torsdag 25 december 2014

Vacker målning från Näsåker. Av Gustaf Ankarcrona.


Den här mycket vackra tavlan är för mig en tidigare okänd målning från Näsåker av konstnären Gustaf Ankarcrona. Målningen bekräftar än en gång hur konstnärer alltid visat intresse för naturen i Näsåker med omnejd.

Jag tror att konstnären har stått på Prästnipan norr om Hembygdsgården med utsikt över "Per Hansch" dalen och det s.k. "Inget", när han målade tavlan. Jämför med dessa bilder:
http://smulansblog.blogspot.se/2006/05/nya-kort-av-inget.html

Målningen heter "Utsikt från Näsåker" Signerad och daterad G. Ankarcrona år 1900. Olja på duk, 65 x 87 cm.

Mer om Gustaf Ancarcrona: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Ankarcrona 

Och här: http://kulturbilder.wordpress.com/2014/09/01/gustaf-ankarcrona-och-hembygdsgarden-holen/

tisdag 23 december 2014

Dan före dopparedan..

Tiden går fort. Idag är det dagen före julafton. Jag tycker det var alldeles nyss det var jul?

Men det är bara att inse att dagarna, månaderna och åren går fortare för varje år. Det gäller bara att hinna med och ta till vara på tiden som rusar iväg. Gör man det?

Men det blir en vacker jul i år. Snön lyser vit på taken och träden ser ut som vita vackra julgranar allihopa. Några grader kallt och lite kallare lär det visst bli under helgen.

Skinkan är klar och granen är klädd. Nu väntar julefriden.

"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."


En riktigt God Jul till alla vänner och bloggvänner som tittar in här! En riktig julekram till er från oss,

Kenneth och Anita



Utsikt över Storsjön i Omsjö
 

lördag 20 december 2014

Pelle Molins grav i Bodö



Den här artikeln om Pelle Molins grav i Bodö har jag fått av Maria Stavbom, Sollefteå.
Artikeln är skriven före 1963. Tack Maria!

Gravstenen till Pelle Molins minne restes den 2 sept. 1906; tio år efter Pelles död.
Pelle Molins väninna Marie Engen i Bodö vårdade Pelles grav till sin död 1931.

Så här skriver Emil Bönnelycke:




En samling vid Pelle Molins gravsten. Årtal okänt.

fredag 19 december 2014

Den gamla kyrkan i Ådals-Liden

Den gamla kyrkan i Ådals-Liden. Tavlan målad av Zachris Persson

När Ådals-Lidens allra äldsta kyrka byggdes är inte klarlagt, men när ärkebiskop Nikolaus Allonis gjorde visitationsresor "uppåt ådalarne" åren 1298 och 1302 besökte han också Lijd (Ådals-Liden) församling. Den första kyrkan var av sten och murad med kalkbruk, uppförd i slutet av 1290-talet. År 1314 skrevs församlingen för Liidh och den pålades 6 öre i årsavgift till den s.k. sexårsgärden.

1350 blev Lidens och Junsele församlingar annex under Resele pga digerdödens (pesten) härjningar. Lidens församling blev ett eget pastorat igen 1869. 1885 bestämdes enligt "Kungligt bref" att församlingen skulle heta Ådals-Liden för att skilja från Lidens församling i Medelpad.

Utgrävningar av gamla kyrkplatsen har visat att medeltidskyrkan förstördes av eld och att en ny träkyrka med fristående klockstapel uppfördes på samma plats och togs i bruk 1646.

Den gamla kyrkan i Ådals-Liden auktionerades ut 1824 sedan allt värdefullt tagits bort. Kyrkan klubbades ut för 31 Riksdaler, 11 skilling och 4 öre. Tavlan (bilden) av den gamla kyrkan är målad av den kände finsnickaren Zachris Persson 1793-1871 i Lidgatu. Den nya, nuvarande kyrkan hade börjat byggas 1817 och stod klar 1820. (källa: Skrift om Ådals-Lidens kyrka av Paul Lundin)

Stengrunderna finns fortfarande kvar efter den gamla kyrkan på den "gamla kyrkogården". En minnestavla med kort historik är uppsatt vid platsen.

