"Anbelangandes " ... av Nicke Sjödin

I dagens TÅ har Nicke Sjödin skrivit följande krönika. Tyvärr finns inte Nickes krönikor i TÅ:s nätupplaga, och därför tar jag mig friheten att skriva av krönikan och lägger ut den på min blogg istället.

Jag skickar mina varmaste hälsningar till Nicke. Nickes kåserier en gång i veckan i TÅ är en av tidningens absoluta höjdpunkter. Nicke är en fenomenal ”ordbehandlare” och hans texter – i revyer, böcker, dikter och kåserier - är en fröjd att läsa. En hälsning till Christer, som Nicke skriver om, är också på sin plats – det finns ingen som känner igen människor som han och som alltid lika glatt hejar på alla.


"Anbelangandes…

Tid, så bör man medan sådan ännu gives, passa på att låta munnen (ordbehandlaren) tala om varav hjärtat är fullt. Vård, skola, omsorg har ju länge varit nån sorts mantra i debatten. Skolan har jag lämna för länge sedan och omsorg är i stora delar detsamma som vård, så jag väljer att säga ett par ord om vården.

Under ett års tid har jag nu fått många tillfällen att bekanta mig med den della av vårt samhälle, och då kan jag konstatera en sak – vi har en helt fantastisk vård i vårt land – i vart fall i Sollefteå och i Umeå som jag haft mest att göra med. Med ”vård” menar jag här vårdpersonalen och dess insatser. Administratörer och politiker kan jag givetvis inte ha några synpunkter på.

Men personalen alltså. Läkare, sköterskor, biträden, kökspersonal, städare, vaktmästare… ja alla som på ett och annat sätt har hand om oss skröpliga stackare.

Alltid vänliga, empatiska och professionella. Hur orkar ni? Alla gubb- och gumskruttar är ju inte lika enkla att hantera.

Finns det inga surkartar i vården längre? Var är min barn- och ungdoms barska sköterskor, som med stärkta mössor och stämband for omkring och röt ”Besökstiden är slut” hela dagarna? Och var finns alla läkare som vrålade: ”Det här gör inte ont”, när han vräkte något som såg ut som en tryckluftsborr i överarmen.

Här ska inte nämnas några namn, eftersom ALLA är lika bra, men ett undantag måste jag göra.

Detta undantag gäller Christer, som jag tror jobbar i vaktmästeriet, en gosse som jag känner sedan tidigare. Han påminner starkt om den där fågeln man brukar se på Kalle Anka på julafton. Dyker upp överallt och tjoar och hejar. Sticker man ut näsan i en korridor, så nog står Christer där längst bort och vinkar och hejar, öppnar man en hissdörr så nog tumlar han ut ur hissen med vänliga hälsningsfraser och går man till frisören så kommer han rätt som det är in, gör en sväng runt golvet och undrar hur man mår. (Tyvärr har jag inte så mycket anledning att gå till frisören längre, inte ens om han annonserar sin verksamhet med orden ”Lasarett finns i huset”. Det var alltid lika trevligt att gå dit, så jag tror jag ska beställa tid snart, så får han ta ett par drag med sämskskinnet över biljardbollen och köra lite apparater i öron och näsborrar.)

Men Christer känner jag sedan gammalt. Vi uppträdde några år på midsommar i Näsåker i Albert Vikstens krönikespel ”Sagornas Ådal” – tyvärr nedlagt sedan länge. Christers roll bestod i att han ledde en häst över den vackra naturscenen och själv föreställde jag en gammal gubbe som hette Johannes och talade på mål – oftast till högre makter. Christer hade inga mer uppgifter, och själv dog jag i första akten, så under hela andra akten låg han och jag i skogen bakom scenen, åt halvmogna blåbär och konverserade på herrars vis. Vi skulle ju in på scenen en gång till bevars, till applådtacket. Det blev ofta långt.

Med samma goda humör gör den vårdpersonal allt, från att pillra ut hjärtan och stoppa in reservdelar till att buffa upp kuddarna till patienter som ligger bänt. All right, jag vet, jag vet att även i den här branschen görs ett eller annat fel, men vem gör inte det? Är du själv som läser detta felfri? Jag är det i alla fall inte. Nittonhundrasextiotre påstod jag t.ex. för en elev att ett ord var ett pronomen. Det var ett adverb! Guuudars vad jag skämts över det där och kan bara hoppas att eleven inte tagit alltför stor skada till kropp och själ. Han har i alla fall inte avhörts.

Praktiskt med sådana där ord som ”elev” för då behöver man inte precisera könet. Läser i tidningen att generaldirektören – eller – sekreteraren eller vad det var, vill avskaffa ”man” eller ”kvinna”. Vad ska vi då kalla varann? ”Människa”, kanske? Men då är vi strax tillbaka till hur det var i Röån i min ungdom. Lyss till följande dialog:

”Nu kom e folke si jäg. Är e´n kär häll`n männisch?”

Ja det kan man fråga sig.

PS. Hustrun tvingar mig att till de mest bildade av läsekretsar skicka med en översättning:

”Nu kommer det folk, ser jag.”
”Är det en karl eller en ”Männisch”? "