måndag 13 juli 2020

Nils August Lidfors 1865 - 1927



Jag tar mig friheten att kopiera denna text från Magnus Johanssons blogg . Magnus är en suveränt duktig släktforskare med lång erfarenhet. Han har hjälpt mig många gånger genom åren när det gäller min egen släktforskning.

Nils August Lidfors var en äldre bror till min mans farmor Hulda Nikolina Lidfors 1885-1926.

Ett stort och varmt TACK Magnus för denna historik om Nils August Lidfors!


"Den 23 september 1891 avreste Nils August Lidfors med båten Domino tillsammans med sin jämnåriga kamrat Anders Viktor Persson från hamnen i Trondheim. Man uppgav då att man skulle resa till Salt Lake City. Resan gick vidare den 30 september från Liverpool med skeppet Germanic. De anlände den 9 oktober till hamnen i New York. Det antecknades även vid ankomst till USA att de skulle åka till Utah.

Nästa gång Nils August återfinns är den 11 maj 1898 då han återigen avreser från Trondheim, denna gång med skeppet Juno. Denna gång åkte han tillsammans med hustrun Maria. Det antecknade att de skulle resa till Minneapolis, Minnesota. Han är dock inte gift ännu, utan han har åkt hem och hämtat sin gravida fästmö. 19 maj åkte de vidare från Liverpool med skeppet Numidian. De anlände den  28 maj till hamnen i Quebec. Under resa hade dock familjen växt och en liten dotter bars av skeppet. Dottern skulle få namnet Olga Numidia, alltså uppkallade efter fartyget som hon föddes på. Strax efter ankomsten till Kanabec county i Minnesota gifte sig paret den 29 juni 1898.

Familjen bodde på många ställen i USA och jag vet inte om jag lyckats hitta åt alla platser. I census 1900 bodde de i Grass Lake township, Kanabec county, Minnesota. Nils August är även upptagen i census 1900 i Twin Lake township, Charlton county, Minnesota som arbetare vid ett timmerläger. Han arbetade säkert borta långa perioder. Under tiden i Grass Lake föddes också den andra dottern,  Gunda Chennettee.

Omkring 1902 bodde de i Everett, Snohomish county, Washington, där deras första son föddes. Han fick också det passande namnet Gustave Everette.

Året där på när sonen Nels Clifford föddes bodde de i Aitkin county, Minnesota. I census 1905 var Nils August arbetare i Wealthwood township, Aitkin county.

Tredje sonen Hugo (Hugh) Ossean föddes i North Dakota år 1906. I handlingar från andra världskriget finns antecknat att han var född i Palermo, Mountrail county. Nils August ville 1908 registrera 160 hektar i Mountrail county som han köpt för att odla upp. Oklart vad som hände med denna mark sedan eftersom familjen flyttade vidare.

Nästa son, Carl Maler, föddes 1910 i Minnesota. Har tyvärr inte hittat i vilket county han föddes ännu, men familjen bodde enligt census 1910 i Summit township, Beltrami county, Minnesota.

1911 ansökte Nils August om mark i provinsen Alberta i Kanada. Man har sedan antecknat Cancelled på denna ansökan så jag vet inte hur långt Nils August kom med dessa planer.

När sista sonen föddes 1915, John Bernard, bodde familjen fortfarande i Beltrami county. Enligt census 1920 bodde de då i Blackduck village, Beltrami county.

Nils August dog den 28 mars 1927 i Marion county, Oregon. Kristina Maria dog den 18 januari 1952 i Lincoln county, Oregon. Både i census 1930 och 1940 var Kristina Maria (eller Maria C. som hon skrevs som i USA) bosatt i Toledo, Lincoln county, Oregon.

Slutligen lite bakgrund kring makarnas härkomst. Nils August var född den 18 oktober 1865 i Rå, Ådals-Liden sn som son till bonden Nils Mikael Lidfors (1840-1919) och hans hustru Stina Brita Eriksdotter (1843-1913). Kristina Maria Mähler var född den 10 december 1878 i Rå som dotter till smeden Nils Erik Mähler (1853-1920) och hans hustru Inga Maria Eriksdotter (1854-1893)."

fredag 12 juni 2020

Skrått-Olle (1817-1903) vid Hundforsberget, Ådals-Liden / Resele



Genom uppteckningar och folkminnen som tidigare folklivsforskare dokumenterat har jag intresserat mig för ett livsöde som visar ett Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden.

Olof Ols torpet till vänster C
Olof Olsson föddes i Forsås, Ådalsliden på ett torp nedanför Hundforsberget .Han var född 1817-01-07 och kallades Skrått-Olle. Skrått betyder stenig oländig mark och det var så man beskrev den plats han växte upp på. Olles far som även han hette Olof Olsson f 1790 var bördig från Resele. Farfar var båtsman Strand i rote 106 i Resele.

Farfadern Olof Olsson Strand blev antagen som ordinarie båtsman 1775. Var med i sjöslaget i Svensksund 1790 där han blev tillfångatagen. Det finns en uppteckning från 1898 där Olle berättar om sin farfars deltagande i sjöslaget.

Olle tjänade som dräng i unga dagar i Sörtannflo och Rödsta hos olika bönder.

Under sin levnad var han gift tre gånger och blev änkeman i samtliga äktenskap.

I en husförhörslängd från Resele står det angivet 1840 “Enl. attesten “såsom ofärdig och ej fullt arbetsför på 4 år icke varit tecknad i mantal”. Ett omdöme som följer honom hela livet. Står ofta som inhyses och ofärdig.



Skrått-Olles första hustru Märta Greta

Märta Greta Pehrsdotter var född 1815-06-20 i Mo Resele. Märta Gretas föräldrar var skomakaren Pehr Danielsson f 1790 samt Stina Olofsdotter f 1791.

Märta Gretas far Pehr Danielsson var son till bonden Daniel Persson som vid storskiftet 1788 var en av de tre bönderna i Mo, Resele. Pehr var 7/7 syskon. När föräldrarna avled fick systern Märta ta över Mo nr 3. Pehr blev torpare på sin systers hemman och reservbåtsman med namnet Svanberg. Enligt torparkontrakt från 12 januari 1813 fick han Flomanstorpet på sin och hustruns livstid. Per med familj fick en mycket lägre levnadsstandard än systern. Mo nr 3 är idag den så kallade Moströmska gården

Märta Greta kom att tjäna som piga på olika gårdar. 17 år gammal var hon i Höven för att sedan arbeta på olika gårdar i Mo och Norrtannflo.

Märta Greta flyttar hem till Flomanstorpet under åren 1842 - 1846,. År 1843 gifter hon sig med Olof Olofsson (Skrått-Olle) som står som inhyses hos hennes föräldrar Två barn föds under dessa år Pehr 1845 samt Erik Olof 1847.Efter att familjen flyttat till Forsås föds en flicka Christina Margareta 1856. Paret blir boende på Olles föräldrars torp nedanför Hundforsberget. Märta Greta dör 1871-11-02 i Forsås 56 år gammal av slag.(hjärnblödning).

Sonen Pehr dör i unga år. Sonen Erik Olof flyttar till Lidgatu gifter sig och tar namnet Bergström. Blir änkeman och gifter om sig för att slutligen åter bo i Forsås där han dör 62 år gammal 1909.

Dottern Christina Margareta får ett strävsamt liv innan hon dör i barnsäng 40 år gammal. Arbetar som piga i Lidgatu där hon får en oäkta dotter. Gifter sig vid 27 års ålder och flyttar med sin 5 åriga dotter till en änkeman med 6 små barn i Själevad. Får ytterligare 6 barn med maken innan hon dör 1896 i barnsäng.


