Translate

tisdag 28 november 2006

Dockorna i Trastevere




Den här bilden är tagen i den gamla stadsdelen Trastevere i Rom en vacker vårdag för några år sedan. Min man och jag flanerade sakta i morgonsolen, när jag plötsligt kände mig iakttagen.... Jag tittade upp och får se ett par dockor som sitter i ett par fönster och tittar ner på oss från det övergivna, gamla huset.

Har dockorna gjort en husockupation? Är det en konstnärlig installation eller har dockorna - enligt en möjlig albansk tradition - en uppgift att "vakta" det gamla, övergivna huset i Rom?





söndag 26 november 2006

Bakdag

Bakdagen blev en riktig otursdag..... ska det jäklas så ska det! Men det var ändå sååå roligt!

Tidig morgon. Min man var uppe i ottan och hjälpte oss att börja göra upp eld i den kalla ugnen. Ugnen hade hunnit kallna under natten trots föreldning dagen innan.

Första problemet: Tyvärr var björkveden lite sur så elden ville inte ta sig riktigt. Vi fick åka iväg och skaffa ny ved. För fin och torr björkved ska det vara! När veden var införskaffad fick vi en fin eld i ugnen så småningom. Det är viktigt att ha en jämnvarm ugn för att brödbaket ska lyckas.

Lite småkallt var det i bagarstugen på morgonkvisten trots att ett element stått på under natten. Men ett par glas varm glögg gjorde susen innan vi började göra "degämnen"! "Degämnen"- det är de små degbullar som ska bli bröd så småningom (se bild).

Andra problemet: Tunnbrödsdegen hade inte jäst tillräckligt! Troligtvis hade degen stått för kallt i vårt garage under natten. Det hade blivit en deg som inte kändes rolig alls att arbeta med. Vi gjorde i alla fall "degämnen" på fyralitersdegen - men degen kändes inte bra....

Det sprack helt vid utkavlingen - degen var "kort", den gick sönder vid hanteringen och snart - efter några misslyckade gräddade brödkakor - insåg vi att det var bara att kassera hela degen. Shit! Vid det laget kände vi oss ganska misslynta, min syster och jag, men vi hoppades på nästa deg! (ursäkta kära syster - du kom med på det enda kort som blev något! Jag vet att du inte ville vara med på den här fotograferingen....;)


Tredje problemet: Min syster hade gjort en egen degvariant på "tjock-kakor". Nyttigt skulle det vara med grahamsmjöl, solrosfrön och andra godsaker. Jo jo! Nog var det grahamsmjöl alltid! MYCKET grahamsmjöl! Degen var stabbig som tjock pizzadeg. Det gick knappt att göra degämnen på - än mindre att kavla ut! Min syster och jag bröt nästan ihop av skratt! Vi skrattade åt eländet så tårarna rann. När vår mamma dök upp så småningom så var det smått kaos i bagarstugan! Inget bröd hade blivit bakat på hela morgonen. Degarna stod och skämdes i baljorna - och vi också.... Men mest skrattade vi så magen ömmade och tårarna rann.

Fjärde problemet: Batterierna i kameran lade av vid tredje kortet, så därför kan jag inte ståta med något fotogalleri av tillställningen. Och lika bra var kanske det - när det nu blev som det blev.....:)

Nåja, den tredje degen då.... Den var bra! Jättebra! Så vi kunde i alla fall avsluta bakdagen med att baka goda "tjock-kakor" av fyra liter deg. Det blev de allra mest underbaraste goda tjockkakor. Med sirap, anis och fänkål. Receptet (jag har fått det av min vän Elin för länge sedan) får ni här - om ni är intresserad:

4 liter mjölk
2 pkt jäst
4 ägg
½ kg margarin
1 flaska brödsirap
ca 2 -3 dl socker
ca 2-3 kg rågsikt
ca 3 kg vetemjöl

salt
anis och fänkål


Som ett bonus så måste jag skriva ner följande lilla berättelse av Nicke Sjödin (från kommentarer under mitt inlägg "Apropå boken om Röån")

"Jag kör också med uttrycken svealändska och götaländska.
För 19 år sedan stod jag utanför en järnvägsstation i södra Sverige och läste på dataskärmarna vart tåg skulle gå - det var Alingsås, Herrljunga, Vänersborg.
Och så Norrland då.
Då tänkte jag mig att en flicka från Herrljunga via en bekantskapsannons i Norrländsk Tidskrift beslutat sig åka till Norrland. Här köper hon biljett.

