onsdag 23 oktober 2019

Storbondens konkurs i Jansjö, Ådals-Liden





Berättelsen ovan är nedskriven av hembygdsforskaren Paul Lundin i Näsåker. Uppgifterna i Pauls berättelse skiljer sig lite mot de källor som finns till Magnus Johanssons information på sin hemsida. Men man får ta Pauls berättelse för vad den är; en hörsägen från förr som möjligen har korn av sanningar.

På Magnus Johanssons hemsida hittar jag följande uppgifter om familjen.

Anders Hermansson var född den 23 oktober 1763 i Holme, Resele sn. Anders gifte sig den 6 november 1791 i Ådals-Liden sn med Anna Jakobsdotter. Hon var född den 19 mars 1766 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Anders var först nybyggare och bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Omkring 1820 flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn. Anna dog där den 28 maj 1822 av håll och styng. Anders dog i Gårelehöjden den 17 mars 1848 av ålderdom.

Annas oäkta barn:
Per Andersson, född den 2 januari 1790 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 19 mars 1815 i Ådals-Liden sn med Katarina Persdotter. Hon var född 1787 i Grundtjärn, Anundsjö sn som dotter till Per Jönsson (1756-1846) och hans hustru Brita Jonsdotter (1762-1848). Per var först bonde i Jansjö, Ådals-Liden sn. Efter något år flyttade familjen till Gårelehöjden, Ådals-Liden sn, där han också var bonde. 1858 överflyttades familjen från Ådals-Liden sn till Junsele sn. Katarina dog den 3 oktober 1869 i Gårelehöjden av åldersbräcklighet. Per dog i Gårelehöjden den 1 mars 1873.

Barn inom äktenskapet:
Kristina Andersdotter, född den 14 december 1791 i Näsåker, Ådals-Liden sn.
Dordi Andersdotter, född den 20 september 1793 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Anna Andersdotter, född den 14 augusti 1795 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Margareta Andersdotter, född den 28 september 1797 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Sara Andersdotter, döpt den 30 mars 1800 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Katarina Andersdotter, född den 17 oktober 1802 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Jakob Andersson, född den 4 mars 1805 i Jansjö, Ådals-Liden sn.
Märta Lisa Andersdotter, född den 27 april 1807 i Jansjö, Ådals-Liden sn, död där den 1 augusti 1810.
Anders Andersson, född den 1 oktober 1809 i Jansjö, Ådals-Liden sn.

måndag 7 oktober 2019

Höstbilder 2019

En varning, en viskning..

Båtarna o bryggorna är uppdragna på land. Träden skiftar färg.  Badstranden och fågelholkarna är tomma.

Det är bara att inse. Hösten är här på riktigt.

Vintern väntar..















tisdag 1 oktober 2019

IPCC rekryterar ja-sägare

Kan vetenskap samleva med politiken? Kan vetenskapsmän vara immuna mot den korruption som alltid tycks gro i slutna sällskap med makt och inflytande och frånvaro av nej-sägare? Är IPCC, FN:s klimatpanel, vaccinerad mot ”alltför goda intentioner”? I verkligheten är IPCC en politisk konstruktion som omvandlar 100 procent vetenskaplig osäkerhet till 90 procent politisk sannolikhet. Hur går detta till? Hur började bollen rulla?

Bakom alla organisationer med inflytande ligger personer med engagemang. Professor Bert Bolin, IPCC:s förste chef, var politiskt framgångsrik i att driva sin tes att människans utsläpp av växthusgaser är avgörande för att förändra klimatet till en global uppvärmning. Ett resultat av detta arbete blev UNFCCC, FN:s klimatkonvention, med målet att ” stabilisera atmosfärens koncentrationer av växthusgaser på en nivå som undviker farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet”. Och IPCC:s syfte blev därmed att leverera stöd för just detta.

Rekryteringen till IPCC sker genom likasinnade engagerade medarbetare som rekryterar varandra genom positiv åsiktsmässig och social återkoppling. Detta är unikt inom vetenskapen. Slutresultatet förstärks av byråkrater och tjänstemän med politiska agendor som har sista ordet i utformningen av IPCC-rapporternas sammandrag.

Bakom alltihop ligger Bert Bolins hypotes (gissning) för vilken han skapade IPCC. Sakläget är att det som för 20-30 år sedan för en del forskare såg ut som en rimlig hypotes överhuvudtaget inte har kunnat bekräftas vetenskapligt. Tvärtom talar allt fler forskningsresultat nu emot någon avgörande mänsklig klimatpåverkan av detta slag. Inga observationer talar heller för att klimatet skulle kunna låta sig styras.

Så här har det rullat på, en låst vetenskaplig och politisk process som nu tycks ha nått vägs ände. Ett förutsägbart utfall av en process där makt och inflytande står utan kontrollmekanismer. Det har under åren funnits tusentals invändningar mot IPCC-processerna, men media och politiker har inte lyssnat.
Den för klimatetablissemanget fatala e-postläckan bekräftar intrycket av att de mest inflytelserika IPCC-forskarna utgör en sluten klubb som motarbetar och saboterar oliktänkande. Det är så IPCC arbetar för att driva igenom sitt politiska uppdrag att lämna stöd till meningslösa ”klimatåtgärder”. De felaktiga uppgifterna i den senaste rapporten om bland annat Himalayas glaciärer, och inte minst IPCC:s ordförande, Dr. Rajendra Pachauris arroganta hantering av de påtalade bristerna, leder nu till att IPCC:s arbetsmetoder och organisation ska granskas av en oberoende kommission.

Tidigare IPCC-slutsatser försvaras dock oförbehållsamt av till exempel SMHI, miljöminister Andreas Carlgren och Ban Ki-moon. I samma skamvrå som den norska Nobelkommittén, ställde sig en kommitté i det brittiska underhuset när den i ett försök att undanröja skandalen runt e-postläckan legitimerade undanhållande av data, mobbning och sabotage av oliktänkande kollegor, samt påtryckningar på vetenskapsredaktörer för att fördröja eller förhindra publicering av oönskade resultat, som del i det vetenskapliga arbetet.

Detta försvar av ”alltför goda intentioner” kan snart komma att visa sig lika naivt och inskränkt som Pachauris kommentar i november om ifrågasättandet av glaciäruppgifterna: ”This is voodoo science”! Det stämmer. Den snedvridna del av klimatvetenskapen han företräder är verkligen voodoo science.

Göran Ahlgren
Docent

Ingemar Nordin
Professor

Peter Stilbs
Professor

Författarna företräder Stockholmsinitiativet, en oberoende ideell förening som verkar för en rationell klimat-, energi- och miljöpolitik

Min not: Artikeln är från 2010 men gäller fortfarande.

torsdag 5 september 2019

"Hanke" Moström i Lidgatu


De flesta människor har levt sitt liv i det fördolda, och de som minns dem finns inte längre och kan berätta. Ibland finns en bild som sätter fantasin i rörelse. Vilka är personerna på bilden? Var bodde de? Hur var deras liv?

