"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 1.

Hembygdsforskaren Paul Lundin (1922-2003) skrev många naturskildringar och berättelser om sina många vandringar runt om i Ådals-Liden, och omkringliggande byar som tex.  Resele och Junsele. Den här skildringen om en vandring till Mobodarna i Oringsjö naturreservat i Resele skrev Paul någon gång på 1990-talet. Berättelsen innehåller förutom naturlyriska skildringar även berättelser, historik och skrönor om de platser som Paul och hans vän Hinke passerar på väg till Mobodarna. Paul är väl förtrogen med bygden och historierna eftersom att  han i hela sitt liv skrivit ner människors berättelser och forskat om sin hembygds historia. På grund av berättelsens längd kommer jag att dela upp den i flera avsnitt.

Ett varmt TACK till Harriet Boman som skickat mig berättelsen!

"Varje vår eller fram på försommaren brukar vi alltid avdela någon dag för besök uppe vid Oringsjö naturreservat och vid Mobodarna. Av olika anledningar har besöket denna gång blivit något fördröjt, men jag ser att vi inte förlorat på dröjsmålet. Det märkte vi redan på morgonen när vi stuvade in oss i Hinkes gamla Saab nere i Näsåker. - Jag tror att sommaren har börjat komma, menar Hinke, och det är så riktigt så. Mättad av ångor dallrar luften redan i arla morgonstunden över gräs och blomster. Himlen är klarblå med några cirrusmoln vid horisonten i öster, och livets unga, friska skimmer ligger över varje tuva och varje gren. Och när vi under vår bilfärd kommer upp till Oxsjöberget och senare också Kebbes, ser vi, hur vitsipporna börjat blomma. I långa fält lyser de under hagarnas björkar, vars kronor fått det första brungröna lövsprickningsdiset.

Fängsjö 1940-talet

Fängsjö 1940-talet

Så rundar vi den numera utdöda skogsbyn Fängsjö, som till att börja med gick under namnet Tannflohöjden och något senare Fångsjö, vilket senare förvanskades till Fängsjö efter sjön med samma namn. Byn påbörjades 1826 av den fiolspelande fd soldaten Ståbi från Orsa och hans kamrat "Mora-Anners", vilka under tidernas lopp skapade ett bördigt hemman på sydsidan av den omfattande Räfsjöklippen. Numera är byn öde; bara under sommarmånaderna och en bit frampå hösten lever den upp igen som en blomstrande sportstugeby.

Och bilfärden går vidare utefter den smala Skeftesmyrremmen och bergkullarna med de kuriösa namnet Anntröstesknösarna, och så är vi omsider framme vid startplanen mot vårt mål, utlöparen av sydsidan av Fröhöjden.

- Vilken väg ska vi ta?, undrar Hinke, ty Mobodarna (vårt slutmål) har tre olika stigar att välja på. Naturligtvis tar vi den längsta, som också är den vackraste och mest innehållsrika. I sakta mak sätter vi igång vår vandring upp mot bodarna och reservatet, följer den bleckade stigen över Oringsjömyren och upp över västersidan av Björnberget. Här har en skogsavverkning gått fram för ett femtontal år sedan och ju högre vi kommer upp efter bergssidan, desto storslagnare blir utsikten åt väste och söder. Berg, höjder och åsar höjer och sänker sig i ojämn massa som så småningom förtonar i ett blått dis i fjärran. Och över dessa stora skogsområden glider molnskuggor fram som stora fåglar.

Och ur luften stiger hektiskt försommarens brusande fågelsång. Trastarnas blåsanden och snabba, glasklara skrik ackompanjeras av rödhakarnas intensiva sång, lövsångarnas spel och stararnas knäppanden. Och i en buske ser vi hur en blåmes arbetar med att rensa knopparna från insekter, som han plockar fram med sin fina, spetsiga näbb. Högt uppe i luften flyger en storspov och ibland hör vi hans lockrop- långa, liksom porlande visslingar.

Ja, det är en härlig försommardag, en sådan som man gärna drömmer om under kulna och kalla vintermånader. En dag då livet är som bäst."

Del 2


Not. Mer om Fängsjö: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm