Translate

onsdag 31 maj 2006

Äppelblom och hägg


Foto: Evy Svensson

Jag måste få visa ett oerhört vackert blommande äppelträd, som växer söder om Vänern. Evy skriver: "En bild på vårt väldigt gamla äppleträd. Tror det är bortåt 70 - 80 år och bär underbart god frukt i riklig mängd varje år. Vill försöka föröka trädet men har inte lyckats än. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Trädet heter Domö Favorit och är en härodlad sort. Vore en katastrof om det blåste ner." Någon som kan hjälpa Evy med råd?

Själv har jag satt en mindre hägg i år i vår trädgård. Jag har drömt om en blommande, doftande hägg i många år. Jag har försökt att odla upp ett själv i flera år genom att sätta en litet stamskott i vatten - men jag har inte lyckats. I år köpte jag ett nästan 2 meter stort träd, så nu har jag äntligen fått den hägg jag velat ha. Igår fick jag veta att det är bara att sätta en gren av häggen i jorden, så rotar den sig..... Man lär så länge man lever!

Jag hoppas i alla fall att jag hinner se min hägg bli ett stort och blomrikt träd medan jag lever. Just nu blommar häggen här uppe och jag kan inte få nog av den underbara doften. Vilken doft!

lördag 27 maj 2006

Året var 1962..

"På anslagstavlan i Junsele meddelar landsfiskalen i Näsåkers distrikt
att man tillvaratagit tvenne herrelösa sparkstöttingar i Krånge.

Livet lättar i gamla svältbygder, och ingen efterfrågar heller den samtidigt upphittade släggan eller skruvmejseln.

Ett mindre jordbruk är till salu i samhällets utkant, lämpligt att stycka till sommarstugetomter.

På Hörnstugan vaggar ungdomen till twistlåtar, och Rock-Samen är lika exotisk här som i huvudstaden.

Tre män i mockajackor diskuterar utsikterna till V-femmor,
och två platinablonda hemmafruar klagar på bildkvalitén från Sollefteåsändaren.

Ut mot Åsele och Dorotea far Y-bilar av årets modeller.

På stranden av Betarsjön gistnar en svartsnipa. "



Av Birger Norman.  Ur Resa om hösten - Fem ångermanländska bilder. 1962.




 "Smulan" på Hörnstugan 1962.
De här roliga notiserna från Junsele - av författaren Birger Norman - hittade jag på Sunnansjö-Bysjö fina hemsida. Jag blev påmind om att det var just det året 1962 som jag gick första året i realskolan i Junsele. Jag åkte dagligen 7 mil tur och retur för att gå i skolan där. 1962 var också året innan min familj flyttade till Stockholm och hela livet förändrades.

Men 1962 satt jag och mina kompisar ofta på Hörnstugan under håltimmarna. Vi spelade twistlåtar - åh, vad jag älskade att twista! - och Elvis på jukeboxen, drack läsk eller åt glass ute på balkongen. Hörnstugan blev en plats av gemenskap och väntan på livet som snart skulle börja.

Tack för påminnelsen - Birger Norman!

torsdag 25 maj 2006

Gullvivornas tid

Foto: Evy Svensson.

Namnet
Primula efter latin primus = den första.
Veris = vår efter grekiska veris och latin ver = vår. Namnet är ett sammandrag av herba primula veris = vårens första ört, en fras som användes före Linné. Officinalis = officinell, efter latin officina = verkstad, tillverkningsställe, apotek, alltså ett officinellt apoteksläkemedel.
Gullviva, i svenskan sedan ca 1638, är en sammansättning av guld och viva.

Europa
Inga antika författare nämner gullvivan. Känd som läkemedel sedan medeltiden. Hildegard av Bingen rekommenderade den på 1100-talet. Gallerna hade stark tilltro till blommans helande kraft; den var - jämte backsippa, klöver, bolmört, stormhatt, järnört och mistel - en av de sju heliga örterna. Bara druider fick samla in den; barfota, fastande och under läsning av många besvärjelser. Linné beskriver gullvivans användning sålunda i sin svenska flora 1755: "Blommorna brukas att lägga på vin samt till färgning av brännvin och snus. Örten används an engelsmännen till sallad och vid tillverkning av bakverk."
Har i Europa symboliserat ungdom och dess renhet och näsvishet. Åland tog den till landskapsblomma på 1980-talet.