Vy från Hundforsberget mot Lidgatu. Cirka 1940
Skrått-Olles andra hustru Lena Brita


Efter första hustruns död 1871 gifter Olle om sig 1874 med Lena Brita Johansdotter född 1828-07-10 i Sollefteå och bosätter sig i Lidgatu. Senare flyttar paret till “Ol Olssons torpet” i Forsås 1879.

Lena Britas tidigare liv hade inte varit lätt. Hennes första giftermål var med båtsman David Davidsson Fors rote 112 i Ådalsliden.1858 efter tre års giftermål dör Fors 30 år gammal i Stockholm under årstjänst. Dödsorsak var en njursjukdom. Lena Brita blir lämnad med två små barn 1 och 2 år gamla

1859 gifter Lena Brita om sig med Per Nilsson från Lidgatu, Ådalsliden och får ytterligare 5 barn. Efter 10 års äktenskap dör Per 40 år gammal i lunginflammation och efterlämnar 3 barn i åldrarna 6, 5 och 4 år

Med tredje maken Olle får Lena Brita inga barn. Paret gifter sig 1874 och får två år tillsammans innan Lena Brita dör i lungsot 1876 i Lidgatu.

Skrått-Olles tredje hustru Sara Johanna


År 1881 gifter sig Olle med Sara Johanna Persdotter från Kantsjö, Gideå
Enligt församlingsboken flyttade Sara Johanna till Liden 1880-10-26.
Sara Johanna står som inhyses sjuk och utfattig boende hos sina föräldrar i Trehörningsjö. Sara Johanna har fött fyra oäkta barn.
Dottern Sara Brita som föds 1861 och dör 17 år gammal 1878. I församlingsboken står det mindre vetande och fallandesot.
Sonen Per August föds 1864-07-02 och hans tragiska levnadsöde kommer längre fram i berättelsen.
Dottern Ulrika Johanna föds 1870-03-12 dör som 8 åring 1878. “missbildad till kropp och själ” Ingen dödsorsak finns antecknad. Döfödd tvillingflicka 1870-03-12

Sara Johanna och Olle har inga gemensamma barn.

Sara Johanna som ofta kallades Skrått Olles käring tillverkade hemgjord salva som kunde bota det mesta. Salvan kostade 25 ör per burk. Sara Johanna dör 70 gammal i “Ol Olsson torpet” i Forsås.
I juni 1902 förrättades en bouppteckning efter inhyseshustrun Sara Johanna Persdotter i Forsås. Inga bröstarvingar finns och inga andra släktingar eller arvingar. Sara Johanna efterlämnar maken Olle som kommer att överleva makan med drygt ett år.

Bouppteckningen ger en bild av det armod och utsatta liv som makarna levde under. Det var mycket sparsamt med ägodelar vid bouppteckningen. Tillgångarna var 60 kronor och skulderna till fattigvårdsstyrelsen i Ådals-Liden var 1534 kronor. Åbyggnaden som stod på kanten ovanför Hundforsen värderades till 25 kronor. En kaffekokare i koppar och en kista värderad till 3 kronor var de mest värdefulla ägodelarna.

Lidbloms torp mitten av 20-talet. Skrott-Olles stuga bakom torpet på älvkanten.


Sara Johannas son Per August

Per August Svensson Olofsson är född 1864 i Trehörningsjö. Fader okänd enligt församlingsboken. Enligt egen uppgift är fadern torparen Sven Jonsson i Trehörningsjö. Tre av syskonen är avlidna. När mamman gifter sig med Olle följer Per August med och familjen bosätter sig på torpet i Forsås, Ådalsliden.

I Paul Lundins bok "Sanningar och sägner från Ådalsliden" finns en berättelse om Skråttfolket. Det var fattiga tider och dåligt med mat och Sara Johannas son Per August var dräng i Mo Resele 1894. Till julen tog Per August olovandes med sig en gris till sina hungrande föräldrar. Fjärdingsmannen kom och Per August dömdes till straffarbete i sex månader för första resan stöld. Förlust av medborgerligt förtroende ett år efter frigivning. Straffarbetet började den 28 januari 1885 i länsfängelset i Härnösand. Efter en månad i fängelset begick Per August självmord.

Afhände sig livet medelst hängning å länsfängelset i Härnösand, der han börjat undergå bestaffning för 1:a resan stöld” Begraven i stillhet i Härnösand

Alla Märta Gretas barn från tiden i Trehörningsjö är nu borta.

Per August utseende finns beskrivet i fängelsehandlingarna. Längd 1.59 ordinär växt med blå ögon och brunt hår. Rak näsa och ovalt ansikte. Kläderna finns uppräknade och bedöms som “värdelösa”. I fängelsepastorns anteckningar kan man läsa att Per August ej kunde läsa och skriva. Han var nykter vid brottet utförande och att han super sällan.

Ur de 13 sidiga protokollen som finns vid landsarkivet i Härnösand kan man läsa en mycket noggrann utredning om händelsen. Polisförhör, tingsprotokoll, prästbetyg samt domstolsutslag . Målsägare var hemmansägare Erik Olof Moström i Mo. Per August hade tillgripit matvaror för 52 kronor och 60 öre. Nattetid hade Per August dyrkat sig in i en matbod och packat matvaror i säckar och burit hem till Forsås.

Det som tillgripits enligt målsägaren var två framdelar av en gris, ister, ull, två ostar och mesost. Ungefär hälften kunde återbördas till ägaren.

Erik Olof och Kristina Moström
Per August blivande svärfader hade arbete hos Moström i Mo och tillsammans med honom hade Per August arbetat en månad. Därigenom fanns det kännedom om slakten och innehållet i matboden.

I utredningen lyfts fram att “den tilltalade under den senaste tiden haft ytterst ringa arbetsförtjänst och endast med största svårighet kunna lifnära sig, ej heller kunde han erhålla något understöd av modern som var utfattig. Något hat till målsäganden hade han ej hyst. Huru emellertid den tilltalade som aldrig varit inne i en tingssal ännu mindre varit för brott tilltalad, kunna komma på tanken att stjäla, kunde den tilltalade ej begripa”. Det är inte utan att man får en viss förståelse för att Per August försökte förgylla julen för sina utfattiga och hungrande föräldrar i Forsås.



Innan det förskräckliga skedde så finns enligt lysningsboken uttag för hindersbetyg för äktenskap i Junsele 21/9 1894. Den blivande hustrun 20 år gamla Anna Lovisa föder en son 1895-05-21 som får namnet Per Hilbert. I födelseattesten står Anna Lovisa som änka efter Per August. Anna Lovisa får ytterligare två barn och gifter sig på julafton 1905 med änkemannen Erik Jacob Svensson. Per Augusts son Per Hilbert återfinns som skomakarmästare i Södertälje 1935.

Herman Geijer möter Skrått-Olle



Professor Herman Geijer 1871-1943 blev professor i Nordiska språk och grundade Landsmålsarkivet.(ULMA) i Uppsala. ”Våren 1898 fick kandidaten Herman Geijer ett anslag på 100 kronor för att i de ångermanländska dalarna ovanför Sollefteå göra dialektologiska och folkloristiska samlingar och undersökningar”. 

H. Geijer fotvandrade upp genom Ådalen och bodde under några månader i Holme och Mo. Under denna period så träffade han många sagesmän. En av dessa var Skrått-Olle. Olle var 80 år och Geijer beskriver honom som “From och vänlig, berättade om vittror och annat. Tror med rakt järta”.

En av berättelserna är om Olles farfar, båtsman Strand, som var med Sehlberg i slaget vid Svensksund. Båda båtsmännen från Resele blev tillfångatagna. Berättelsen är en mustig krigshistoria. Sjöslaget vid Svensksund den 9 juli 1790 är största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia.

