i hela filipinernas arkipelag.

På en resa till Barcelona kom han i kontakt med en pakistansk man som sade sig vara från Märsta norr om Stockholm. Mannen berättade för Christer att han tillsammans med några andra bodde halvårsvis i Barcelona och halvårsvis i Pakistan. Från Pakistan tog de med sig containers med kläder som de sedan sålde i Barcelona. Mannen hade rest från Pakistan till Sverige och ansökt om asyl, vilket han fick efter fyra månader. Han angav att han var under arton och var från Afghanistan. Någon kontroll om han talade något språk därifrån gjordes inte. Inte heller att han såg ut att vara runt fyrtio år var något problem. Under väntetiden på uppehållstillståndet bodde han i Märsta.

Så fort uppehållstillståndet var klart lämnade han Sverige och har sedan dess inte återvänt. Han har i dag en adress i Märsta, som han betalar 3000 kronor i månaden för till en svensk advokat som sköter all administration. Detta har pågått tre-fyra år. Mannens fru som bor kvar i Pakistan har ett bankomatkort med vilket hon plockar ut de svenska bidragspengarna med från det svenska bankkontot.

Att han har en fru i Pakistan samtidigt som han kom som ”barn” till Sverige är inget som har uppmärksammats av svenska myndigheter. Alla i gruppen hade genomfört samma bedrägeri. En av dessa hade fem olika identiteter i Sverige.
Christer Bigander berättar även om sina erfarenheter av Etiopien. Av en händelse kom han våren 2017 i kontakt med en resebyrå i Etiopiens huvudstad Addis Abeba med namnet Sweden travel.  På dörren till resebyrån fanns en skylt med information om vilka bidrag som kan erhållas i Sverige. De sålde resor till Sverige för asylsökande.

Christer berättar att de hade en träningslokal där de utbildade resenärerna i vad de skulle säga vid ankomst, när de skulle kasta passet och annan viktig information. Av en slump fick han även kontakt med en etiopier som hade fått uppehållstillstånd i Norge. Denne person som hade spenderat sex månader i Norge, och sedan rest hem, inkasserade numera den månatliga summan av 9400 norska kronor i bidrag. Mannen hade sedan uppehållstillståndets och bidraget beviljats för sju-åtta år sedan inte besökt Norge en enda gång. Enligt Bigander säger de asylsökande från Etiopien att de kommer från just Etiopien. Detta blir ganska paradoxalt då Svenska UD klassar Etiopien som ett av de tryggaste länderna i Afrika.

Värst av exemplen på bedrägerier är ändå TV4:s program från SOS barnbyar i Filippinerna. Enligt Christer fanns mängder med faktafel i programmen. Han påtalade dessa genom ett brev skrivet till TV4. I programmet ber kända svenska skådespelare svenska folket att skänka pengar till SOS barnbyar. Christer som bor precis bredvid en sådan barnby hävdar att denna stått helt tom framtill TV4 började filma där. TV4 har dragit in tv-serien men SOS barnbyar har den kvar på sin Youtubesida.
I frågan om man som svensk i utlandet kan få hjälp av svenska myndigheter är Christers åsikt klar; du får klara dig själv. Om du inte råkar vara journalist, för då kommer media se till att politiker engagerar sig.

Christer Bigander som har tre barn med svenskt medborgarskap berättar att barnens mamma som är filippinska har inte beviljats svenskt uppehållstillstånd. Detta trots att de tillsammans äger en bostad i Sverige samt har ekonomiska medel att säkra hennes försörjning. En klar kontrast till hur lätt vissa andra grupper kan få svenskt uppehållstillstånd.  
--------
Stöd Swebbtv på olika sätt:
- Handla i vår butik på https://butik.swebbtv.se
- Skicka dina tips eller förslag på "inskickade klipp" till info@swebbtv.se
- Texta våra program på svenska eller engelska. Skicka mail om du är intresserad
- Se alla våra program på vår hemsida www.swebbtv.se och berätta för andra
- Stödja ekonomiskt på Swish 123 535 86 92 (OBS Nytt), eller bankgiro 147-0558.
Du kan också donera direkt eller som månadsgivare på bankkonto 9235-229 1186 (9235 är clearingnummer)."

onsdag 23 oktober 2019

Storbondens konkurs i Jansjö, Ådals-Liden





Berättelsen ovan är nedskriven av hembygdsforskaren Paul Lundin i Näsåker. Uppgifterna i Pauls berättelse skiljer sig lite mot de källor som finns till Magnus Johanssons information på sin hemsida. Men man får ta Pauls berättelse för vad den är; en hörsägen från förr som möjligen har korn av sanningar.

På Magnus Johanssons hemsida hittar jag följande uppgifter om familjen.

Anders Hermansson var född den 23 oktober 1763 i Holme, Resele sn. Anders gifte sig den 6 november 1791 i Ådals-Liden sn med Anna Jakobsdotter. Hon var född den 19 mars 1766 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Anders var först nybyggare och bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Omkring 1820 flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn. Anna dog där den 28 maj 1822 av håll och styng. Anders dog i Gårelehöjden den 17 mars 1848 av ålderdom.

Annas oäkta barn:
Per Andersson, född den 2 januari 1790 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 19 mars 1815 i Ådals-Liden sn med Katarina Persdotter. Hon var född 1787 i Grundtjärn, Anundsjö sn som dotter till Per Jönsson (1756-1846) och hans hustru Brita Jonsdotter (1762-1848). Per var först bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Efter något år flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn, där han också var bonde. 1858 överflyttades familjen från Ådals-Liden sn till Junsele sn. Katarina dog den 3 oktober 1869 i Gårelehöjden av åldersbräcklighet. Per dog i Gårelehöjden den 1 mars 1873.

Barn inom äktenskapet:
Kristina Andersdotter, född den 14 december 1791 i Näsåker, Ådals-Liden sn.
Dordi Andersdotter, född den 20 september 1793 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Anna Andersdotter, född den 14 augusti 1795 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Margareta Andersdotter, född den 28 september 1797 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Sara Andersdotter, döpt den 30 mars 1800 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Katarina Andersdotter, född den 17 oktober 1802 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Jakob Andersson, född den 4 mars 1805 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Märta Lisa Andersdotter, född den 27 april 1807 i Jansjö, Ådals-Liden sn, död där den 1 augusti 1810.
Anders Andersson, född den 1 oktober 1809 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

måndag 7 oktober 2019

Höstbilder 2019

En varning, en viskning..

Båtarna o bryggorna är uppdragna på land. Träden skiftar färg.  Badstranden och fågelholkarna är tomma.

Det är bara att inse. Hösten är här på riktigt.

Vintern väntar..















tisdag 1 oktober 2019

IPCC rekryterar ja-sägare

Kan vetenskap samleva med politiken? Kan vetenskapsmän vara immuna mot den korruption som alltid tycks gro i slutna sällskap med makt och inflytande och frånvaro av nej-sägare? Är IPCC, FN:s klimatpanel, vaccinerad mot ”alltför goda intentioner”? I verkligheten är IPCC en politisk konstruktion som omvandlar 100 procent vetenskaplig osäkerhet till 90 procent politisk sannolikhet. Hur går detta till? Hur började bollen rulla?

Bakom alla organisationer med inflytande ligger personer med engagemang. Professor Bert Bolin, IPCC:s förste chef, var politiskt framgångsrik i att driva sin tes att människans utsläpp av växthusgaser är avgörande för att förändra klimatet till en global uppvärmning. Ett resultat av detta arbete blev UNFCCC, FN:s klimatkonvention, med målet att ” stabilisera atmosfärens koncentrationer av växthusgaser på en nivå som undviker farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet”. Och IPCC:s syfte blev därmed att leverera stöd för just detta.

Rekryteringen till IPCC sker genom likasinnade engagerade medarbetare som rekryterar varandra genom positiv åsiktsmässig och social återkoppling. Detta är unikt inom vetenskapen. Slutresultatet förstärks av byråkrater och tjänstemän med politiska agendor som har sista ordet i utformningen av IPCC-rapporternas sammandrag.

Bakom alltihop ligger Bert Bolins hypotes (gissning) för vilken han skapade IPCC. Sakläget är att det som för 20-30 år sedan för en del forskare såg ut som en rimlig hypotes överhuvudtaget inte har kunnat bekräftas vetenskapligt. Tvärtom talar allt fler forskningsresultat nu emot någon avgörande mänsklig klimatpåverkan av detta slag. Inga observationer talar heller för att klimatet skulle kunna låta sig styras.

Så här har det rullat på, en låst vetenskaplig och politisk process som nu tycks ha nått vägs ände. Ett förutsägbart utfall av en process där makt och inflytande står utan kontrollmekanismer. Det har under åren funnits tusentals invändningar mot IPCC-processerna, men media och politiker har inte lyssnat.
Den för klimatetablissemanget fatala e-postläckan bekräftar intrycket av att de mest inflytelserika IPCC-forskarna utgör en sluten klubb som motarbetar och saboterar oliktänkande. Det är så IPCC arbetar för att driva igenom sitt politiska uppdrag att lämna stöd till meningslösa ”klimatåtgärder”. De felaktiga uppgifterna i den senaste rapporten om bland annat Himalayas glaciärer, och inte minst IPCC:s ordförande, Dr. Rajendra Pachauris arroganta hantering av de påtalade bristerna, leder nu till att IPCC:s arbetsmetoder och organisation ska granskas av en oberoende kommission.

Tidigare IPCC-slutsatser försvaras dock oförbehållsamt av till exempel SMHI, miljöminister Andreas Carlgren och Ban Ki-moon. I samma skamvrå som den norska Nobelkommittén, ställde sig en kommitté i det brittiska underhuset när den i ett försök att undanröja skandalen runt e-postläckan legitimerade undanhållande av data, mobbning och sabotage av oliktänkande kollegor, samt påtryckningar på vetenskapsredaktörer för att fördröja eller förhindra publicering av oönskade resultat, som del i det vetenskapliga arbetet.

Detta försvar av ”alltför goda intentioner” kan snart komma att visa sig lika naivt och inskränkt som Pachauris kommentar i november om ifrågasättandet av glaciäruppgifterna: ”This is voodoo science”! Det stämmer. Den snedvridna del av klimatvetenskapen han företräder är verkligen voodoo science.

Göran Ahlgren
Docent

Ingemar Nordin
Professor

Peter Stilbs
Professor

Författarna företräder Stockholmsinitiativet, en oberoende ideell förening som verkar för en rationell klimat-, energi- och miljöpolitik

Min not: Artikeln är från 2010 men gäller fortfarande.

torsdag 5 september 2019

"Hanke" Moström i Lidgatu


De flesta människor har levt sitt liv i det fördolda, och de som minns dem finns inte längre och kan berätta. Ibland finns en bild som sätter fantasin i rörelse. Vilka är personerna på bilden? Var bodde de? Hur var deras liv?

På en gruppsida i Facebook dök denna bild upp, och med hjälp av flera i gruppen så kunde personerna på bilden identifieras. Den fina bilden fick ett större värde och personerna är inte längre anonyma. De träder fram genom bilden och vi får en liten glimt av deras liv.

Hans "Hanke" Erik Eriksson Moström (1862-1938) var född i Mo, Resele sn. Hans far var sockensnickare där, men 1865 flyttade hela familjen till Lidgatu där fadern blev torpare. Hans Erik bodde därefter hela livet i Lidgatu och han skrev som arbetare eller torpare. Han var ogift, men bodde tillsammans med Johanna Erika Eriksdotter (1866-1947) och sina två kossor och höns i ett litet torp i skogen på Nils Anders Persson ägor i Lidgatu. Paret hade säkert ett strävsamt och fattigt liv på torpet, men de hade förmodligen inte större fordringar på livet än så. Johanna kärnade smör som Hanke sålde och ibland gav Johanna bort små presenter till barn hon kände.



onsdag 28 augusti 2019

Ridvägen - Östra Ådalsvägen

Innan allmänna vägar anlades i Ångermanlands inland färdades man i huvudsak via rid- och gångstigar. En av de äldsta ridstigarna i Ångermanland är den sk Östra Ådalsvägen eller Ridstigen som den mera allmänt kallas.  Ibland kallas den kyrkväg, eftersom den användes i våra trakter i huvudsak av prästerna i Resele och Ådals-Liden för att färdas till kyrkan i Mo, Junsele. I nedanstående historik berättar Göran Stenmark i Junsele om den gamla Ridstigen ur ett historiskt perspektiv.