På en gruppsida i Facebook dök denna bild upp, och med hjälp av flera i gruppen så kunde personerna på bilden identifieras. Den fina bilden fick ett större värde och personerna är inte längre anonyma. De träder fram genom bilden och vi får en liten glimt av deras liv.

Hans "Hanke" Erik Eriksson Moström (1862-1938) var född i Mo, Resele sn. Hans far var sockensnickare där, men 1865 flyttade hela familjen till Lidgatu där fadern blev torpare. Hans Erik bodde därefter hela livet i Lidgatu och han skrev som arbetare eller torpare. Han var ogift, men bodde tillsammans med Johanna Erika Eriksdotter (1866-1947) och sina två kossor och höns i ett litet torp i skogen på Nils Anders Persson ägor i Lidgatu. Paret hade säkert ett strävsamt och fattigt liv på torpet, men de hade förmodligen inte större fordringar på livet än så. Johanna kärnade smör som Hanke sålde och ibland gav Johanna bort små presenter till barn hon kände.



onsdag 28 augusti 2019

Ridvägen - Östra Ådalsvägen

Innan allmänna vägar anlades i Ångermanlands inland färdades man i huvudsak via rid- och gångstigar. En av de äldsta ridstigarna i Ångermanland är den sk Östra Ådalsvägen eller Ridstigen som den mera allmänt kallas.  Ibland kallas den kyrkväg, eftersom den användes i våra trakter i huvudsak av prästerna i Resele och Ådals-Liden för att färdas till kyrkan i Mo, Junsele. I nedanstående historik berättar Göran Stenmark i Junsele om den gamla Ridstigen ur ett historiskt perspektiv.

"Från 1500-talet börjar vi med säkerhet kunna följa våra bygders utveckling. Tidigare finns endast sporadiska dokument och lämningar som kan berätta hur bebyggelsen växte fram i norra delarna av Sverige. Gustaf Vasa blev kung i Sverige 1523, och han började ordna det mesta i landet. För att få landet på fötter såg man sig tvungna att ta ut skatter, och för detta ändamål tillsattes fogdar för att driva in dessa pålagor. För Ångermanland dyker den första skattelängden upp 1535, och där får man för första gången namn på byar och jordägande bönder. 

De äldsta byarna låg placerade efter älven, och för Ångermanälvens del finner man befolkning upp till Junsele, där det detta år fanns 18 "rökar" dvs gårdar fördelade på åtta byar. Norr om Junsele fanns endast samer intill 1600-talets mitt då Åsele började befolkas av finnar. Handel bedrevs tidigt mellan samerna och de övriga svenskarna. En marknadsplats för detta finns dokumenterad redan under senare delen av 1500-talet uppe vid dåvarande gränsen mot Västerbotten, vid det som senare blev byn Gulsele. Åsele hörde då till det som gick under namnet Ångermanlands Lappmark. När kyrkan byggdes i Åsele på 1640-talet flyttades marknadsplatsen dit, och från 1670-talet börjar Åsele bli en starkare socken.

På båda sidor om Ångermanälven fanns under denna tid  vägar som var grenar av den gamla s.k. Norrstigen efter kusten. De kallas Västra och Östra Ådalsvägarna. Ridvägen hör till den östra. Under 1500-talet finns det inte så mycket dokumenterat om dessa vägar, men under 1600-talet dyker de upp i tingsprotokoll i samband med att bönderna hade underhållsplikt efter dessa sträckor. 

På 1640-talet kom drottning Kristinas gästgivareförordning, och från denna tid kan man följa vilka gästgiverier som fanns efter sträckorna.

Innan 1700-talets mitt hade få nybyggen kommit till, och vägarna följde samma sträckning som förr. Senare när man började bygga fler områden inne i markerna blev det flera vägar och stigar.

                                                         
                                                        ÖSTRA ÅDALSVÄGEN.

Östra Ådalsvägen gick efter i olika riktningar bebyggda stråk. Den började i Folkja by i Nora socken, där en sidogren gick från Hols by genom skogen till Korssjön. Därefter fortsatte vägen till Kungsgården i Bjärtrå. Denna sträcka nämns i ett tingsprotokoll från 1661 där man klagar på att bönder i Nora och Bjärtrå inte skött sina skyldigheter vid brobyggnationer.

Norr om Kungsgården kom vägen i kontakt med Ångermanälven, och vid Loån fanns en bro. Därifrån gick vägen över Fröks by mot Utnäs. Genom Styrnäs fortsatte vägen över en hög bro över Högforsån vid Djuped och vidare genom Boteå vid älven söder om Undrom mot Boteå kyrka. I Överlännäs passerade vägen över Holms säteri förbi Sånga kyrka med dess offerkälla. Vid 1600-talets mitt klagas det på de dåliga broarna över raviner i Sånga. Från Sollefteå och uppåt har Östra Ådalsvägen dragits om flera gånger. Under 1600-talet passerade vägen rakt över ravinerna öster om Remslemon samt på bergsluttningar vid Fanbyn och Björkäng. Denna sträcka var i dåligt skick 1691, då det klagas över att fyra bönder i Remsle och en bonde i Fanbyn försummat att bygga vägen över sina ägor. 

Vid Skarped och Eds kyrka gick vägen nära älven, och vid Österå upp på den högsta terassplanet. Det kan nämnas att redan 1571 fick en man plikta för dålig väg. Mellan Mo i Resele och gick vägen åter igen över ett flertal djupa raviner, och denna sträcka dyker ofta upp i tingsprotokollen pga att bönder inte utförde sina skyldigheter med underhåll på vägen. Denna sträcka av Östra Ådalsvägen omnämnes första gången 1649. Året efter, 1650, inrättades ett gästgiveri i Rödsta i Resele sn.

På ett juniting i Resele gäll 1671 förmanades länsmän, tolvmän och allmoge att ändra sträckningen av vägen från Sorte upp till Lidgatu i Ådals-Liden eftersom sträckan efter älven var farlig och besvärlig att färdas på. Det syns som om detta inte blev av för 1704 klagade kyrkoherden i Resele samt länsmännen över den svåra vägen över Galtryggen mellan Resele och (Ådals-)Liden. Brofogden och tre tolvmän erhöll i uppdrag att bese en ny väg om den kunde bli bättre än den gamla. Tyvärr var allmogen inte positiv till detta vägbygge och de nekade att delta. Allmogen inlämnade 1705 en besvärsskrift till tinget där de motiverade sin ilska. De menade att det skulle bli svårt för dem att kunna underhålla både en vinter- och en sommarväg.

SOMMARVÄGEN från Ådals-Liden till Junsele följde inte Ångermanälven utan den gick rakt norr ut genom mossar och stenig skogsmark, vilket bl.a. Arvid Ehrenmalm påpekar i sin reseskildring från 1743. Denna sträcka var i mindre gott skick, vilket är förståeligt för en väg med så ringa trafik. Före 1700-talets mitt fanns inte någon bebyggelse mellan Ådals-Liden och kyrkbyn Mo i Junsele, varvid man valde att gå rakt över skogen. Vägen gick på västsidan av Vigdsjön där det redan 1648 noteras en bro och passerade därefter Prästkällåsen ( se not. 1)  till Fransåsen som ligger mitt på sträckan till Mo i Junsele.