Andra berättelser handlar om vittror. Olle var dräng i Sörtannflo då han uppsöktes av en vitterkvinna som erbjöd honom att lära sig att förgöra kreaturen för Flolund. Han tackade nej. Då fyller hustrun Sara Johanna i -"De hade vöri orätt de, o läre de på tok är. Du had åller vorti kvitta". Tron på vittror var stark.



Levi Johanssons etnologiska uppteckning från Holme

Levi Johansson 1880 -1955 var folkskollärare och folklivsforskare. Många av hans uppteckningar finns på Murberget. En av de uppteckningar som handlar om “Skrått-Olles käringa” har meddelats av folkskolläraren Johan Emanuel Flodström från Holme.

"Det är 20 år sedan så jag minns det mycket väl. Här i grannlaget var en gumma kallad Skrått-Olles käringa. Hon var mycket vidskeplig. N.E Persson en morbror till mig, ljög för gumman och sade, att han blivit ut för skrömta hemma hos sig, och nu ville han, att hon skulle komma dit och “föra bort” djävulskapet. Hon kom dit , synade överallt och var mycket viktig, och så ordinerade hon , att de skulle borra ett hål lika stort som en 10 öring på ena sidan dörren. I detta hål skulle de först lägga in lite kvicksilver, så sätta en 10 öring framför och slutligen slå igen hålet med en träpropp. Då skulle skrömta må ge sig iväg ut genom skorsten. Genom dörren skulle den varken slippa in eller ut. De gjorde som hon sade, och sedan påstod hon sig ha sett skrömta i form av en stor, tjock käring fara ned från stugutaket och ned i älven. Kom hon in på något ställe, och blåsten skramlade i spjället sade hon, att det var skrömta, som flydde upp genom skorsten."

Jag bor idag i detta hus i Holme och det känns tryggt att jag inte blir ansatt av skrömta.Det finns många öden att berätta. Idag är det enklare när vi har tillgång till olika arkiv. Att bevara minnen och berätta vidare ger oss ett perspektiv på vårt nuvarande liv. Berättelsen om drängen som stal en gris och som fick ett mycket tragiskt slut finns fortfarande i minnet hos några Reselebor.

/ Harriet Boman, Resele hembygdsförening

Källor.


-Husförhörslängder Resele, Ådals-Liden,Trehörningsjö

-Födelsebok Junsele

-Bouppteckningsprotokoll Ådals-Liden

-Moströmska gården Kerstin Lenngren Ann Renström utgiven 1988

-Sanningar och sägner i Ådalsliden Paul Lundin utgiven 1982

-Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad C. Hamnström utgiven 1972

-Lantmäteriet Historiska kartor

-Landsarkivet Härnösand polisprotokoll och fängelsehandlingar

-Levi Johansson uppteckningar Murberget 1918

-Herman Geijer Landsmålsarkivet SOFI uppteckningar 1898

-Bilder från Resele hembygdsföreningens samlingar samt privata.

lördag 23 maj 2020

Familjen Forslund i Stugubrännan, Ådals-Liden



Min mamma berättade vid ett tillfälle om en farbror med familj som hade bott i en liten stuga i Stugubrännan, strax söder om Jansjö i Näsåker. Hon visade mig senare platsen där han och hans hustru hade bott, men då var stugan riven och platsen öde. Jag fick veta att farbrorn hette Nils-Olof Forslund (1873-1965) och för en tid sedan fick jag se ovanstående foto av farbrorn och det lilla huset i Stugubrännan där han och hans lilla familj bodde. Så fint foto!

Persondata.

Nils-Olof Forslund föddes den 19 april 1873 i Fängsjö, Ådals-Liden sn. Han var son till skomakaren Nils Johan Forslund f 1845 i Boteå och  Kajsa Maria Andersdotter född 1849 i Fängsjö, Ådals-Liden..

Nils Olof emigrerade till USA 1900. Nio år senare återvände han till Sverige. Han gifte sig den 31 december 1909 i Ådals-Liden sn med Emma Kristina Karlsson. Hon var född den 29 april 1887 i Moflo, Ådals-Liden sn.

Barn:
Anna Karolina Forslund, född den 6 augusti 1909 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Hon dog den 21 januari 1987 i Ådals-Liden sn (SDB2). Hon gifte sig med Otto Söderqvist (1896-1957) från Resele. De bodde i Lidgatu och fick tio barn.

Källa: Magnus Johanssons hemsida: http://www.adals-liden.net/

onsdag 25 mars 2020

Så här i coronatider..




Så här i coronatider, så påminns vi om den fruktade sjukdomen TBC som drabbade många i början av förra seklet innan vaccinet kom. Från 1930-talet blev en kolonivistelse en rättighet för barn som hade drabbats av TBC i sin familj. Det skulle stärka barnen mot att drabbas av sjukdomen. En äldre syster till min mamma hade avlidit i TBC på 1920-talet, så mamma och några av hennes syskon fick under flera somrar på 1930-talet komma till en barnkoloni på sommaren för att "äta upp sig" och bli motståndskraftiga mot, på den här tiden, fruktade sjukdomen Det här kortet är taget på ett "sommarkollo" i Vallnäset, Junsele 1930 .

Min mamma Signe åtta år (trea från höger andra raden nerifrån) och morbror Sigurd tio år (längst till vänster samma rad) från Fängsjö finns med på kortet. Ivar Nilsson, Junsele (nr tre från vä. översta raden) har lånat ut fotot.

Och visst ser barnen glada och friska ut! Finns det flera barn från Näsåker på kortet? Eller någon som känner till barn som fick åka på sommarkoloni?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit mer information om kolonierna. 

onsdag 11 mars 2020

Ett gammalt foto


Det här gamla fotot från 1920 eller 1921 tycker jag så mycket om. Fotot berättar så mycket. Om barnrikedom, fattigdom men också om en stark sammanhållning och ödmjukhet. Och lite spänd förundran vad fotografen ska göra.

Alla barnen är syskon. Ett av barnen saknas. Hon var inte hemma för tillfället när fotografen kom på besök till byn. Inne i stugan finns deras mamma med en ny liten familjemedlem, en son som fick heta Sigurd.

Fotografen vill ta en bild av syskonskaran och mamman bad äldsta dottern Frideborg att samla syskonen för att låta fotografen ta en bild.  Äldsta dottern Frideborg var den som tog det största ansvaret för syskonen och på bilden sitter hon med systern Aina i knät.

Frideborg levde bara några år till. Hon dog i TBC bara 17 år gammal. För att inte smitta de övriga i familjen så fick hon ligga i en egen liten stuga där hennes mor Karolina skötte henne tills hon dog. Syskonen fick stå utanför fönstret till stugan och vinka till sin storasyster, men de fick inte gå in och träffa henne pga smittorisken.  En syster, flickan längst till vänster, smittades dock av sjukdomen och vistades senare långa tider på sanatorium.

Modern Karolina födde ytterligare fem barn. Tretton barn födde Karolina sammanlagt. Det blev en stor familj i en liten stuga i en liten skogsby. En familj med stark sammanhållning trots fattigdom och trångboddhet. Men en familj med stark tro på livet och framtiden.

 Ett av de yngsta barnen i familjen blev min mamma. ❤

onsdag 12 februari 2020

Läsvärd krönika


Eget foto.


"Det är lätt att sitta på höga hästar och vara klimatsmart när du bor i en stad. Men det är ingen hjälteinsats du håller på med. Det är minimikrav.

Tro fan du ska åka tåg! Du bor ju mitt i smeten. Ska du från Stockholm till Göteborg är det inte ens ett byte bort. Men testa att ta tåget till Berlin nästa gång du ska på viktigt möte och upplev i realtid hur det är för en Kirunabo att ta sig till huvudstaden utan att flyga.