Till Norrland vill jag fara, herr SJ-konduktör,
för där bor allra kärestan min - en VVS-montör,
jag ser att över Hallsberg klockan arton och tjuett
det går ett tåg, så sälj mig nu till Norrland en biljett,
i Norrland aldrig förr jag haft i kärlek nån affär,
ej ens vatt dit, så ropa ut, herr konduktör, när vi är där,
när jag hör "Nästa Norrland" skall jag med ett glädjetjut
hopplocka mina prylar samt ur tåget störta ut,
och skulle jag ha somnat, vilket knappt är någon skam,
så väck mig då en kvart förrns vi till Norrland kommit fram,
vad då, jag har ju sagt vart jag vill åka - är ni galen,
jag ska ju stiga av i Norrland vet jag - på Centralen. "


Tack Nicke!

lördag 25 november 2006

Shit!

Känns lappen igen? Jag fick parkeringsböter igår utanför en vårdcentral. Tänk om jag hade varit tvungen att ställa mig där - om det hade handlat om liv eller död ?

Hade Securitas brytt sig - nix!

Shit!

fredag 24 november 2006

Tunnbrödsbak


Nu blir det tunnbrödsbak i bagarstugan! Ett "reportage" om det kommer på söndag! Om jag orkar....
Trevlig helg!

onsdag 22 november 2006

Lagledarn..

Apropå boken om Röån fick jag påpassligt ett kåseri av Mats Rosin i VF (Västerbottens folkblad) igår.

Mats Rosin - som för övrigt har rötter till Junsele - skriver i kåseriet om sina hemtrakter i Junsele och om röånsboken som Jerker Sjödin nyligen gett ut. Mats Rosin nämner i kåseriet om Jerkers far Nicke Sjödins underbara dikt "Lagledarn". Som Mats skriver är det en dikt som för alltid finns inristad i svensk fotbollslitteratur:

"Det skrivs mycken hedervärd bygdehistoria i detta land. Men här märks det direkt att en yrkesskribent varit i farten. Det är flykt över framställningen. Men han har inte slarvat med arkivstudierna heller. Och människorna i byn, både nuets och det förgångnas, tecknas verkligen med all respekt, humor och ödmjukhet de förtjänar.

Några av dem läser jag förstås om med särskilt intresse. Jag minns dem ju själv: Hjalmar Eriksson, den myndige s-politikern och möbelhandlaren. Röåns egen Kamprad. Liksom – givetvis – Nisse Johansson, cykelreparatör och legendarisk lagledare. Han som under en match i Helgum till sin från Uppsalastudierna sommarledige centerhalv ropade:

– Lägg straffn du NilsEric, som ha tege studentn!

Att en sån coach numera genom Nicke Sjödins ”Lagledarn” för evigt finns inristad i svensk fotbollslitteratur är verkligen inte mer än rätt."


En bra dag önskar jag alla och läs gärna hela Mats Rosins kåseri. Tack snälla Rune i Lövånger som skickade mig kåseriet! Och TACK Karin som skickade mig "Lagledarn".

Läs och njut!


Lagledarn.

Lagledar va du
bar väskern å läst´n
å remnåla häri keps´n.

Om vi låg ônner
vä 5-0 i halvtid sa du:
»Dä gå fint, pojka.
Vi ta dom«

Sen förlore vi
vä 9-0
å kaste lerbôxern
å benskydda på däg
å lova ti härms´n:
»Aldri mer nan fotboll.«

Men du tänne pipa å sa:
»Näste söndag ha vi Tåsjöa.
Dom ta vi.«

Ende kritiken du hade
va då vi sköt för löst:
«Si hôr han skjut!
Timotejen viks int!«

Men om dä va hårlskôtta
va´nt du sä noga
vart boll´n for:

»Jävla bra skôtt!
Hadd ä dänne gått in
hadd ä vorte mål!«

Lite retfull
kônne du vära,
å en gang skrek du
sä dä hörles
över hålv e Helgum:

»Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student´n!«

Fali sne´n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.

Men bra mycke poänga
skräpa vi ihop
tack vare taktiken
du lärd oss
då dä stog 0-0:
»Spärk en
åt hälvet!«

Hur feck du na pengar
å räck tell?
Int´ fanns nan Bingo
å int´ feck vi na tå kommun.

Lik förbannat
åkt vi buss
bå åt Graninge
å åt Norråker.

Ibland feck bussförarn
spela vänsterytter.

Han va int´ sämst.

Nicke Sjödin

måndag 20 november 2006

En dikt av Inkan....


Medan han vilar på sanden
vänder jag mig långsamt runt
för att se hela horisonten
Landskapet blir mitt
på samma sätt som stranden är vår

Tiden ska komma med tystnad
livet är inte självklart sammanhängande
Jag behöver inte veta något annat
Ändå undrar jag:
kommer det att finnas något mer

Inkan®
( 2002)

Tack Inkan, för alla fina dikter du delar med dig i din blog!

söndag 19 november 2006

Klockargården i Lidgatu. Fam. H.V. Wallin

Fr.vä: Maj Wallin, Kristina Wallin f. Nordahl, Gustaf Wallin, Valle Wallin och Annie Wallin.


Fr.vä: Kristina och Valle Wallin, Gustaf, Annie och Maj Wallin.


Strax söder om Näsåker ligger den gamla byn Lidgatu som är en av Ådals-Lidens äldsta byar. Lidgatu är nämnd första gången 1550 i skatteboken för Ångermanland.

Under senare delen av 1700 och fram mot 1850-talet var tre släkter framträdande i Lidagtu; kända för gott intellekt och konstnärliga anlag. Det var släkterna Lidblom, Lidholm och Lidén av vilka flera ättlingar kom att sätta spår både inom och utanför bygden. Bland de mer kända namnen som härstammar från Lidgatu kan nämnas konstnären och författaren Pelle Molin (genom sin mor Anna Helena Lidblom) och den kände träsnidaren och skalden Zachris Persson (farbror till Anna Helena Lidblom)

En av de gamla gårdarna i Lidgatu hette - och heter fortfarande - Klockargården. På den gården (numera Lidgatu 3:6) bodde för ett halvt sekel min mans morföräldrar Henrik Valentin "Valle" Wallin (1880 - 1956) och hans hustru Kristina Nordahl (1884-1953) De var båda födda i Junsele sn men flyttade efter giftermålet 1907 till Lidgatu i Ådals-Liden.


Henrik Valentin "Valle" Wallin f 1880 och hans hustru Kristina Nordahl f 1884 med yngsta dottern Maria Wallin f 1918 (min svärmor)

 
Familjen kom att bruka ett mindre tegelbruk på gården. Bilden nedan. I tegelbruket användes bland annat en häst som vandrade runt - s.k. "hästvandring". En tegelsten på den tiden kostade 10 öre

Fr.vä: Petrus Westin, Annie Wallin, Valle Wallin, Gustaf Wallin (längst fram), Gustaf Westin (bakom) och Maj Wallin t. hö. 1924

Valle Wallin var även en mycket duktig visdiktare - han skrev bland annat den kända lokala visan "Nämforsens klagan".  Valle och Kristina fick fem barn varav den äldste sonen dog som liten. En av döttrarna blev min svärmor Maria (kallades "Maj"). Det är flickan i den ljusa klänningen på de översta korten. Den andra flickan på korten, Annie, ärvde faderns diktande förmåga. Hon har skrivit många fina dikter och visor genom åren, som hon tidigare gärna framförde i olika lokala framträdanden. "Moster" Annie bor numera i Skåne - hon är inte helt purung men sången inom henne finns fortfarande kvar. Många varma hälsningar till Dig "moster" Annie!