"Från 1500-talet börjar vi med säkerhet kunna följa våra bygders utveckling. Tidigare finns endast sporadiska dokument och lämningar som kan berätta hur bebyggelsen växte fram i norra delarna av Sverige. Gustaf Vasa blev kung i Sverige 1523, och han började ordna det mesta i landet. För att få landet på fötter såg man sig tvungna att ta ut skatter, och för detta ändamål tillsattes fogdar för att driva in dessa pålagor. För Ångermanland dyker den första skattelängden upp 1535, och där får man för första gången namn på byar och jordägande bönder. 

De äldsta byarna låg placerade efter älven, och för Ångermanälvens del finner man befolkning upp till Junsele, där det detta år fanns 18 "rökar" dvs gårdar fördelade på åtta byar. Norr om Junsele fanns endast samer intill 1600-talets mitt då Åsele började befolkas av finnar. Handel bedrevs tidigt mellan samerna och de övriga svenskarna. En marknadsplats för detta finns dokumenterad redan under senare delen av 1500-talet uppe vid dåvarande gränsen mot Västerbotten, vid det som senare blev byn Gulsele. Åsele hörde då till det som gick under namnet Ångermanlands Lappmark. När kyrkan byggdes i Åsele på 1640-talet flyttades marknadsplatsen dit, och från 1670-talet börjar Åsele bli en starkare socken.

På båda sidor om Ångermanälven fanns under denna tid  vägar som var grenar av den gamla s.k. Norrstigen efter kusten. De kallas Västra och Östra Ådalsvägarna. Ridvägen hör till den östra. Under 1500-talet finns det inte så mycket dokumenterat om dessa vägar, men under 1600-talet dyker de upp i tingsprotokoll i samband med att bönderna hade underhållsplikt efter dessa sträckor. 

På 1640-talet kom drottning Kristinas gästgivareförordning, och från denna tid kan man följa vilka gästgiverier som fanns efter sträckorna.

Innan 1700-talets mitt hade få nybyggen kommit till, och vägarna följde samma sträckning som förr. Senare när man började bygga fler områden inne i markerna blev det flera vägar och stigar.

                                                         
                                                        ÖSTRA ÅDALSVÄGEN.

Östra Ådalsvägen gick efter i olika riktningar bebyggda stråk. Den började i Folkja by i Nora socken, där en sidogren gick från Hols by genom skogen till Korssjön. Därefter fortsatte vägen till Kungsgården i Bjärtrå. Denna sträcka nämns i ett tingsprotokoll från 1661 där man klagar på att bönder i Nora och Bjärtrå inte skött sina skyldigheter vid brobyggnationer.

Norr om Kungsgården kom vägen i kontakt med Ångermanälven, och vid Loån fanns en bro. Därifrån gick vägen över Fröks by mot Utnäs. Genom Styrnäs fortsatte vägen över en hög bro över Högforsån vid Djuped och vidare genom Boteå vid älven söder om Undrom mot Boteå kyrka. I Överlännäs passerade vägen över Holms säteri förbi Sånga kyrka med dess offerkälla. Vid 1600-talets mitt klagas det på de dåliga broarna över raviner i Sånga. Från Sollefteå och uppåt har Östra Ådalsvägen dragits om flera gånger. Under 1600-talet passerade vägen rakt över ravinerna öster om Remslemon samt på bergsluttningar vid Fanbyn och Björkäng. Denna sträcka var i dåligt skick 1691, då det klagas över att fyra bönder i Remsle och en bonde i Fanbyn försummat att bygga vägen över sina ägor. 

Vid Skarped och Eds kyrka gick vägen nära älven, och vid Österå upp på den högsta terassplanet. Det kan nämnas att redan 1571 fick en man plikta för dålig väg. Mellan Mo i Resele och gick vägen åter igen över ett flertal djupa raviner, och denna sträcka dyker ofta upp i tingsprotokollen pga att bönder inte utförde sina skyldigheter med underhåll på vägen. Denna sträcka av Östra Ådalsvägen omnämnes första gången 1649. Året efter, 1650, inrättades ett gästgiveri i Rödsta i Resele sn.

På ett juniting i Resele gäll 1671 förmanades länsmän, tolvmän och allmoge att ändra sträckningen av vägen från Sorte upp till Lidgatu i Ådals-Liden eftersom sträckan efter älven var farlig och besvärlig att färdas på. Det syns som om detta inte blev av för 1704 klagade kyrkoherden i Resele samt länsmännen över den svåra vägen över Galtryggen mellan Resele och (Ådals-)Liden. Brofogden och tre tolvmän erhöll i uppdrag att bese en ny väg om den kunde bli bättre än den gamla. Tyvärr var allmogen inte positiv till detta vägbygge och de nekade att delta. Allmogen inlämnade 1705 en besvärsskrift till tinget där de motiverade sin ilska. De menade att det skulle bli svårt för dem att kunna underhålla både en vinter- och en sommarväg.

SOMMARVÄGEN från Ådals-Liden till Junsele följde inte Ångermanälven utan den gick rakt norr ut genom mossar och stenig skogsmark, vilket bl.a. Arvid Ehrenmalm påpekar i sin reseskildring från 1743. Denna sträcka var i mindre gott skick, vilket är förståeligt för en väg med så ringa trafik. Före 1700-talets mitt fanns inte någon bebyggelse mellan Ådals-Liden och kyrkbyn Mo i Junsele, varvid man valde att gå rakt över skogen. Vägen gick på västsidan av Vigdsjön där det redan 1648 noteras en bro och passerade därefter Prästkällåsen ( se not. 1)  till Fransåsen som ligger mitt på sträckan till Mo i Junsele.