Och anledningen till att du kan bo i stan och välja på tretton sorters smör i butiken är att någon annan bor i glesbygd och håller kossor och kärnar detta smör. Någon som själv får färdas tre mil till närmsta samhälle för att eventuellt få tag i en ekologisk banan och självklart köra bil för att bussturerna är indragna. Någon vars byaskola är nedläggningshotad och vars närmsta vårdcentral befolkas av stafettläkare. Någon vars vackra utsikt förstörs av en vindkraftspark och som betalar lika mycket i skatt som resten av Sveriges befolkning men inte får tillgång till samma service. Utan i stället moraliserande från "klimathjältar” till stadsbor som minsann åker buss till jobbet och köper KRAV-märkt mat.

De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i Norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är en lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvåldiga femåringar går in och möblerar om lite som de vill.

Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.

När Expressenkrönikören Lotta Gröning menar att Norrland borde göra som Skottland och kräva självständighet, väcker det upprörda känslor men också roat förakt från kolonialmaktens företrädare. Vad vill de där vildarna från norr? Vad är 40 arbetstillfällen på Vattenfall i Jokkmokk att bråka om? Deras svar visar på okunskap. Det handlar inte om fyrtio arbetstillfällen utan om århundraden av plundring. Och ett Norrland som befolkas av människor som är trötta på att ses som en belastning, när de i själva verket är en tillgång.

Men ilskan riktas inte bara mot företagspampar och politiker i storstaden. Det handlar också om okunskapen hos gemene stadsbo. Som vill köpa svenskt, ekomärkt och grön el. Men som inte värdesätter de regioner och människor som möjliggör allt detta. Och inte själva vill vara med och producera det. Och definitivt inte vill drabbas av baksidorna som följer. Ve den som monterar vindkraftsverk vid deras sommarhus i skärgården eller förvandla deras strövområde till en gruvbrytning.

Med rötterna i Jokkmokk har jag på nära håll känt det jäsande missnöjet. Tålamodet har prövats länge nog och människor har tröttnat. Sverige kommer på sikt att få betala dyrt för denna segregation mellan landsbygd och stad. Mellan norr och söder.

”Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo precis vart som helst i Sverige”, menar skribenter och makthavare. Och tänk att precis så tycker jag också! Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo överallt. Det finns områden i landet som är direkt olämpliga att befolka. Allra orimligast är att tro att man kan bo i Stockholmsregionen. En stad som varken kan försörja sig själv på energi eller mat. Som är helt beroende av att landsbygden och framför allt Norrland betjänar den. Stan har ju inte ens bostäder till sina invånare! Förklara för mig varför vi satsar på en region där man varken kan bo eller äta sig mätt? Varför vi flyttar resurser och arbetstillfällen dit?

Stockholm skulle inte klara sig mer än någon dag utan pålitliga leveranser från kolonin. Människor vill befrielse från kolonialmakten. Missnöjet mullrar som åska i norr. Winter is coming."

/ Clara Lidström
underbaraclara@expressen.se
"

lördag 4 januari 2020

Kort historik om skogsbyn Fängsjö, Ådals-Liden


Fängsjö 1940-tal
Den stora befolkningsökningen och den ökande fattigdomen under 1800-talet var bidragande orsaker till koloniseringen av Norrland. "I Norrland hafva vi ett nytt Indien" yttrade redan Axel Oxenstierna på 1600-talet.. När folkmängden ökade under 1800-talet så räckte inte jorden till att mätta alla munnar. Många, många människor emigrerade till Amerika medan andra begav sig norrut och blev nybyggare i Norrlands inland.  Kronan (staten) var välvillig och stimulerade människor att slå sig ner för att bli nybyggare i Norrland och upplät gärna sina stora, obrutna marker för nybyggen. Kronans morot till nybyggarna blev gratis mark, fri rätt till jakt och fiske, skattefrihet upp emot 40-50 år och befrielse från krigstjänst. Nybyggarna hänvisades dock ofta till de sämsta markerna, som innebar mycket arbete och stort slit. I våra trakter var det främst fattiga torpare och avdankade soldater från Värmland och Dalarna som kom för att hitta en plats och utkomst för sin familjer.

Fängsjö skogsby i Ådals-Liden är en av dessa många nybyggen. Fängsjö blev med tiden en by med som mest ett tiotal familjer. De flesta av invånarna var ättlingar till de första nybyggarna, medan andra kom som arbetare till byn, gifte sig och blev kvar en tid. Under början av 1900-talet fick byn en småskola och en liten handelsbod (filial). De flesta män försörjde sig på skogsarbete. Under 1940-talet började byn tappa sina invånare och i slutet av 1980-talet flyttade de sista fasta invånarna. Idag är Fängsjö en fritidsby. Många av stugägarna har dock kopplingar till de första nybyggarna.

Nybygget startades av två fattiga nybyggare från Dalarna. Den förste nybyggaren var Erik Ersson Ståbi f 1791 med hustru Brita Ersdotter f. 1786. De  flyttade från Stackmora, Orsa till Resele våren 1826. Familjen bestod även av de fyra barnen Anders f 1815, Erik f 1818, Hans f 1823 och dottern Anna f 1825.

Erik Ersson Ståbi hade tidigare varit soldat i Orsa kompani. Han begärde och fick avsked den 27 juni 1825. I GMR (Generalmönstringsrulla) 1825 finns en notis att Ståbi enligt ett läkarintyg skadat en tå. I flyttningsbetyget från Orsa 15 nov. 1826 står att "Ståbi och hans hustru är till levernet ärliga men utfattiga." Se flyttningsattesten nedan.

Redan någon gång våren 1827 ansökte Erik Ersson Ståbi till Kungl. Majts. Kammarkollegie om tillstånd att upparbeta ett nybygge i Tanflohögden som platsen då hette. Familjen verkar dock bo kvar i Resele åtminstone till 1830, eftersom de två yngsta barnen Abraham och Brita Stina är födda i Resele 1827 och 1830. Ansökan om tillstånd för ett nybygge i Tanflohögden avslogs den 21 april 1828 med motiveringen att platsen var olämplig som nybygge.

Ståbi söker även 1829 tillstånd att bygga på Degersjö, Omsjö och Fransåsens skatteskogar (se not nedan). Troligtvis pga att det uppstod så många problem med Lidgatubönderna vad gäller nybygget i Tannflohöjden. Ståbi kände sig troligtvis tvungen att börja se sig om efter en ny plats för ett nybygge. Lidgatus bönder hade "sedan uråldriga tider" använt Tanflohögdens skogsmark som fäbodställe och mulbete för kreaturen och ville av förståliga skäl inte att några nybyggare skulle komma och ta "deras" marker i besittning. Lidgatubönderna gjorde därför allt för hindra nybyggarna att bosätta sig på platsen.

Trots att Ståbi gör en ny ansökan om tillstånd och att han troligtvis har påbörjat ett nybygge i Fängsjö, undertecknar Ståbi den 13 juli 1829 med sitt bomärke en överlåtelse av sitt nybygge till Lidgatu byamän: "Hvarföre jag af berörde Byamän (Per Månsson, Pehr Jansson, Jon Jonsson, Zachris Lidblom, Per Persson, Henry Ersson, Per Ehrson, Zahris Person och Jakob Peterson; min not.) nu avhållit för min hitils hafvde kostnad och den inom beskrefne puncter varande ägorymd en summa af sextio Riksdaler Riksgjels sedlar och hvilken summa nu härigenom kvitteras då denna trakt och framgent från mig afländer och tillägnas sagde Byamän till framgent och everdelig besittning......”

