Translate

söndag 30 december 2007

Nyårsönskan

I mitt förra inlägg hade jag en nyårsönskan:

Tålamod att vänta på att Telia ska reparera telefonledningarna så att vi kan ringa och koppla upp oss på nätet när och som vi vill. Vi har haft problem länge nu och mitt tålamod börjar tryta .....

Men jag har också en annan - starkare - nyårsönskan:

Jag önskar att alla människor på nyårsaftonen skulle låta bli alla smällare, raketer och fyrverkerier med tanke på alla skotträdda hundar. Det är fruktansvärt synd om en hund som är skotträdd. Vi vet. Vi har tidigare haft en hund som blev oerhört rädd av smällare; hon sprang runt, runt i huset och försökte gömma sig under allt som gick att komma under. Hon skakade som ett asplöv, hennes hjärta bankade jättehårt och hon kissade på golvet. Hon hoppade på dörrar och vid ett par tillfällen fick hon epileptiska anfall av rädslan. Många gånger fick vi ta henne in i bilen och köra omkring - det lugnade henne lite. Ett par gånger åkte vi till sommarstugan på nyårsaftonen för att komma undan de värsta smällarna. Tack och lov är våra fyra nuvarande hundar inte skotträdda, men de blir oroliga av smällare.

Många hundar har till och med dött av skotträdslan. Även människor skadas varje år på grund av smällare och dessutom påverkar fyrverkerier miljön skadligt. Min nyårsönskan är att alla ska tänka på alla skotträdda hundar genom att inte använda fyrverkerier, raketer och smällare. Även husse och matte påverkas när hunden mår dåligt. Det är väldigt jobbigt.

Snälla, låt bli fyrverkerier främst för hundarnas skull! Det går att fira det nya året utan raketer och smällare.

Vi är flera bloggare som har samma nyårsönskan:

http://lisasbetraktelser.blogspot.com/2007/12/en-nyrsvdjan.html

http://tankevagor.blogspot.com/2007/12/en-nyrsvdjan.html

http://motvillig.blogspot.com/2007/12/festligt-folkligt-och-ondigt.html


Till alla önskar jag ett riktigt (och smällfritt)

Gott Nytt År!


Uppdatering:

Peter har lagt in ett par bra länkar i en kommentar till det här inlägget, som gladde mig och som jag gärna förmedlar. Bland annat en länk till en namninsamling mot smällare och fyrverkerier. TACK Peter! Över 3000 personer har redan skrivit under. Låt oss hjälpas åt att vända opinionen!

Artikel i sydsvenskan

fredag 28 december 2007

De ovanliga

Fortfarande, sedan över en vecka, har vi stora problem med telefon- och internetuppkopplingen. Det går att ringa ut men inte att ringa in. Internet fungerar ibland men bara korta stunder, och då går det väldigt långsamt. 20-30 kbite/sek. (Hur mycket är hastigheten på bredband....?)

Telia har lovat att felet ska vara reparerat i eftermiddag, men jag tvivlar. Jag gissar att alla reparatörer - de fåtal som arbetar här - har ledigt över helgerna, så jag tror att problemet kvarstår över nyårshelgen också. Det är tur att mobiltelefonen fungerar....





Något helt annat.....

Jag och min man fick var sin bok i julklapp som blev mycket intressanta läsupplevelser. Böckerna heter "De ovanliga" del 1 och 2 (del 2 är en uppföljning av personerna efter några år) och handlar om ovanliga människor som lever i samhällets marginaler. Författaren och fotografen till bilderna i böckerna heter Åke Mokvist. Han skildrar de ovanliga människorna med stor lyhördhet och värme och han har låtit dem berätta med egna ord, i sin egen takt och på deras villkor. Han berättar om människor som har valt att leva utanför samhället, ofta i undermåliga kojor eller bostäder, människor som värdesätter friheten högre än tevesåpor, melodifestivaler och ishockey-VM. Det är starka och envisa människor, som ofta fått betala ett högt personligt pris för sitt levnadssätt.

