söndag 29 oktober 2006

Hallå världen!

Efter nära tre dygn utan ström, vatten och telefon (tidvis) har vi åter fått kontakt med omvärlden! Det känns UNDERBART! Det stora snöovädret över södra Norrland i fredags gjorde att vi helt snöade inne i vår lilla avsides belägna skogsby. Träden knäcktes som stickor av den tunga snön och blåsten. Elledningarna rasade och vägen blockerades av tunga träd som inte kunde stå emot trycket därför att marken var ofrusen. Min man fick åka och såga ner ett par trän som fallit över vägen, när jag var på hemväg i fredags. Och en halv meter snö har ramlat ner från skyn.

Vedspisen kom till nytta igen, vi har lagat mat på spritköket, ett bensindrivet elverk har hjälpligt klarat värmepumparna i huset och snö har smälts till vatten tills vi fick möjlighet att åka och hämta vatten. Fotogenlampan kom till heders igen och ljusen plockades fram. Innehållet i frysboxarna fick flyttas till svärfar och en del har kunnat förvaras utomhus eftersom kylan slog till igår. - 15 grader.

Men ikväll lyser det åter i huset! Kyl och frys fungerar igen. Vi kan se nyheterna på TV - har det hänt nå´t där ute? Sitter regeringen kvar....? :)

Och datorn fungerar åter. 46 mail i mailboxen ; jag har kontakt med världen igen!! :)
Härligt.

För övrigt refererar jag till Nickes blog!

onsdag 25 oktober 2006

Molière och Bagdad café

Häromkvällen hade vi nöjet att se "Den girige" av Molière; en uppsättning med bla Sven-Åke Gustafsson och Lasse Brandeby. Sven-Åke Gustafsson gjorde en formidal roll av Harpagon, en av Molières bisarra gestalter; en gammal, sjuk, orolig och naiv man som är besatt av pengar. Harpagon gör allt för att bevara och utöka sin rikedom samtidigt som han försöker styra hela familjens kärleksliv. Allt utspelar sig som en underbar och rolig komedi av en av mina favoriter - komediförfattaren och skådespelaren Molière (1622-1673). Den första gången jag såg Molirère var sommaren 1969 under min tid i Paris. Jag och min kamrat såg en uteföreställning av "Den inbillade sjuke" av Molière. Trots att min franska var bristfällig blev teatern ändå en skön upplevelse för mig. Bra komedi och teater håller alltid - även om den är från 1600-talet.

Igår ringde en god vän som jag inte träffat och haft kontakt med på mycket lång tid. Det blev ett mycket trevligt samtal om och med många minnen från den tid vi arbetade tillsammans på 70-talet: "Minns du midsommarnatten när vi jobbade tillsammans?" Vi påminde varandra om diskussionerna, de många skratten och vi mindes hur den ljusa midsommarnatten gick över till dag i köket på avd 10 på St Eriks sjukhus. Nån gång på 70-talet, tror jag det var.

Min vän som ringde påminde mig också: "Minns du filmen Bagdad café, som du tyckte så mycket om?" Det var en film som vi båda tyckte om. Om jag minns! Jag minns när jag hörde ledmotivet ur filmen på radion tidigt en morgon - och blev så förtjust i låten så jag genast ringde upp Sveriges radio för att få veta vad låten hette. SR kunde inte svara eftersom ingen visste vad "Bagdad café" var. Varken filmen eller låten ur filmen hade kommit till Sverige ännu, och den skiva som SR fått var en promotionskiva. Så småningom kom filmen och jag fick tillfälle att se filmen och köpa EP-skivan (som det hette på den tiden) med ledmotivet ur filmen "Calling you". Låten sjöngs av Celin Dione. Bagdad Café blev en av de sällsynta filmer som lyckades bli en storsuccé helt av egen kraft. I Sverige hade den premiär på en enda, sliten biograf i Stockholm. Ingen trodde på den. Men snart tog publiken filmen till sina hjärtan och den bara växte och växte. Filmen har blivit en kultfilm. Jag har inte haft tillfälle att se filmen efter 1987 när den kom, men jag hoppas få se den snart igen. Helst på biograf - det är där jag vill se filmer. EP-skivan med "Calling you" ligger nånstans i källaren....