Det gamla värdshuset på Fransåsen (2006) Idag raserad. (Ägare Hembygdsföreningen Ådals-Liden. Not 3)

I Fransåsen anlades på 1770-talet ett nybygge, men i Abraham Hulpers beskrivning från 1780 nämns att det fanns ett viloställe där på Midskogen. (På det gamla, numera nästan raserade vilostället/värdshuset på Fransåsen står årtalet 1772 inristat. / Min not.) Vägen fortsatte sedan på ostsidan av Mjösjön och Långsjön över näset mellan Lilla och Stora Herrsjön fram till Mo. (Not 2)  I Mo fanns ett gästgiveri sedan ca 1650 och en kyrka från medeltidens senare del. Första gången denna del av Östra Ådalsvägen dyker upp i domböckerna är 1646, då en hustru från Sand i Eds socken fått sin häst fördärvad under skjutsfärd mellan Ådals-Liden och Junsele.

Junsele var annex under Resele församling till år 1830 och fick sin första sockenpredikant 1755. Eftersom även Ådals-Liden var annex under Resele red prästerna mellan dessa kyrkor. 1671 klagar prästen i Resele att han med stor livsfara måste resa till Junsele "över den ofärdiga väg som där i socknen fanns".

Åtta bönder i Junsele från byarna Eden, Bölen, Lillegård och Vallen bötfälldes därför för "tredska att komma i vägbyggning" och för att deras vägstycken inte var färdiga. Fortfarande på 1790-talet betecknas vägen som ridväg, men från denna tid började det bildas nybyggen efter älven och vid sjöar. Detta gjorde att vägsträckningen blev ändrad och vid mitten av 1800-talet hade den gamla vägen spelat ut sin roll.

ALLMÄNT. Efter Östra Ådalsvägen fanns miltavlor samt tavlor utplacerade efter varje fjärdingsmil. Enligt uppgift skall tavlor av gös (ett gammalt namn för gjutjärn) utplacerats längs Ridvägen 1824 och på den äldsta kartan gällande Östra och Västra Ådalsvägarna från 1768 finns fjärdingsmil utmärkt. Rester av dessa stenfundament till dessa miltavlor finns kvar på ett flertal platser mellan Näsåker och Mo i Junsele. (1994, min not)

Av Göran Stenmark Junsele 1994.

Källor: Främst gamla tingsprotokoll, historiska kartor samt avvittrings. och Laga Skifteskartor.
Litteratur: Nils Friberg "Vägarna i Västernorrlands län 1951.
"Åseleboken" av Karl Fahlgren."


Nedan följer några gamla kartor och notiser som jag fått och hittat om Ridstigen. De historiska kartorna har Göran Stenmark, Riksarkivet skickat till mig.

Tack Göran Stenmark för all hjälp!




Några historiska kartor där Ridvägen är markerad med en prickad eller markerad röd linje.

Rå Vigdsjön 1823

Fransåsskogen 1858

Karta över Rå utjord (Kringeln) 1870



Ridstigen (rödmarkerad) mellan Näsåker-Fransåsen. Ca 1,5 mil. (Källa: Kartskiss från Ådals-Lidens hembygdsbok 1970.)

Not 1 Prästkällåsen. Enligt flera samstämmiga uppgifter avled prosten Petrus Harelius (1694-1754) i Ådals-Liden efter att druckit kallt källvatten på Prästkällåsen en mycket varm julidag 1754 under sin färd längs Ridstigen till Mo kyrka i Junsele. (Bild: Ortnamnsregistret)




Not 2. "Vandringsleden Mo, Junsele – Fransåsen  ca 19 km
Startar vid klockstapeln i Mo. Följ sedan stigen från båtmans Tryggs gamla torp i Mo. Besök hälsokällan, gå stigen till Bredvattensvägen vid ”Skrömttjärna”. Följ vägen förbi gårdarna vid Mjösjön vidare till kvarn-dammen och stigen upp till raststugorna på Fransåsen." (Källa: ett informationsblad av Junsele Byalag.)

Not 3. Det gamla värdshuset i Fransåsen ägs sedan 1940-talet av Ådals-Lidens Hembygdsförening. Huset skänktes av dåvarande Svanö AB (numera SCA) till föreningen som gåva. Dåvarande styrelse ordnade med takbeläggning (troligtvis spåntak) och lät utreda kostnader för en ev. renovering. Ett definitivt beslut om gårdens framtida öde fattades dock inte varken då eller senare.


Uppdatering om Fransåsens by.

Historik om Fransåsen av Göran Stenmark, Junsele.

Fransåsen finns ej nämnd i handlingar före år 1765, men enligt Abraham Hulphers beskrivning över Norrland från år 1780 skall det sedan fordom ha funnits en raststuga där för de som färdades Ridvägen över skogen mellan kyrkorna i Ådals-Liden och Junsele. Stavades ofta i äldre tider Frantsåsen.

I Häradsskrivarens mantalslängder nämns Fransåsen första gången 1765, då den "Bärgas och upodlas af Per Jacobsson i Eden och Junsele Sokn". Denne står noterad på platsen t.o.m. 1768 och kom aldrig att bosätta sig där, utan var hela sitt liv bonde i Eden. Därefter noteras platsen som öde t.o.m. 1774, då vi finner nybyggaren Nils Nilsson där med sin familj. De kom närmast från byn Häxmo, där de bott sedan Nils 1760 gift sig med Dordi Johansdotter från byn Ås. Åren 1772-73 noterades som sockenskomakare, och noterades även i byn Krånge.

Det kan även tilläggas att sockenpredikanten Nils Flodstedt i Näsåker, under denna tid nyttjade platsen som fäbod, på vilken han fick resolution 1771. I mantalslängderna noteras Nils som nybyggare på Fransåsen fram till 1790 då han genom sin ohälsa upplåter nybygget till svågern Johan Olofsson, vilken vid denna tidpunkt var dräng i Norrtannflo i Resele socken.

I ett kontrakt daterat den 19 april 1790 kan vi läsa följande:

"Som jag för mit Skukliga tillstånd ej mäktar förestå mit Nybygge Fransåsen kallat, alt der före uplåter jag till min dotter Anna jemte des til tängta man Johan Olofsson ifrån Nortanflo, att nu genast Emot taga Nybygget i denna wår, samt få för sig och efterkommande arfwingar få äga och om råda halfwa Nybygget Fransåsen, men den andra halfwan skall de uppehålla till dess min Son Eric blir myndig will han då lemna sin del står honom frit, men med förbehåld at min son Eric skall hålla sig hemma och arbeta efter förmågan samt der emot njuta sles Kläder, och äfwen om hösten få sloga eller fånga någon fogel til sin fördel, men för öfrigt så skall min Son svara hälften uti de omgälder som han ärfodras wid .... Skatt Lägning, och emot ofwannämnde Contract skall då gå mig till handa med föda och Skjuts så Länge de behålla hella Nybygget, men Lemnade ifrån sig den andra halfwan så skall den som emot ... den samma Bestå mig halfwa födan och Skjöttsel, men skulle Johan Olofsson upodla någon mera åker medan Son och omyndig skal han för sin del få behålla utom delning detta, och i händelse min son Eric inte Behöfwer sin del af Nybygget så skall min dotter och Johan Olofsson få Lösa den andra hälften af nybygget framför någon annan, hwilket wi med wåra namn i witnens närwaro giorde och Beslutit.