De är också människor som kritiskt betraktar samhället utifrån, utan TV, datorer och telefoner. Åke Mokvist berättar bland andra om Helena Langenhed som blev 85 år, och levde de sista 20 åren av sitt liv utan värme, elektricitet, vatten och telefon i en liten koja, trots att hon var mycket rik. Hon avled under oklara omständigheter i december 2002, och lämnar ett outplånligt intryck av styrka och medvetenhet. Hon sade ofta: "Det är inte i medvind, utan i motvind, som vingarna stärks".

"De ovanliga" är underbara, ovanliga böcker med fantastiska bilder. Läs dem!


Uppdatering em:

Ordningen återställd! Telefon - och internetfelet är fixat. Som kompensation för åtta dagars problem bjuder Telia på ett kvartalsabonnemang! Känns som en liten julklapp.....

Uppdatering 29/12

Glädjen blev kortvarig.... Problemet med telefon- och internetuppkopplingen är tillbaka. Telia säger att felet ska vara åtgärdat den 4/1 2008. Suck. Min nyårsönskan blir tålamod.....!

fredag 21 december 2007

God Jul!

Foto: Ulla Wikström. Tack Ulla!

Vi har STORA problem med vår telefon - och internetuppkoppling sedan ett par dagar, så jag vill passa på att redan nu - medan det går - önska alla besökare, vänner och släktingar som tittar in här på min blogg en riktigt, riktigt

GOD JUL !
Anita (Smulan) och Kenneth i Omsjö.

onsdag 19 december 2007

Mörkläggning av Sollefteå kommun

Sollefteå kommun har tyst dragit in ersättningspengen, eller HAB-ersättningen, för alla brukare inom LSS-gruppen av begåvningshandikappade i vår kommun. Beslutet har tagits i slutna rum och en mycket sen information har getts till gode männen. Brukarna själva arbetar vidare utan att förstå varför deras "lön" på ca 700 kronor i månaden kommer att dras in från och med 1 januari 2008. Det är tydligt att kommunen vill mörklägga denna åtgärd.

Cuno Bernhardsson skrev en insändare om detta i gårdagens TÅ. En utmärkt analys av hur Sollefteå kommuns vård- och äldreomsorg tar hand om de svagaste.

Tack Cuno för din utmärkta insändare i dagens TÅ! Jag håller med din analys om att det är de svagaste som alltid drabbas. Det är Sollefteå kommuns strategi på många områden. Att HAB-ersättningen dras in kan dock diskuteras, tycker jag. LSS-brukarna har en pension som bör täcka alla omkostnader. MEN kommunens i princip noll-information till brukarna och deras gode män ger tydliga signaler att det är en åtgärd som skulle mörkas av Vård- och omsorgsnämnden. Skamligt!

söndag 16 december 2007

Nämforsen

Fotot från Karins Blogg.


Fram till mitten av 1940-talet var Nämforsen en stor, mäktig och vacker fors. Namnet Nämforsen kommer från det forngermanska ordet nehma (tyska nehmen) som betyder taga eller fånga (underförstått fånga fisk) Forsen bestod av flera mindre fall vid forsens överdel där laxarna fanns i överflöd. Laxfiskare från när och fjärran kom förr till Nämforsen för att fiska, och forsen utgjorde också ett viktigt motiv för alla de konstnärer som under årens lopp bott och verkat i Näsåker. Pelle Molin är kanske den mest kände av dem och hans målningar av Nämforsen är otaliga. De över 4000-åriga hällristningarna som finns på klipporna runt den forna forsen är fortfarande en stor sevärdhet.

Under åren 1944-1947 försvann Nämforsen genom en utbyggnaden av ett kraftverk. De små fallen och strömdragen runt den stora forsen torrlades, och ovanför kraftverket dämdes istället Ångermanälven upp och förstörde mycket åkermark efter älvfåran. 16 stora och mindre forsar byggdes ut eller torrlades i Ådalslidens socken under de här åren. Naturvärden som inte går att få tillbaka.





Strax ovanför kraftverket ligger det s.k. "Inget". "Inget" såg ut som på bilden ovan före kraftverksutbyggnaden, men efter utbyggnaden blev en stor del av åkermarken lagt under älven. I "Inget" var det dock fortfarande åkermark ända upp till nipkanten när jag var liten. Kor betade på niporna och nere vid den lilla nyblivna viken vid älvkanten låg badet där alla Näsåkers barn - även jag - gick i simskola på 1950-talet. Det var kallt, mycket kallt att bada i Ångermanälven, minns jag, men vi var härdade :). I den lilla ån intill, Per Hansch bäcken, brukade vi meta.