Det gamla värdshuset på Fransåsen (2006) Idag raserad. (Ägare Hembygdsföreningen Ådals-Liden. Not 3)

I Fransåsen anlades på 1770-talet ett nybygge, men i Abraham Hulpers beskrivning från 1780 nämns att det fanns ett viloställe där på Midskogen. (På det gamla, numera nästan raserade vilostället/värdshuset på Fransåsen står årtalet 1772 inristat. / Min not.) Vägen fortsatte sedan på ostsidan av Mjösjön och Långsjön över näset mellan Lilla och Stora Herrsjön fram till Mo. (Not 2)  I Mo fanns ett gästgiveri sedan ca 1650 och en kyrka från medeltidens senare del. Första gången denna del av Östra Ådalsvägen dyker upp i domböckerna är 1646, då en hustru från Sand i Eds socken fått sin häst fördärvad under skjutsfärd mellan Ådals-Liden och Junsele.

Junsele var annex under Resele församling till år 1830 och fick sin första sockenpredikant 1755. Eftersom även Ådals-Liden var annex under Resele red prästerna mellan dessa kyrkor. 1671 klagar prästen i Resele att han med stor livsfara måste resa till Junsele "över den ofärdiga väg som där i socknen fanns".

Åtta bönder i Junsele från byarna Eden, Bölen, Lillegård och Vallen bötfälldes därför för "tredska att komma i vägbyggning" och för att deras vägstycken inte var färdiga. Fortfarande på 1790-talet betecknas vägen som ridväg, men från denna tid började det bildas nybyggen efter älven och vid sjöar. Detta gjorde att vägsträckningen blev ändrad och vid mitten av 1800-talet hade den gamla vägen spelat ut sin roll.

ALLMÄNT. Efter Östra Ådalsvägen fanns miltavlor samt tavlor utplacerade efter varje fjärdingsmil. Enligt uppgift skall tavlor av gös (ett gammalt namn för gjutjärn) utplacerats längs Ridvägen 1824 och på den äldsta kartan gällande Östra och Västra Ådalsvägarna från 1768 finns fjärdingsmil utmärkt. Rester av dessa stenfundament till dessa miltavlor finns kvar på ett flertal platser mellan Näsåker och Mo i Junsele. (1994, min not)

Av Göran Stenmark Junsele 1994.

Källor: Främst gamla tingsprotokoll, historiska kartor samt avvittrings. och Laga Skifteskartor.
Litteratur: Nils Friberg "Vägarna i Västernorrlands län 1951.
"Åseleboken" av Karl Fahlgren."


Nedan följer några gamla kartor och notiser som jag fått och hittat om Ridstigen. De historiska kartorna har Göran Stenmark, Riksarkivet skickat till mig.

Tack Göran Stenmark för all hjälp!




Några historiska kartor där Ridvägen är markerad med en prickad eller markerad röd linje.

Rå Vigdsjön 1823

Fransåsskogen 1858

Karta över Rå utjord (Kringeln) 1870



Ridstigen (rödmarkerad) mellan Näsåker-Fransåsen. Ca 1,5 mil. (Källa: Kartskiss från Ådals-Lidens hembygdsbok 1970.)

Not 1 Prästkällåsen. Enligt flera samstämmiga uppgifter avled prosten Petrus Harelius (1694-1754) i Ådals-Liden efter att druckit kallt källvatten på Prästkällåsen en mycket varm julidag 1754 under sin färd längs Ridstigen till Mo kyrka i Junsele. (Bild: Ortnamnsregistret)




Not 2. "Vandringsleden Mo, Junsele – Fransåsen  ca 19 km
Startar vid klockstapeln i Mo. Följ sedan stigen från båtmans Tryggs gamla torp i Mo. Besök hälsokällan, gå stigen till Bredvattensvägen vid ”Skrömttjärna”. Följ vägen förbi gårdarna vid Mjösjön vidare till kvarn-dammen och stigen upp till raststugorna på Fransåsen." (Källa: ett informationsblad av Junsele Byalag.)

Not 3. Det gamla värdshuset i Fransåsen ägs sedan 1940-talet av Ådals-Lidens Hembygdsförening. Huset skänktes av dåvarande Svanö AB (numera SCA) till föreningen som gåva. Dåvarande styrelse ordnade med takbeläggning (troligtvis spåntak) och lät utreda kostnader för en ev. renovering. Ett definitivt beslut om gårdens framtida öde fattades dock inte varken då eller senare.


Uppdatering om Fransåsens by.

Historik om Fransåsen av Göran Stenmark, Junsele.

Fransåsen finns ej nämnd i handlingar före år 1765, men enligt Abraham Hulphers beskrivning över Norrland från år 1780 skall det sedan fordom ha funnits en raststuga där för de som färdades Ridvägen över skogen mellan kyrkorna i Ådals-Liden och Junsele. Stavades ofta i äldre tider Frantsåsen.

I Häradsskrivarens mantalslängder nämns Fransåsen första gången 1765, då den "Bärgas och upodlas af Per Jacobsson i Eden och Junsele Sokn". Denne står noterad på platsen t.o.m. 1768 och kom aldrig att bosätta sig där, utan var hela sitt liv bonde i Eden. Därefter noteras platsen som öde t.o.m. 1774, då vi finner nybyggaren Nils Nilsson där med sin familj. De kom närmast från byn Häxmo, där de bott sedan Nils 1760 gift sig med Dordi Johansdotter från byn Ås. Åren 1772-73 noterades som sockenskomakare, och noterades även i byn Krånge.

Det kan även tilläggas att sockenpredikanten Nils Flodstedt i Näsåker, under denna tid nyttjade platsen som fäbod, på vilken han fick resolution 1771. I mantalslängderna noteras Nils som nybyggare på Fransåsen fram till 1790 då han genom sin ohälsa upplåter nybygget till svågern Johan Olofsson, vilken vid denna tidpunkt var dräng i Norrtannflo i Resele socken.