Källor:
Skriften "Lidgatu" av Ann Renström
Paul Lundin, bygdeforskare

Mer om Lidgatu på min blogg:

"Nämforsens klagan"

Tjärbränning i Lidgatu

Kyrkomålaren Pär Andersson

Lidgatu byskola

Tröskning i Lidgatu

Zacharias Westin

"Johan i kroken"

Gamla bilder från Lidgatu

lördag 18 november 2006

Vår vandring upp till Kebnekaise



                                                                                       


Sommaren 2004 gjorde min man och jag en helt fantastisk fjällvandring. Vi är ganska vana fjällvandrare och hade länge planerat att bestiga Kebnekaise (2103 möh), men av flera skäl blev vandringen inte av förrän sommaren 2004. Vädret den 24 juli var underbart vackert; molnfri himmel och ganska varmt. Ett perfekt väder för en bergsbestigning, och vi såg fram emot en fin men ganska tuff vandring upp till toppen av Kebnekaise. Det var tur att jag inte insåg de verkliga svårigheterna innan, då hade jag nog inte gett mig iväg.... När vi hade avverkat ungefär 1/3 av uppstigningen började jag förstå.... Men då ville jag inte backa ur. Hade jag kommit så långt, så ville jag nå toppen!

Denna tur tar vanligtvis mellan 8-12 timmar för tränade personer. Vi var ute och vandrade ett dygn! Min man hade säkert klarat av turen på 10-12 timmar för han är mycket vältränad. Men jag var inte riktigt i den form som krävs för en sådan tuff vandring, det insåg jag ju längre jag vandrade. Vi gick den Västra leden som är längre, och mycket mer konditionskrävande. Den Östra leden är kortare men innehåller bergsklättring och glaciärvandring. Mest för proffs.



                                                                 Utsikt från toppen.

Vandringen blev en tuff utmaning för mig men målet en enorm, fantastisk upplevelse. Känslan av att stå där uppe på Kebnekaises spetsiga sydtopp, se den vidunderliga utsikten av milsvida fjällmassiv nedanför, och veta att man klarat denna tuffa vandring var helt otrolig och obetalbar - jag klarade det!! Att sedan nedklättringen var ännu tuffare, det förstod jag inte riktigt då….

De sista kilometrarna av den ca 2 mil långa vandringen grät och kröp jag på mina knän... Jag blev helt stum i benen. Jag nockades rejält av fysisk utmattning; jag gick som "Krister" i buskis-revyn - jag flaxade med armar och ben. Mitt i natten lade vi oss på marken några kilometer från fjällhotellet och jag somnade direkt av ren utmattning. Jag orkade inte gå eller snarare krypa vidare! Så småningom, efter ett par timmars vila på marken, lyckades jag slutligen ta mig tillbaka till fjällhotellet. Då var klockan 4 på morgonen..

Vi sov några timmar, innan vi morgonen efter tog helikoptern ner till Nikkaloukta och hyrde en stuga på den fina turistanläggningen där. Middagen den dagen bestod av fjällröding och en flaska gott vin och jag kan tala om att det smakade ljuvligt, helt underbart gott!!

Trots alla mödor..... vandringen till Kebnekaise blev ett minne för livet. Ett underbart, ljuvligt minne.

Nästan lycka....

Fler bilder från vandringen upp till Kebnekaise finns på min hemsida HÄR.




torsdag 16 november 2006

Rå 3:31 Fam. Erik August Eriksson (1880-1971)





Min svärfar har nyligen flyttat till ett äldreboende, och vi har haft anledning att städa upp, plocka lite i lådor och rensa i förråd och skåp. Bland mycket annat hittade jag dessa gamla kort. Det är min svärfars familj och hem i Rå någon gång i början av 1930-talet.

Den unge pojken är min svärfar Tage och bredvid honom står hans systrar Anna och Anny bredvid fadern Erik August Eriksson (1880-1971). August Erikssons pappa Erik Olof Persson flyttade med sin familj till gården i Rå 1893 strax innan han och hans äldste son emigrerade till Amerika. Erik Olof Persson kom tillbaka till sin familj, men den äldste sonen stannade kvar "over there". Sonen i Amerika försvann några år senare och ingen vet vad som hände honom.