Fransåsen den 19 april 1790"

Enligt kontraktet skulle Johan Olofsson och dottern Anna mottaga halva nybygget, och den andra halvan skulle finnas till hands när sonen Erik blev myndig. Denne kom ej att bli bofast på nybygget, utan blev senare bosatt i byn Bysjön i Junsele.

Den 5 september samma år ingick Johan Olofsson äktenskap med Anna, och den 8 november fick han resolution (=beslut) på nybygget genom Länsstyrelsens Landskontor genom den ansökan han insänt den 1 juni.

/ Göran Stenmark, Junsele

lördag 3 augusti 2019

Historien om Leon, Schindlers yngste arbetare



"Vissa berättelser behöver hela världen läsa. Leon var bara tio år när tyskarna invaderade Polen och hans familj tvångsförflyttades till gettot i Krakow. Leons pappa fick arbete på Oskar Schindlers fabrik och lyckades övertala Schindler att låta sonen arbeta vid hans sida. Så gick det till när lille Leon blev nummer 289 på Schindlers lista - den yngste någonsin, och så liten att han fick stå på en trälåda för att nå upp till maskinen han skötte. 

Leon, hans föräldrar och två av hans fyra syskon överlevde fasansfulla förhållanden i koncentrations- och arbetsläger, och lyckades mirakulöst undkomma döden gång på gång. Resten av hans släktingar, liksom alla grannar i den by som han föddes i, hade inte samma tur.

Det här är den sanna berättelsen om den yngste pojken på Schindlers lista. Leon Leyson berättar sin gripande, fruktansvärda historia utan bitterhet, med egen röst och unika minnen. Han ger sin personliga bild av Oskar Schindler, mannen i nazistuniform som räddade över tusen liv. Leon Leyson flyttade till USA efter kriget och bildade familj, och talade sällan om sin bakgrund. När Spielbergs film Schindlers List gick upp på biograferna började han motvilligt berätta för en journalist. Sedan fortsatte han tala, ända tills han gick bort, dagen efter att bokmanuset var klart."


Ovanstående text är bokförlagets sammanfattning av den bok som jag nyss läst ut, gripits av och samtidigt känt en enorm tacksamhet över att det finns människor som vill och orkar berätta om de fasor som nazismen under andra världskriget utsatte dem för. Tyvärr avled Leon Leyson strax efter att bokmanuset var klart för utgivning, men hans biografi och berättelser finns kvar i boken "Historien om Leon". Leon Leyson avled 2013.

Det är en bok som jag verkligen vill rekommendera alla att läsa. Den är viktig. Det är en berättelse som aldrig får glömmas. Det finns många andra berättelser som skrivits av förintelsens överlevande. Alla är lika viktiga. Leon Leyson är en av dem som ville och till sist orkade berätta.

Leon Leysons djupa tacksamhet mot Oskar Schindler lyser igenom hela berättelsen. Oskar Schindler var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin emalj- och ammunitionsfabrik. Mer om Oskar Schindler här.

Jag besökte Krakow för några år sedan. Det är en fantastisk vacker och kulturell stad, som otroligt nog inte förstördes nämnvärt under kriget. Jag vandrade runt i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz  i Krakow, där bla. Oskar Schindler hade sin fabrik. Jag kan än idag känna den sorg jag så starkt upplevde som fortfarande vilade över stadsdelen. Den stadsdel som fick bevittna så många tragedier under andra världskriget.


Här är länkarna till mina inlägg om Krakow.

Krakow

https://smulansblog.blogspot.com/2008/06/kazimierz.html

https://smulansblog.blogspot.com/2008/06/auschwitz-och-birkenau.html

torsdag 4 juli 2019

Min länk till Östanbäcksfolket



Östanbäckssläkten är en stor släkt vars stamfader hette Erik Persson 1707-1758 och hans hustru Brita Olsdotter 1699-1782. Båda var födda i Anundsjö sn. De bosatte sig 1730 i Östanbäck i Junsele sn och är upphov till många ättlingar. Till minnet av 250-årsdagen av deras liv tillsammans på hemmanet i Östanbäck  bildades en släktförening 1980. En av initiativtagarna till släktföreningen var Ulla Thorsell Östlund. Släktföreningen, med ordförande och eldsjälen Ulla Thorsell Östlund i spetsen, har kartlagt och skapat en stor och diger stamtavla av ättlingar till Erik och Brita. Släktföreningen har som mål att kartlägga alla ättlingar till Erik Persson och Brita Olsdotter;  ett digert arbete som Ulla med beundransvärd energi oförtrutet arbetat med under många år och fortsätter att arbeta med.

År 2016 gav Ulla ut boken "Östanbäcksfolket". Boken ger en utförlig beskrivning av ättlingarna till paret Erik Persson och Brita Olsdotter, som levde i Östanbäck, Junsele under första hälften av 1700-talet. Boken innehåller inte bara data och släkttavlor utan också berättelser och beskrivningar som belyser ekonomiska, kulturella och sociala sammanhang. Många fotografier ger djup och liv åt framställningen.
Hon arbetar med andra ord både bakåt och framåt, för samman nu levande ättlingar som i sin tur får kännedom om förfädernas vedermödor.

Efter ett enastående forskningsarbete kunde Ulla arrangera boksläpp i Junsele i april 2016 av sin omfattande släktbok på över 500 sidor text. För sitt arbete har hon fått erkännande från Sveriges släktforskarförbund som Årets släktbok 2017 och fick ta emot diplom på årsstämman i Halmstad 26 augusti.

För er som är intresserade av boken går det att köpa den av Ulla via mail  ulla@ostanback.se /alt. via Östanbäcks hemsida http://ostanback.se , Turistbyrån i Junsele och via Rötterbokhandeln. https://www.rotterbokhandeln.se/product.html/ostanbacksfolket

Jag fick glädjen att skriva en kort historik i boken om min koppling till denna stora släkt. Några bilder är tillagda här som inte finns med i boken. Jag återger min Östanbäckshistorik här:


"När jag som bäst funderade på vad jag skulle skriva i den här artikeln om min länk till östanbäckssläkten råkade jag läsa en gammal artikel i ett medlemsutskick av Östanbäcksnytt från 2009. De, för mig, nya uppgifterna blev en liten extra krydda till den här lilla släkthistorien!

