onsdag 31 oktober 2007

Skogskojor och kolbullar


Fotot är från Oringsjö, Resele i början av 1900-talet. Tredje mannen fr. vä längst upp är min mormors bror Otto Persson (1888-1959). För att förstora - klicka på fotot.

I sådana här skogskojor levde och sov skogsarbetare förr när de arbetade i skogen. Det var en mycket primitiv bostad. Det fanns en öppen eldstad - oftast mitt på golvet i skogskojan - och där lagade männen mat och torkade kläder. När skogsarbetarna skulle laga maten mellan de hårda arbetspassen tröt ofta orken och maten blev enklast möjliga skaffning. Hygienen vid matlagningen lämnade också mycket övrigt att önska.



Alla männen - utom en - på det här fotot är bröder till min farfar: Konrad, Martin, Albin och Leonard Berglund från Hömyra, Junsele. Stående vid dörren Hilbert Högsten.

Fotot ovan är från en skogskoja någonstans i Junsele; troligtvis från Hömyra. 1920-tal. Skogskojan på det här fotot verkar vara lite mer modern än det förra, men skogsarbetet på 1920-talet var lika hårt och slitsamt som det alltid varit. Både för männen och hästarna. Idag har skogsmaskinerna tagit över skogsarbetet. Tack och lov.

Uppdatering
Ang. det sista fotot har jag fått följande mail av Gunnar:

"Jag har fått veta att det var Smulevattenkojan som stod vid Smulevattnet vid vägen mellan Solberg och Övra."

TACK Gunnar!

KOLBULLAR.

Kolbullar var en vanlig maträtt i skogskojor. Den var kraftig och energirik, vilket behövdes för det hårda arbetet i skogen.

Så här lyder receptet på kolbulle:

Fett, torrsaltat "amerikanskt fläsk" ca 100 g
4-5 dl vatten
3,5-4 dl mjöl

Fläsket skars i tärningar och stektes i en stekpanna på ganska svag värme, så att mycket flott bildades. Vatten och vetemjöl vispades ihop till en något tjockare smet än den som används till pannkaka. Smeten hälldes i flottet i stekpannan. "Bullen" gräddades på ganska stark värme tills den var genomgräddad.

Jag har smakat kolbulle. Hur det smakade? Hmmm....jag tror inte att jag skulle överleva på kolbullar, om man säger så. ;)

måndag 29 oktober 2007

Bok enkät

"Nicke" Sjödin ställer följande fråga på sin blogg:

"Vilka tre böcker anser du att varje svensk bör läsa? Jag vet att det finns många goda författare att välja bland - Gud (Bibeln), Jan Guillou, Shakespeare m fl.
När jag började i realskolan hade överstyrelsen fastslagit vilka böcker som måste läsas. Det är naturligtvis inte så lyckad metod...
Men av ren nyfikenhet skulle jag ändå vilja fråga - vilka tre böcker anser du att varje svensk bör ha läst?"

Ja, vad säger ni? Vilka tre böcker bör varje svensk läsa?

Näskotts kyrka

Jag och en god vän tog en dagstur till Östersund och Näskott igår. Målet var Näskott (några mil väster om Östersund) och Alexander Planting Bergloos minnessten vid Näskotts kyrka. Näskotts kyrka står på en kulle och den var så vacker där den stod i höstskrud. Tyvärr var kyrkan stängd, men det gjorde inte så mycket. Omgivningen var vacker nog.

Mer om Alexander Planting Bergloos familj / rötter:  http://smulansblog.blogspot.se/2007/10/familjen-planting-bergloo-del-1.html


Näskotts kyrka





Alexander Planting Bergloos minnessten


lördag 27 oktober 2007

Dagens notering

Ur dagens TÅ saxar jag följande insändare:

"Elisabeth Lassen går ut i media och säger att det var en felrekrytering när Karin Norman anställdes som kommunchef.
Jag skulle vilja påstå att väljarna också har gjort en "felrekrytering"
när man gav socialdemokraterna (i Sollefteå kommun, min not.) förnyat förtroende i förra valet.

Thommy Edlund"


Yeah, yeah....

fredag 26 oktober 2007

Bloggar om släktforskning

Ibland händer det att jag hittar eller får kontakt med nya intressanta hemsidor/bloggar om släktforskning. Ibland kommer länken via mail...

Här är ett par av de nya bloggarna om släktforskning; Jan-Åke Granaths blogg

Och här är Helenas blogg om släktforskning och gamla foton.

Lycka till!