Ett annat Bagdad café som jag gärna skulle vilja besöka....

söndag 22 oktober 2006

En skadad - eller berusad? - sidensvans

Oj, vad gör man med en skadad fågel? Jag hoppade högt nyss när det small till på köksfönstret. När jag tittar ut så ligger en fågel och kippar efter andan i snöblasket utanför bron. Fågeln lever och ser inte ut att vara synligt skadad, jag känner att hjärtat tickar och den tittar dimmigt på mig. Jag har just lagt fågeln mjukt på en kudde under tak och hoppas att den ska kvickna till snart.

Hoppas det!

P.S. Ett par timmar senare. Sidensvansen kvicknade till och flög iväg!

Var sidensvansen berusad? (Tack Peter för länken!)

lördag 21 oktober 2006

Den gamla vedboden

Gustaf Fängström (1909-1996) Fängsjö.


Varje sommar skulle veden huggas, klyvas och kastas in i vedboden. Det var ett ansträngande men nödvändigt arbete som både Gustaf och Oskar hjälptes åt med. Annars hade Gustaf och Oskar en strikt uppdelning på vad som skulle göras i deras gemensamma hushåll på gården. Efter att systern Anna blev sjuk och var tvungen att flytta från gården, tog Oskar hand om de "kvinnliga" sysslorna med att mjölka korna, separera mjölken, laga maten, diska och städa. Gustaf fortsatte att sköta de "manliga" göromålen som att sätta potatisen och hugga ved. Sysslorna sköttes med noggrann ordning och reda; allt skulle vara som det alltid hade varit.

Det kändes ibland som livet stod stilla hos Gustaf och Oskar. Ingenting förändrades och vi trodde ibland att det skulle förbli så år efter år... Men en dag var Gustaf och Oskar borta. Gården såldes till utomstående människor, förändrades och byggdes om. Potatislandet såddes igen, sommarladan rasade och Oskars vänner - älgarna - återvände till skogen.

 Och även den gamla vedboden har rasat....

Gardiner

Igår - som blev en riktig innedag - satte jag mig vid vävstolen och vävde ett par timmar på de 13, 5 meter långa linnegardiner som jag hållit på med i flera år. Tiden och lusten har inte räckt till för att väva de här gardinerna färdigt. Det är flera meter kvar på varpen och jag har egentligen tappat intresset för den här väven, men om jag väver ett par dm varje dag så kanske gardinerna blir färdiga i år?

Hoppas kan man ju alltid....

fredag 20 oktober 2006

Årets första snö....

I natt kom årets första snö. Är det någon som tycker det ser mysigt ut...?
Suck....

Länk: Count Your Garden....

torsdag 19 oktober 2006

Separatorn

Oskar Fängström och separatorn till vä.

Oskar hade en gammal mjölkseparator. Varje dag tog han bort handduken från separatorn - för när korna hade mjölkats så skulle mjölken separeras. Oskar drog veven sakta, sakta och jag kan ännu höra det sjungande ljudet när mjölken separeras till grädde och "blåmjölk". I det ena röret kom grädden och ur det andra "blåmjölken" - "blåmjölk" är den mjölk som blev kvar när det "göttaste", dvs grädden, separerats. Grädden var tjock och kraftig och den användes oftast till att göra kärnsmör. Ibland gav Oskar bort en kanna grädde till en sommarboende i byn - det var en uppskattad gåva, något som man inte fick varje dag.

Efter att mjölken separerats hade Oskar mycket disk. Jag kan ännu minnas alla skivor och tallrikar i separatorn som skulle diskas - allt lade han upp efteråt i prydlig ordning på diskbänken för att torka. Varje dag samma procedur - att han orkade! Men Oskar klagade aldrig.

En dag sa Oskar att "nu är det slut på hela systemet" - och då menade han inte separatorn utan "systemet" på sin utslitna kropp. Och han hade rätt - bara några månader senare dog Oskar, 81 år gammal. Oskars gamla separator står nu i vår bod i sommarstugan - vi hann rädda den ur containern av inventarier som ingen ville ha.

Separatorn blir nog kvar i boden. Oskars separator.

Fotnot: Oskar Fängström (1907-1988) bodde på hemstället i Fängsjö Näsåker.



En dikt av Nicke Sjödin (på ångermanländska):

Separatorn.

Då man stog å bôcke å drog
å hadd fott opp farta
sä dä slute bjäller
å dä sprute lågomt här i blåmjålkpipa
å pire å rann 'n jämn en stråle
häri gräddpipa
då var e som dä skull vära
å syntes int na märkvärdit.

Men då man skulle ävles å diske fanskape
då vart man var bå ett som anne.