Artikeln i Östanbäcksnytt handlade om några gamla anteckningar från 1948 som skrivits av J.H. Högberg i Bölen, Junsele, där han beskrev alla dem som bott på Östanbäcksgården i Junsele från mitten av 1500-talet fram till dess när östanbäckssläktens stamfader, Erich Persson, tillträdde hemmanet i Östanbäck 1730. Jag fann då att ett par av dem som bebodde hemmanet före Erich Persson, var även de avlägsna släktingar till mig: nämligen Erich Andersson född ca 1640 och hans syster Ella Andersdotter f ca 1650 som bodde på hemmanet i Östanbäck mellan 1700 till 1708! Syskonen härstammade från de s.k. omsjöfinnarna som invandrade från Savolax i Finland till Grundtjärn, Anundsjö sn och Omsjö, Ådals-Liden sn i slutet av 1500-talet. (Mer om omsjöfinnarna finns att läsa på min hemsida: http://anitaberglund.se/finnarna.htm )


Ella Andersdotter var dessutom farfars farfars mor till Anders Berglund 1826-1904 som 1850 gifte sig med min länk till östanbäckssläkten: Caisa (Katarina) Olofsdotter  1825-1908!

 Först en kort resumé av Caisa Olofsdotters linje i rakt nedstigande led från östanbäckssläktens stamfader Erik Persson (1707-1758) ohh Brita Olsdotter (1699-1782):

1.  Erik Persson 1707-1758 gift med Brita Olsdotter 1699-1782.

2.  Olof Ersson 1732-1772 gift med Lisa Josefsdotter 1725-1807

3.  Daniel Olofsson 1766-1838 gift med Karin Persdotter 1767-1813

4.  Olof Danielsson Ångström 1794-1870 gift med Brita Stina Olofsdotter 1792-1861

5.  Caisa (Katarina) Olofsdotter 1825-1908 gift med Anders Berglund 1826-1904.

Caisa Olofsdotters far Olof Danielsson Ångström föddes i Tara 1794 som första barnet av fem till Daniel Olofsson och Karin Persdotter. Olof blev sjöman vid 19 års ålder, och han kallade sig då för Ångström. Olof Danielsson Ångström mönstrade första gången som jungman på skeppet ”Anna Augusta” den 15 mars 1813, och andra gången som lättmatros den 22 juni 1814 med destination Stockholm. Han mönstrade av den 22 augusti samma år. 1816 gifte sig Olof med Brita Stina Olofsdotter från Backe i Fjällsjö socken. Familjen bodde först i Fjällsjö, innan de flyttade till Krånge i Junsele där Olof noteras som dräng.

Första gången Olof Danielsson Ångström nämns i Esselet, Junsele är ca 1821 och då kallades platsen Essviken. Han noteras då som torpare. Från 1832 års husförhörslängd benämns han både som backstugusittare och sökande nybyggare. Familjen utökades så småningom med sju barn mellan 1816 och 1834. Olof Danielsson Ångström med familj finns med i husförhörslängden i Esselet fram till ca 1853.

I sockenstämman den 13 november 1831 kan man läsa att Olof och hans familj är mycket fattiga; "Sökande Nybyggaren Olof Danielsson, njuter af Fattig Cassan. Han är 38 år, har hustru och 6 barn. Han sitter på ett nytt aflägset ställe å Krono Allmänningen, der säd sällan mognar för frostlänthet. Han är i ständigt tryckande behof och blir af Socknen ädelmodigt understödd flera gånger om året".

I Husförhörslängden 1854 har familjen flyttat till Lillsele och föräldrarna står som inhyses hos sonen Erik, som blivit bonde i denna by. Om Olof står att han är utfattig. Olof dör 1870 och Stina 1861.

Olof och Karins tredje barn är ett tvillingpar; Erik och Caisa Olofsdotter som föddes 1825 i Esselet, Junsele. Det är Caisa som för min östenbäckska släkthistoria vidare. Caisa blir så småningom piga i Krånge, Junsele, och när hon är 25 år gifter hon sig med bonden Anders Berglund född 1826 från Åkerbränna, Junsele. De bor hos Anders föräldrar i Åkerbränna och Anders skrivs som bonde.


Caisa Olofsdotter 1825- 1908

Anders Berglund föddes i Rusksand, men familjen flyttade till Åkerbränna i Junsele omkring 1840 där fadern, Anders Andersson Berglund, född 1793, blev nybyggare. Anders Andersson Berglund var för övrigt ättling till Olof Andersson född 1725 som vid mitten av 1700-talet grundade Åkerbränna by. År 1849 säljer Anders Andersson Berglund 1 2/3 seland till sina två söner Anders och Salomon Berglund för 1100 riksdaler riksmynt. Sönerna fick även en häst (ett sto på 7:e året). Anders och Salomon skulle i gengäld ge 300 riksdaler till systern Ingrid Dorotea, samt betala en skuld till hemmanet om 200 riksdaler. I mantalslängderna står sonen Anders Berglund f 1826 skriven för fastigheten Åkerbränna 1 2/3 seland och Salomon Berglund f 1829 är antecknad som inneboende. År 1853 är Anders antecknad för 5/6 seland i Åkerbränna.

 Björn-Salomon Andersson Berglund f 1829 och sonen Nils Anders Berglund f 1855
Som ett litet kuriosa kan berättas att Anders bror Salomon Berglund född 1829 är en av inspirationskällorna till historien "En ringdans medan mor väntar" av Pelle Molin. "Björn-Salomon" är huvudpersonen i den dramatiska historien om Salomons ringdans med björnen, medan hans fru låg i födslovärkar hemma. Att Salomon, eller "Björn-Salomon" som han kallas i berättelsen, mött en björn med ungar är riktigt. Det har sonen Jakob Petter bekräftat. Men mötet med björnen i Pelle Molins berättelse får nog mest anses som en historia av en fantasifull författare. Från "Björn-Salomons" eget möte med björnen finns en tall bevarad som kan beskådas på Junsele hembygdsgård.



Hömyra 1938


 År 1871 förvärvade Anders Berglund mark för ett nybygge i Hömyra om 1 1/4 seland. Men Anders med familj hade redan 1863-64 flyttat till och bosatt sig i Hömyra; någon mil öster om Åkerbränna. Anders blev kronobonde och nybyggare och den förste grundaren för Hömyra by. Ett slitsamt arbete väntade men Hömyra blev så småningom en bördig by som gav god skörd åt dem som bodde där. Det skulle så småningom bli sju familjer som bosatte sig i Hömyra.

Anders Berglund och hans hustru Caisa fick åtta barn mellan åren 1851 - 1867. De blev Hömyra trogna hela sitt liv och Anders och Caisa avslutade sin levnad som föderådstagare hos äldste sonen Aron i Hömyra. Båda makarna skrivs som goda i flera husförhörslängder. Anders avlider den 18 april 1904 i Hömyra och hustrun Kaisa dog i samma by den 27 mars 1908.

1867 fick familjen Anders Berglund grannar i Hömyra när Salomon Jonsson Vallinder med familj flyttade dit från Långvattnet, Junsele och blev nybyggare i samma by. Salomon Jonsson Wallinders son Salomon Aron emigrerade 1892 till Amerika, där han blev influerad av de frireligiösa strömningarna som rådde i Amerika på den tiden. Salomon Aron Vallinder återkom till Hömyra 1900 och blev en av grundarna till Salemförsamlingen, senare Filadelfia, i Junsele. Anders och Caisas äldste son Aron Berglund f 1851 anammade frireligiositeten och blev bypredikant i Hömyra vid sidan av sitt arbete som skräddare. Den frireligiösa åskådningen blev för flera av Anders och Caisas barn och barnbarn betydelsefullt i livet. Den andre sonen och min farfars far Petter Berglund f 1854 blev arrendator och bonde i Hömyra och förblev även han Hömyra trogen till sin död. Hömyra är numera en öde by men kommer för alltid att vara förknippat med familjen Berglund, av vilka Anders Berglund och hans hustru Caisa Olofsdotter var de allra första nybyggarna.