År 1824 uppfördes även den gamla prästgården, som numera är i privat ägo. Den ännu tidigare prästgården låg på den s.k. "Hästskojarbacken" i Kläpp, Näsåker.

Källa: Paul Lundin m.fl.

Mer om Ådals-Lidens gamla kyrka av Magnus Johansson: http://adals-liden.blogspot.se/2010/09/lidens-gamla-kyrka.html

torsdag 11 december 2014

"Gammelgården" i Myckelgensjö av Thord Åhman

Den här vackra filmen om Gammelgården i Myckelgensjö är skapad av Thord Åhman, bördig från Junsele. Thord är en "äkta" musikant som sprider glädje var han än framträder. Jag minns så väl när han uppträdde en gång på det äldreboende jag arbetade som ansvarig sjuksköterska. Thord Åhmans uppträdande, glädje och musikalitet spred stor värme hos de gamla, och till slut satt vi alla, både boende och personal, och klappade händerna av glädje till Thords sång och musik.

Thord Åhman är också en mycket duktig filmare. En av hans kanske mest kända och uppskattade filmer om Junseles lokala celebritet, Doris Berglund, är en underbar, fantastisk och kärleksfull dokumentär som har visats i många sammanhang.

Idag fick jag denna filmlänk om Gammelgården i Myckelgensjö, som Thord filmade sommaren 2004.

Titta och njut av en underbar, historisk gård i Myckelgensjö.

Lite om Gammelgårdens historik och flera bilder från Gammelgården finns här :

http://smulansblog.blogspot.se/2007/08/gammelgrden-i-myckelgensj.html




fredag 5 december 2014

Träsnidaren Oskar F. Wallin f 1887 Junsele



När man släktforskar eller är allmänt intresserad av släktforskning så upptäcker man ibland att äpplet ofta inte faller långt från trädet.. ;)

För en tid sedan skrev jag om Snickar-Dea i Tarasjönäs i Junsele, som var en mycket duktig träsniderska. Med enkla redskap snidade hon de mest fantastiska figurer som hon sålde och på så sätt  kunde hjälpa till att försörja familjen. Jag berättade också om Snickar- Deas systersonson Bror Rosin, som också han var en mycket duktig träsnidare. Några av deras alster finns avbildade i det länkade inlägget ovan.

Nu har jag fått kännedom om ytterligare en släkting som idkade samma hantverk. Nämligen  Oskar Fritjof Wallin f 1887, en systerson till Snickar-Dea. Det var via en gruppsida på facebook och Birger Moströms bild av Oskar Wallin som jag kom "Oskar på spåren".  Oskar var en bror till min mans morfar "Valle" Wallin f 1880 och en av de syskon i den familjen jag inte kände till så mycket om tidigare. Oskar Wallin var född i Vallen Junsele men bosatt i Gulsele med sin hustru Svea Katarina Svensson och många barn.

Birger skriver så här om bilden och Oskar Wallin. "Bland min mormors efterlämnade kort fanns ett där Oskar sitter utanför husväggen och snidar. På ett bord syns några av hans fina alster. både älgar och kattor och även bruksföremål. Det jag hört berättas var att familjen var mycket fattiga. De hade 11 barn tror jag (varav två tvillingpar inom 11 månader) och inget jordbruk, utan endast en ko på det lilla torpet så de fick nog svälta ibland. Min mormor brukade bära dit mjölk och vid slakten på hösten så blev det nog en del kött också. / Birger Moström

Ett stort tack Birger!

Oskar Wallin utanför sin stuga i Gulsele. Bildens ägare: Birger Moström.


Ett av Oskar Wallins alster. Bilden lånad från http://www.gulsele.junselebyar.se/

Oskar Wallins föräldrar och syskon:

1 Henrik Petter Ersson Wallin, född 1847-02-09 i Mo, Helgum,
död 1919-04-10 i Vallen, Junsele. Tegelslagare Bonde i Vallen, Junsele.
Far 2 ] [ Mor 3 ]

Gift 1872-10-17 i Junsele med
Sara Charlotta Grön, född 1847-05-10 i Vallen, Junsele, död 1918-05
i Junsele. Bosatt i Vallen, Junsele.