Man undrar dock om Ståbi har klart för sig vad han skriver under, eftersom han trots överlåtelsen fortsätter ha kvar sitt nybygge i Tanflohögden! Ståbi kunde inte skriva eller läsa (han använder sitt bomärke som underskrift) och det kunde möjligen utnyttjas av Lidgatubönderna. Men 1832 köper Ståbi i alla fall 1/9 del av nybygget "emot vissa vid köpet betingade förbehåll" av bonden Per Månsson i Norrtannflo Resele.

1834 kom en annan dalmas,  Lassols Anders Andersson f. 1780 med hustru Kerstin Larsdotter f 1783 och barn från Färnäs i Mora till Tanflohögdens nybygge. Familjen Lassols Andersson prövade först att bosätta sig i Störåsen, Hammerdals sn i Jämtland 1828, innan de slutligen kom till Fängsjö nybygge.  År 1834 köper Anders Andersson 1/9 dels andel i Fängsjö av bonden Per Jansson i Norrtannflo, Resele.

1839 ansöker Ståbi och Andersson tillsammans om åborätten till sina nybyggen i Fängsjö, som platsen nu heter. Den 6 februari 1840 kommer ett kungligt brev undertecknat av "Carl Johan" med följande lydelse: "Det OSS i Nåder en slik fastställelse meddela, och jämväl Nådigt förunna dem tillstånd att utlappa och nedsätta den så kallade Stora Fängsjön, ett företag som de förment för Nybygget vara högst nyttigt".  I ett senare dokument står det att Lidgatu byamän förverkat sin åborätt i Fängsjö därför att de inte fullgjort sina skyldigheter att bebygga och uppodla nyhemmanet.

Erik Ersson Ståbi överlåter vid 70 års ålder 1861 än en gång sitt nybygge till Lidgatu byamän (?!), samma nybygge som han sex år tidigare överlåtit till sina söner Anders och Hans Ersson Ståbi. Kung Carl och Kammarkollegiet kunde i en resolution 1866 dock inte "fästa afseende på den af Erik Ersson Ståbi genom afhandling den 10 oktober 1861 till Lidgatu byamän gjorda öfverlåtelse af den andel han förut i nybygget till sina söner öfverlåtit, skäligt på det ändra”, och sönerna Anders och Hans Ersson Ståbi förklarades äga företräde till besittningsrätten av 1/9-del av hela Fängsjö nybygge.

Vid Laga skifte 1872 står Ståbis söner Anders och Hans Ersson Ståbi för 1,33 seland vardera av den sammanlagda 24 seland i Fängsjö.  Sju Lidgatubönder står som ägare för den övriga marken i Fängsjö. Anders Andersson hade redan 1854 överlåtit och sålt sin andel av nybygget.  Hans Ersson Ståbi (senare Westermark) sålde senare sin andel till Erik Johansson Edlund, Björna, innan han flyttade till Tängsta, Resele 1878. Övriga barn till Erik Ersson Ståbi flyttade till närbelägna byar.  Äldste brodern Anders Ersson Ståbi förblev Fängsjö trogen, och blev anfader till flera senare  generationer ”Ståbis” i Fängsjö.

Min mor är en av de sentida ättlingarna till Anders Ersson Ståbi och hon är, tillsammans med sina 12 syskon, födda i ett kronotorparhem i Fängsjö. Mer om detta i ett senare inlägg.

I Jordeboken för södra Ångermanlands fögderi 1825-1875 står att nybygget tillkom 1830 och fick 48 skattefria frihetsår, halv skatt från 1866 och hel skatt från 1878.

Källor:

Kopior brev, akter och övriga handlingar från Riksarkiv och Landsarkiv.
På min hemsida om släktforskning finns bl.a. mina anlistor och ett bildgalleri från Fängsjö.
Min hemsida: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm

Tack till Magnus Johansson och Caroline Fängström för ett par av nedanstående arkivbilder!

När jag började intressera mig för Fängsjös historia fick jag följande artikel av den lokale hembygdsforskaren Paul Lundin. Pauls artikel blev en bidragande orsak att jag började titta djupare i  Fängsjös historik.  Fanns det en sanning bakom berättelsen? Jag citerar delar av Pauls artikel:

 "Fängsjö grundades 1826 av två dala-soldater från Orsa, Erik Ersson Ståbi och Anders Andersson, och som de flesta andra dalkarlar lär de två grundarna ha varit otroligt tjuriga och envisa. Nu skulle emellertid Lidgatubönderna innan dalkarlarna gjorde sin entré på orten, ha börjat odla och röja och av förklarliga skäl opponerade sig nu dessa över intrånget och lade fram saken inför tinget. Men i kungliga brev som dalkarlarna lär ha varit i besittning av, hette det att de med anledning av sina inom försvaret utförda tjänster hade rätt att grunda nybygge var de ville på kronans mark. Och Lidgatubönderna hade inte varit nog förutseende att kronlösa platsen!

Följaktligen erhöll soldaterna laglig rätt att bruka platsen i Räfsjöklippens skugga och stället fick till att börja med namnet Tannflohögden efter den stora bergskedjan i öster och nordost, där Näfvernäsan är den högsta toppen. Ståbi och Andersson odlade, röjde, svedjade och timrade upp sina hus och ladugårdar. Ståbi var en skicklig fiolist och förnöjde fristunderna med dalalåtar. Men Lidgaterna hade inte glömt nederlaget och en vacker dag uppenbarade sig en delegation från byn, visade upp en skrivelse som de också uppläste och vari bråk och kiv som varit rådande nu skulle biläggas och tvisten om Fängsjö helt skulle läggas ner. Ingen var gladare än de två dalamännen, och de tecknade villigt ner sina bomärken under det uppvisade papperet. Ingen av de två kunde tyvärr läsa eller skriva. Hade de besuttit dessa färdigheter skulle de säkert ha aktat sig för att skriva på. I verkligheten skulle papperet ha innehållit en avsägelse av Fängsjöbyn till Lidgatubönderna. Det hela skulle nog ha gått i önskad riktning om Lidgatubönderna tänkt på att skaffa hustrurnas namnteckningar, ty härigenom fingo soldaterna behålla halva Fängsjö och Lidgaterna tog den andra halvan.Så slutade alltså striden om Fängsjö skogsby eller som den då hette Tannflohögdens nybygge. Senare mot mitten av 1800-talet lät Ståbis son Anders Ersson, som nu tagit över stället, döpa om byn till Fängsjö, en viss förenkling av namnet Fägnesjö som var namnet på sjön intill byn, och lade själv till släktnamnet Feng efter sitt eget sonnamn - något som gav anledning till att Fengs egna söner utökade namnet till Fängström."  / Slut citat av Paul Lundin.


Jag har tyvärr inte hittat något dokument  som tyder på att hustrurna varit delaktiga på det sätt som Paul Lundin beskrivit.  Dokument och arkivmaterialet om Fängsjös historia visar dock att det under många tiotals år förekommit trätor och tvister mellan Lidgatubönderna och Fängsjös nybyggare om åborätten till marken på denna kronomark. Det är intressanta dokument, trots att innehållet i långa stycken är svåra att förstå och tolka. 

Klicka på bilderna för större format. 

Om Du har mer information, berättelser eller andra kommentarer på detta inlägg så blir jag jätteglad!


Flyttattesten från Orsa för fam. Ståbi. Uppvisades i Resele 1827.


Ståbis ansökan om nybygge i Junsele sn 1829.


Bouppteckning efter Anders Ersson Ståbi 1815-1887

Bouppteckning efter Anna Dorotea Olofsdotter 1816-1891.



onsdag 25 december 2019

Ett juldagsminne i Fängsjö




Många, många jular under åren har min familj firat julhelgen i den lilla skogsbyn Fängsjö. Den by  min mor växte upp i och mina rötter på min mors sida finns. Vi har firat många julhelger i våra fritidsstugor i Fängsjö, ofta tillsammans med den stora släkten och med de två bröder Fängström som fortfarande levde kvar i byn.

Det finns ingen elektricitet i Fängsjö, men vi klarade det med levande ljus i granen, öppen spiseldning och marschaller ute på gården och efter byvägen. Snö och skottning ingick i julbestyren.

Det hände nån gång att vi besökte julottan i min barndom. Julottan var inte något som stod på agendan varje jul men det hände någon gång. En julhelg i början av 1960-talet i Fängsjö fick jag, mina syskon och en kusin en idé att vandra till julottan på juldagsmorgonen. Det är ca 1,6 mil från Fängsjö till kyrkan i byn. Det hade snöat under natten, så vandringen blev ett par timmars tuff plumsande i mörker och djupsnö. Vi hade i alla fall lyktor som lyste upp vår vandring.

När vi så småningom kom fram hade julottan precis avslutats i kyrkan. Vi kom en timme för sent! Besvikelsen blev förstås stor, men jag minns inte att vi var speciellt ledsna. Vi gick till en moster och morbror som bjöd på kaffe innan en  kusin skjutsade hem oss till Fängsjö.

Jag är glad och tacksam för alla julminnen i Fängsjö. Minnen som med åren blivit som vackra pärlor i minnets kavalkad.





tisdag 17 december 2019

Klimatets diktatur av Lotta Gröning

TACK Lotta Gröning för din klarsynthet. Så sant, så rätt, så klokt skrivet.

Se länken till Lottas hemsida längst ner.

Egen bild.
"Vad händer med journalistiken som ska vara oberoende, källkritisk och alltid redo att granska? Vad händer med politiken som ska fatta viktiga beslut som påverkar vår framtid? Vad skulle vi vara utan sociala medier?

Kravet på klimatets diktatur framkommer lite då och då i media. Miljöpartiets Per Holmberg har spekulerat i dessa termer, i en debattartikel i Expressen i januari i år uppmanande 87 influencers Stefan Löfven att släppa taget om väljarstödet och köra över folket på grund av deras klimat katastrofala vanor. Från politiker haglar förbudskraven, vi ska inte köra bil med fel bränsle, men helst med el och allra helt inte alls. Vi ska inte flyga och absolut inte ifrågasätta vad klimatforskare säger. Medierna har också blivit mer politiska genom att de låter politiken bestämma sanningen och rapporterar därefter. Det är en av förklaringarna till att bara den ena sidan av myntet speglas trots att misstro, klyftor och maktlöshet skapas. Sveriges åsiktskorridor som professor Henrik Ekengren Oscarsson så tydligt påvisat har strypt mycket av samhällsdebatten. Klimatet är ett tydligt område där det inte är tillåtet att ifrågasätta såsom FNs klimatpanel IPCC presenterar krisen. Den politiska strategin är internationellt fastlagd och i Sverige bygger den på ett undergångsscenario där människan är den stora boven som kan förgöra jorden, samtidigt som samma människa ska rädda den. En märklig utgångspunkt kan man tycka eftersom visionen mera borde vila på teknikutveckling, framtidstro och en gemensam vilja till nya idéer för att ändra våra sociala mönster utifrån de olika förutsättningar vi har i vardagslivet beroende på var vi bor i landet.



Det är alltså tabu att säga att klimatkrisen inte är så djupgående som beskrivs. Alla förslag som regeringen tar fram som höghastighetståg, skyhöga bensinpriser, elbilar, eller förbud mot forskning på kärnkraft bör inte ifrågasättas. Då stämplas du som en klimatförnekare. Hade vi inte haft sociala medier har inget annat budskap kommit fram än just det som regeringen vill inpränta i oss. Klimatets diktatur är med andra ord inte så förfärligt långt borta. Det finns områden där diktaturen kommit särskilt långt och jag belysa ett tydligt exempel nämligen vindkraften!

Svenska politikers tro på vindkraftens möjligheter har de byggt upp med en stor ensidig satsning på forskning om vindkraft. De har också byggt upp den genom exploatering av främst Norrland. Redan Axel Oxenstierna fastslog på 1600-talet att ”I Norrland hava vi ett Indien om blott vi förstår att bruka det.” Det har man verkligen förstått på högsta politiska nivå. Det är inte så att människor i allmänhet står och jublar över dessa gigantiska vindkraftparker som byggs runt om i landet. Det är inte mysigt och rofullt att bo vid stora vindkraftverk. Ljudet är ett stort problem det kan nå mellan 30 – 60 km. Många forskare varnar för ljudet som ett stort hälsoproblem både för människor och djur, men ingen ansvarig bryr sig. Människor protesterar, de ser sin livsmiljö försämras, de ser naturen förstöras och djuren försvinner. Vindkraftverken är också giljotiner för fåglar, fladdermöss och dödar tonvis med insekter. Men ingenting hjälper. Lokalmedia kan spegla människors kamp men sällan i riksmedierna. En del kommuner lyssnar på sina invånare och säger nej till vindkraftparker, andra kommuner struntar helt i vad befolkningen tycker.


För att underlätta för vindkraftens expansion hjälper regering och riksdag till. De har luckrat upp miljölagstiftningen till förmån för vindkraft. För att inte få bygga ska det vara särskilda skäl för kulturmiljö och natur. Vad detta är för särskilda skäl är svårt att utröna. På Ölands kulturarv med rikt fågelliv Allvaret står vindkraftverk. I Norberg vid Målarberget byggs nu en stor vindkraftpark trots att det går tre flyttfågelsträck samt att skogen är full av värdefull kulturhistorisk mark med bland annat masugnar från 1100-talet. Målarberget borde också ha fått nej med anledning av att det ligger mitt emellan två tätorter, bara några kilometer ifrån båda. Men vindkraften är aldrig något problem, snarare folket som protesterar. Av den anledningen har nu regeringen tagit fram ett förslag som ska avskaffa det kommunala vetot. Argumentet är att det är så påfrestande för politikerna som får ta emot så mycket ilska och frustration. Att riksmedierna inte lyfter fram människors kamp mot vindkraften har flera förklaringar. Ett är förstås att rikspolitikern inte är intresserade av protesterna, de gör istället allt för att tysta ner dem. Ett annat skäl är att där rikspolitiker bor tillsammans med en stor del av journalistkåren, är det förbjudet med vindkraft. Enligt miljöbalken för det inte byggas vindkraft i Stockholm, Göteborg, Malmö och Mälardalen. De flesta har säkert bara sett ett vindkraftverk på bild.

Sverige är också det enda landet i världen där staten betalar stora subventioner till vindkraftsbyggen. Det har emellertid inte varit tillräckligt för att göra vindkraften lönsam, så nu är det mest utländska riskkapitalister som köper upp vindkraftparkerna. När subventionerna är uttagna så tvingas Vattenfall ta över förlustaffärerna. Norge som lyssnar på sina kommuner slutar bygga vindkraft på land, men kan däremot bygga i Sverige eftersom det är mer lönsamt.

Klimatdiktaturen är med andra ord oerhört närvarande när det gäller vindkraftsindustrin. Med en stenhård statlig styrning som urholkar demokratin och det kommunala självstyret, med en politiskt styrd forskning och en lagstiftning som gynnar vindkraften tillsammans med en tystnadskultur som slår igenom också inom medierna uppfyller vi många av kraven på diktatur.


