Doris Berglund i Övra

Jag måste citera en trevlig artikel i dagens Expressen om min avlägsna släkting Doris i Övra utanför Junsele. ( Hoppas jag inte bryter mot några upphovsrätter nu... ) Det är reportern Lars Lindström som hälsat på Doris och gjort detta reportage.

Doris är en tuff dame med åsikter om det mesta. Hon har figurerat i media ett otal gånger. Det har gjorts en film om Doris och skrivits om henne i en bok. Hon har till och med varit på TV ett flertal gånger, och allt detta har hon gjort och gör med det stoiska lugn och klokhet som är så typiskt Doris.  Här är Lars Lindströms artikel:

http://bloggar.expressen.se/lars/2013/10/ovra-skogsarbetaren-doris-81-blev-ensam-kvar-i-byn/

"När Doris Berglund växte upp i Övra i Ångermanland bodde här nästan 70 personer. Byn hade ett livaktigt kapell och en skola. I dag bor hon ensam kvar, i ett timmerhus från 1800-talet och med närmaste granne en mil härifrån. - Sedan 1999 har jag bott här ensam. Då dog sisten här. Ja, han dog året efter, men han for på Gunillagården 1999, säger 81-åringen – som själv lurade döden redan som barn och sedan blev Sveriges första kvinnliga skogsarbetare.

På vägen mot Ångermanland, men fortfarande i Lappland, någonstans mellan Kvarnåsen och Ruskträsk, finns ett övergångsställe för vita renar. Hur ska man annars förklara att två av dess vackra djur i långsamt mak och med högburna huvuden travar över vägen och tvingar husvagnar och husbilar från bägge håll att släppa fram dem?

Ledaren, försedd med ett rött halsband med reflexer, tittar anklagande mot mig som jag själv kan göra när en bilist i Stockholms innerstad inte bromsar in tillräckligt snabbt vid övergångsstället. I skogen till höger står resten av den gråa renhjorden och betar fridfullt, väl medvetna om att detta övergångsställe enbart är ämnat för vita renar.

Jag har verkligen sett fram emot att träffa Doris Berglund. Hon verkar vara en kvinna med integritet och humor. När jag ringer henne och säger att jag är på Sverigeturné och träffar intressanta människor svarar hon:
- Jag är inte intressant. Jag är originell.

Att hitta Doris Berglunds gård i Övra är inte lätt, och ändå får jag guidning av Carl-Göran Hellström, 73, från Björksele. Han kör i kapp mig på vägen och frågar om jag har tappat en hund, för han hittade en lösspringande hund en bit bort och det är så mycket sörlänningar i farten nu så han tänkte att…
Eftersom min ursprungsplan var att ta med grannens gamla labradordam Wilma på Sverigeresan är jag för en sekund lockad att säga ja. Carl-Göran, som har en rejäl prilla inlagd under överläppen, hjälper mig i stället att hitta rätt på de slingriga och allt smalare och knöligare vägarna.

Doris Berglund, klädd i nytvättade blåjeans och välstruken rutig flanellskjorta, kommer ut och möter mig och börjar direkt ge goda råd om hur jag ska kunna vända den stora bilen på gårdsplanen utanför det grånade timmerhuset.

När vi senare sitter vid köksbordet med rödvit vaxduk ber jag henne berätta hur det kom sig att hon blev Sveriges första kvinnliga skogsarbetare. Hon börjar med att säga att det är en lång historia, mycket lång.

Sedan kommer den. Berättelsen om hur hennes föräldrar skildes åt innan hon fyllt två och hon växte upp hos sin mormor, sömmerskan, och sin morfar, skogsarbetaren, på precis den här gården, där hon sedan bott i 79 år. Hur hon som liten fick tbc, tuberkulos i lungorna, halsfluss, njurinflammation och urinvägsförgiftning och låg nio månader på sjukhus och i isoleringsrum på sanatorium.

- Det var väldigt nära att jag skulle ha farit då. Men det var väl meningen att jag skulle vara kvar, säger hon och skrockar förnöjsamt.

- När jag lämnade sjukhuset i Sundvall då sa läkaren till mig att ska du överhuvudtaget arbeta med någonting i ditt liv så får det bli något väldigt lätt.

Sedan ler hon med den belåtenhet som bara en kvinna som har arbetat med motorsåg i skogen i hela sitt liv kan kosta på sig. Nu mår hon rätt bra. Förutom att hon är stel efter höftledsoperationen i våras. Och så hade hon magsår i fjol vintras. När jag frågar om hon fortfarande använder motorsågen svarar hon:
- Ja, fast jag får inte hjälpa en medmänniska. Det nya är att man ska ha motorsågskörkort. Vilken pensionär skulle gå och skaffa sig motorsågskörkort?

Doris Berglund visar upp tidningsartikeln som gör henne upprörd. Motorsågskörkort! Har ni hört på maken?

 Vi pratar om när Övra fick elektricitet, hösten 1958. Hon säger att det var en glädjens dag då de bara kunde knäppa på lyset med en knapp.
- Vi hade gått och väntat länge på att få lyse till Övra och så träffades vi och firade med lite kaffe och… ja, fast byn hade redan börjat avfolkas så det var inte många kvar.

- Den dag jag är borta är Övra borta. Då är det tomt. Tyvärr. Men så är det ju. Det ställs så att det blir så. Man skapar nya lagar och drar bort så mycket, man gör det omöjligt till slut för någon att bo så här. Det började med att skolan las ner. Sen har det bara fortsatt. Jag får åka fyra mil till Junsele för att hämta post. Telefonen är klippt, nu är det mobil.

Jag frågar vad hon gör för att inte känna sig ensam. Hon svarar:
- Jag gör ingenting. Jag lever.

Och sedan:
- Nu måste jag få svara i telefon så de inte tror att det har hänt mig nåt.

När jag lämnar Doris Berglund står hon ute på gården och dirigerar hur jag ska backa bilen. Sa jag vad hennes katter heter? De heter Kleopatrik och Emilinda."