Barn:
* Märta Johanna Henriksdotter, född 1871-01-27 i Vallen, Junsele.
Gift med
Jonas Grundström. Arrendator i Tarselet, Junsele.

* Brita Kristina Wallin, född 1872-10-17 i Vallen, Junsele. Bosatt
i Till USA 1898.
Gift 1897-03-05 i Ådalsliden med
Erik Magnus Norlin, född 1862-04-17 i Söderfors, Ådalsliden. Bosatt
i Till USA 1898.

* Erik Anton Wallin, född 1873-12-04 i Vallen, Junsele. Bosatt
i Lillselet, Junsele.
Gift 1899-04-09 med
Ida Maria Wallinder, född 1872-12-18 i Hömyra, Junsele. Bosatt
i Lillselet, Junsele.

* Sara Petronella Wallin, född 1875-12-14 i Vallen, Junsele,
död 1893-05-15 i Vallen, Junsele.

* Anna Johanna Wallin, född 1877-12-20 i Vallen, Junsele. Sömmerska.
Gift med
Karl Forsberg. Bosatt i Edsele.

* Henrik Valentin "Valle" Wallin, född 1880-02-09 i Vallen, Junsele,
död 1956-07-28 i Lidgatu, Ådals-Liden. Tegelslagare i Lidgatu,
Ådals-Liden.
Gift 1907-10-20 i Junsele med
Kristina Nordahl, född 1884-04-11 i Krånge, Junsele, död 1953-09-13
i Lidgatu, Ådals-Liden. Bosatt i Lidgatu, Ådals-Liden.

* Johan David Wallin, född 1882-01-13 i Vallen, Junsele, död före 1919.
Bosatt i Hällberget, Junsele.
Gift med
Anna Kristina Haglund. Bosatt i Hällberget, Junsele.

* Maria Charlotta Wallin, född 1884-09-02 i Vallen, Junsele,
död 1888-10-23 i Vallen, Junsele.

* Oskar Fritjof Wallin, född 1887-08-07 i Vallen, Junsele,
död 1940-06-04. Bosatt i Gulsele, Junsele.
Gift 1912-06-08 med
Svea Katarina Svensson, född 1891-09-12 i Gulsele, Junsele.


* Maria "Mia" Charlotta Wallin, född 1891-10-03 i Vallen, Junsele,
död 1960-01-15 i Resele. Bosatt i Resele.
Gift 1912-03-25 i Resele med
Nils August Edin, född 1886-12-19 i Resele, död 1959. Skogsarbetare

onsdag 26 november 2014

Bodåsen

Häromdagen gjorde jag och Sally en skogspromenad upp till Bodåsen i underbart soligt väder. Utsikten över Storsjöns västra del var vidunderlig.

Här uppe på Bodåsen låg förr Omsjö fäbodar, men ingenting finns kvar av dem idag.






fredag 7 november 2014

"Resandefolk" i Näsåker


I jan. 2014 fanns en intressant artikel i TÅ om hur myndigheterna registrerade s.k. tattare / resande 1944.  En skrämmande registrering som sannolikt hade ett mörkt syfte under krigsåren.
I hela landet registrerades 7 768 resande under 1944, året innan gjordes en inventering av alla "zigenare". I Västernorrland registrerades 412 personer.

Jag citerar Katarina Linds artikel i TÅ:

"Vid årsskiftet blev Socialstyrelsens så kallade "tattarinventering" offentlig. Allehanda.se har granskat dokumenten och resultatet är slående. Fler än 400 länsbor finns i det kontroversiella arkivet.
I september förra året avslöjade Dagens Nyheter att polisen i Skåne förde ett så kallat "romregister". Men nu kan Tidningen Ångermanland avslöja att det inte bara är romer som har registrerats i Sverige de senaste hundra åren, utan även resande eller "tattare" som de kallades. En registrering som bär många likheter med det så kallade "romregistret", men även med Hitlers kartläggning av judar, romer och resande i Tyskland.