I ett kontrakt daterat den 19 april 1790 kan vi läsa följande:

"Som jag för mit Skukliga tillstånd ej mäktar förestå mit Nybygge Fransåsen kallat, alt der före uplåter jag till min dotter Anna jemte des til tängta man Johan Olofsson ifrån Nortanflo, att nu genast Emot taga Nybygget i denna wår, samt få för sig och efterkommande arfwingar få äga och om råda halfwa Nybygget Fransåsen, men den andra halfwan skall de uppehålla till dess min Son Eric blir myndig will han då lemna sin del står honom frit, men med förbehåld at min son Eric skall hålla sig hemma och arbeta efter förmågan samt der emot njuta sles Kläder, och äfwen om hösten få sloga eller fånga någon fogel til sin fördel, men för öfrigt så skall min Son svara hälften uti de omgälder som han ärfodras wid .... Skatt Lägning, och emot ofwannämnde Contract skall då gå mig till handa med föda och Skjuts så Länge de behålla hella Nybygget, men Lemnade ifrån sig den andra halfwan så skall den som emot ... den samma Bestå mig halfwa födan och Skjöttsel, men skulle Johan Olofsson upodla någon mera åker medan Son och omyndig skal han för sin del få behålla utom delning detta, och i händelse min son Eric inte Behöfwer sin del af Nybygget så skall min dotter och Johan Olofsson få Lösa den andra hälften af nybygget framför någon annan, hwilket wi med wåra namn i witnens närwaro giorde och Beslutit.

Fransåsen den 19 april 1790"

Enligt kontraktet skulle Johan Olofsson och dottern Anna mottaga halva nybygget, och den andra halvan skulle finnas till hands när sonen Erik blev myndig. Denne kom ej att bli bofast på nybygget, utan blev senare bosatt i byn Bysjön i Junsele.

Den 5 september samma år ingick Johan Olofsson äktenskap med Anna, och den 8 november fick han resolution (=beslut) på nybygget genom Länsstyrelsens Landskontor genom den ansökan han insänt den 1 juni.

/ Göran Stenmark, Junsele

lördag 3 augusti 2019

Historien om Leon, Schindlers yngste arbetare



"Vissa berättelser behöver hela världen läsa. Leon var bara tio år när tyskarna invaderade Polen och hans familj tvångsförflyttades till gettot i Krakow. Leons pappa fick arbete på Oskar Schindlers fabrik och lyckades övertala Schindler att låta sonen arbeta vid hans sida. Så gick det till när lille Leon blev nummer 289 på Schindlers lista - den yngste någonsin, och så liten att han fick stå på en trälåda för att nå upp till maskinen han skötte. 

Leon, hans föräldrar och två av hans fyra syskon överlevde fasansfulla förhållanden i koncentrations- och arbetsläger, och lyckades mirakulöst undkomma döden gång på gång. Resten av hans släktingar, liksom alla grannar i den by som han föddes i, hade inte samma tur.

Det här är den sanna berättelsen om den yngste pojken på Schindlers lista. Leon Leyson berättar sin gripande, fruktansvärda historia utan bitterhet, med egen röst och unika minnen. Han ger sin personliga bild av Oskar Schindler, mannen i nazistuniform som räddade över tusen liv. Leon Leyson flyttade till USA efter kriget och bildade familj, och talade sällan om sin bakgrund. När Spielbergs film Schindlers List gick upp på biograferna började han motvilligt berätta för en journalist. Sedan fortsatte han tala, ända tills han gick bort, dagen efter att bokmanuset var klart."


Ovanstående text är bokförlagets sammanfattning av den bok som jag nyss läst ut, gripits av och samtidigt känt en enorm tacksamhet över att det finns människor som vill och orkar berätta om de fasor som nazismen under andra världskriget utsatte dem för. Tyvärr avled Leon Leyson strax efter att bokmanuset var klart för utgivning, men hans biografi och berättelser finns kvar i boken "Historien om Leon". Leon Leyson avled 2013.

Det är en bok som jag verkligen vill rekommendera alla att läsa. Den är viktig. Det är en berättelse som aldrig får glömmas. Det finns många andra berättelser som skrivits av förintelsens överlevande. Alla är lika viktiga. Leon Leyson är en av dem som ville och till sist orkade berätta.

Leon Leysons djupa tacksamhet mot Oskar Schindler lyser igenom hela berättelsen. Oskar Schindler var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin emalj- och ammunitionsfabrik. Mer om Oskar Schindler här.

Jag besökte Krakow för några år sedan. Det är en fantastisk vacker och kulturell stad, som otroligt nog inte förstördes nämnvärt under kriget. Jag vandrade runt i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz  i Krakow, där bla. Oskar Schindler hade sin fabrik. Jag kan än idag känna den sorg jag så starkt upplevde som fortfarande vilade över stadsdelen. Den stadsdel som fick bevittna så många tragedier under andra världskriget.


Här är länkarna till mina inlägg om Krakow.

Krakow

https://smulansblog.blogspot.com/2008/06/kazimierz.html

https://smulansblog.blogspot.com/2008/06/auschwitz-och-birkenau.html

torsdag 4 juli 2019

Min länk till Östanbäcksfolket



Östanbäckssläkten är en stor släkt vars stamfader hette Erik Persson 1707-1758 och hans hustru Brita Olsdotter 1699-1782. Båda var födda i Anundsjö sn. De bosatte sig 1730 i Östanbäck i Junsele sn och är upphov till många ättlingar. Till minnet av 250-årsdagen av deras liv tillsammans på hemmanet i Östanbäck  bildades en släktförening 1980. En av initiativtagarna till släktföreningen var Ulla Thorsell Östlund. Släktföreningen, med ordförande och eldsjälen Ulla Thorsell Östlund i spetsen, har kartlagt och skapat en stor och diger stamtavla av ättlingar till Erik och Brita. Släktföreningen har som mål att kartlägga alla ättlingar till Erik Persson och Brita Olsdotter;  ett digert arbete som Ulla med beundransvärd energi oförtrutet arbetat med under många år och fortsätter att arbeta med.

År 2016 gav Ulla ut boken "Östanbäcksfolket". Boken ger en utförlig beskrivning av ättlingarna till paret Erik Persson och Brita Olsdotter, som levde i Östanbäck, Junsele under första hälften av 1700-talet. Boken innehåller inte bara data och släkttavlor utan också berättelser och beskrivningar som belyser ekonomiska, kulturella och sociala sammanhang. Många fotografier ger djup och liv åt framställningen.
Hon arbetar med andra ord både bakåt och framåt, för samman nu levande ättlingar som i sin tur får kännedom om förfädernas vedermödor.

Efter ett enastående forskningsarbete kunde Ulla arrangera boksläpp i Junsele i april 2016 av sin omfattande släktbok på över 500 sidor text. För sitt arbete har hon fått erkännande från Sveriges släktforskarförbund som Årets släktbok 2017 och fick ta emot diplom på årsstämman i Halmstad 26 augusti.

För er som är intresserade av boken går det att köpa den av Ulla via mail  ulla@ostanback.se /alt. via Östanbäcks hemsida http://ostanback.se , Turistbyrån i Junsele och via Rötterbokhandeln. https://www.rotterbokhandeln.se/product.html/ostanbacksfolket

Jag fick glädjen att skriva en kort historik i boken om min koppling till denna stora släkt. Några bilder är tillagda här som inte finns med i boken. Jag återger min Östanbäckshistorik här:


"När jag som bäst funderade på vad jag skulle skriva i den här artikeln om min länk till östanbäckssläkten råkade jag läsa en gammal artikel i ett medlemsutskick av Östanbäcksnytt från 2009. De, för mig, nya uppgifterna blev en liten extra krydda till den här lilla släkthistorien!

Artikeln i Östanbäcksnytt handlade om några gamla anteckningar från 1948 som skrivits av J.H. Högberg i Bölen, Junsele, där han beskrev alla dem som bott på Östanbäcksgården i Junsele från mitten av 1500-talet fram till dess när östanbäckssläktens stamfader, Erich Persson, tillträdde hemmanet i Östanbäck 1730. Jag fann då att ett par av dem som bebodde hemmanet före Erich Persson, var även de avlägsna släktingar till mig: nämligen Erich Andersson född ca 1640 och hans syster Ella Andersdotter f ca 1650 som bodde på hemmanet i Östanbäck mellan 1700 till 1708! Syskonen härstammade från de s.k. omsjöfinnarna som invandrade från Savolax i Finland till Grundtjärn, Anundsjö sn och Omsjö, Ådals-Liden sn i slutet av 1500-talet. (Mer om omsjöfinnarna finns att läsa på min hemsida: http://anitaberglund.se/finnarna.htm )


Ella Andersdotter var dessutom farfars farfars mor till Anders Berglund 1826-1904 som 1850 gifte sig med min länk till östanbäckssläkten: Caisa (Katarina) Olofsdotter  1825-1908!

 Först en kort resumé av Caisa Olofsdotters linje i rakt nedstigande led från östanbäckssläktens stamfader Erik Persson (1707-1758) ohh Brita Olsdotter (1699-1782):

1.  Erik Persson 1707-1758 gift med Brita Olsdotter 1699-1782.

2.  Olof Ersson 1732-1772 gift med Lisa Josefsdotter 1725-1807

3.  Daniel Olofsson 1766-1838 gift med Karin Persdotter 1767-1813

4.  Olof Danielsson Ångström 1794-1870 gift med Brita Stina Olofsdotter 1792-1861

5.  Caisa (Katarina) Olofsdotter 1825-1908 gift med Anders Berglund 1826-1904.

Caisa Olofsdotters far Olof Danielsson Ångström föddes i Tara 1794 som första barnet av fem till Daniel Olofsson och Karin Persdotter. Olof blev sjöman vid 19 års ålder, och han kallade sig då för Ångström. Olof Danielsson Ångström mönstrade första gången som jungman på skeppet ”Anna Augusta” den 15 mars 1813, och andra gången som lättmatros den 22 juni 1814 med destination Stockholm. Han mönstrade av den 22 augusti samma år. 1816 gifte sig Olof med Brita Stina Olofsdotter från Backe i Fjällsjö socken. Familjen bodde först i Fjällsjö, innan de flyttade till Krånge i Junsele där Olof noteras som dräng.

Första gången Olof Danielsson Ångström nämns i Esselet, Junsele är ca 1821 och då kallades platsen Essviken. Han noteras då som torpare. Från 1832 års husförhörslängd benämns han både som backstugusittare och sökande nybyggare. Familjen utökades så småningom med sju barn mellan 1816 och 1834. Olof Danielsson Ångström med familj finns med i husförhörslängden i Esselet fram till ca 1853.

I sockenstämman den 13 november 1831 kan man läsa att Olof och hans familj är mycket fattiga; "Sökande Nybyggaren Olof Danielsson, njuter af Fattig Cassan. Han är 38 år, har hustru och 6 barn. Han sitter på ett nytt aflägset ställe å Krono Allmänningen, der säd sällan mognar för frostlänthet. Han är i ständigt tryckande behof och blir af Socknen ädelmodigt understödd flera gånger om året".

I Husförhörslängden 1854 har familjen flyttat till Lillsele och föräldrarna står som inhyses hos sonen Erik, som blivit bonde i denna by. Om Olof står att han är utfattig. Olof dör 1870 och Stina 1861.

Olof och Karins tredje barn är ett tvillingpar; Erik och Caisa Olofsdotter som föddes 1825 i Esselet, Junsele. Det är Caisa som för min östenbäckska släkthistoria vidare. Caisa blir så småningom piga i Krånge, Junsele, och när hon är 25 år gifter hon sig med bonden Anders Berglund född 1826 från Åkerbränna, Junsele. De bor hos Anders föräldrar i Åkerbränna och Anders skrivs som bonde.