Storskåla ommapå å sil'n geck väl bra.
Men sen.
Skåla vä'n dänn klompen häri,
pipern
å kula vä högvis vä tratta.
Onn å fo opp
- fast man hadd'n särskilt 'n mejsel -
översttratt'n va olik dom annrern.

Diskbänken vart full i grejer
som låg å blanke å såg oppkäfti ut
sen man hadd gnôgge
å bôrste
å gnidd.

Två gang om dan gatt man gära ä dänne,
å like mang e gang
gatt man sätt ihop en.

Ändå
va oseparäremjålka
goest.

Av Nicke Sjödin

tisdag 17 oktober 2006

Den gamla skänken..

Skänken hos Gustaf o Oskar.

Den här gamla skänken har berörts av många händer. Skänken snickrades av Gustaf och Oskars pappa Karl-August när han och hans hustru Lisa gifte sig 1892, och därefter har den stått på samma ställe i köket. 17 barn föddes i stugan. Gustaf och Oskar blev de som stannade kvar i stugan. De blev s.k. "gammpojkar"...

Inne i skänken stod kaffekopparna - ett par stycken av dem användes dagligen av Gustaf och Oskar. Gustaf brydde sig inte alltid om att diska sin kopp. Han ställde tillbaka den på skänken för att en stund senare hämta den för en ny kopp kaffe..

Man kände sig alltid välkommen hos Gustaf och Oskar. Kaffepannan stod alltid på om någon skulle titta in. Kaffekoppen fick man själv hämta i skänken. Ibland, när Oskar ville bjuda till lite extra, kom det stora brödfatet fram från skafferiet. Brödfatet var fullt av "köpebröd" och då blev det kalas med riktig, äkta grädde från källaren. Var Gustaf på riktigt gott humör gick han upp på vinden och tog ner körsbärvinet och bjöd på. En liten skvätt blev det till var och en i en kaffekopp. Sött och sliskigt var det men oj så festligt det blev! :)

Köksbordet stod mitt på golvet - det var ett stort fällbord som också hade tillverkats av Gustafs och Oskars pappa när det begav sig. I ena hörnet av köket stod en stor våningssäng med en fördragen sänggardin - i den övre sängen låg Gustaf och i den undre låg Oskar. I var sin säng hängde ett gevär på väggen - det var den livförsäkring Gustaf och Oskar ville ha om något skulle hända. Fast jag tror inte att någon av dem skulle göra en fluga för när - gevären fanns där ändå för att Gustaf och Oskar skulle känna sig trygga i stugan.

Intill fönstret stod en liten soffa. En barnsoffa. I soffan hade syskonen legat ett efter ett när de var riktigt små, men numera användes soffan av Gustaf när han behövde vila sig. Gustaf låg som en fällkniv på det lilla sofflocket, men det tycktes inte bekomma honom så mycket. Han såg ut att må så gott där han låg med det ena benet över det andra.

Oskar satt oftast på en köksstol och vilade. Ibland somnade Oskar i stolen, men han vaknade genast när någon kom i dörren. Jag tror inte att Oskar någonsin lade sig att vila på dagen - han satt på stolen och tittade ut över sjön eller på fåglarna ute på gården. En hel vinter fick Gustaf och Oskar sällskap av ett par älgar på gården. Oskar berättade gärna om "sina" älgar som nästan blev deras vänner den där kalla vintern.

I ena hörnet av köket stod en liten batteridriven svart/vit TV. Det var dålig mottagning i byn så mestadels fick Oskar bara in en kanal som dessutom gav en snöig bild. Men nyheterna var viktigt. Ibland lyckades Oskar få in en ishockeymatch i rutan - det gillade han!

Tre dagar i veckan kom postbilen med post och varor som Oskar beställt på ICA på byn. Då fick Gustaf och Oskar "Nya Norrland" som tidningen hette på den tiden. Tidningen var viktig - i den kunde man följa med vad som hände i bygden och världen. Speciellt Oskar bekymrade sig ibland över hur konstigt allt hade blivit - ingenting var sig likt som förr, tyckte han.

Brevbäraren som körde postbilen tog sig gärna tid att prata en stund, medan hon drack kaffe -

- ur en kopp som hon hämtat i skänken...


Fotnot: Gustaf och Oskar hette Fängström och bodde kvar i sitt föräldrahem i Fängsjö hela sitt liv.

måndag 16 oktober 2006

Gustafs sista potatis....

Gustaf Fängström Fängsjö

Jag har så många minnen av Gustaf och Oskar. Ibland trodde jag att de skulle finnas där i sin stuga för alltid, men så blev det förstås inte..