Anders och Caisa fick åtta barn:



Aron Berglund f 1851 och Gustava Mårtensdotter Åkerberg f 1860.

1. Aron Berglund, född 1851-08-03 i Åkerbränna, Junsele, död 1927-06-24
i Hömyra, Junsele. Bonde, skräddare, bypredikant i Hömyra, Junsele.
Gift 1880-07-17 i Junsele med
Gustava Mårtensdotter Åkerberg, född 1860-02-04 i Åkerberget, Åsele,
död 1917-10-31 i Hömyra, Junsele. Bosatt i Hömyra. Junsele. Aron agerade som bypredikant i Hömyra för den nygrundade Salemförsamlingen (senare Filadelfia) i Junsele. Paret fick sju barn.

Min fff och ffm: Olof Petter Berglund f 1854 och Anna  Matilda Åkerberg f 1857 med dottern Kristina Karolina 1881-1882.

2. Olof Petter Berglund, född 1854-01-14 i Åkerbränna,
Junsele (Y), död 1933-01-17 i Hömyra, Junsele (Y).
Arrendator, bonde och hemmansägare i Hömyra, Junsele (Y).
Gift 1880-01-01 i Junsele (Y) med
Anna Matilda (Mårtensdotter) Åkerberg, född 1857-03-19 i Åkerberget,
Åsele, död 1941-09-13 i Eden, Junsele (Y). Bosatt i Hömyra, Junsele (Y). Olof Petter och Anna Matilda fick 12 barn varav 10 uppnådde vuxen ålder. (Olof Petter och Anna Matilda var min farfarsfar och farfarsmor.) De var bosatta i Hömyra, Junsele hela sitt liv. 
Anders Oskar Berglund 1856-1906
3. Anders Oskar Berglund, född 1856-04-04 i Åkerbränna, Junsele,död 1906-08-30 i Åkerbränna, Junsele. Skog- och jordarb. i Åkerbränna, Junsele. Ogift. Anders Oskar flyttar till Åsele 1874. Blev dräng hos Jonas Eric Mårtensson f 1850 i Åkerberget, Åsele. Återkommer till Åkerbränna 1882. Är då dräng hos brodern Olof Petter i Hömyra. Bor i Gulsele mellan 1887 till 1889. Blir därefter torpare i Åkerbränna på eget torp (köpt av kusinen Jakob Petter Berglund för 1300 kronor 1896) från mitten av 1890-talet till sin död. Anders Oskars arvingar, modern och fem syskon, säljer torpet i Åkerbränna den 1/10 1906 till Erik Emil Persson från Åsele.

4.  Stina Regina Andersdotter Berglund, född 1857-7-24 i Åkerbränna,
Junsele, död 1876-08-10 i Lillegård, Junsele. Ogift. Avled i scharlakansfeber vid 29 års ålder.
Kajsa Matilda  Berglund 1859-1950
5.  Caisa Matilda Andersdotter Berglund, född 1859-08-28 i Åkerbränna, Junsele, död 1950-11-30 i Lillegård, Junsele. Gift 1889-01-27 med  Jöns Petter Svensson, född 1859-03-21 i Åkerbränna, Junsele, död 1946-01-10 i Åkerbränna. Bosatt i Åkerbränna, Junsele. Paret fick fyra barn.

 6.  Jonas Enok Berglund, född 1862-06-09 i Åkerbränna, Junsele,
död 1916-04-21 i Lillegård, Junsele. Skräddare i Lillegård, Junsele. Ogift. Enok bodde först hos sina föräldrar och bror i Åkerbränna, för att sedan flytta till Lillegård Junsele.

7.  Salomon Berglund, född 1865-07-25 i Hömyra, Junsele, död 1865-09-10
i Hömyra, Junsele.

Magnus Berglund Gafsele 1867-1911

8.  Magnus Berglund, född 1867-03-13 i Hömyra, Junsele, död 1911-02-22
i Gafsele, Åsele. Skomakare och arrendator i Gafsele, Åsele.
Gift 1893-11-12 i Junsele med
Ulrika Svensdotter, född 1873-05-14 i Åkerbränna, Junsele,
död 1929-09-01 i Nordmaling. Familjen flyttade till Åsele 1894. Paret fick fyra barn.
Slutligen vill jag återge en solskenshistoria om min farfars farfars, Anders Berglunds bibel och andra böcker som på ett märkligt sätt fann vägen tillbaka till mig; en sentida ättling i det ”östanbäckska” släktträdet. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) 
För ett par år sedan fick jag ett inlägg i min hemsidas gästbok från en ”Ingrid” i Stockholm. Hon hade en liten förfrågan.. 
Ingrid har en fastighetsskötarfirma på Östermalm i Stockholm och hon berättade för mig att hon ibland sparar en del gamla biblar, psalmböcker, böcker, kort och andra gamla saker som hyresgäster lämnat efter sig eller kastat. Saker som ingen vill ha kvar längre, men som Ingrid brukar spara i en lagerlokal en tid tills de skänks bort eller kastas om ingen frågat efter dem. En dag när Ingrid tittade i några av böckerna såg hon att några av dem hade namn och bostadsort inskrivna på första sidan. I ett par av de namngivna gamla böckerna låg det även några gamla kort och konfirmationskort av namngivna personer. Namnen och ortnamnen tydde på att böckerna tillhört samma familj; en familj vid namn Berglund från Hömyra i Junsele.
Ingrid sökte namnen ute på Internet och hittade till min hemsida, där några av familjenamnen finns med i mina antavlor. Ingrid kontaktade mig och visst var det så att de böcker som hon bevarat hade tillhört den berglundska familjen från Hömyra! Det kändes väldigt spännande och Ingrid och jag hade en lång kontakt innan jag så småningom träffade Ingrid och fick alla böcker av henne vid ett besök i Stockholm.



Ett par av mina anfäders böcker som hittades i ett förråd i Stockholm.


Några av böckerna; en bibel, ett par postillor, en teologisk skolbok som användes i skolundervisningen skriven av Doct. Eric Pontoppidan och ett par psalmböcker hade tillhört min farfars farfar kronobonden och nybyggaren Anders Berglund (1826-1904), en av grundarna av byn Hömyra i Junsele. I några av böckerna fanns även äldste sonen Aron Berglunds (1851-1927) namn inskrivet. Troligtvis övertog sonen Aron dessa böcker efter sin fars död. Aron Berglund blev sedermera skräddare och bypredikant i Hömyra. Det fanns även en psalmbok, några gamla kort och anteckningsböcker med Arons barn Lambert och Sallys namnskrifter i.