Jan-Åke har ett par andra intressanta bloggar också: http://www.france-midi.blogspot.com/ och http://blog.france-midi.co.uk/blog

Jan-Åke bor numera i Frankrike. Ur den förstnämnda bloggen hittar jag följande kloka rader, som jag tycker säger väldigt mycket om hur pensionärer uppfattas i Sverige:

"Det är ingen i Frankrike som höjer ögonbrynen för att min fru och jag är pensionärer vid 61 års ålder. Tvärtom har våra vänner i många år undrat om vi i Sverige skall dö på jobbet. Det kan ju tyckas som ett skämt men i verkligheten är det ju det bästa vi kan göra för det svenska folkhemmet. Rent samhällsekonomiskt är det mest lönsamt om vi dör friska sista dagen före pensioneringen. Hjärninfarkter och stroke är idealiska om vi inte envisas att överleva och blir i behov av långvård eller rehabilitering. Om allt går väl så har vi checkat ut från detta livet när våra pensionsinbetalningar har fyllt statens kassa och vi inte har belastat vården nämnvärt ännu. På så sätt blir det mer över för dom yngre och dom gamla som envisas med att leva länge och inte förstår hur de belastar det allmänna. Nu säger vän av ordning att vi pensionärer ju är en resurs i samhället också. Visst kunde vi vara det – vi kunde kanske till och med tjäna in en och annan extraknäckkrona i skatt till staten om vi fick var friska och om skattesystemet tillät det – men nu är det ju inte så i Sverige att vi ser äldre som något annat än proppar så länge de arbetar och kostnadsposter när de blir pensionärer. Jag har arbetat en del i Hong Kong och det är fantastiskt att känna vilket värde och status man har som senior person även i mötet med de yngre."

Bon chance et bonne journée , Jan-Åke!

Tack!!

Tack, snälla, rara, alla ni som skickar underbara bildspel med kloka aforismer och urvackra bilder till mig! Jag uppskattar det väldigt mycket, men nu är det så här - som många av er säkert redan vet - att jag kör med ett gammaldags vanligt modem med uppringt internet. Vi får ingen modernare variant, typ Adsl eller bredband, här i vår lilla skogsby; och vi har verkligen försökt ska ni veta! Det gör att stora bilder och annat på mer än några hundra Kb tar väääääldigt lång tid att ladda ner; och då hinner jag både äta och ta en tur på cykeln i väntan på att bildspelet laddas ner....

Men..... har någon gamla bilder eller annat som ni tror att jag har intresse av, så tar jag jättegärna emot! Kanske med en liten rad innan så att jag vet att "något" är på väg?

"Vanliga" mail är heller inga problem :) Det är baaara roligt att få! Och fort går det också.


Igår fick jag detta fina mail och ord av Nicke:

"Hej Smulan!

Vad roligt att få träffas 'live'. Och tack för vackra ord på bloggen och annorstädes. Du är en rejäl droppe, allt enligt Tage Danielssons:

'En droppe, droppad i livets älv
har ingen förmåga att flyta själv.
Därför gäller för varenda droppe:
Hjälp till att hålla dom andra oppe'. "

Kan man bli annat än inspirerad och glad?


En riktigt, riktigt bra dag, alla!

Foto: Evy Svensson

onsdag 24 oktober 2007

Ännu en kommunchef avgår!

Än en gång avgår en kommunchef i Sollefteå kommun! Det har blivit några stycken nu de senaste åren. Jag tror det är dags för kommunen att se över sin roll som arbetsgivare (och rekryterare), eller så bör alla småpåvar och militärer avgå med kommunstyrelsens ordförande i spetsen.


Uppdatering:
Kan inte låta bli att lägga till Karins kommentar: "Tänkespråk taget från Murphys lagar: "I varje hierarki tenderar varje anställd att stiga tills han når sin egen grad av inkompetens" eller "I en hierarkisk organisation, ju högre upp du kommer, desto större förvirring".

Familjen Planting-Bergloo (del 4)

Del 3 finns här.

Alexander Planting Bergloo fick sju döttrar i två äktenskap, av vilka fem av dem blev vuxna. En av döttrarna i det andra äktenskapet med Katarina Lundman hette Ulrika Planting Bergloo(1750-1838). Ulrika är den av döttrarna som leder mitt släktled framåt.

Ulrikas make - Lars Kjellson Stafverfeldt (1738-1817) född i Stavre, Revsund - var militär som Ulrikas far och farfar. Han var förare (en militär grad) fram till 1787. I husförhörsboken står att Lars "är lättjefull och har trögt minne"....

Paret bosatte sig i hustruns föräldrahem i Kingsta-Mo. De fick en stor familj med tolv barn, av vilka fem av barnen dog i den allvarliga sjukdomen rödsot (dysenteri) 1785. Rödsoten härjade i våldsamma epidemier i Sverige under flera perioder i slutet av 1700-talet, i början och vid mitten av 1800-talet då många tiotusentals människor dog.

Familjen drabbades även senare av mycket sjukdom och som till följd av det kom fattigdomen. Familjen Stafverfeldt såg sig därför tvingade att sälja Kingsta-Mo 1792 och flyttade sedan ut på ett torp som kallades Hellemmen. Torpstugan stod länge kvar och kallades allmänt "Ulrika-stugu" efter Ulrika Stafverfeldt. Mangårdsbyggnaden och den gamla stallbyggnaden på Kingsta-Mo är numera flyttade till andra gårdar i Mo. Kingsta-Mo kaptensgård är utplånat.

Ulrika och Lars Stafverfeldts dotter Anna Caisa (1772-1840) flyttade till Anundsjö socken där hon träffade sin blivande make bonden Per Olofsson (1773-1847) från Själevad. De gifte sig 1789 och bosatte sig i Kubbe, Anundsjö. Så småningom flyttade de till Byvattnet i Skorped och fick sju barn.