Det var Socialstyrelsen som 1943-44 gav polismyndigheterna i uppdrag att kartlägga alla "tattare" i Sverige. Det här visar brevväxling från Riksarkivet. Nu har 70 år gått och sekretessen har därmed hävts.

Läs mer: Melinder: "Därför är det viktigt att granska vår historiska rasism"

I Västernorrland registrerades 412 personer. Det var hembiträden, gårdfarihandlare och diversearbetare, med efternamn som Andersson, Gustafsson och Pettersson.

I varje formulär skulle familj och släkt redovisas, om ett barn var fött utanför äktenskapet noterades det. Hade personen släktingar i andra län skrevs även det in i blanketten.

För att styrka "tattartillhörigheten" användes sagesmän som kunde orten, ofta var det en präst, fattigvårdsföreståndaren, eller ett kommunalråd.
"Tattare" förde ett vagabondiserande liv och hade ett asocialt sätt, enligt Socialstyrelsens anteckningar. Inventeringen skulle ligga till grund för en bedömning av den så kallade "tattarplågan i landet". I instruktionerna till polismyndigheterna stod det att uppgifterna skulle hållas skyddade från allmänheten.

Anses vederbörande person vara av tattarsläkt? På grund av för den övriga ortsbefolkningen avvikande utseende och rasdrag? Det var några av frågorna som polisen fyllde i.

I samband med inventeringen genomförde Statens Rasbiologiska Institut en undersökning av resande på landets fängelser för att mäta kroppar och skallar, en slutsats var att de troligen hade något mindre hjärnor.

Men vem som registrerades som tattare var godtyckligt. Beteende, boende, umgänge, utseende, föräldrar eller arbetslöshet kunde användas som argument.

Fjärdingsmannen har känt den bemälde sedan mycket länge tillbaka och såvitt han har sig bekant lär hon vara av tattarsläkt.

Det fanns kritik mot inventeringen, framför allt för att bedömningen av resande var otydlig. Men de flesta poliser och fattigvårdsföreståndare välkomnade undersökningen. Både Norge och Danmark tog del av inventeringen."
 

 
  • FAKTA "Resandefolket"

    Resande har gemensamma rötter med andra romer men skiljer sig historiskt.
    Romer är en nationell minoritet som består av fyra grupper: Första gruppen är de resande som kom på 1500-talet, sedan kom de så kallade "svenska romer" 1890, följt av finska och utomnordiska romer.
  • I Norge räknas de resande som en egen minoritet.
  • Källa: Bo Hazell och Wikipedia
 


Bilden från TÅ:s artikel.

I Västanbäck och senare i Rå, Näsåker bodde, vid den tiden för äldre bybor en känd "tattare" Algot Manfred N. f 1905 och hans familj.

Både Algot Manfred och hans hustru kom från resandefolket. Algot Manfreds mor hette M. M. Roos f 1879, Färila, Gävleborgs län. Roos är en välkänd familj ur resandefolket. Algot Manfred gifte sig 1943 i Näsåker med Anna Charlotta Fredrika F. f 1909. Paret hade många barn.
Familjen bodde först en tid i Västanbäck och senare i Rå innan familjen flyttade från Näsåker 1947.

Manfred N. och hustrun Anna Charlotta dog båda 1980.

Obs! Den familj som är registrerad på bilden är för mig okänd.
 
 
 

lördag 18 oktober 2014

Frost i solsken

Den första riktiga frostnatten kom igår. Minus åtta grader på morgonen. Morgonen följdes av en vacker solig dag när frosten blänkte i solskenet.

