lördag 18 november 2006

Kebnekaise; ett fantastiskt resmål!



Sommaren 2004 gjorde min man och jag en helt fantastisk fjällvandring. Vi är ganska vana fjällvandrare och hade länge planerat att bestiga Kebnekaise (2103 möh), men av flera skäl blev vandringen inte av förrän sommaren 2004. Vädret den 24 juli var underbart vackert; molnfri himmel och ganska varmt. Ett perfekt väder för en bergsbestigning, och vi såg fram emot en fin men ganska tuff vandring upp till toppen av Kebnekaise. Det var tur att jag inte insåg de verkliga svårigheterna innan, då hade jag nog inte gett mig iväg.... När vi hade avverkat ungefär 1/3 av uppstigningen började jag förstå.... Men då ville jag inte backa ur. Hade jag kommit så långt, så ville jag nå toppen!

Denna tur tar vanligtvis mellan 8-12 timmar för tränade personer. Vi var ute och vandrade ett dygn! Min man hade säkert klarat av turen på 10-12 timmar för han är mycket vältränad. Men jag var inte riktigt i den form som krävs för en sådan tuff vandring, det insåg jag ju längre jag vandrade. Vi gick den Västra leden som är längre, och mycket mer konditionskrävande. Den Östra leden är kortare men innehåller bergsklättring och glaciärvandring. Mest för proffs.





Vandringen blev en tuff utmaning för mig och målet en enorm, fantastisk upplevelse. Känslan av att stå där uppe på Kebnekaises spetsiga sydtopp, se den vidunderliga utsikten av milsvida fjällmassiv nedanför, och veta att man klarat denna tuffa vandring var helt otrolig och obetalbar - jag klarade det!! Att sedan nedklättringen var ännu tuffare, det förstod jag inte riktigt då….

De sista kilometrarna av den ca 2 mil långa vandringen grät och kröp jag på mina knän... Jag blev helt stum i benen. Jag nockades rejält av fysisk utmattning; jag gick som "Krister" i buskis-revyn - jag flaxade med armar och ben. Mitt i natten lade vi oss på marken några kilometer från fjällhotellet och jag somnade direkt av ren utmattning. Jag orkade inte gå eller snarare krypa vidare! Så småningom, efter ett par timmars vila på marken, lyckades jag slutligen ta mig tillbaka till fjällhotellet. Då var klockan 4 på morgonen..

Vi sov några timmar, innan vi morgonen efter tog helikoptern ner till Nikkaloukta och hyrde en stuga på den fina turistanläggningen där. Middagen den dagen bestod av fjällröding och en flaska gott vin och jag kan tala om att det smakade ljuvligt, helt underbart gott!!

Trots alla mödor..... vandringen till Kebnekaise blev ett minne för livet. Ett underbart, ljuvligt minne.

Nästan lycka....

Fler bilder från vandringen upp till Kebnekaise finns på min hemsida HÄR.

23 kommentarer:

Anonym sa...

....men for en herlig berettelse : )

smulan sa...

Tack Julie!
Du har väl också en del fjällminnen - visst går du "på tur"?
Du bor i en trevlig stad; Trondheim. Jag har varit där ett flertal gånger - alltid lika "nydeligt".
En bra dag! Smulan

Anonym sa...

Hej Smulan

Jag riktigt känner den känsla du måste känt. Har själv haft den efter min underbara vandring mellan Madeiras högsta toppar Pico do Arieiro och Pico Ruivo. Det var visserligen ingen direkt klättring här utan mer en balansgång på smala klipphyllor med bråda stup både över och under och med bara en smal vajer som symboliskt räcke. Men oj! vad vackert det var. Och jag klarade det trots mina 51 åriga darriga knän :-D

Hej från Evy

Anonym sa...

Bergsbestigning fascinerar mig, även om jag aldrig kommit högre än när jag som 12-åring klättrade till Nuoljas topp tillsammans med klasskamraterna...

Ett tack för en trivsam berättelse om era strapatser - jag förstår att det var en storartad upplevelse!

Berit sa...

Härligt Smulan! Känns det inte extra bra att du klarade det fast det var en sådan strapats.

Anonym sa...

Jag har aldrig vandrat i Kebnekajse bara beundrat fjällmassivet på behörigt avstånd. Skulle aldrig orka.

Men precis som Evy vandrade min man och jag på Madeira (utefter levadorna) för några år sedan. Ett måste om man åker dit. Trots att jag har höjdskräck klarade jag av en svår vandring ... fast jag var tvungen att gå nere i levadan bitvis.

Anonym sa...

Hej igen

Bara för att undvika missförstånd, ang. Karins inlägg: Toppvandringen har inga levador utan det är uthuggna stigar. Men jag har även gått ett antal levador och de har sina hissnande partier de också. Under en av mina vandringar där så var det faktiskt en dam som klev fel och föll utför ett stup. Men det gick som tur var bra. Hon klarade sig med blotta förskräckelsen.

Hej igen från Evy

smulan sa...

Evy och Karin! Jag också vandrat på levadorna på Madeira - en fin upplevelse! Och vilken natur det är där; rena djungeln. Blåbärsriset var stora som buskar, minns jag.
De bergsvandringar du talar om Evy, har jag inte gjort. Jag är oerhört höjdrädd så klipphyllor med avgrunder - jag tror inte att jag klarat det....

Men Madeira är en oerhört vacker ö! Och så har de så gott Madeiravin...:)

smulan sa...

Peter! Var ligger Nuolja...?

Berit! Jo, det var just för att bestigningen av Kebnekaise var den tuffaste fysiska strapats jag upplevt i mitt liv som gör att upplevelsen blev så stark. Den översteg egentligen min förmåga då. But I did it!