Den äldste sonen Lars Persson (1790-1855) flyttar till Resele 1812 och träffar där Kristina Johansdotter (1792-1864) som också kom från Byvattnet i Skorped men flyttat med sin familj till Resele redan 1806. Lars och Kristina gifter sig 1813 och bosätter sig i Norrtannflo i Resele. De får sex barn.

Sonen Johan (1823-1897) övertar torpet Hagaberg i Norrtannflo, Resele och gifter sig med Anna Katarina Severinsdotter (1830-1889). De får så småningom fyra barn. Dottern Erika blir min morfars mamma.

Bild: Min morfars mor Erika Johansdotter (1862-1924)


Och här avslutar jag min berättelse om mina rötter till familjen Planting Bergloo!

Familjen Planting-Bergloo (del 3)

Del 2 finns här.

Det tredje barnet till Mikael Planting Bergloo och hans hustru Armika Skeckta blev en son som fick heta Alexander Johan. Han föddes 1688 i Eltnäset, Berg i Jämtland. Alexander fick ett mycket äventyrligt liv. Vid 14 års ålder ingick han i Jämtlandes regemente och började därmed sin militära karriär. Detta ledde så småningom till att Alexander - som så många andra svenskar - deltog i det stora nordiska kriget i Ryssland och i otaliga strider. Alexander blev svårt sårad i slaget vid Poltava 1709 och blev liggande sjuk över fyra månader, innan han tillsammans med många andra karoliner blev tillfångatagen av ryssarna och förd till ett fångläger i Tobolsk i Sibirien. De som överlevde den långa vandringen blev kvar i Sibirien i 13 år, innan de efter krigsslutet fick ta sig hem till Sverige igen till fots. En strapatsrik färd som många av fångarna inte klarade.

Under fångenskapen förde Alexander dagbok vilken idag ingår i den Nordiska samlingen vid Uppsala Universitets bibliotek. Det uppges att ryssarna tog hand om de anteckningar Alexander förde under kriget innan tillfångatagandet. Alexander har uppgett att han vandrade 4403 mil innan han nådde hemlandet igen. Han skriver också att han fördrev tiden i Tobolsk med att undervisa barn. Efter hemkomsten till Sverige blev Alexander kapten vid Dalregementet 1722, förlorade 1733 en process mot en regementsskrivare Daniel Noréen och blev så småningom avstängd från sin tjänst och miste sina kollegors förtroende.

Alexander Planting Bergloo gifte sig första gången 1730 med Ulrika Cronstedt och med henne fick han två döttrar. Det andra äktenskapet ingicks 1748 med Katarina Lundman (1725-1791) från Offerdal i Jämtland. Av sin svärfar, kaptenen Erik Lundman, övertog Alexander hemmanet Kingsta-Mo i Näskott och paret bosatte sig där. Alexander och Katarina fick fem döttrar innan Alexander dör 1758. Alexander Planting Bergloo ligger begravd i Näskotts gamla kyrka i Jämtland. En minnessten restes 1958 på Näskotts kyrkogård där tre av Carl XII:s karolinerofficerare fick sina gravar bland andra Alexander Planting Bergloo, hans svärfar Erik Lundman samt de stupade soldater från Näskotts sn. som stupade 1719.

Sven Z. Sundin har skrivit två böcker om Alexander Planting Bergloos strapatsrika liv: "Efter Poltava" 1993 och "Hemma efter Poltava" 1997. De är delvis fiktiva romaner med historiska fakta som grund.



Minnesstenen vid Näskotts kyrka. Foto: Harriet Boman



Som ett tillägg kan jag nämna att Alexanders yngre syster Katarina Planting Bergloo (1703-1734) gifte sig med Carl Hammarsköld (1694-1774). Carl Hammarsköld kom att bli farfars farfars far till FN:s generalsekretare Dag Hammarsköld (1905-1961).

Fortsättning och sista delen finns här.

Samma hav....


Tänk alla millioner år som du inte var född.
Då fanns det människor som nu
och hav och stenar,
men inte samma människor som nu
men samma hav och samma stenar.

Barbro Lindgren

tisdag 23 oktober 2007

Familjen Planting-Bergloo (del 2)

Del 1 finns här.

Mikael Planting Bergloos första hustru hette Armika Skeckta (1665-1723). Hon var även min morfars morfars mormors farmor...... Armikas föräldrar var Börje Månsson (1623-1670) adlad Skeckta 1661 och hans hustru Katarina Norfelt (1625 - död efter 1721). Börje Månsson Skeckta avled visserligen på Frösö i Jämtland, men hans hemort verkar ha varit Vängsjöberg i Gottröra utanför Norrtälje, den plats där hustrun Katarina var född. (Katarina Norfelts föräldrar var riksdagsmannen Israel Johannes Noraeus (1606-1677) adlad Norfelt 1653 och hans hustru Armika Albertsdotter Sittman 1606(?)-1646). Börje och Katarina Månsson Skeckta fick fem barn varav Armika var född som nummer två.

För många år sedan åkte jag och mina föräldrar på en utflykt till Gottröra för att se den plats som jag och min mamma har en del av våra rötter. Pappa gav mamma och mig lite ironiska kommentarer när vi - kanske främst jag - ville se kyrkan där Börje Månsson Skeckta och Katarina Norfelt ligger begravda under koret i kyrkan. Kommentarer jag tog med ro.... :) De adliga namnen är trots allt för mig bara namn i släkttavlan - jag anser att många adlades på den tiden för förtjänster, som med mina och vår tids värderingar, var av mycket tveksamma skäl.

Nåväl, när Börje Månsson Skeckta hade avlidit 1670 och blivit begravd i det kyrkliga koret i Gottröra kyrka skänkte hustrun Katarina Norfelt två stora ljuskronor och ett huvudbanér till kyrkan för att hedra sin make. Huvudbanéret brann tyvärr upp 1930 i samband med en renovering, men ljuskronorna finns kvar. På Upplandsmuseét finns ett stort antependium (altartäcke) av röd sammet med guld och silverbroderier från 1678 som också är skänkt av Katarina Norfelt.

Gottröra kyrka är för övrigt en mycket fin och gammal stenkyrka med ursprung från 1100-talet. Under 1670-talet byggdes under koret ett gravvalv för herrarna till Vängsjöberg. Den förste som gravsattes i gravvalvet var överste Börje Månsson Skeckta, fadern till Armika.


Gottröra kyrka. Foto: Mona Skeckta

Fortsättning följer här.

Familjen Planting-Bergloo (del 1)

Jag blev mycket överraskad när jag hittade adliga anor i min släkt. De flesta anor i min familj - i generationer - var torpare, nybyggare och bönder. Det är det vanligaste när man som jag, har de flesta av sina rötter i den norrländska myllan. Jag hade ställt en enkel fråga i Anbytarforum (släktforskarnas debattforum) om min morfars morfars föräldrar, när jag fick ett svar som tydde på att fadern hade rötter till den adliga släkten Planting Bergloo från 1600-talet. Jag fann det mycket intressant men ställde mig ändå lite tvivlande. Jag hade aldrig hört talats om denna adliga familjära passus i min familj och trodde att det var ett misstag, tills jag själv kunde konstatera att en gren av mina förfäder kom ur den adliga familjen Planting-Bergloo från 1600-talet. En oerhört intressant och spännande tid följde i min släktforskning då jag sökte och plöjde igenom allt det material jag kunde hitta om denna adliga familj.

Det är väldigt tacksamt att hitta adliga anor bland sina rötter, för det finns i allmänhet mycket nedskrivet och dokumenterat om adliga familjer. (Det är tvärt emot när det gäller "vanliga dödliga"; där man får vara glad om man man får ett namn och i bästa fall en kommentar i husförhörslängden om kunskaperna i katekesen eller "till levnadssättet ärlig", "låghalt" eller dylikt.) I Gustaf Elgenstiernas adelskalender hittade jag massor av Planting- ättlingar, och så småningom fick jag kontakt med några av de många sentida ättlingar som släktforskat på denna stora familj. Jag hittade levnadsbeskrivningar, böcker och gamla foton. Internet är för detta ändamål ett underbart kontaktnät för släktforskare.

Släkten Planting (adlad Bergloo) bestod på 1600-talet av ett flertal familjer, där stamfadern anses vara Johan Planting född på 1580-talet i Böhmen i Tyskland. Han kom till Sverige nån gång i början 1600-talet. Den Planting-familj där jag har mina rötter härstammar från Mikael Planting Bergloo (1661-1729) son till Johan Planting d.y. (1630-1688). Mikael Planting adlades Bergloo 1682 för sina krigiska förtjänster under Sveriges stormaktskrig på ryska och polska slagfält. Mikael Planting Bergloo blev så småningom överste och chef för regementet i Jämtland och Härjedalen, och hade kommandot för hela försvaret vid den jämtländska gränsen.


Mikael Planting-Bergloo var gift två gånger. I sitt första äktenskap med Armika Skeckta (1665-1723) fick han 14 barn. Armika Skeckta kom från den adliga familjen Skeckta. Det andra äktenskapet med kusinen Katarina Sofia Gyllenbåga (1676-1740) blev barnlöst. Mikael Planting-Bergloo dog 1729 och ligger begravd i Tolfta kyrka Tierp.

Fortsättning följer här.







Mikael Planting-Bergloos farbror Anders Planting-Bergloo (1619-1682) Tavlan hänger på Karlbergs slott i Stockholm.

söndag 21 oktober 2007

En hängiven släktforskare

...har koll på varje förfader i sitt släktträd men glömt vad systern heter

...hellre läser en dödbok än en ny deckare

...presenterar sin dotter som "en ättling"

...hellre gör en kyrkogårdsvandring än promenerar på Avenyn

...önskar sig en mikroficheläsare i julklapp

...tycker att det som hände 1807 är viktigare än det som sker 2007

...hittat alla sina förfäder tillbaka till Adam och Eva men vill köra vidare

...hellre åker till Landsarkivet när familjen åker på semester.




Hi, hi, om någon undrar..... Eventuella likheter med mig är givetvis helt fel! :)

Tro mig!


Idag blir det film om och med Nicke Sjödin. Det ska bli mycket trevligt.

Och middag på min kusins restaurang Saloon Corner i Junsele. De har jättegod mat - rekommenderas!


Uppdatering:
Det var en jättefin dokumentärfilm om och med Nicke filmat av Mikael Viklund. En rörande, varm och fin film. "På min breda och fula dialekt" heter filmen. Fullsatt i salongen. Jag hälsade på Nicke och hans fru Hervor efter filmen och fick en varm kram. Jag blev så glad.

Tyvärr var värdshuset Saloon Corner stängt idag pga reparation, men "Gomoran" pizzeria fick duga det med!

lördag 20 oktober 2007

Hembygdsforskaren Paul Lundin 1922 - 2003

Hembygdsforskaren Paul Lundin var en stor och välkänd profil i Näsåker. Personligen saknar jag så mycket Pauls kunskaper, generositet och vänskap. En vänskap som räckte över åldergränserna. Ibland kan jag fortfarande komma på mig själv att tänka "det här måste jag tala med Paul om"..... Jag är dock så glad och tacksam för allt forskningsmaterial, brev och böcker som jag fick av Paul under de år jag kände honom. Det är en rik och inspirerande källa för mina intressen.

min hemsida skrev jag bland annat följande när Paul hade gått bort:

"Under många år hade jag förmånen att känna hembygdsforskaren Paul Lundin i Näsåker. Vi hade ett gemensamt intresse i hembygds- och släktforskning, och vi gjorde många utflykter tillsammans till bl.a. många fäbodar och andra gamla minnesmärken i Ådalsliden med omnejd. Pauls stora kännedom om bygden och människorna, rika dokumentation och hans stora kunskap om händelser, historier och befolkningen i Ådalsliden i gamla tider utgjorde en fantastisk källa till många intressanta samtal och kunskap. Paul var en blygsam och vänlig person. Han tog sig alltid tid att hjälpa till när människor hade frågor om bygden och bygdens historia.

Paul föddes och växte upp i Näsåker och förblev bygden trogen i hela sitt liv. Paul hade hela sitt liv ett brinnande intresse för hembygdsforskning och få har som han i skrift och tal skildrat människorna och livsbetingelserna i Ådalslidens historia. Redan som ung började Paul intressera sig för att samla på människors berättelser och vad som hänt i gamla tider i Ådalsliden. Han började skriva ner vad han hörde och med åren blev det en rik dokumentation av historier, sägner och berättelser, dikt och verklighet. Så småningom började Paul intressera sig för släktforskning och förutom sin egen släkt har han kartlagt ett 30-tal Näsåkerssläkter som numera finns på mikrofilm och finns tillgängliga på SVAR i Ramsele. Allt detta gjorde Paul utan den hjälp som mikrokort, datorhjälp och Internet idag kan ge släktforskaren.

Något av sitt rika material publicerade Paul i böcker och skrifter. En bok som Paul utgav 1982 heter "Sanningar och sägner i Ådalsliden". Paul skriver i den på ett fängslande sätt om berättelser som han hört och händelser som har hänt i Ådalslidens historia. Paul medverkade också i Ådalslidens hembygdsbok som utkom 1970. Den sista boken kom ut 1989 och heter "Vingslag från förr".

Paul samlade även på gamla kort. Han har under åren skapat en rik samling av gamla kort och många av dem är unika dokument av människor och bygder som ej finns kvar. En del av Pauls stora och rika material finns bevarat i Länsmuseets fotodatabas.

Paul var ofta anlitad och uppskattad föredragshållare och under många år var han guide i Pelle Molins stuga och Hembygdsgården i Näsåker. Under många år framförallt under 1970- och 1980- talen publicerade han artiklar om hembygdsberättelser och naturupplevelser i ortspressen. Naturen och friluftsliv var ett stort intresse hos Paul, och många och långa var de utfärder och utflykter som Paul gjorde på skidor eller på sin gamla 40-tals cykel under årens lopp. Konst, litteratur, musik och idrott var andra intressen som låg Paul varmt om hjärtat."

torsdag 18 oktober 2007

Oktober

Akvarell av Laila Wikström


Oktober

Regn och sol
storm och is
allting på en gång
medan vintern väntar

Ulla Ekh

söndag 14 oktober 2007

Gamla foton från Hällås




Hällåskvarnen

Från den gamla finnbyn Hällås i Resele, som jag skrev om nedan så kan jag visa två gamla foton. Det övre fotot har Stig skickat till mig. Det visar det västra torpet på Hällås. Det undre kortet av kvarnen i Hällås har jag hittat i Länsmuseéts bilddatabas. Den gamla kvarnen är numera flyttad till Hembygdsgården i Resele.

Det känns lite märkligt att se dessa foton av en levande by - idag är gårdarna är borta och byn är i stort sett igenvuxen av skog. Hällås är en av många skogsbyar som idag ligger öde och bara några husgrunder och stenrösen vittnar om att människor en gång har levt och arbetat där. De finnar som en gång kom till Hällås på 1600-talet var s.k. svedjefinnar. Det innebar att de brände skog och kunde på så sätt få odlingsbar mark att bruka.

I boken "Det skogsfinska kulturarvet" av Finnsam (2001) kan man läsa att Hällås var den enda finnbyn som anlades i Resele vid den här tiden. Något tidigare - i slutet av 1500-talet - hade andra finnar bosatt sig på en plats som hette, och fortfarande heter, Omsjö, i närliggande Lidens socken. (Numera Ådals-Liden)

Omsjö by finns kvar och "lever" än idag. Det vet jag säkert, för där bor jag :)


Frostiga höstbilder





Dessa underbara höstbilder är tagna av Evy Svensson i Järpås.