Nycklarna
För oss verkar historierna om nycklarna mystiska, men de kommer av blommornas likhet med medeltida nycklar. Det finns många variationer på berättelsen. Huvudperson är Sankte Per som tappar nycklarna till himmelrikets portar ner på jorden, där gullvivan växer upp. Att namnet ibland blivit jungfru Marie nycklar beror på att Maria hade uppsikt över porten.
I en annan saga berättas om en herde som hittade en gullviva. När han satte den i hatten förvandlades den till en guldnyckel. En jungfru uppenbarade sig strax och tipsade om att guldnyckeln passade till dörren i ett berg fullt av skatter. Han fick ta allt han ville, men skulle inte glömma det bästa. Det gjorde han - han glömde hatten med nyckeln - och aldrig mer kunde han komma tillbaka (Källa: här)

Tack Evy för det vackra kortet!
Krya på dig!

Tjärbränning i Lidgatu 1933. Olle Håkansson.




Det här fotot hittade jag i min svärfars gömmor. Fotot är taget i Lidgatu 1933 vid tjärbränning. Att det var så många människor samlade vid denna procedur hör väl till undantaget, men det fanns väl någon anledning till det. Det som blev ännu mer intressant med kortet var när jag upptäckte att både min mamma och svärmor finns med på kortet! De kände inte varandra då (min mamma var på tillfälligt besök i Lidgatu) och att de råkade hamna på samma foto är en rolig tillfällighet. Min mamma säger att det var Olle Håkansson - mannen längst bak utan hatt - som skötte tjärbränningen.

Min mamma (i vit mössa) står längst till höger i mellersta raden och min svärmor trea från höger i samma rad.

För den som vill veta mera om tjärbränning , så har jag hittat bl.a. det här


Uppdatering 2010.

Jag har fått ytterligare ett foto från samma tillfälle som ovan. Anita Monés och hennes mor Annie Wallin Nässlander har varit till stor hjälp att identifiera personerna på kortet. Tack snälla!



Fr. vä. längst upp: Två okända, Ivar Ritzén, Gustaf Wallin, Hilding Andersson (i vit keps i fronten), Nils Nyström, okänd dam, Olle Håkansson (i svart hatt), Augusta Kjelldén.
Nedre raden fr.vä: Brita Nyström, Elin Lidholm, Maj Wallin (min svärmor), Maja Nyström, Brita Öhrbom och Kristina Wallin (sittande), Berta Kjelldén, två okända. Flickan längst ut till höger ( i vit mössa) Signe Johansson, Fängsjö (min mor).


Uppdatering. Kolaren och tjärbrännaren Olle Håkansson var född i Jansjö 1868 och dog 1950 i Lidgatu. Han kunde spå och trolla och var ett av dåtidens original.

"Olof Petter Kristoffersson Håkansson (1868-1950) var född i Holafors, men hans föräldrar flyttade därefter till Jansjö. Han gifte sig med Kristina Sjöberg (1876-1917) från Sunnansjö, Junsele sn. Familjen bosatte sig först i Sunnansjö, där Olof Petter skrevs som arbetare. 1906 flyttade Olof Petter hem till Jansjö med sin familj. Han var arbetare även där. Två barn dog i späd ålder. Hustrun Kristina och en son dog av lungsot. Olof Petter blev då ensam kvar av sin familj. Han flyttade 1931 till Lidgatu, där han också skrevs som arbetare." / Källa: Magnus Johansson


Olle Håkansson Lidgatu

söndag 21 maj 2006

Kvällens naturbilder




En varm och vindstilla kväll. En skön cykeltur och en vacker solnedgång.

Och jag tror att Sverige vinner VM-finalen i ishockey.....

torsdag 18 maj 2006

Svalan har anlänt!


"Våra" ladusvalor har kommit tillbaka till oss! Igår - den 17 maj - hörde jag det välbekanta kvittret från vedboden, när jag höll på att vattna blommorna. Ladusvalan! Jag gick in i vedboden och svalorna flög ut efter att helt säkert varit inne och inspekterat sina bon. Tänk att flyga ända från Afrika och hitta sitt hem igen i Omsjö! Det är helt fantastiskt, och jag blir alltid lika glad när jag ser dem. År efter år kommer de för att bygga ett nytt bo under åsarna i vedboden. Är det samma par eller är det någon/några av deras ungar som har kommit tillbaka? Förra året ställde jag den frågan till Peter (Peters blog) i ett diskussionsforum. Peter är mycket fågelintresserad och kunnig på fåglar och han gav mig följande svar:

"Ladusvalan ingår i ett samarbetsprojekt mellan olika europeiska ringmärkningscentraler. Man har redan kunnat konstatera att ladusvalorna är i regel ortstrogna i sitt val av häckningsplats. Det verkar som om det alltid är föräldraparen som har "första tjing" på de gamla boplatserna, kanske finns det någon spärr som gör att ungarna inte konkurrerar ut varandra?