De är båda borta nu sedan många år, men huset, åkrarna och potatislandet finns kvar. Jag tänker ibland på Oskar och Gustaf i Fängsjö - trivsamma tankar..

Sista sommaren Gustaf bodde hemma på gården gjorde han precis som vanligt. Potatisen sattes och givetvis skulle potatisen "alas" efter några veckor, så att jorden fick luft och kraft att ge nya potatisar. Så hade Gustaf gjort under alla sina 80 år, och givetvis kunde man inte förändra den saken trots att krafterna minskat och brodern Oskar inte längre bodde på gården. Oskar låg nämligen på sjukhus - men kanske, kanske skulle han komma hem igen?

Gustaf vårdade sitt potatisland hela sommaren. När hösten kom var Oskar död, och potatisen blev liggande orörd i potatiskällaren. Gustaf var tvungen att flytta - för ensam kunde han inte bo i den lilla stugan hela vintern. Gustaf kom aldrig tillbaka hem och kanske ruttnade potatisen i källaren.

Men Gustaf hade i alla fall satt potatisen i jorden. Som han alltid gjort..

Det blev Gustafs sista potatis.

Fotnot: Gustaf och Oskar hette Fängström och de bodde på hemstället i Fängsjö, Näsåker.

torsdag 12 oktober 2006

Vattlingon

Igår var det dags att göra vattlingon igen. Det är en tradition som har funnits i generationer i min familj och i många andra hem i Norrland. Min man hade plockat ett par liter fina lingon och jag fyllde två flaskor med de största och finaste lingonen. Flaskorna fylldes till brädden med vatten och jag förvarar dem sedan på ett svalt ställe till jul då det är dags att ta fram dem. Vi har möjlighet att ha flaskorna i en jordkällare men kylskåp går lika bra. De sura lingonen är klara att serveras till jul, och höstens röda bär har då blivit en underbart god norrländsk julefterrätt som serveras tillsammans med socker och vispad grädde.

Fortfarande har vi fint höstväder. Vi har ännu inte haft några köldgrader så naturen står fortfarande vacker med sina underbara höstfärger. Lite regn och dimma har vi haft men så länge vi inte har kyla och snö så är jag glad.

Älgjakten går in på sista versen idag. Det är ovanligt lite älg i skogen och jägarna är oroliga för att älgstammen håller på att utrotas. Skogsbolagen har i många år haft en alldeles för stor tilldelning för avskjutning och det ser ut att ha inneburit en allför kraftig reducering av älgarna. Oroande. Igår sköts i alla fall en björn i närheten - men även björnen har varit mera osynlig än vanligt i år.

På lördag börjar kursen i lokalhistoria. Vi ska hålla till på Landsarkivet i Härnösand och jag ser fram emot att lära mig mera om lokalhistorisk vetenskap- och författarskap. Kul!

lördag 7 oktober 2006

En ny bok

Jag har fått en ny, underbar bok i min hand! En bok som är skriven av arkitekt Ann Renström. Hon har tidigare skrivit ett flertal skrifter om skogsbyar i Sollefteå kommun och om ångermanländsk byggnadstradition. Och i dagarna har boken "Skogsbyar" kommit ut - en bok som jag verkligen vill rekommendera till alla som är intresserad av den svenska bygdehistorien.

Alltsedan Gustav Vasas tid lockades nybyggare till skogen för att förvandla den karga marken till åker. Överallt i skogarna växte nybyggen och skogsbyar upp. Det var mycket slit och ofta en stor fattigdom i dessa "fjällbyar", men skogsbyarna var naturliga och nödvändiga bostadsorter för alla dem som hade skogsarbetet som sin försörjning. Ann Renström har i början av boken skrivit en bra historik om varför skogen befolkades och skogsbyar skapades.

En vacker dag var skogsbyarnas blomstringstid över och flyttströmmen började gå till större samhällen och städer. Kvar fanns de avfolkade skogsbyarna och med tiden har många av skogsbyarna blivit smått exotiska på grund av sin speciella historia och skönhet. Skogsbyarna har nära till tystnaden, bäckarna, skogarna och sjöarna, och det är lätt att bli förälskad i de tysta torpen och åkerlapparna mitt ute på skogen.

I en del av byarna bor människor fortfarande kvar. Det är några av dem som Ann Renström har träffat och dokumenterat i denna bok. Boken har många vackra bilder och fantastiska berättelser av människor hon träffat - människor som fortfarande bor kvar i skogsbyarna. De har med egna ord fått berätta och alla har en personlig berättelse om hur livet var förr och idag.