Ett av de gamla korten som fanns instuckna i böckerna var ett foto av en skolklass med ganska små barn. Jag gjorde en efterlysning genom att lägga ut fotot på nätet och i tidningen Ångermanland. Och jag fick ett par svar som bekräftade min teori att skolkortet var från Hömyra i Junsele. Några av barnen på skolfotot blev också identifierade




Längst ner nr två fr. vä: Frida Berglund f 1921, troligtvis Fridas äldre syster Jenny f 1919 (båda barn till Martin Berglund 1882-1948) De två barnen till höger om Frida och Jenny kan vara deras kusiner Sally Berglund f 1918 (hon som förmodligen hade ägt böckerna som tillhört hennes farfar Anders Berglund ) och Gunnar Berglund f 1922 (båda barn till Lambert Berglund 1880-1965). Lärarinnan Jenny Skoglund. Kortet bör vara taget ca 1927-28. Alla barnen bodde i Hömyra.


Var böckerna kommer ifrån och vem som senast ägt dem har varken Ingrid eller jag lyckats utröna. Men troligtvis har böckerna förts till Stockholm av Lambert Berglunds barn Sally eller Gunnar, som båda flyttade till Stockholm.

Det kändes lite som något av historiens vingslag när jag så småningom fick böckerna och de gamla korten i min hand. Jag fick hålla i de böcker som min farfars farfar en gång ägt och hållit i och som till sist, via en lång och något märklig resa från Hömyra i Junsele, hittades i en lagerlokal på Östermalm i Stockholm.

Tänk om farfars farfar hade vetat! ;) "

Källor:

Egen släktforskning. Min hemsida om släktforskning: http://anitaberglund.se/

Göran Stenmark, Junsele.

Boken ”Åkerbränna en bys historia” av Gösta Svensson 1991.






tisdag 4 juni 2019

"Finn-Kalle"


Det fanns en gårdfarihandlare i början av förra seklet som gick runt i byar, bl.a i Junsele, med sitt stora knyte och sålde varor. Han kallades bara för "Finn-Kalle". Hans hund hette Fylax..

Finn-Kalle lär ha dött på ålderdomshemmet i Bredbyn. Är det någon i trakterna som utifrån dessa ledtrådar råkar känna till vem denne herre var? Det finns många roliga historier i Junsele om finn-Kalle; det verkar ha varit en beskedlig, dock lite småsnål herre. ;) 

Uppdatering: Jag har fått en tidningsartikel av Göran Stenmark som bl.a. handlar om Finn-Kalle. Göran skriver:  "Har funnit lite om Finn-Kalle i en artikel av Berta Sjölander f 1913 i Jönsel Blaä nr 3 1992. Inte så mycket om hans bakgrund men om hur han var".



Klicka på bilden så förstoras texten. 
Uppdatering. Ibland går det snabbt att få svar. :)  Följande information har jag fått av Rut Hellström-Björhammar som fick hjälp via kunniga forskare Anbytarforum i Rötter. Tack Rut! 

"Matts Karlsson Juth gick runt i byarna i bl a Ådals-liden, Junsele och Anundsjö och försörjde sig som gårdfarihandlare. Han kallades allmänt för Finn-Kalle. Han föddes den 26/1 1869 i Korsnäs förs., Vasa, Finland, och var tvilling.

Finn-Kalle kom 56 år gammal till Ådals-liden från Korsnäs, Vasa, den 13/8 1925. Står antecknad som ”finsk undersåte”. Flyttade sedan från Ådals-liden till Näs, Anundsjö, den 17/10 1934. Åtminstone i början av 1950-talet var han därefter bosatt i Norrflärke, också det i Anundsjö.

Fadern Carl Johan Adolf Juuth, som var född den 2 dec. 1831 i Harrströms by, var bonde i Harrströms by, Korsnäs förs. Fadern dog dock redan den 28 dec. 1869, bara 38 år gammal. Matts som var yngst var då bara ett år gammal. Modern hette Clara Johansd. och var född den 18 nov. 1830 i Långvik, Närpes.

Finn-Kalle slutade sina dagar den 21/5 1953 och blev trots sitt tuffa liv hela 84 år gammal. Han lär ha dött på ålderdomshemmet i Bredbyn."

Informationen på Anbytarforum hittar man här.

onsdag 20 mars 2019

Ett sorgligt brev..

Omsjö slutet av 1920-talet
Fr.vä: Anselm Danielsson, Gustaf Jonasson f 1888, hustrun Jenny, Ingrid Karlström, Inga Dorotea Lidberg gift Jonasson f 1865, "smålänningen" August Jonasson Djerf f 1852, Nils Anders Nilsson f 1886, Per Jonasson f 1898. Pojke bakom: Nils Nordin. Pojke sittande: (enl. uppgift): Erik Gunnar Jonasson f 1924 

För en tid sedan fick jag en avskrift av ett brev som berörde mig. Brevet är skrivet i feb. 1933 av Nils Anders Nilsson i Omsjö (1886 -1950).  Nils Anders skriver till sin bror Per i Svartnäset, Stor-Degersjön (Styrnäs sn) för att berätta om det som hände brodern Pers son Erik när han blev sjuk och avled under sin vistelse hos farbrodern och övriga släktingar i Omsjö.

Det är ett rörande brev som säger mycket om hur levnadsförhållandena var i början av 1930-talet och om hur utsatta människorna var när de drabbades av sjukdom. Dåliga kommunikationer och långa färdvägar försvårade att sjuka fick hjälp i tid. När hjälpen kom fanns oftast bara konservativa behandlingsmetoder att tillgå innan antibiotika och vaccin fanns tillgängligt. Många avled i hemmen medan andra dog på sjukhus på grund av att det inte fanns botande behandling. Mässling var en svår och fruktad sjukdom på den tiden. Många avled av de komplikationer som virussjukdomen förde med sig. Sjukdomen var mest allvarlig för mindre barn. Barnen som drabbades dog ofta av komplikationer som hjärnhinne - och lunginflammation. Detta öde drabbade Erik Gunnar Jonasson f 1924 född i Grundtjärn.


Erik t.vä brodern Ingvar t.hö.

Eriks föräldrar var Per Adolf Jonasson f 1898, Omsjö och Frida Maria Forsberg  f 1893, Grundtjärn. De gifte sig 31/5 1924 och bosatte sig i Grundtjärn, Anundsjö sn. De fick tre barn innan de omkring 1930 flyttade till Svartnäset vid Stor-Degersjön  i Styrnäs sn.

Den äldste sonen Erik Gunnar föddes den 8 sept. 1924 i Grundtjärn. Skolåldern inträffade omkring tiden för familjens flytt till Svartnäset. Svartnäset var en en ensam gård på ett näs invid Stor-Degersjön som låg i väglöst land och långt till skolan. Det beslutades att Erik skulle börja skolan i Omsjö där hans farmor, farfar, många släktingar och kusiner bodde. På skol-loven åkte Erik hem till föräldrarna och sina syskon i Svartnäset. 


I början av 1933 fick Erik en förkylning som inte ville ge med sig. Samtidigt var flera bybor sjuka i mässling.  Det fanns en rädsla att även Erik skulle drabbas, och ganska snart blev även Erik sjuk. Han fördes till Sollefteå lasarett där han avled den 5 feb. 1933. Det blev en stor sorg för familjen men även för Nils Ander och övriga släktingar  i Omsjö.