Inkan sa...

Å jag minns när du gjorde bestigningen och imponerade på mig att du orkade! Det var stort!
Berget Nuolja ligger i Abisko:)

Själv kom jag aldrig upp på Kebnekaise - men har vandrat genom bl a Kaitum området när jag var hos uppe i Stora Sjöfallet. samt var även i Nikkaloukta och träffade en gubbe som spådde väder:)
Men själv har jag en bit hjärta uppe i Sareks Nationalpark -där har jag upplevt vildmark som var storslagen.
Jag bodde ju en vecka i Stora Sjöfallet en gång i min ungdom - hos en ingift farbror som var chef inom Vattenfall -när de byggde Suorva-dammen. Det var spännande.

smulan sa...

Inkan! Vi har "touchat" Sarek vid flera tillfällen, men inte varit in i Sarek riktigt. Vi har smått planerat att göra nästa fjälltur i Rapadalen nästa sommar. Älgarna i Sarek sägs vara både jättelika och smått tama..:)

I Nikkaloukta tänker du säkert på Enok Sarri; den kände vädergubben. Det är familjen Sarri som äger det mesta av turistnäringarna i Nikkaloukta.

Oj, ligger Nuolja i Abisko! Måste kolla på kartan....

Inkan sa...

Jag minns framför allt fågellivet uppe i Rapadalen...
Jag hade ingen närkontakt med älgar - de är ju stora djur även "normalt" - hur stora ska de då inte vara däruppe ( enligt skrönorna)?
Sist jag såg en älg - var nog den sorgsne älgen på Skansen som stod och deppade:(

smulan sa...

Älgar är ju fridlysta i Sarek och därför blir de så jättestora. Det finns en fotograf i Sollefteå - Ove Källström - som i många år fotograferat djurlivet i Sarek. Han har tagit massor av fina djurbilder där, ffa av älgar.
Sarek är nog lite av Alaska, tror jag. Massor av djur även björn - som jag INTE vill möta.....

Älgar på Skansen - ja, det är tragiskt. Djurplågeri.

bibi sa...

Tänker försöka göra en skildring av vår kommande (sept.) resa (nr.2) till Svalbard med bilder. Tänk om det kan bli någon isbjörnsbild!!!
Svalbards natur är för mig det fjällen tycks vara för dig. ETT MED NATUREN. Tack för härlig läsning.

smulan sa...

Bibi! Oj, Svalbard låter häftigt! Det måste du berätta om. Går det arrangerade resor dit?
Jag har ett önske-resmål kvar nämligen Island. Men Svalbard - låter som en dröm.

Anonym sa...

Ojoj, vilket äventyr! Förstår att du känner dig nöjd. Och vilken tur att du var så orädd att du kunde njuta av utsikten!

Jag har en gång i tiden bestigit Sarektjåkkå, nästan lika högt som Kebnekaise. Skillnaden är att jag var 22 år. Men jag var fruktansvärt rädd, där måste man ju gå över glaciärisen och klättra upp. Hu!

Eva sa...

Vilken härlig reseskildring! Min son gjorde den där vandringen i somras men han gick den kortare, brantare vägen. Jättefina bilder har han tagit, särskilt den från toppen. De gick med guide, tror inte man får göra just den turen på egen hand. Och ja, det var en hel del klättring. Jag skulle aldrig klara av vare sig den kortare eller längre turen. Jag beundrar er som gör sådana strapatser. I morgon ska jag åka till Österåsen, nära Sollefterå, på en endagskurs. Har du varit där? Första gången för mig men det sägs vara fint där och god mat.

bibi sa...

Det finns arrangerade resor dit, men vi kommer att ta oss dit på egen hand - flyg Stockholm-Oslo-Longyearbyen, och där göra utflykt med båt och med hundspann. Förra året kryssade vi dit 16 dgr. med båt från Göteborg. Landksapet, tystnaden, djurlivet, folket, historien är det mest fascinerande jag upplevt (men jag är ju inte så gammal än, så vem vet - det kanske finns mer att se!! gärna tips, tack)

smulan sa...

Amber! Ja, man skulle ha varit 10-15 år yngre för att riktigt orka den strapats som det var att bergsklättra. Men bestigningen var en upplevelse utöver det vanliga!

Eva! Nej, jag tror också att den östra leden görs bara med guider. Med mestadels unga pojkar som din son... Den verkade mycket tuff.

Grattis att du ska till Österåsen! Ett av mina favoritställen. Jag har varit där fem veckor senaste året (på remiss) Jag har skrivit en del om Österåsen på min blog (bla 5 feb. i år - tyvärr kan jag inte länka till inlägget) Njut av miljön, naturen och ffa konsten! En riktigt fin dag önskar jag dig!
Länk till Österåsen http://www.osterasen.com/

smulan sa...

Bibi! Det låter helt underbart. Det är ett resmål jag ska komma ihåg. Dit vill jag åka.
Du måste berätta när du varit där!

Eva sa...

Tack! Nu hittade jag var du skrivit.

sara sa...

förlåt det är inte meningen att göra reklam o så på din blogg, men läs min senaste inlägg i min blogg behöver lite hjälp och information: http://taboute.blogg.se/2010/july/kebnekaise.html

Amelie sa...

Oj, vilken prestation! Jag tror inte alls att det är "normalt" att klara sträckan på 8 timmar, utan då måste man vara extremt vältränad. När vi kröp in i tältet i kaffedalen på kvällen såg vi folk som var på väg ned utan nattpackning. Vi kunde bara hoppas på att de skulle ta sig tillbaka, men det går ju oftast bra att ta sig en liten sovpaus även utan tält. :-)