Klicka och njuuut!

Tack snälla Evy!

lördag 13 oktober 2007

Rädda Röån!

SCA och Statkraft har planer på att förstöra den vackra Röån och Betarsjön i Ångermanland genom en utbyggnad av vattenkraften i dessa vatten. Röånsborna har tagit krafttag att försöka stoppa dessa planer och givetvis stödjer jag och många, många fler deras kamp för att stoppa exploateringen och utbyggnaden av Röån. Röåns natur och vatten får inte röras. Var med och stöd Röån genom att skriva under den namninsamling som startats!

Läs mer på Röåns hemsida.

Länk till namninsamlingen.

fredag 12 oktober 2007

Hällås en finnby i Resele



Den gamla stenmuren i Hällås.

För en tid sedan fick jag via min hemsida, kontakt med en person som genom sitt arbete kände till en numera utdöd gammal finnby i Resele som heter Hällås. Jag har avlägsna rötter till denna by så därför blev jag så glad när Stig erbjöd sig att lotsa mig runt i den gamla öde finnbyn på reseleskogen. Min man och jag försökte för ett par år sedan att hitta platsen för nybygget i skogen men misslyckades, och därför blev jag jätteglad när Stig erbjöd sig att visa mig den gamla finnbyn. Igår kom tillfället för oss att besöka Hällås.

Det första finntorpet på Hällås började byggas i mitten av 1630-talet, vilket innebär att Hällås är den äldsta finnbyn i Resele. 1638 beviljades "Hendrik finne" lagfart på nybygget, och Hällås bebos därefter av ättlingar till Hendrik Eskilsson i mer än 100 år.

1742 köper en kvinna, Karin Eriksdotter från Högbränna i Överlännäs, torpet i Hällås och flyttar dit med dotter, måg och deras tre barn. Karin Eriksdotter (1673- 1762 ) är för övrigt min länk till Hällås på min morfarsmors sida. Gården kommer ungefär 100 år senare att utökas till att omfatta två gårdar med lagårdar, smedja, kvarn och andra brukshus. Från och med 1850 och framåt skiftar Hällås ägare ganska ofta. 1890 bor 22 personer på Hällås, innan byn under mitten av 1940-talet lämnas åt sitt öde.

Det gamla nybygget är stort men rejält igenvuxet. De flesta husen är förfallna och bara grunderna återstår. Stig har gjort en inventering och en mycket fin karta av husen (se bild) på finntorpets ägor, och det var en stor hjälp att se var husen har stått. Det finns rikligt med stenrösen som brukligt är på nybyggen, men jag imponerades av den långa och vackra stenmuren som delvis delade de två torpägorna åt på Hällås. Den är verkligen sevärd.

 Hällås kvarn är numera flyttad till Hembygdsgården i Resele.

Stig försöker nu att rädda den gamla finnbyn från att försvinna helt när skogsavverkningarna gör sitt för att skynda på förstörelsen och han hoppas att Länstyrelsen och andra intresserade vill hjälpa till att bevara det som finns kvar av Hällås.

Tack Stig för att du tog dig tid att visa och berätta om Hällås!




Några Hällåsbor.

Hällås lagfart 1638

Flera bilder från Hällås.


Uppdatering okt. 2013.

Reportage i TÅ om Hällås med Stig Lindblad: http://allehanda.se/start/solleftea/1.6349293-forfall-som-vacker-manga-minnen

tisdag 9 oktober 2007

"Nischamor" - en riktig krutgumma.

När man släktforskar hittar man ibland spännande människoöden. En av de kvinnor som jag tidigt hörde talas om i min släkt och i min släktforskning var ”Nischamor”. Hon var gift med min mormors morfars bror och har genom sitt liv satt outplånliga spår i sin egen stora familj, i bygden men även hos andra som på olika sätt kommit i kontakt "Nischamor" eller med de många berättelser som finns om denna driftiga kvinna. Det här är ett kort sammandrag av de historier och fakta jag har om Nischamor:

”Nischamor” eller ”Krösamor” som hon också kallades, var en verklig krutgumma som visste vad hon ville och förstod att genomföra det. Anna Catarina (Cajsa) Andersdotter (1837-1930) var född i Rå, Ådalsliden som dotter till kronobåtsmannen Anders Persson Knapp (1801-1840) och hans hustru Carin Nilsdotter (1801-1886) Som 18-åring blev Cajsa piga hos bonden Erik Mikaelsson Lidfors i Rå. 1859 gifte hon sig med min mormors morfars bror Hans Ersson Westermark (1823 -1896) från Fängsjö, Ådals-Liden.

Det har berättats att "Nischamor", tillsammans med sin äldste bror, lyckades få tillbaka ett skogshemman i Jansjö, Ådals-Liden som deras far hade sålt billigt efter en blöt fest. Men den historien är inte trovärdig eftersom hennes far, kronobåtsmannen Anders Persson Knapp från Eds socken, bodde i ett båtmanstorp i Rå, Ådals-Liden och dog ganska ung 39 år gammal. Att vara båtsman i början av 1800-talet brukade inte heller inbringa några större rikedomar och man kan därför anta att "Nischamors" far dog fattig. Modern dog 1886. Familjen bodde dessutom aldrig i Jansjö.