På fotot ovan ser man de hus som fanns i "Inget" före uppdämningen. Alla hus ligger under vatten idag. Där bodde "Pär Hansch´n" eller Per Hansson (1853-1935). Han var den siste färjaren som skötte färjöverfarten över Ångermanälven innan Nämforsbron stod färdig 1920. Den lilla ån intill som rinner till älven kallas än idag Per Hansch-bäcken efter denne siste färjare.

Fler kort av "Inget".


Tillägg: H. W. Wallin 1880-1956 (min mans morfar) skrev visan "Nämforsens klagan" när forsen ödelades. Så här lyder den.

fredag 14 december 2007

Lästips

Jag har nyss läst ut en bok, skriven av journalisten Ewonne Winblad, som heter "Frälst, förmögen förskingrad". Det är en intressant bok som handlar om Ewonnes svärmors moster Hanna Lindmark (1860-1941) som kom från en mycket fattig barndom i Ångermanland och så småningom blev en driftig grundare av den kända Margaretaskolan. Hanna Lindmark blev så småningom mycket rik och kunde förvärva både gods och guld.

Hanna var djupt gudfruktig. Hon kunde visa hårdhet både mot sina närmaste och anställda, men även en stor aningslöshet mot de manipulativa kristna missionsförbund, som hon ekonomiskt stödde under hela sin livstid. Hanna testamenterade sin stora förmögenhet till dessa missionsförbund och inom några år var alla pengar förskingrade av förslagna direktörer. Denna förskingring tystades effektivt ner tills Ewonne och hennes man Lennart på märkliga vägar lyckades hitta de handlingar som fortfarande fanns kvar om denna smutsiga historia. En mycket läsvärd bok!

En annan bok som jag nyss fått i min hand är "Att människan levde - Maria Larssons eviga ögonblick" av Agneta Ulfsäter-Troell. Jag skrev om den boken här på bloggen för en tid sedan. Bokens förlag läste mitt inlägg och skickade mig boken gratis! Jag blev så glad. Ett stort och varmt tack!

Boken är delvis en släktkrönika men som först och främst handlar om Agnetas släkting Maria Larsson. Maria fick ett hårt liv med sin man Sigfrid, en man som inte alltid var "Guds bästa barn". När Maria vinner en kamera på ett lotteri under 1900-talets första år blir det som ett under för henne. Hon skapar "eviga ögonblick" med sin kamera, och Maria skapar också med kameran ett eget mentalt rum i sin hårda tillvaro. Jag har inte hunnit så långt i boken ännu, men jag förstår av texten och de många fantastiska bilderna att jag har en fin läsupplevelse framför mig.

Boken är också underlag till en film "Maria Larssons eviga ögonblick" med Agnetas man Jan Troell som regissör. Huvudrollerna i den filmen spelas av Mikael Persbrandt och Maria Heiskanen, och filmen kommer förhoppningsvis upp till hösten.

söndag 9 december 2007

Andra advent

Storsjön

Mor och son gråhund


Idag har vi en strålande vacker vinterdag. Några minusgrader. Solen lyser på träden som är vita av snö. På rönnen utanför vårt hus sitter massor av domherrar och äter solrosfrön från fågelbordet. En ekorre vill vara med i sällskapet och det får han så gärna. Ingen av fåglarna bryr sig att han är där. Inte jag heller.

Tog en promenad med ett par av hundarna. Härligt, trots att jag är ordentligt förkyld. Ljuset är så vackert den här årstiden! Blått ljus. Fast det ser ovanligt blått ut på korten, tycker jag...

Lite funderingar kring julmaten....

Så här till jul kommer många gamla recept och maträtter fram.Vattlingon är en efterrätt som jag gärna håller fast vid - det är både lätt att göra på hösten och jättegott att äta efter all tung julmat. Rullrån är gott på kakfatet; speciellt när de är nybakta och spröda. Min mamma håller fast vid den traditionen fortfarande.

Karin har receptet på rullrån på sin mat-blog, om någon vill prova.

