Just saying...
Just saying...
Judar i Göteborg uppmanas att inte bära Davidsstjärnan och kippa och att inte tala hebreiska står det i Expressen. Allt detta för att skydda sig mot trakasserier av folk och Hamas-anhängare. Jag blir chockad, arg och otroligt frustrerad. Liksom när jag läser om öppna manifestationer och demonstrationer mot Israel av Hamas-anhängare i Sverige! Hur är detta möjligt? Är det en bredare uppfattning att Israel ska anklagas för de våldsamheter och terrorism som Hamas bedrivit och bedriver?
Jag är bedrövad, ledsen men mest förbannad över att dessa trakasserier får ske och sker i Sverige! Hur är det möjligt? Vad har hänt? Har Sverige invaderats av terrorist-anhängare? Har svenska folket kovänt när det gäller Israels rätt att leva och försvara sig mot terrorister?
Jag är djupt ledsen men mest förbannad. Vad har hänt med svenska folket?
Hamas omänskliga terrorattack i Gaza har skakat om världen. Den grymhet och bestialitet Hamas har uppvisat mot helt oskyldiga människor på bl.a. på flera kibbutzer utanför Gaza är totalt overkligt. Är Hamas medlemmar människor eller djur? Jag är helt förkrossad av ilska och sorg.
Vi väntar på Israels vedergällning.
Allt mitt stöd till Israel.
Tidigare inlägg om Israel:
Kopierat från ett inlägg i "Ådalslidens församling, vår historia" i Facebook:
Det är inte så ofta jag skriver numera i den här bloggen, men jag lovar att bättra mig!
Vi har haft en underbart vacker försommar där vi bor och det känns så fint. Vi hoppas att den fortsatta sommaren fortsätter med samma fina väder. Det är vad vi behöver efter senaste årets kalla och mörka vinter. Midsommaren är den vackraste och finaste högtiden på året tycker jag. En helt oslagbar och vacker högtid i vårt land.
I bondesamhällets folktro var midsommarnatten viktig. Den ansågs vara en av årets mest magiska nätter då naturen fylldes av övernaturliga krafter. En natt då fantastiska saker kunde hända. Jag tror fantastiska saker händer fortfarande!
Önskar alla som tittar in här en riktigt vacker, magisk och fin midsommar!!
Ikväll råkade jag hitta en gammal bok som jag köpte sommaren 1969 i den välkända gamla bokhandeln "Shakespeare and Company" i Paris. Jag pluggade franska i Paris den sommaren. Jag och min väninna besökte ibland denna unika gamla bokhandel från början av 1900-talet, som översvämmades av böcker från hela världen. Det var en mötesplats för alla som älskade litteratur, konst och möten med andra likasinnade.
PS. Vid en sökning på nätet så förstår jag att bokhandeln fortfarande finns kvar. Jag hittade nedanstående information (plus en massa fina bilder av bokhandeln på Google)
Jag rekommenderar alla som besöker Paris att titta in i den gamla unika bokhandeln om det blir tillfälle! Den är verkligen mycket speciell och intressant.
Shakespeare and Company
Mamma o jag tyckte om att resa tillsammans. Det har jag skrivit om bl.a. här. Vi gjorde många resor tillsammans, resor som jag minns med stor glädje och tacksamhet idag när mamma inte finns mera.
Vi tyckte också om att besöka konstutställningar och konserter tillsammans. Mamma var duktig att teckna och hon tecknade ofta bilder av djur, ffa hästar som mamma älskade så mycket, men hon tecknade även naturbilder. Vi delade intresset för konst och det var så intressant ibland att lyssna till mammas synpunkter när det var något konstverk som hon tyckte extra mycket om.
Några gånger gick vi på konsert tillsammans. Jag minns särskilt en gång, på 1990-talet tror jag, när vi reste tillsammans till Norrköping för att lyssna till den då mindre kände kinesiske pianisten Lang Lang. Det visade sig vara en imponerande duktig pianist som då var i början av sin karriär. Han visade under den konserten att han var en begåvning av stora mått. Idag är Lang Lang en stor och världsberömd pianist som reser jorden runt och konserterar.
Det var en fröjd att få uppleva denna konsert tillsammans med mamma. Hon gladde sig som ett barn att vi fick uppleva konserten tillsammans.
Idag finns inte mamma mer. Men när jag lyssnar till Lang Lang så njuter jag av musiken tillsammans med mamma i mitt hjärta.
Jag har nyss läst ut en underbar bok som heter "Tätt intill dagarna" skriven av en kurdisk författare, Mustafa Can. Jag kände inte till författaren eller hans författarskap tidigare, men jag känner mig helt uppfylld av författarens underbara språk och tankar i boken. Boken handlar om hans mors liv och den tid som föregick hennes bortgång. Boken skrevs 2006 och är tillägnad författarens mor.
För några år sedan hade Stig Lindblad i Moliden och jag ett samarbete om den numera förfallna byn Hällås inom Resele sn. Det blev en mycket intressant period med många samtal, forskning och möten. Vi besökte den numera ödebyn ett flertal gånger och vi fick möjlighet att berätta och visa byn vid ett flertal tillfällen för olika grupper. Vi höll kontakt och varje jul hördes vi av per telefon eller julkort.
