"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 2.

Fortsättning på en artikel av Paul Lundin. Del 1 finns här.

"- Vad heter det där berget? frågar Hinke som går först och pekar mot ett stenigt, brant ber med en vresig profil någon kilometer åt sydväst. Jag talar om att det heter Svartberget, men det kallas lika ofta Svarthöjden eller Svarttjärnsberget, Det har en viss historisk bakgrund, och vi slår oss ner på en villåga i närheten för att berätta om detta.

När krigarkonungen Karl XII stupade vid Fredrikshald i Norge en kulen novemberdag 1718, var det äntligen slut på den stora ofredens tid, och under närmare tre årtionden hade det svenska folket - åtminstone kärnan av det - förblött ute på de europeiska slagfälten, medan de hemmavarande delen hemsöktes av hungersnöd, farsoter och sjukdomar.

Krigarkonungen Karl hade mer eller mindre utarmat landet med sina ständiga krig och allt starkare växte hos folket längtan efter fred. Men när kriget väl var slut, var olyckorna ändå inte över.Ryssarna kom över till Sverige, där de plundrade och brände utmed kusterna. De tände eld på skogarna, förstörde grödan och rövade bort eller dödade boskapen. Och ända upp till våra landarnären sträckte sig ryssarnas härjningar. På själva pingstdagen 1721 brändes Härnösand ned till grunden och det lär bara ha varit en stuga i utkanten som klarade sig. Den fick sedan heta "rysstugan". Även Nora plundrades och brändes och horderna fortsatte upp mot Ådalen.

Det finns inga anteckningar om Sollefteå, men Reseles egen krönikör, handelsmannen Abraham Nyberg, har i sina anteckningar i bokverket "Sägner Sollefteå med omnejd" omnämnt, att spridda rysskårer tog sig ända upp mot Resele och Ådalsliden. Där var det främst socknens sovelby, som Pelle Molin kallar den, alltså Norrmoflo, som angreps.

Gamla traditioner talar om att byn brandskattades, men att ägaren till hemmanet nummer 2, en viss Erik Eriksson, nekade att ge fienden något av pengar, silver eller annat av värde. Påföljden blev att angriparna lät bränna upp mangårdbyggnaden och dödade ägaren. Hemmanet fick efter det heta Bränngård, och det heter det än idag. En kollationering från Ådalslidens dödsbok för sagda år omtalar att en viss Erik Eriksson avlidit, 60 år gammal. Ingen dödsorsak anges emellertid.

En helt annan bild av händelsen i Norrmoflo ger emellertid Ådalslidens egen krönikör, skräddaren Ritzén. I sina privata anteckningar bekräftar han till att börja med uppgiften om att ryska strövkårer tagit sig upp mot Norrmoflo, men därefter tar berättelsen en annan vändning. Ritzén berättar att byn vid denna tidpunkt bara bestod av gammalt folk vilka de flesta var svaga och lytta. På ett eller annat sätt hade de emellertid fått reda på ryssarnas analkande, och ett par gubbar, som i sin ungdom tjänte som båtsmän, tog nu ledningen av försvaret. Först hade de samlat ihop vad som fanns av värde i byn och gömt det uppe vid Stormyrberget några kilometer därifrån. Några gamla gevär, som fanns i byn, laddades och gjordes klara. Pannor och lock och ett par posthorn hade de även samlat ihop och även lagrat en större mängd stenar, både stora och små.

Norrmoflo

När man blev varse moskoviten nere i Räbbstubacken, satte man igång. De rullade stenar mot de framstormande fienderna, avsköt sina gevär, slog på locken och blåste i posthornen, skrek kommandorop och väsnades och levde om allt de förmådde. Följden blev att ryssarna inbillade sig att en större härsmakt fanns lägrad uppe i byn, varför de vände om samma väg de kommit. Härvid ska två av hästarna ha kastat av sina ryttare och istället sprungit upp mot byn, där de infångades av försvararna. Rysshästarna, en hingst och ett sto, kom längre fram att bilda underlag för de allmänt sedda Moflohästarna, vilka på senare tid räknades till de förnämsta hästraserna i övre Ådalen. Så långt Ritzén."

Text: Hembygdsforskaren  Paul Lundin

Bilden lånat från Magnus Johansson blogg.

Fortsättning följer del. 3