Kör över folket uppmanade alltså 87 influencers Stefan Löfven, Miljöpartiet är inne på samma linje. Precis som i frågan om invandringen där folket delades upp i goda människor och rasister, delar klimatfrågan upp människor i upplysta och förnekare. Flera medier anser inte att det finns någon som helst anledning att lyfta fram klimatförnekares åsikter. I en levande demokrati förutsätts samtal, olika idéer som bryts, frihet att tycka olika och inte minst vetenskaplig frihet. Har vi det i Sverige? Det obehagliga i allt detta är att medierna inte granskar eller ifrågasätter den politiska strategin utan de köper den till fullo. Ett ensidigt budskap om klimatkrisen sprids ut över landet. I den politiska och mediala strategin finns också Greta Thunberg. En fantastisk sextonåring som i egenskap av sitt brinnande engagemang lyckat nå ut i hela världen. Hon är exceptionellt duktig och förtjänar både många spaltmeter och hyllningar.


Greta Thunberg har dock mot sin egen vilja hamnat i kläm mellan de krafter som tycker olika om klimatkrisen. Hon har också blivit ett redskap för regering och medier för att trumma ut ett gemensamt budskap. Hyllningarna vet inga gränser. Stefan Löfven nämner henne i nästan alla tal, energiminister Anders Ygeman vill döpa en stjärna efter henne och journalisterna hittar snart inte orden för att beskriva hennes ”enorma kraft”.


DN:s kulturchef Björn Wiman beskriver henne i sin söndagskrönika den 29/9 efter hennes tal i FN. ”Jag hörde hennes tal i direktsänd radio, i en av de fossila samhällets minst smickrande miljöer: en bilkö. Precis som många andra drabbades jag hårt nästan fysiskt, av hennes ord. Kan man uttrycka sig så kompromisslöst i stora sammanhang? Kan en sådant magnifikt patos tas på allvar i en blaserad bilvärld?” Och han fortsätter: ”Hon och hennes rörelse hämtar sin energi från en roll som vi känner igen från uråldriga berättelser – från Bibelns profeter och den upproriska Antigone till helgonlegenden om Jeanne d`Arc och Lisbet Salander i den digitala tidsålderns ikonografi.”

Björn Wiman har som många andra i hans skrå anslutit sig till klimatrörelsen. De skapar hjältar i sin kamp om folks åsikter! Henrik Ekengren Oscarsson har också gjort en studie på beundrande människor i Sverige. Han ger följande ledord för beundran; ”Frälsning, medlidande, förlåtelse, sanning, tröst, insikt, värdighet, hågkomst och bekräftelse.” Ekengren Oscarsson konstaterar att de personer vi beundrar kan vara en spegling av tidsandan, en allmän opinion eller kollektiva uppfattningar. Greta Thunberg motsvarar allt detta. Vad händer med journalistiken som ska vara oberoende, källkritisk och alltid redo att granska? Vad händer med politiken som ska fatta viktiga beslut som påverkar vår framtid? Vad skulle vi vara utan sociala medier?"

20 oktober 2019
/ Lotta Gröning
”For Future”

söndag 24 november 2019

Swebbtv. Om TV4 fake och asylbedrägerier

Beklämmande och djupt sorgligt.

Ta er tid och se detta program. Berätta sedan vad som är fel med Sverige.




"I detta program får vi exempel på olika asylbedrägerier och andra bedrägerier mot svenska myndigheter.
Vi får också bildbevis på TV4:s insamlingsbedrägeri i Manila tillsammans med SOS Barnbyar.

Christer Bigander är en entreprenör som bor med sin familj i Filippinerna. Han har sedan 1987 rest över hela världen men främst i Asien. Han har varit involverad i flera olika projekt bl.a. som delägare i ett rederi med nio stycken stora kryssningsfartyg. Han har även tagit flygcertifikat och med eget flygplan transporterat varor runt om i hela filipinernas arkipelag.

På en resa till Barcelona kom han i kontakt med en pakistansk man som sade sig vara från Märsta norr om Stockholm. Mannen berättade för Christer att han tillsammans med några andra bodde halvårsvis i Barcelona och halvårsvis i Pakistan. Från Pakistan tog de med sig containers med kläder som de sedan sålde i Barcelona. Mannen hade rest från Pakistan till Sverige och ansökt om asyl, vilket han fick efter fyra månader. Han angav att han var under arton och var från Afghanistan. Någon kontroll om han talade något språk därifrån gjordes inte. Inte heller att han såg ut att vara runt fyrtio år var något problem. Under väntetiden på uppehållstillståndet bodde han i Märsta.

Så fort uppehållstillståndet var klart lämnade han Sverige och har sedan dess inte återvänt. Han har i dag en adress i Märsta, som han betalar 3000 kronor i månaden för till en svensk advokat som sköter all administration. Detta har pågått tre-fyra år. Mannens fru som bor kvar i Pakistan har ett bankomatkort med vilket hon plockar ut de svenska bidragspengarna med från det svenska bankkontot.

Att han har en fru i Pakistan samtidigt som han kom som ”barn” till Sverige är inget som har uppmärksammats av svenska myndigheter. Alla i gruppen hade genomfört samma bedrägeri. En av dessa hade fem olika identiteter i Sverige.
Christer Bigander berättar även om sina erfarenheter av Etiopien. Av en händelse kom han våren 2017 i kontakt med en resebyrå i Etiopiens huvudstad Addis Abeba med namnet Sweden travel.  På dörren till resebyrån fanns en skylt med information om vilka bidrag som kan erhållas i Sverige. De sålde resor till Sverige för asylsökande.

Christer berättar att de hade en träningslokal där de utbildade resenärerna i vad de skulle säga vid ankomst, när de skulle kasta passet och annan viktig information. Av en slump fick han även kontakt med en etiopier som hade fått uppehållstillstånd i Norge. Denne person som hade spenderat sex månader i Norge, och sedan rest hem, inkasserade numera den månatliga summan av 9400 norska kronor i bidrag. Mannen hade sedan uppehållstillståndets och bidraget beviljats för sju-åtta år sedan inte besökt Norge en enda gång. Enligt Bigander säger de asylsökande från Etiopien att de kommer från just Etiopien. Detta blir ganska paradoxalt då Svenska UD klassar Etiopien som ett av de tryggaste länderna i Afrika.

Värst av exemplen på bedrägerier är ändå TV4:s program från SOS barnbyar i Filippinerna. Enligt Christer fanns mängder med faktafel i programmen. Han påtalade dessa genom ett brev skrivet till TV4. I programmet ber kända svenska skådespelare svenska folket att skänka pengar till SOS barnbyar. Christer som bor precis bredvid en sådan barnby hävdar att denna stått helt tom framtill TV4 började filma där. TV4 har dragit in tv-serien men SOS barnbyar har den kvar på sin Youtubesida.
I frågan om man som svensk i utlandet kan få hjälp av svenska myndigheter är Christers åsikt klar; du får klara dig själv. Om du inte råkar vara journalist, för då kommer media se till att politiker engagerar sig.

Christer Bigander som har tre barn med svenskt medborgarskap berättar att barnens mamma som är filippinska har inte beviljats svenskt uppehållstillstånd. Detta trots att de tillsammans äger en bostad i Sverige samt har ekonomiska medel att säkra hennes försörjning. En klar kontrast till hur lätt vissa andra grupper kan få svenskt uppehållstillstånd.  
--------
Stöd Swebbtv på olika sätt:
- Handla i vår butik på https://butik.swebbtv.se
- Skicka dina tips eller förslag på "inskickade klipp" till info@swebbtv.se
- Texta våra program på svenska eller engelska. Skicka mail om du är intresserad
- Se alla våra program på vår hemsida www.swebbtv.se och berätta för andra
- Stödja ekonomiskt på Swish 123 535 86 92 (OBS Nytt), eller bankgiro 147-0558.
Du kan också donera direkt eller som månadsgivare på bankkonto 9235-229 1186 (9235 är clearingnummer)."

onsdag 23 oktober 2019

Storbondens konkurs i Jansjö, Ådals-Liden





Berättelsen ovan är nedskriven av hembygdsforskaren Paul Lundin i Näsåker. Uppgifterna i Pauls berättelse skiljer sig lite mot de källor som finns till Magnus Johanssons information på sin hemsida. Men man får ta Pauls berättelse för vad den är; en hörsägen från förr som möjligen har korn av sanningar.