Den andre sonen August Eriksson tog över gården i Rå. August Eriksson hade gift sig 1911 med Hulda Nikolina Lidfors (1885-1926) men förlorade sin hustru i bröstcancer när den unge pojken på bilderna - min svärfar - bara var fem år. August gifte aldrig om sig utan han tog ensam ansvar för de fyra barnen. Det blev ett hårt och slitsamt liv. Den äldsta dottern Astrid dog 1930 i hjärnhinneinflammation och en annan av döttrarna var sjuklig.

August bodde kvar i sitt hem tills han dog. Då hade sonen Tage tagit över gården, gift sig och fått egna barn. Farfar August blev sina barnbarns bästa vän. Han täljde trähästar och en träyxa så att barnbarnen kunde hjälpa farfar att klyva ved. August lärde sonsonen att cykla, han berättade om gamla tider och en dag i veckan fick barnbarnen en slant att gå och köpa godis för. Farfar August var mycket, mycket snäll. En dag vid nära 91 års ålder ramlade farfar ihop. Sonsonen - som senare blev min man - bar ut farfar till en taxi, som körde honom till sjukhuset. Farfar August kom inte hem mera.

Idag står huset tomt. Svärfar flyttade för ett par veckor sedan. En familjeepok är över på Rå 3:31. (Husen ser lite annorlunda ut idag än på kortet)

söndag 12 november 2006

Boken om Röån

En ny bok har sett dagens ljus; "Röåborna" av Jerker Sjödin. Jerker Sjödin är Nicke Sjödins pojk´ och han skriver lika bra som far sin. Boken om Röån är en bok om Nicke och Jerkers hemby Röån - en by som ligger mellan Junsele och Näsåker. Det är bara en älv - Ångermanälven - och en järnväg som skiljer byarna åt.

Det är en vidunderligt bra bok. Det är en bok om byns 250-åriga historia men fram för allt om människorna i byn från förr och nu. Boken är skriven som en tidsresa genom seklerna med utgångspunkt efter en tongivande röåbo från fyra epoker och med en inkluderande släkthistoria. Människorna i Röån har berättat vad de hört och minns under de många berättarkvällar som anordnats i Röån under lång tid. Det är en släkthistoria som blivit en bys historia. En fantastisk historia.

Många gamla och nya bilder finns med i boken. Och inte minst får ett antal av Nicke Sjödins underfundiga dikter på dialekt plats i boken. En del av dem är purfärska. Som den här dikten nedan.

Tack Jerker och alla andra medverkande i boken för en underbar, fantastisk bok! Och grattis alla röåbor - vilken skatt ni fått!


Länkar:
Boken om Röån
Röåns hemsida
Nickes blog


Vilocipe´n

Nog hadd´n rätt namn
´n dänn oppfinningen.

Vilocipe´n.

För man feck ju vile
mensch man
färles.

Vi hadd ju hanngått
för jämnan.

Men nu kônne man
sitte
å gå
samtidigt.

Dä vart jussom
rent bekvämt
å ta säg
nastäns.

Då pakethållarn komme
kônne man
skära fässlern
tå rôggsäcken.

Av Nicke Sjödin


onsdag 8 november 2006

Skrota försvaret

I gårdagens Aftonbladet fanns en mycket bra debattartikel av Birger Schlaug, som jag inte kan låta bli att citera. Det är huvudet på spiken om man säger så....

Birger Schlaug:

"Militären är inkompetent och 40 miljarder kan användas mycket bättre.

Militären ska inte längre att vakta sina egna regementen. Den ska ersättas av vaktbolag.
Skälet är att den svenska militären inte anses tillräckligt utbildad för att klara jobbet.
Jobbet i kuren är ju hårt. Det vet jag som gjorde vad jag kunde för att smita på bondpermis. Det vet alla som läst 91:an.


Nu uppkommer emellertid den stora frågan: Om man inte klarar av att vakta sina egna regementen, kan man då klara av att vakta något annat? Sverige till exempel. Eller någon FN-stationering i främmande land.