I år fick jag inget samtal från Stig. Jag har nu fått veta att Stig lämnade jordelivet i höstas. Det känns otroligt sorgligt. Jag minns Stig med mycket värme och tacksamhet. Tack Stig för din fina vänskap.
På min blogg finns flera inlägg om byn Hällås som skrevs under tiden vi samarbetade om byns historia. För er som är intresserade sök "Hällås" i sökrutan på min blogg så kommer alla inlägg upp.
Nedanstående reportage om Hällås med Stig Lindblad gjorde Katarina Östlund i tidningen Ångermanland år 2013.
https://www.tidningenangermanland.se/2013-10-05/forfall-som-vacker-manga-minnen
"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."
Catharina Grünbaum "
En favoritdikt som jag gärna citerar igen...
Tack för att Du tittar in på min blogg!
På förekommen anledning..
Tyvärr försvinner både sökrutan och sök-etiketterna i telefoner, så det kan bli problem att hitta specifika inlägg i bloggen. Hemsidan är skapad på en dator vilket innebär att sökfunktionerna är alltid synliga på datorer, men tyvärr inte i de flesta telefoner. Hoppas att Du via google kanske kan hitta ev. sökta inlägg.
Jag är ledsen för detta. Tekniken är verkligen inte med oss alltid.
Om Du söker något speciellt område i min blogg så skriv gärna en kommentar nedan, så kanske jag kan skicka en länk/länkar till det Du vill läsa. Eller skicka ett mail till anita.omsjo(at)gmail.com
Bästa hälsningar Anita
PS. Uppdatering: Upptäcker att om man scrollar längst ner på bloggen i telefonen så finns en länk till "visa webbversion". Då kommer de olika sökalternativen på bloggen upp!
Jag är mycket hedrad och glad för det stipendium som jag fått av Paul Lundins minnesfond. Det minnesvärda eventet hölls till minne av hembygdsforskaren Paul Lundin som i år skulle ha fyllt 100 år om han hade levt.
Det är sent
och den sista sommarbrisen
lyfter sitt draperande hösttäcke över
landskapet.
Man anar en färgrik
tavla av skymning -
sedan mörker som sjunker
som letar i famlande mörker och
söker det ljus man har tänt
för att hitta en mening att leva – att
uthärda och finna sitt gryt
för att vila
och vänta vid dörren
på gryning.
Står man bara ut –
är det aldrig för sent.
Aldrig för sent för att
hoppas.
Dikt av Göran Hansson
2022-06-19
För ett par dagar sedan var jag med om en mycket otäck händelse. Jag stötte på en björn på ca 1,5 meters håll under morgonpromenaden på en skogsväg med min lilla vovve Sally.
Björnen stod något skymd bland lite sly alldeles intill
skogsvägen som jag gick på. Jag upptäckte inte björnen förrän jag var alldeles intill honom. Jag tror inte att björnen hade sett/hört eller uppmärksammat mig heller. Björnen var troligtvis fokuserad på Sally, min lilla Cocker Spaniel som
var ett tiotal meter före mig. Sally hade uppenbarligen inte heller uppmärksammat björnen. När jag upptäckte björnen så trodde jag först att jag såg fel. Helt galet fel. Det var så totalt overkligt! En björn stod alldeles intill mig på nära håll!!
Björnen var något skymd av sly intill vägkanten, men hela bröstet och det stora huvudet syntes på ca 1,5-2 meters håll. Jag kunde inte avgöra om den satt eller stod. Jag såg rakt in i
björnens ögon på nära håll. Det var så totalt overkligt alltihopa. Jag förstod först inte vad jag såg. Jag trodde en sekund att det var en skylt om varning för björn eller liknande. Men jag insåg snabbt att det var på riktigt. Jag blev helt iskall. Björnen såg dock snäll ut och hen verkade mest nyfiken på mig. Men jag insåg att jag hade bara ett val, nämligen att ge mig därifrån så snart som möjligt.
Jag skrek åt Sally att komma medan jag snabbt sprang tillbaka
till bilen som stod ca 75-100 meter bort. Jag tror att Sally uppfattade
allvaret på rösten och sprang snabbt efter mig till bilen. Björnen försvann
uppenbarligen, för jag såg den inte mera.
Jag kände mig väldigt skakad, trots att allt gick bra. Jag
tror dock inte att Sally hann se björnen eller uppfatta faran. Jag körde direkt
hem. Jag var rejält omskakad. Det tog många timmar innan jag kunde släppa tanken
på vad jag varit med om. Jag såg hela tiden framför mig björnens stora huvud och hans
granskande små, men snälla ögon. Det var så overkligt alltihopa.
Det var mitt första nära möte med en björn. Jag hoppas dock att
det var den sista..
Peter och jag blev mycket goda vänner. Vi delade flera intressen och han lärde mig mycket om bl.a. musik och konst. Peter var mycket musikalisk och han hade studerat musik och musicerat i sin tidigare hemstad Budapest.
Vi förblev vänner även sedan han slutade på St Eriks sjh och blev professor i nutrition i Stuttgart 1981. Men med tiden ebbade kontakten ut och jag visste inte förrän jag hittade denna dödskrönika att Peter hade gått bort redan 2004. Alltför ung.
Tack för din vänskap Peter. Jag minns dig med mycket stor värme.