Programmet häromkvällen om kötthanteringen på några ICA-affärer var förskräckligt. Jag är ingen stor köttätare - jag köper aldrig kött i affärer och äter inte kött på restaurang av princip - men kött av älg, tjäder och hare (som min man har skjutit) äter jag ibland. Då vet jag i alla fall vad det är för kött och hur det har hanterats. Julköttbullarna steker jag av egen älgfärs. Det känns bra att jag har möjlighet att laga mat av kött, köttfärs och fläsk från djur som man vet har haft det bra tills de avlivades och från kött som inte paketerats om ett flertal gånger....

I år har vi färsk skinka från en lokalproducent. Skinkan ska läggas i saltlag cirka tio dagar före jul. Skinkspadet av den ugnsstekta skinkan blir "dopp i gryta" på julaftonslunchen. Det är en mycket fet maträtt, som jag gärna skulle avstå men det är en tradition som min man älskar! ;) Hmm....

Idag är det Anna-dagen. Det är den dag som lufisken lades i blöt förr. Jag minns tunnan i källaren som mamma använde för att luta fisken i när jag var liten. Det känns bra att slippa de bestyren. Lutfisk är jättegott - det är tur att det finns att köpa. Färdiglutat och klart att äta.

Man kan ju bara hoppas att lutfisken inte har fraktats runt hela jordklotet innan den kom till affären. ....


En fin andra advent alla!

onsdag 5 december 2007

Gunnar Johansson, skidåkaren

Gunnar Johansson 1924-1988.

Min morbror Gunnar var en mycket duktig skidåkare på elitnivå på 1940- och 50-talet.

Eftersom skidåkning är ett stort intresse - både utför och på längden - så är jag stolt över min morbror som var en mycket duktig i svenska mästerskapstävlingar på sin tid. Det berättas att han tränade genom att åka fram och tillbaka till Näsåker (minst 3 mil) på kvällarna efter jobbet i skogen. Morbror Gunnar hade de fysiska förutsättningar för att bli en stor idrottsman. Han blev sedermera polis och deltog i flera polis-SM, där morbror Gunnar flera gånger blev segrare både individuellt och i lag. Gunnar deltog även i SM där han som bäst blev sexa.

Även min morfar, "Järn-Lärsch" J. A. Johansson var en mycket duktig skidåkare. Morfar deltog i seniortävlingar på skidor långt upp i hög ålder.

Jag fick ett par av mina allra första skidor av min morfar; ett par jättefina skidor som han köpt någonstans i Lappland. Tyvärr var skidorna lite för långa för mig, och när jag hade växt i dem så hade jag flyttat från den norrländska vintern... Jag föredrog på den tiden att åka utför istället. Numera är det längdåkning på skidor som gäller igen.  :)


Morfar J.A. Johansson 1884-1964


Så här skrev jag om morbror Gunnars skidbedrifter på ÅSK:s hemsida (Ådalslidens skidklubb) för några år sedan. De flesta uppgifter har jag fått via de klippböcker som ÅSK har sparat och bevarat om Gunnars skidkarriär. Stort TACK för hjälpen! :) 

"Gunnar var redan i skolåldern en duktig skidåkare, och han fortsatte sedan åka för ÅSK några år innan han gick över till Kramfors IF 1946 när han påbörjade sin utbildning till polis. Under militärutbildningen på I 21 avverkade han flera goda lopp och han blev bl.a. tvåa på stafett-DM i Härnösand 1946 och sjunde plats på 15 km. På tremilen på SM i Falun 1947 blev Gunnar sensationellt nia, men arrangörerna hade räknat fel och vid omräkningen blev Gunnar nedflyttad till sjuttonde plats och 23: e man på 15 km. Loppen kördes inte om…

1949 värvades Gunnar till Brännans IF. I distriktsmästerskapen 1950 blev han vinnare på 15 km, 50 km och i stafetten. Femmilen vann Gunnar med bred marginal, mer än 12 minuter, över tvåan K. J. Edblad, Friska Viljor. Lagsegern gick till Brännan. Samma år var Gunnar aktuell för uttagningen till VM i Lake Placid men UK-ledningen petade Gunnar till förmån för Martin Lundström. Detta åstadkom kritik och diskussioner i tidningarna under lång tid, medan Gunnar fortsatte att åka olika mästerskap i Sverige med mycket goda resultat. Några utlandstävlingar fick Gunnar dock ändå medverka i. Han var bl.a. i Chamonix i Frankrike, men alpluften verkade ha tagit knäcken på skidåkningen för något resultat gick inte att åstadkomma där…



På SM i Ö-vik 1950 kom Brännans IF femma i stafetten, där Gunnar åkte tredje sträckan och kom på sjätte plats individuellt. Tyvärr fick han avbryta senare tävlingar i Ö-vik pga. blindtarmsoperation.