Caisa Olofsdotter 1825- 1908

Anders Berglund föddes i Rusksand, men familjen flyttade till Åkerbränna i Junsele omkring 1840 där fadern, Anders Andersson Berglund, född 1793, blev nybyggare. Anders Andersson Berglund var för övrigt ättling till Olof Andersson född 1725 som vid mitten av 1700-talet grundade Åkerbränna by. År 1849 säljer Anders Andersson Berglund 1 2/3 seland till sina två söner Anders och Salomon Berglund för 1100 riksdaler riksmynt. Sönerna fick även en häst (ett sto på 7:e året). Anders och Salomon skulle i gengäld ge 300 riksdaler till systern Ingrid Dorotea, samt betala en skuld till hemmanet om 200 riksdaler. I mantalslängderna står sonen Anders Berglund f 1826 skriven för fastigheten Åkerbränna 1 2/3 seland och Salomon Berglund f 1829 är antecknad som inneboende. År 1853 är Anders antecknad för 5/6 seland i Åkerbränna.

 Björn-Salomon Andersson Berglund f 1829 och sonen Nils Anders Berglund f 1855
Som ett litet kuriosa kan berättas att Anders bror Salomon Berglund född 1829 är en av inspirationskällorna till historien "En ringdans medan mor väntar" av Pelle Molin. "Björn-Salomon" är huvudpersonen i den dramatiska historien om Salomons ringdans med björnen, medan hans fru låg i födslovärkar hemma. Att Salomon, eller "Björn-Salomon" som han kallas i berättelsen, mött en björn med ungar är riktigt. Det har sonen Jakob Petter bekräftat. Men mötet med björnen i Pelle Molins berättelse får nog mest anses som en historia av en fantasifull författare. Från "Björn-Salomons" eget möte med björnen finns en tall bevarad som kan beskådas på Junsele hembygdsgård.



Hömyra 1938


 År 1871 förvärvade Anders Berglund mark för ett nybygge i Hömyra om 1 1/4 seland. Men Anders med familj hade redan 1863-64 flyttat till och bosatt sig i Hömyra; någon mil öster om Åkerbränna. Anders blev kronobonde och nybyggare och den förste grundaren för Hömyra by. Ett slitsamt arbete väntade men Hömyra blev så småningom en bördig by som gav god skörd åt dem som bodde där. Det skulle så småningom bli sju familjer som bosatte sig i Hömyra.

Anders Berglund och hans hustru Caisa fick åtta barn mellan åren 1851 - 1867. De blev Hömyra trogna hela sitt liv och Anders och Caisa avslutade sin levnad som föderådstagare hos äldste sonen Aron i Hömyra. Båda makarna skrivs som goda i flera husförhörslängder. Anders avlider den 18 april 1904 i Hömyra och hustrun Kaisa dog i samma by den 27 mars 1908.

1867 fick familjen Anders Berglund grannar i Hömyra när Salomon Jonsson Vallinder med familj flyttade dit från Långvattnet, Junsele och blev nybyggare i samma by. Salomon Jonsson Wallinders son Salomon Aron emigrerade 1892 till Amerika, där han blev influerad av de frireligiösa strömningarna som rådde i Amerika på den tiden. Salomon Aron Vallinder återkom till Hömyra 1900 och blev en av grundarna till Salemförsamlingen, senare Filadelfia, i Junsele. Anders och Caisas äldste son Aron Berglund f 1851 anammade frireligiositeten och blev bypredikant i Hömyra vid sidan av sitt arbete som skräddare. Den frireligiösa åskådningen blev för flera av Anders och Caisas barn och barnbarn betydelsefullt i livet. Den andre sonen och min farfars far Petter Berglund f 1854 blev arrendator och bonde i Hömyra och förblev även han Hömyra trogen till sin död. Hömyra är numera en öde by men kommer för alltid att vara förknippat med familjen Berglund, av vilka Anders Berglund och hans hustru Caisa Olofsdotter var de allra första nybyggarna.

Anders och Caisa fick åtta barn:



Aron Berglund f 1851 och Gustava Mårtensdotter Åkerberg f 1860.

1. Aron Berglund, född 1851-08-03 i Åkerbränna, Junsele, död 1927-06-24
i Hömyra, Junsele. Bonde, skräddare, bypredikant i Hömyra, Junsele.
Gift 1880-07-17 i Junsele med
Gustava Mårtensdotter Åkerberg, född 1860-02-04 i Åkerberget, Åsele,
död 1917-10-31 i Hömyra, Junsele. Bosatt i Hömyra. Junsele. Aron agerade som bypredikant i Hömyra för den nygrundade Salemförsamlingen (senare Filadelfia) i Junsele. Paret fick sju barn.

Min fff och ffm: Olof Petter Berglund f 1854 och Anna  Matilda Åkerberg f 1857 med dottern Kristina Karolina 1881-1882.

2. Olof Petter Berglund, född 1854-01-14 i Åkerbränna,
Junsele (Y), död 1933-01-17 i Hömyra, Junsele (Y).
Arrendator, bonde och hemmansägare i Hömyra, Junsele (Y).
Gift 1880-01-01 i Junsele (Y) med
Anna Matilda (Mårtensdotter) Åkerberg, född 1857-03-19 i Åkerberget,
Åsele, död 1941-09-13 i Eden, Junsele (Y). Bosatt i Hömyra, Junsele (Y). Olof Petter och Anna Matilda fick 12 barn varav 10 uppnådde vuxen ålder. (Olof Petter och Anna Matilda var min farfarsfar och farfarsmor.) De var bosatta i Hömyra, Junsele hela sitt liv. 
Anders Oskar Berglund 1856-1906
3. Anders Oskar Berglund, född 1856-04-04 i Åkerbränna, Junsele,död 1906-08-30 i Åkerbränna, Junsele. Skog- och jordarb. i Åkerbränna, Junsele. Ogift. Anders Oskar flyttar till Åsele 1874. Blev dräng hos Jonas Eric Mårtensson f 1850 i Åkerberget, Åsele. Återkommer till Åkerbränna 1882. Är då dräng hos brodern Olof Petter i Hömyra. Bor i Gulsele mellan 1887 till 1889. Blir därefter torpare i Åkerbränna på eget torp (köpt av kusinen Jakob Petter Berglund för 1300 kronor 1896) från mitten av 1890-talet till sin död. Anders Oskars arvingar, modern och fem syskon, säljer torpet i Åkerbränna den 1/10 1906 till Erik Emil Persson från Åsele.