Efter giftermålet bodde ”Nischamor” med make, och med tiden många barn, i makens hemby Fängsjö, Ådals-Liden mellan åren 1859-1878. Maken sålde sin andel i Fängsjö så småningom, och 1877 köpte de ett stort bondhemman i Tängsta, Resele, dit familjen flyttar året efter. Maken dog 1896 medan "Nischamor" bodde kvar på gården fram till 1898, då hon sålde hemmanet eftersom ingen av hennes 16 barn ville överta gården. Nischamor tog istället ett föderåd på gården och bodde där i en bryggstuga tillsammans med yngsta dottern Ingrid (eller Inga som hon kallades) och Ingas son Eugen fram till sin död 1930.

”Nischamor” sägs ha varit en mycket duktig husmor. Hon färgade tyger, sydde kläder och var allmänt sparsam. Hon körde till och med timmer i skogen under sin makes verksamma yrkestid. Att hon var en kvinna med krut på näsan framgår av följande sanna historia:

En gång på 1880-talet fick en av hennes söner benröta i det ena benet. På lasarettet i Härnösand förklarade de att man måste amputera benet. Men "Nischamor" vägrade. Hon tog hem sonen, bad en av grannarna att hjälpa till när hon själv opererade pojkens ben. Hon tog bort en bit av benet, där benrötan satt, lade förband på såret och skötte om såret tills det läktes. Pojken blev halt men han fick behålla benet. Sonen, Per Wilhelm Westermark 1881-1937, levde ut sitt liv och fick i sitt äktenskap 18 barn (vissa påstår att hustrun födde sammanlagt 22 barn)

Det berättas också att när Per Wilhelm skulle göra sin mönstring 1901 så blev han föremål för särskild uppmärksamhet med tanke på sitt ben. Han blev därför frikallad från sin värnplikt.

År 1900 står "Nischamor" antecknad som "undantagshjon", senare "fattigänka".

Anna Catarina (Cajsa) Andersdotter, "Nischamor", dog 1930 i sitt hem i Tängsta.


Källor: Resumé av skriftliga och olika muntliga källor. Kyrkoböcker.

Tack Harriet Boman för korten av "Nischa-mor"!



Tillägg: En ättling till Nischamor, Cicily Bäckström, har berättat så här om sin anmoder.

måndag 8 oktober 2007

Zacharias Westin i Lidgatu



 Från Magnus Johanssons hemsida om Ådalsliden hämtar jag följande uppgifter om Zacharias:

"Zakarias Westin var född den 7 april 1862 i Lidgatu, Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 8 november 1896 i Ådals-Liden sn med Sara Karolina Tenglund. Hon var född den 27 december 1873 i Rå, Ådals-Liden sn. Zakarias var bonde på hemman nummer 3 i Lidgatu, Ådals-Liden sn om 4 1/12 seland. Sara Karolina dog den 17 februari 1926 av lunginflammation i Lidgatu. Zakarias dog i samma by den 21 mars 1935."

 Tack Gullmaj som skickat bilden av sin morfar Zakarias!


söndag 7 oktober 2007

Tröskning anno 2007

Som jämförelse till förra tröskbilden från 1932 kan jag visa hur tröskning av säd går till idag. Det är Evy som skickat mig detta vackra kort från sin gård i Västergötland. Tack Evy!

De gamla tröskverken som man ser på fotot nedan finns fortfarande bevarade på många gamla gårdar. Oftast drogs tröskverken av hästar som gick runt, runt för att driva tröskverken. S.k. hästvandring. Idag behövs inga hästar för denna verksamhet. Som synes...

lördag 6 oktober 2007

Tröskning i Lidgatu


Från vä: Gustaf Wallin, Nils Sjölén (vid ratten) Gustaf Westin, Nils Nyström, Hans-Erik Moström, Gunnar Norlén, Petrus Westin, Gustaf Verner Westin, Valentin Wallin (min mans morfar) Anselm Nilsson, John Lidholm, Gunnar Altin, Arne och Alfred Nilsson (söner till Anselm Nilsson), Signe Johansson (min mamma) och Anna Nilsson (mor till Arne och Alfred)

Kortet är taget hos Anselm Nilsson i Lidgatu.

För större bild - klicka på fotot!

Lidgatus hemsida  finns det här gamla fotot av tröskning i Lidgatu publicerat. Fotot är taget omkring 1932  och de flesta personerna på fotot är från Lidgatu. Den gamla T-forden hade tidigare ägts av min mans morfar Valle Wallin, innan traktorn slutade sina dagar som tröskmotor åt byns invånare.

När jag hittade det här fotot i Länsmuseéts fotodatabas blev jag glatt överraskad när jag fick se att min mamma finns med på fotot. Mamma (tvåa fr.hö) var bara drygt 10 år på fotot, när hon denna sommar vistades hos familjen Erikssons i Lidgatu.

Boktips och en ny hemsida

Skriver några rader igen.....