Ladusvalorna hör till de arter som minskat kraftigt på senare år, genom t.ex. giftbekämpningar i Afrika, klimatförändringar samt förändringar av jrdbrukslandskapet här hemma. Dessutom bygger bönderna allt modernare ladugårdar, som inte passar ladusvalorna. Inavel bland fåglar är inte okänd, men mest dokumenterat hos ovanliga arter. Vad som framkommit i den europeiska ladusvalestudien är dessutom att korsning ladusvala/hussvala är vanligare än man trott. Någon undersökning om ungfåglarnas revirtrohet för adusvala har jag inte hittat, men jag såg en undersökning på svart/vit flugsnappare, som är lättstuderad. Där visade det sig att alla återfunna ungar (som iofs inte är så många, dödligheten är stor bland dem) fanns inom en radie på tre kilometer från sin födelseplats, Förmodligen gäller detsamma svalorna - de finns antagligen någonstans i socknen! Att det inte häckar flera svalor i vedboden beror säkert på att ladusvalorna till skillnad från hussvalorna inte trivs med för många grannar in på knuten."

Tack Peter för denna information!

Jag har väntat på våra svalor - de är så välkomna!

(Fotot är lånat här)

söndag 14 maj 2006

Möte med björnen

För nästan precis ett år sedan såg jag björn i frihet för första gången. Det var både oväntat och ändå lite väntat. De senaste åren har björnstammen ökat oroväckande mycket i våra trakter, så vi hade förstått att det var bara en tidsfråga innan vi skulle få se en björn.

Min man och jag var på väg hem till min mamma för att fira Mors dag. Jag satt med en tårta i knät, när vi plötsligt ser något stort och brunt djur mitt på vägen. Min man trodde först att det var en häst, men vi såg strax att det var en stor björn. När björnen sprang in i skogen såg vi en liten björnunge springa mot björnen, och då förstod vi på allvar vad vi hade sett.

När vi åkte tillbaka några timmar senare satt vi på helspänn - tänk om? Och visst - ett par hundra meter efter där vi sett björnhonan och ungen sitter en mindre björn - åter igen - mitt i vägen! Vi gissade att det var en äldre unge till björnhonan som fortsatte att hålla sig nära sin mor, trots att modern hade nya ungar. Björnen sprang framför bilen i ungefär 200 meter innan den vek av in i skogen. Vi såg björnen tydligt en lång stund när den "tultade" fram i ganska hög hastighet framför bilen. Det var en märklig upplevelse att få se björnen så nära.

Vi vet att björnarna har gått ur idet för någon månad sedan, och människor har åter börjat se både björnspår, björnspillning och björn efter skogsvägarna. Jag är lite orolig - när blir nästa möte med björnen? Jag har ingen lust att möta björnen under min promenad i skogen eller under cykelturen.....

Fotot av björnspåren tog jag för ett par år sedan inte långt från vårt hem.

lördag 13 maj 2006

Blå penséer hör våren till

Det här vackra kortet av penséer fick jag idag av min nätvän Gerd - just när jag skulle gå ut och plantera mina egna blå penséer i krukor! Penséer hör våren till och trots att de - allt efter sommaren går - förlorar lite av sin vårliga fräschör, så kan jag inte låta bli att plantera dem år efter år. De är ju så vackra och tåliga. Idag har vi bara 4 grader varmt - brrr - och det blåser kyliga vindar igen. Men penséerna är satta.

Tack snälla Gerd för de vackra blommorna!






Bilder av "Råsinget" / "Inget."








Dessa bilder är från det s.k. "Inget" eller "Råsinget" på norra sidan av Ångermanälven. 

Uppdaterat: se kommentarerna nedan om benämningen "Inget".

De två övre korten är troligtvis från 1950-talet. Där fanns badstället där byns ungar lärde sig simma. Jag minns hur kallt det var i vattnet men trots det lärde vi oss simma. :)  Mina föräldrar och andra bönder lät korna beta i nipan på somrarna, därför är nipan avskild med stängsel som man kan se på den översta bilden. 

De nedre korten är tagna före uppdämningen av älven. Uppdämningen gjordes i samband med  Nämforsens kraftverksbygge 1946-47. Man ser på dessa bilder hur nipan tidigare sträckte sig långt ut i älven.  I huset på de två nedre bilderna bodde den legendariske färjkarlen Per Hansson (1853-1935) som givit namn till ån intill; "Per-Hansch" bäcken.

onsdag 10 maj 2006

Barndomsminnen



Det här är ett flygfoto över Näsåker från 1960-talet. Fotot ger mig barndomsminnen. Hembygdsgården längst ut mot nipan (som tyvärr brann den ner 1973), Pelle Molins stuga i fronten och delar av den vackra Prästnipan. Bakom flyter Ångermanälven. Den lilla ån som flyter in bland niporna heter "Per-Hans bäcken" efter en person vid namn Per Hansson som bodde vid inloppet av ån under början av 1900-talet.