Många av de människor som är dokumenterade i boken känner jag personligen genom mitt arbete som distriktssköterska i Edsele och Ramsele. Det var alltid en upplevelse att komma till dessa vackra utbyar och de människor som bodde kvar i sina gamla hem. Gästfriheten och berättarglädjen var stor, och det är med stor, varm glädje jag minns alla dessa möten och vackra byar i skogen.

Det känns som att träffa människorna och skogsbyarna på nytt igen i Ann Renströms bok. Ett roligt och igenkännande möte. Det är en bok jag kommer att läsa många gånger!

Boken säljs bland annat av SVAR


fredag 6 oktober 2006

Nya höstbilder

Jag har fått trattkantareller av Martin! På bild- så att jag inte ska glömma hur de ser ut.... Det blev inga trattisar för mig i år tyvärr, men de här duger gott! Tack Martin!

Pssss. ...Vad heter den andra svampen på bilden, Martin.....?



"Man kan ana att de röda färgerna är på gång i träden
framme på gården. Huset skymtar i slutet av allén. Det
är lönnar av olika slag som syns där till vänster. Men
vi har bara haft två nätter hitintills med temperatur
under 10 grader så träden vet nog knappt att det är höst bortsett från ljuset som försvinner
."

Så skriver Evy från Järpås. Evy, som bor så här vackert.


En röd blomma till vännen Inkan!

onsdag 4 oktober 2006

Konst på Österåsen och Joana....

En kväll i konstens tecken på Österåsen. Konstföreningen i Sollefteå hade en uppskattad afton igår på Österåsens hälsohem. Intressanta föreläsningar bl.a. av kulturintendenten i Sollefteå kommun - Jan Molander. Det kändes underbart att vandra runt igen i detta vackra kulturhus.

Den fantastiska konstsamling som Österåsen äger är en ständig källa till glädje och beundran.





Igår blev också en dag med underbar musik. Thomas skickade mig en CD-inspelning med Joana Amendoeira från en av hennes konserter - och Joana uppfyllde mitt hem med skön och njutbar fadosång! Tack snälla Thomas - det var helt underbart!

Lyckliga ni som har tillfälle att höra Joana "live" igen i Kristianstad och annorstädes i höst! Gå och lyssna - jag lovar att det blir en underbar konsert.

tisdag 3 oktober 2006

Pelle Molin och Molière.....

Åter till Pelle Molin....
Här vid utloppet av Nämforsen satt Pelle troligtvis många gånger och målade. Säkert satt han där även lika regniga dagar som när kortet togs häromdagen.

Jag hittade en bra länk på en början till biografi om Pelle Molin, skriven av Carl-Henrik Berg, som jag tycker är värd att läsas.

För övrigt ser jag fram emot att gå och se teater av en helt annan karaktär. Den franske skådepelaren och dramatikern Molières (1694-1752) ständigt aktuella komedi "Den girige" turnerar just nu i Sverige. Molière har alltid varit en stor favorit och om ett par veckor får jag nöjet att se en uppsättning med bl.a. Sven-Åke Gustafsson och Lasse Brandeby i rollerna.

Så här står det i programmet:

"Den snåle Harpagon är högst intresserad av pengar och unga kvinnor med stor hemgift, någon som yttrar sig i att han försöker styra hela sin familjs kärleksliv samtidigt som han gör allt för att bevara och utöka sin rikedom. Det slutar inte som han har planerat...Det handlar om snålhet, svärmeri och storslagna planer. Den girige är en komedi som alltid är aktuell.

Sven-Åke Gustavsson, Lasse Brandeby, Dag Malmberg och ytterligare fem skådespelare deltar i denna intrigfyllda och dråpliga Molièreuppsättning.
Vem får vem egentligen? Och hur krånglig är vägen dit? Det blir en rolig färd med såväl kärleksplågor som listiga vändningar".


Den här årstiden behövs skrattet mer än någonsin - och en komedi av Molière känns aldrig fel....

söndag 1 oktober 2006

Hängbjörken



Ett vackert kort av Evy.
Hon skriver:

"Kvällshimlen bakom hängbjörken tog jag igår kväll
efter ett häftigt åskväder......"


Tack Evy - du tar fantastiska bilder!

Oktober


Regn och sol
storm och is
allting på en gång
medan vintern väntar.

Ulla Ekh