Under min vecka på Kreta härom veckan hade jag tagit med mig en binge böcker. Det går alldeles utmärkt att koppla av med att läsa under ett solparasoll på stranden eller på ett café nere vid den vackra hamnen i Chania. Det var precis vad jag gjorde. Härligt! Det är alltid roligt att få rekommendera läsvärda böcker och ett par av böckerna jag läste tycker jag är värda att nämnas.

"Ett annat Israel" är skriven av Susan Nathan; en brittisk judinna som flyttade till en arabisk by i Israel. Susan Nathan beskriver på ett initierat sätt den diskriminering och rasism som israelerna bedrivit och bedriver mot de israelaraber som fortfarande bor i Israel och mot de palestiner som bor i av Israel ockuperade områden. Det är en skrämmande läsning. Mycket av det Susan Nathan skriver om kände jag till, men det förstärktes när man läser Susan Nathans bok. Det känns så oerhört skamligt att Israel som ska kalla sig en demokrati kan diskriminera ett helt folk på det sätt som har gjorts och görs. Israelaraberna, som i generationer bodde i landet långt före judarnas övertagande av Palestina 1948, borde ha precis samma samhällsrättigheter och rätt till sitt land som judarna. Så är det tyvärr inte, och det är roten till den djupa konflikt som råder i Mellersta Östern.

Jinge har på sin blog skrivit om Susan Nathans bok. Läsvärt. Jinge har idag även skrivit om palestinarörelsens utveckling, som jag tycker är värd att läsas.

Och som sagt - Susan Nathans bok rekommenderar jag mer än gärna!


En annan bok som jag gärna vill rekommendera är Hervor Sjödins nyutkomna bok om författarinnan Laura Fitinghoff. Hervor har på ett mästerligt och initierat sätt skrivit om sin mormors mors syster Laura - författarinnan som skrev bland annat boken "Barnen från Frostmofjället". Den bok som senare blev en film. För övrigt den första film jag såg i mitt liv - på församlingshemmet i Näsåker i slutet av 50-talet. Jag minns att jag grät så det skvalade när man följde de fattiga barnens vandring med geten Gullspira. I Hervor Sjödins bok får man följa författarinnan Laura Fitinghoffs eget liv - skrivet utifrån ett stort material av gamla brev och dagböcker som hon lämnade efter sig och som Hervor Sjödin tagit del av. Jag låter Elisabeth Engerdahl på Sollefteå bibliotek beskriva boken - Boktips.net :

"Vem var Laura egentligen, Sollefteåflickan som vid 23 års ålder tvingades ingå äktenskap med den 44 år äldre Conrad Fitinghoff? Och varför är Lauras Fitinghoffs märkliga öde så okänt för de flesta, trots att hon skapat en av våra mest älskade barnböcker, "Barnen ifrån Frostmofjället"? Nu har vi äntligen, tack vare Hervor Sjödin, fått chansen att kika in i Lauras hemliga rum. Hervor, som är en sentida släkting till Laura Fitinghoff, har genom ett närmast osannolikt personligt fynd och ett idogt studium av bland annat gamla brev och dagböcker lyckats att frammana en synnerligen levande bild av Laura.

I boken "Vägen till Frostmofjället" får vi Lauras Fitinghoffs liv serverat som en skönlitterär
berättelse, illustrerad med fotografier och lagom kryddad med autentiska citat och andra faktauppgifter, förmedlade av berättarrösten. Som en röd tråd genom berättelsen följer vi Lauras intensiva önskan att få skriva, hennes stora författardröm. Men på den tiden skulle en kvinna i första hand vara maka och mor. Vi kan läsa om hur hon kämpade med barnafödande och omsorger om de små, men ändå ofta kom till korta, eftersom barns hälsa och överlevnad absolut inte var en självklarhet i slutet av 1800-talet. Vi får också veta hur familjen abrupt kom att kastas från ett liv i ofattbar lyx till yttersta nödtorft. Trots svåra förhållanden lyckades Laura Fitinghoff ändå till sist, att med hjälp av sin penna försörja sig själv, och till och med genomföra ett par utlandsresor tillsammans med dottern Rosa.

Berättelsen rymmer mycket känslor och mycket elände, allt var verkligen inte bättre förr!
Så här i feminismens tidevarv är det både lärorikt och tankeväckande att läsa om detta kvinnoöde ifrån en inte alltför avlägsen tid. Mina tankar vandrar av bara farten vidare till andra kvinnor, som idag lever under patriarkalt förtryck i olika delar av världen. Kanske kan boken om Lauras öde rentav användas i studiecirklar som en avstamp för kvinnosamverkan och fortsatt kamp för kvinnors lika rätt i världen!"



Idag läser jag i Tidningen Ångermanland (tyvärr finns inte reportaget på nätet) att en by "nästgårds" - Lidgatu - har fått titeln "Ångermanlands vackraste by". Grattis! Lidgatu är en gammal by som både min man och jag har anknytning till på flera sätt, och därför känns det extra roligt att Lidgatu fått den fina utmärkelsen av TÅ. I artikeln finns också en adress till en alldeles färsk hemsida som skapats av en bybo - Karin Olsson. Varsågoda - här är länken till den nya hemsidan om Lidgatu!

En riktigt fin höstdag önskar jag alla!