Precis bakom bron skymtar några bryggor med badplats. Där nere på badplatsen badade vi och lärde oss att simma, när jag var barn. Vattnet i Ångermanälven var jättekallt hela sommaren - nästan som en fjällbäck - men trots det var badplatsen fullt av barn på sommaren, barn som stojade, badade och hoppade i vattnet från bryggorna. Jag minns torrsimmet på land, flytvästarna av kork, och simövningarna vid stången på bryggan. Vattnet var kallt men filten på stranden var varm. Mammas hemgjorda saft i flaska och ett par sol-smetiga smörgåsar i en påse. Det var varmt och soligt. Alla sommardagar var varma och soliga när jag var liten.....

På åkrarna i nipan betade kossorna (bland annat mina föräldrars kor) Stigen hem från badet gick uppför hela nipan. Det var en mycket brant och jobbig nipa att ta sig uppför. När vi väl var uppe - blöta av svett - önskade vi intensivt ett dopp igen i det kalla vattnet nere i älven! Uppe på nipan väntade cyklarna vid laduväggen och den breda stigen hem genom skogen. Minnena av dessa soliga och varma sommardagar på 1950- talet är så tydliga - ibland känns det som det vore igår.....

måndag 8 maj 2006

Nu grönskar det....

(Fängsjö i sommarskrud 40-talet)


Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom!



J. S. Bach, text Evelyn Lindström

lördag 6 maj 2006

Solnedgång över Karvsjön

Kvällens solnedgång över Karvsjön. Igår is - idag vatten.

"Jag har en blå groda i ena skon..."


Nyss fångade jag denna lilla groda på bild. Hon satt mitt på vägen när jag kom cyklande. Grodan tittade grundligt och eftertänksamt på mig, när jag tog kortet. När jag cyklade iväg satt grodan fortfarande kvar och tittade. Hejdå grodan - kul att ses!

Junsele hembygdsgård










Några bilder från Junsele hembygdsgård taget idag. Det är en av de vackraste hembygdsgårdar jag vet, och det är en plats vi ofta besöker. Idag - en av de varmaste dagarna jag minns så här års - gjorde min mamma och jag en utflykt dit. Solen sken, kaffekorgen var med, fåglarna kvittrade - en härlig vårdag. Björkarna har börjat få "musöron", och när jag kom hem hade sjön gått upp!

På en av bilderna syns "björntallen" - omskriven i Pelle Molins novell "En ringdans medan mor väntar".

Blå, blå känslor....

Foto: Evy Svensson


Från hellernas rike - Grekland.

torsdag 4 maj 2006

Joana Amendoeira

Igår hade jag en ny musikupplevelse; jag hörde Joana Amendoeira - en ung fadosångerska från Portugal. Det var en underbar konsert hon gav och jag blev både glad och berörd av den underbara musiken och sången. Musiken var full av passion och känsla - och det var underbart!

I programmet står det: "Joana Amendoeira hör till de yngsta av dagens stora portugisiska "fadistas" fadosångerskor. Redan som trettonåring vann Joana Amendoeira första pris i den populära amatörtävlingen i Portugal. Fado betyder "öde" och genren föddes någon gång i början av 1800-talet. Fadon kom via havet, sångerna handlar om sjömännens och slavarnas öden. Saudade - längtan - är ett nyckelord, den musikaliska relationen till de forna kolonierna Angola, Kap Verde och Brasilien liksom den moriska kulturen tydlig.

Traditionellt ackompanjeras sångaren av en trio bestående av portugisisk gitarr (ser ut som en luta med sex par strängar), klassisk gitarr och akustisk basgitarr. Fadon växte upp i de fattiga hamnkvarteren men togs omsider över av aristokratin och blomstrade på 1920-talet då den nådde stor popularitet i konserthus och andra estrader.

Joana Amendoeira (f 1982) är idag en lysande stjärna som regelbundet turnerar utomlands och framträder på klubbar i Lissabon. Hon har gett ut ett flertal skivor.

- Fado är inget man kan lära sig, det är en gåva, en talang. Fadon är en livsstil säger hon i en kommande bok av Thomas Nydahl. - Oavsett om jag är ledsen eller glad kan jag släppa ut mina känslor. Jag öppnar mitt hjärta och sjunger!

Under turnén ackompanjeras Joana av brodern Pedro Amendoeira, Pedro Pinhal och Paulo Paz."

Tack Inkan, för att du intresserade mig för fadon - det var en underbar upplevelse!

(Joana Amendoeira uppträder ikväll i Sollefteå och den 5/5 i Västerås.)

tisdag 2 maj 2006

Sovende skagen dreng....

"En sovande gosse" av Johan Krouthén 1858 - 1932. Tavlan - en målning i olja från 1883 - finns på Norrköpings Konstmuseum.