Skulle knappast tro det.

Vi lägger ner drygt 40 miljarder kronor årligen på det militära försvaret. Det är fruktansvärt massa pengar. Till vilken nytta? Ingen alls, vågar jag hävda. Pengarna skulle kunna göra hundrafalt större nytta för fred och säkerhet om de användes på annat sätt.

Militären är i dag inte till för att försvara Sverige. Militären duger inte till det. Det har den, om sanningen ska fram, inte gjort på många, många år. Militären har länge varit en dyrbar fernissa, en nostalgitripp för män som inte blivit vuxna.


Inkompetens är väl det ord man närmast förknippar med militär verksamhet. Det skulle ha krävts betydligt större resurser – både ekonomiskt och intellektuellt – om man menat allvar med att försvara landet. Snarare är det väl så att den svenska militärmakten har ställt till mer jävelskap för vårt land än den avvärjt."

"Det är bra att militärmakten har förstått att den inte ens duger till att bemanna vaktkurerna. Man har gått före och ersatt sig själv med civil personal. Det är bara att fortsätta. Över hela linjen. Till fromma för fred och säkerhet, demokrati och utveckling."

Hmmm... så sant som det är skrivet....

Hela debattartikeln är värd att läsas.

måndag 6 november 2006

Jag blir så trött....

Ibland blir jag så trött, så trött..... på de tjänstemän/kvinnor som har till uppgift att hjälpa till och ordna för den vård och omsorg som kommunen tillhandahåller.

Det senaste året har vi haft anledning att be kommunen om hjälp för att mina föräldrar och svärfar ska få den hjälp och vård de behöver för att klara en så värdig och normal vardag som möjligt. Men det gäller att stångas - och stångas hårt - för att få tjänstekvinnorna att förstå den krassa verklighet som finns bakom de "nödrop", som vi anhöriga ideligen försöker berätta för dem om.

För tjänstekvinnorna - för oftast är det kvinnor - lever i en helt annan verklighet än den vi anhöriga lever i. De använder dessutom ett språkbruk - ett byråkratiskt känslolöst språk som gör att man baxnar - språket blir ofta ett maktmissbruk i sig. Tjänstemännen (kvinnorna) har ofta ett inkompetent och empatilöst sätt att bemöta vårdtagare, anhöriga och personal som gör att man blir stum av upprördhet och förvåning. I vår kommun finns många sådana tjänstemän.

Jag blir så trött...

"Vi kan aldrig ge avslag på något med hänvisning till att hemtjänsten inte har tid utan verkställigheten skall lösa dessa problem."

Suck... vem är "verkställigheten"? Honom/henne vill jag tala med! Kom ner på jorden fru tjänsteman - och lär dig hur verkligheten bakom SOL fungerar. Du har mycket att lära. Om du kan....

fredag 3 november 2006

November

Akvarell av Laila Wikström


November

Bara att kliva över
älska och tända ett ljus
bara att le åt
förtjänar inget bättre.

Ulla Ekh

onsdag 1 november 2006

Vänskap

Det här är min pappa och Zacke. Zacke är min systers lilla Bichon frisé hanne - och är den finaste och ulligaste lilla hund man kan tänka sig. Pappa och Zacke har blivit de allra bästa vänner. Pappa - som lever i dimmornas värld sedan många år - blir så lycklig när Zacke kommer på besök. Zacke lägger sig så fort han kommer i pappas säng eller i knät, och pappa känner genast att det är hans vän Zacke som kommer på besök. Zacke viker inte från pappas sida när de är tillsammans och det är så rörande att se hur mycket de tycker om varandra.

Pappa ligger på sjukhus nu. Han drabbades av en stroke för ett par dagar sedan och vi tror inte att han kommer hem mera. Zacke förstår inte vad som har hänt hans vän - han hoppar ofta upp i pappas säng för att se om pappa finns där. Om vi fick skulle vi ta med Zacke till sjukhuset, men jag vet att det inte är möjligt, tyvärr. Zacke saknar sin vän.