Åren efter fortsatte Gunnar åka bland annat Polis-SM, där Gunnar flera gånger blev segrare både individuellt och i lag. 

I SM i Umeå 1952 åkte Gunnar in som åttonde man på tremilen och trettonde man på 15 km. Den sammanlagda platssiffran blev sex.

1953 blev Brännan åter distriktsmästare i skidstafetten där Gunnar ingick i det vinnande laget."

tisdag 4 december 2007

Skolkort Tängsta byskola 1893


Första raden från vänster: Johanna Hansson (f. Östin), okänd, Margareta Bostedt (f. Östin) , Erika Hansson, okänd, Beda Toresson (f. Persson), Kristina Toresson (f. Tängnander), okänd, okänd, Ingrid Westermark, Erika Östin, okänd.

Andra raden från vänster: Okänd, Erika Tängnander (f. Tänglander) okänd, Karin Nilsson (f. Tänglander), Karin Wikner (f. Strandkvist), Regina Tängnander (f. Östin), Anna Viklund, Kristina Edström (f. Östin)

Tredje raden från vänster: Viktor Tängnander, Östlund, Östlund, Andreas Näslund, Adolf Westerlund (Per Hansch Adolf postiljon), Petrus Nilsson, Petrus Hansson.

Fjärde raden från vänster: Petrus Tängnander, Per-Erik Wikner, Petrus Westermark, Erik Jakob Näslund, okänd.

Uppdatering 2010-10-11
Jag har kompletterat några namn på skolkortet. TACK Dan Olof Andersson för uppgifterna!

måndag 3 december 2007

Vinter och gammal vänskap

Åter hemma i riktig vinter. När jag lämnade Stockholm regnade det, men här hemma har det kommit mycket snö. När jag åkte hem med buss de sista milen från Sundsvall körde busschauffören fast i snökaoset. Nu är det bara snöskottning som gäller. Trots det föredrar jag nog snö istället för regn den här årstiden.....

Jag träffade bland andra en kär och god "gammal" vän i Stockholm. Vi har känt varandra i fyrtio år kunde hon berätta, och visst stämmer det. Det är i år fyrtio år sedan vi började sjuksköterseutbildningen tillsammans Solveig och jag. Det känns nästan ofattbart länge sedan, och det har runnit mycket vatten "under broarna" sedan dess. Solveig kommer från Småland och jag är uppvuxen i Ångermanland i snarlika uppväxtmiljöer, vi är äldst i syskonskaran och våra referensramar är ganska lika till mångt och mycket.

Solveig - och hennes man - har bland annat arbetat i Bolivia några år och flyttat några gånger i vårt land. Solveig och jag har till och med arbetat på samma arbetsplats en gång i världen. Fast inte samtidigt, men nästan.... Jag har också rest, arbetat utomlands, brutit upp och flyttat några gånger, och så här i backspegeln känns det som det har hänt otroligt mycket under dessa fyrtio år.

Men vi har hållit kontakten alla år. Via brev, telefonsamtal och numera mest via mail. Vi har följt varandras liv och det känns så otroligt fint att vi har haft och fortfarande har gemenskap och kontakt. Vi är födda samma månad och samma år. Lite märkligt är det att vi till och med slutade arbeta (troligtvis för gott) samtidigt efter nästan 37 års yrkesliv. Till och med samma månad och samma år!

De här åren har gått väldigt fort. Ibland undrar jag var tiden har tagit vägen. Det var ju inte så länge sedan vi satt på Agnegatans trapp och filosoferade över hur framtiden skulle bli! Nu vet vi. Åtminstone så här långt.


På vår examensdag den 10 juni 1969 var jag väldigt förkyld minns jag.

Lika förkyld som jag är nu...:(