4.  Stina Regina Andersdotter Berglund, född 1857-7-24 i Åkerbränna,
Junsele, död 1876-08-10 i Lillegård, Junsele. Ogift. Avled i scharlakansfeber vid 29 års ålder.
Kajsa Matilda  Berglund 1859-1950
5.  Caisa Matilda Andersdotter Berglund, född 1859-08-28 i Åkerbränna, Junsele, död 1950-11-30 i Lillegård, Junsele. Gift 1889-01-27 med  Jöns Petter Svensson, född 1859-03-21 i Åkerbränna, Junsele, död 1946-01-10 i Åkerbränna. Bosatt i Åkerbränna, Junsele. Paret fick fyra barn.

 6.  Jonas Enok Berglund, född 1862-06-09 i Åkerbränna, Junsele,
död 1916-04-21 i Lillegård, Junsele. Skräddare i Lillegård, Junsele. Ogift. Enok bodde först hos sina föräldrar och bror i Åkerbränna, för att sedan flytta till Lillegård Junsele.

7.  Salomon Berglund, född 1865-07-25 i Hömyra, Junsele, död 1865-09-10
i Hömyra, Junsele.

Magnus Berglund Gafsele 1867-1911

8.  Magnus Berglund, född 1867-03-13 i Hömyra, Junsele, död 1911-02-22
i Gafsele, Åsele. Skomakare och arrendator i Gafsele, Åsele.
Gift 1893-11-12 i Junsele med
Ulrika Svensdotter, född 1873-05-14 i Åkerbränna, Junsele,
död 1929-09-01 i Nordmaling. Familjen flyttade till Åsele 1894. Paret fick fyra barn.
Slutligen vill jag återge en solskenshistoria om min farfars farfars, Anders Berglunds bibel och andra böcker som på ett märkligt sätt fann vägen tillbaka till mig; en sentida ättling i det ”östanbäckska” släktträdet. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) 
För ett par år sedan fick jag ett inlägg i min hemsidas gästbok från en ”Ingrid” i Stockholm. Hon hade en liten förfrågan.. 
Ingrid har en fastighetsskötarfirma på Östermalm i Stockholm och hon berättade för mig att hon ibland sparar en del gamla biblar, psalmböcker, böcker, kort och andra gamla saker som hyresgäster lämnat efter sig eller kastat. Saker som ingen vill ha kvar längre, men som Ingrid brukar spara i en lagerlokal en tid tills de skänks bort eller kastas om ingen frågat efter dem. En dag när Ingrid tittade i några av böckerna såg hon att några av dem hade namn och bostadsort inskrivna på första sidan. I ett par av de namngivna gamla böckerna låg det även några gamla kort och konfirmationskort av namngivna personer. Namnen och ortnamnen tydde på att böckerna tillhört samma familj; en familj vid namn Berglund från Hömyra i Junsele.
Ingrid sökte namnen ute på Internet och hittade till min hemsida, där några av familjenamnen finns med i mina antavlor. Ingrid kontaktade mig och visst var det så att de böcker som hon bevarat hade tillhört den berglundska familjen från Hömyra! Det kändes väldigt spännande och Ingrid och jag hade en lång kontakt innan jag så småningom träffade Ingrid och fick alla böcker av henne vid ett besök i Stockholm.



Ett par av mina anfäders böcker som hittades i ett förråd i Stockholm.


Några av böckerna; en bibel, ett par postillor, en teologisk skolbok som användes i skolundervisningen skriven av Doct. Eric Pontoppidan och ett par psalmböcker hade tillhört min farfars farfar kronobonden och nybyggaren Anders Berglund (1826-1904), en av grundarna av byn Hömyra i Junsele. I några av böckerna fanns även äldste sonen Aron Berglunds (1851-1927) namn inskrivet. Troligtvis övertog sonen Aron dessa böcker efter sin fars död. Aron Berglund blev sedermera skräddare och bypredikant i Hömyra. Det fanns även en psalmbok, några gamla kort och anteckningsböcker med Arons barn Lambert och Sallys namnskrifter i.

Ett av de gamla korten som fanns instuckna i böckerna var ett foto av en skolklass med ganska små barn. Jag gjorde en efterlysning genom att lägga ut fotot på nätet och i tidningen Ångermanland. Och jag fick ett par svar som bekräftade min teori att skolkortet var från Hömyra i Junsele. Några av barnen på skolfotot blev också identifierade




Längst ner nr två fr. vä: Frida Berglund f 1921, troligtvis Fridas äldre syster Jenny f 1919 (båda barn till Martin Berglund 1882-1948) De två barnen till höger om Frida och Jenny kan vara deras kusiner Sally Berglund f 1918 (hon som förmodligen hade ägt böckerna som tillhört hennes farfar Anders Berglund ) och Gunnar Berglund f 1922 (båda barn till Lambert Berglund 1880-1965). Lärarinnan Jenny Skoglund. Kortet bör vara taget ca 1927-28. Alla barnen bodde i Hömyra.


Var böckerna kommer ifrån och vem som senast ägt dem har varken Ingrid eller jag lyckats utröna. Men troligtvis har böckerna förts till Stockholm av Lambert Berglunds barn Sally eller Gunnar, som båda flyttade till Stockholm.

Det kändes lite som något av historiens vingslag när jag så småningom fick böckerna och de gamla korten i min hand. Jag fick hålla i de böcker som min farfars farfar en gång ägt och hållit i och som till sist, via en lång och något märklig resa från Hömyra i Junsele, hittades i en lagerlokal på Östermalm i Stockholm.

Tänk om farfars farfar hade vetat! ;) "

Källor:

Egen släktforskning. Min hemsida om släktforskning: http://anitaberglund.se/

Göran Stenmark, Junsele.

Boken ”Åkerbränna en bys historia” av Gösta Svensson 1991.