På Magnus Johanssons hemsida hittar jag följande uppgifter om familjen.

Anders Hermansson var född den 23 oktober 1763 i Holme, Resele sn. Anders gifte sig den 6 november 1791 i Ådals-Liden sn med Anna Jakobsdotter. Hon var född den 19 mars 1766 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Anders var först nybyggare och bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Omkring 1820 flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn. Anna dog där den 28 maj 1822 av håll och styng. Anders dog i Gårelehöjden den 17 mars 1848 av ålderdom.

Annas oäkta barn:
Per Andersson, född den 2 januari 1790 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 19 mars 1815 i Ådals-Liden sn med Katarina Persdotter. Hon var född 1787 i Grundtjärn, Anundsjö sn som dotter till Per Jönsson (1756-1846) och hans hustru Brita Jonsdotter (1762-1848). Per var först bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Efter något år flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn, där han också var bonde. 1858 överflyttades familjen från Ådals-Liden sn till Junsele sn. Katarina dog den 3 oktober 1869 i Gårelehöjden av åldersbräcklighet. Per dog i Gårelehöjden den 1 mars 1873.

Barn inom äktenskapet:
Kristina Andersdotter, född den 14 december 1791 i Näsåker, Ådals-Liden sn.
Dordi Andersdotter, född den 20 september 1793 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Anna Andersdotter, född den 14 augusti 1795 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Margareta Andersdotter, född den 28 september 1797 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Sara Andersdotter, döpt den 30 mars 1800 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Katarina Andersdotter, född den 17 oktober 1802 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Jakob Andersson, född den 4 mars 1805 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Märta Lisa Andersdotter, född den 27 april 1807 i Jansjö, Ådals-Liden sn, död där den 1 augusti 1810.
Anders Andersson, född den 1 oktober 1809 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

måndag 7 oktober 2019

Höstbilder 2019

En varning, en viskning..

Båtarna o bryggorna är uppdragna på land. Träden skiftar färg.  Badstranden och fågelholkarna är tomma.

Det är bara att inse. Hösten är här på riktigt.

Vintern väntar..















tisdag 1 oktober 2019

IPCC rekryterar ja-sägare

Kan vetenskap samleva med politiken? Kan vetenskapsmän vara immuna mot den korruption som alltid tycks gro i slutna sällskap med makt och inflytande och frånvaro av nej-sägare? Är IPCC, FN:s klimatpanel, vaccinerad mot ”alltför goda intentioner”? I verkligheten är IPCC en politisk konstruktion som omvandlar 100 procent vetenskaplig osäkerhet till 90 procent politisk sannolikhet. Hur går detta till? Hur började bollen rulla?

Bakom alla organisationer med inflytande ligger personer med engagemang. Professor Bert Bolin, IPCC:s förste chef, var politiskt framgångsrik i att driva sin tes att människans utsläpp av växthusgaser är avgörande för att förändra klimatet till en global uppvärmning. Ett resultat av detta arbete blev UNFCCC, FN:s klimatkonvention, med målet att ” stabilisera atmosfärens koncentrationer av växthusgaser på en nivå som undviker farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet”. Och IPCC:s syfte blev därmed att leverera stöd för just detta.

Rekryteringen till IPCC sker genom likasinnade engagerade medarbetare som rekryterar varandra genom positiv åsiktsmässig och social återkoppling. Detta är unikt inom vetenskapen. Slutresultatet förstärks av byråkrater och tjänstemän med politiska agendor som har sista ordet i utformningen av IPCC-rapporternas sammandrag.

Bakom alltihop ligger Bert Bolins hypotes (gissning) för vilken han skapade IPCC. Sakläget är att det som för 20-30 år sedan för en del forskare såg ut som en rimlig hypotes överhuvudtaget inte har kunnat bekräftas vetenskapligt. Tvärtom talar allt fler forskningsresultat nu emot någon avgörande mänsklig klimatpåverkan av detta slag. Inga observationer talar heller för att klimatet skulle kunna låta sig styras.

Så här har det rullat på, en låst vetenskaplig och politisk process som nu tycks ha nått vägs ände. Ett förutsägbart utfall av en process där makt och inflytande står utan kontrollmekanismer. Det har under åren funnits tusentals invändningar mot IPCC-processerna, men media och politiker har inte lyssnat.
Den för klimatetablissemanget fatala e-postläckan bekräftar intrycket av att de mest inflytelserika IPCC-forskarna utgör en sluten klubb som motarbetar och saboterar oliktänkande. Det är så IPCC arbetar för att driva igenom sitt politiska uppdrag att lämna stöd till meningslösa ”klimatåtgärder”. De felaktiga uppgifterna i den senaste rapporten om bland annat Himalayas glaciärer, och inte minst IPCC:s ordförande, Dr. Rajendra Pachauris arroganta hantering av de påtalade bristerna, leder nu till att IPCC:s arbetsmetoder och organisation ska granskas av en oberoende kommission.

Tidigare IPCC-slutsatser försvaras dock oförbehållsamt av till exempel SMHI, miljöminister Andreas Carlgren och Ban Ki-moon. I samma skamvrå som den norska Nobelkommittén, ställde sig en kommitté i det brittiska underhuset när den i ett försök att undanröja skandalen runt e-postläckan legitimerade undanhållande av data, mobbning och sabotage av oliktänkande kollegor, samt påtryckningar på vetenskapsredaktörer för att fördröja eller förhindra publicering av oönskade resultat, som del i det vetenskapliga arbetet.

Detta försvar av ”alltför goda intentioner” kan snart komma att visa sig lika naivt och inskränkt som Pachauris kommentar i november om ifrågasättandet av glaciäruppgifterna: ”This is voodoo science”! Det stämmer. Den snedvridna del av klimatvetenskapen han företräder är verkligen voodoo science.

Göran Ahlgren
Docent

Ingemar Nordin
Professor

Peter Stilbs
Professor

Författarna företräder Stockholmsinitiativet, en oberoende ideell förening som verkar för en rationell klimat-, energi- och miljöpolitik

Min not: Artikeln är från 2010 men gäller fortfarande.

torsdag 5 september 2019

"Hanke" Moström i Lidgatu


De flesta människor har levt sitt liv i det fördolda, och de som minns dem finns inte längre och kan berätta. Ibland finns en bild som sätter fantasin i rörelse. Vilka är personerna på bilden? Var bodde de? Hur var deras liv?

På en gruppsida i Facebook dök denna bild upp, och med hjälp av flera i gruppen så kunde personerna på bilden identifieras. Den fina bilden fick ett större värde och personerna är inte längre anonyma. De träder fram genom bilden och vi får en liten glimt av deras liv.

Hans "Hanke" Erik Eriksson Moström (1862-1938) var född i Mo, Resele sn. Hans far var sockensnickare där, men 1865 flyttade hela familjen till Lidgatu där fadern blev torpare. Hans Erik bodde därefter hela livet i Lidgatu och han skrev som arbetare eller torpare. Han var ogift, men bodde tillsammans med Johanna Erika Eriksdotter (1866-1947) och sina två kossor och höns i ett litet torp i skogen på Nils Anders Persson ägor i Lidgatu. Paret hade säkert ett strävsamt och fattigt liv på torpet, men de hade förmodligen inte större fordringar på livet än så. Johanna kärnade smör som Hanke sålde och ibland gav Johanna bort små presenter till barn hon kände.