Sent omsider orkade Nils Anders skriva ett brev till sin bror Per. Det är ett rörande, starkt brev och man känner genom orden att det var tungt för Nils Anders att skriva brevet.

Kopian av brevet har jag fått av Börje Fängström. Ett stort och innerligt varmt tack, Börje! Det är ett värdefullt tidsdokument som beskriver hur förhållandena var i början på 1930-talet när en allvarlig sjukdom drabbade människor.

Så här lyder brevet  (avskrift) från Nils Anders Nilsson i Omsjö till brodern Per med familj i Svartnäset, Stor-Degersjön:


Brev sid. 1 (av 4)


Sid. 1 av 4 .


"Omsjö den 18/2- 1933

Broder Per
Jag får be om ursäkt för att det dröjt så länge innan jag skriver till dig, Jag har tänkt på att skriva till dig alla dagar sen lill Erik for ifrån oss, men jag har ej fått så pass tid över så jag har kunnat.Jag arbetar i skogen om dagarna och om kvällarna har jag andra göromål.Idag har jag tagit mig ledigt från skogen för att ordna med rapporten till Förbundet för Jan. månad och det är mycke huvudbry.

Ja det blev ett sorgligt slut med Lill Erik Gunnar, jag trodde att det skulle finnas nån räddning för honom då han fick komma på lasarättet men det ser ut som att han ej hade längre livstid.Jag var rädd för att han skulle få den der stygga sjukan som var i farten, för jag fruktade för att han skulle bli svår sjuk om han fick den, Han hade klarat sig så pass länge så jag tog på tro att han skulle slippa den då andra barn hade legat sjuk och hunnit blivit friska igen, här i Nordins låg både  Anny och Edur svårt sjuk men det såg ut som att det ej skulle bita nå på Lill Erik.

Han hade haft hosta och ont i bröstet hela tiden sen jul men var ju kry ändå så att han kunde gå på skolan, Han låg visst hemma en dag strax innan han nu blev sjuk men på morgonen efter sade han att han skulle gå på skolan för han var kry, Det blev ej mera än den dagen för på kvällen blev han dålig och syntes bara vilja ligga, Han kunde ändå läsa sin läxa så han lärde den men på morgonen dagen efter då steg han inte opp nå mer, Det var nog troligt att mässlingen slog in åt huvudet på honom för han var alldeles rosig på hela kroppen och på benen, men i huvudet slog han in och ut anvar gång och det lär vara farligt då det gör så. 
På Söndagskvällen var han hårt sjuk han hade 41,1gr. Feber, vi var då och skulle ringa till Docksta så att ni skulle få höra det men kom inte fram för det var stänkt det.

På Måndagsmorgonen då var han något kryare han hade fått sovit halva natten och hade lägre feber. Jag trodde då att han skulle bli kry igen, han började och skämta med mig på Måndagskvällen när jag kom hem, Men då på natten blev det svårt för honom han fick inte sova en blund,

Då måste jag sända efter sjuksköterskan och hon i sin tur ringde efter doktorn, jag blev glad då jag hörde att Frida fått tala med honom, men det var svårt för dig som inte fick träffa honom nå mer i livet.

Jag mådde så illa över han när han låg hemma här så jag var nästan sjuk, det blev rent en lättnad när Doktorn och sköterskan kom hit , jag trodde att de skulle kunna hjälpa honom så att han kunde bli frisk igen. Det känns så svårt att en människa inte skall kunna göra något i sådana fall man står ju der maktlös och inte kan lindra deras plågor på minsta vis.

Det förundrar mig mäst att lill Erik hade så god reda på allting, han hade så klart för sig mellan var gång han var redlös. Han talade om för Doktorn hur hans namn var då Doktorn frågade och när han var född dato, månad, år. Det behövde ingen annan säga.
Jag tänker på honom jämt jag kan ej få honom ur tankarna, jag är då glad att jag inte var nå hård mot honom han fick som han själv ville ha det alla gånger, Folket påstod att jag krusade honom för mycket men jag tänkte på annat, om han skulle bli sjuk och dö, så behövde inte jag bära på mitt samvete att jag varit hård och stygg med han.
Det var nu meningen att Augusta skulle sömma ett par vadmalsbyxor åt Erik men det han hon inte förn det blev för sent. Jag får tala om att Lärarinnan och skolbarnen skall köpa en krans och sända till er som skall vara på lille Eriks grav, nog tänker jag att ni hin få den innan ni jordfäster honom. Lärarinnan har satsat 2:-kr. till den. Det är troligt att vi sänder den i samma paket när jag sänder hans övriga saker.
Jag fick då inte följa lill Erik hem på Svartnäset till våren som meningen var, han for en annan väg. Men går det som jag tänker så skall jag komma på Svartnäset ett tag till sommaren också och hälsa på eder. Jag har sänt en räkning till skolkassören som jag betalade ut för sköterskan, jag sa till Doktorn att han fick sända räkning till Styrnäs Kommun för sitt besvär, jag ser att du legat sjuk också, Det är en svår tid på året denna tid med många olika sjukdommar. Per Eriksson är kassör nu för sjukkassan så jag har anmält din sjukdom för honom, och sänder dig härmed ett sjukintyg, Du har 14:- kr. kvar utav den förra ersättningen, och nu går det 12:- kr. utav detta för första kvartalet till avgifterna.
Jag kommer just inte ihåg nå mera att skriva om denna gång. Vi kan ju få språka vidare när vi träffas nån gång om vi få leva och vara frisk.
Hoppas att du kryar till dig och ej ta det för hårt, Vi har hört ett rykte att Frida blev så medtagen när Erik dog att hon ligger på militärsjukhuset i Sollefteå, Detta måste vara bara folkprat då du inte har nämnt något i brevet som jag fick.
Jag kommer ihåg en sak till, Sköterskan tog två filtar med sig som hon bäddade in lill Erik i när hon for med honom till lasarättet, Jag undrar om Frida såg till dom nå när hon fick ut kläderna som han hade.
Ni får förlåta min slarviga skrivning.         
Många helsningar till eder alla.


N. A. Nilsson "  

-------------------------------


Nils Anders Nilsson var son till Nils Henrik Nilsson 1857-1887 och Inga Dorotea Lidberg  1856-1930 i Omsjö. Nils Anders, föddes den 18 januari 1886 i Omsjö, Ådals-Liden sn. Han var skogsarbetare och drev även en liten handelsbod på gården. Nils Anders Nilsson avled 24 nov 1950 i Omsjö, Ådals-Liden


I den här lilla stugan i Omsjö bodde Nils Anders Nilsson. Det lilla  ljusa huset till vä. var den handelsbod som Nils Anders  ansvarade för. (Personen på bilden är okänd) 


                                Källor:

Börje Fängström, som skickat mig en kopia av brevet.


Sollefteå lasarett F:2 (1926-1935), sida 51, nr 13

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/F0015103_00058

Styrnäs F:3 (1895-1943), sida 111, nr 3
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/F0014120_00119