Lusthuset vilar. Den första isen har lagt sig vid strandkanten. Båten är upplagd på stranden. Och frostnäten vittnar om att vi går en kyligare tid till mötes.





lördag 11 oktober 2014

Några sommar- och höstbilder 2014

Efter en sån här ljuvlig och varm sommar och höst så kan man inte säga annat än TACK till vädergudarna! Det var länge sedan jag njutit så mycket av naturen och livet som i sommar. Naturen har varit så fantastiskt inbjudande och vi har kunnat glädjas åt att kunna vara utomhus på sätt som känns så ovanligt här uppe. Vi har glatt oss åt många fester och middagar med släkt och vänner i vårt lusthus. Jag har plockat blommor, hjortron, vinbär och lingon. Badat i "vår" sjö. Besökt öde boplatser som tidigare varit okända för mig. Men även arbetat en del med utomhusmålning, dragit ris, eldat och burit in ved i vedboden. Det hör liksom till! :)

Ett par resor till Italien har gjort mig lycklig. Det är ett land jag älskar och gärna besöker. Om och om igen.. ;)

Att samla alla intryck av denna fina sommar och höst är svårt. Ja till och med omöjligt, men några bilder visar jag gärna!

Sally badar i Karvsjön



Fiske i Karvsjön

Fontana di Trevi, Rom

Glass utanför Peterskyrkan i Rom
 

Rast i Skuleskogens naturreservat

Utsikt över Höga kusten i Skulereservatet

Fatmomakke


Ord och inga visor! ;)


Högland, Hermansjö

Toscana


Toscana

I Cedri

En trevlig afton i Barga, Italien



Solnedgång vid Karvsjön

Älgtorn.. ;)

onsdag 17 september 2014

”Vi journalister har svikit landsbygden”

Måste citera en bra och viktig artikel som Joakim Lamotte skrivit. -"Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför”, skriver journalisten Joakim Lamotte. Jag tror att han har satt huvudet på spiken med dessa rader och hoppas att självinsikten efterföljs av politiker och media.

http://www.svt.se/opinion/article2325618.svt

Förvåningen beror dels på att Feministiskt initiativ inte fick tillräckligt med röster för att kunna bilda egen majoritetsregering, men givetvis främst på att Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna i riksdagsvalet.
Man frågar sig nu hur detta kunde ske, trots att varenda ledarskribent, komiker, programledare, statsvetare och övriga mediekändisar varit ute och uppmanat folk att gå och rösta bort Sverigedemokraterna.
Ihop med detta stängdes SD ute från arbetsplatser och antirasister flockades på SD:s torgmöten och störde så gott det gick.
Aftonbladet gillade olika och Expressen granskade skiten ur sverigedemokratiska lokalpolitiker och lyste på valdagen nöjt upp riksdagshuset med budskapet ”Nej till rasism”.

Vid sidan av denna kampanjjournalistik av sällan skådat slag så skrattade Jimmie Åkesson hela vägen till vallokalen. Det som skulle bli en stor uppslutning mot Sverigedemokraterna blev i stället deras segertåg.
Folk hemma i stugorna knöt näven i fickan när överheten och etablissemanget skulle berätta för dem vad som är rätt och riktigt. Nästan var åttonde väljare lade sin röst på det som stack mest i ögonen på alla oss goda journalister.

Man frågar sig nu vilka alla dessa SD-röstare är och var de kommer ifrån.
Under allt för många år har den naiva storstadscentrerade journalistkåren distanserat sig från Sverigedemokraternas väljare. Att prata om klyftan mellan stad och land har ansetts vara SD-retorik och inget en anständig journalist bör syssla med.
Därför har många helt missat vad som försiggår utanför Södermalm i Stockholm, eller Majorna i Göteborg. Att dessutom uppmana SD-sympatisörer att unfrienda en på Facebook har knappast gjort vidsyntheten större.

Medan vi journalister har varit upptagna med att åka ut till den mer lättillgängliga och exotiska förorten för att skriva spaltmeter om invandrarkillars utanförskap, har vi helt missat det som skett bakom ryggen på oss, nämligen att landsbygden utarmats allt mer.
Därför har vi inte heller sett hur människor drabbats av att fabrik efter fabrik lagts ner, att närbutiker och biografer tvingats stänga, eller att lantbrukare fått allt svårare att överleva.

Vår ignorans för landsbygden har gjort att vi heller aldrig har mött den utförsäkrade och ensamstående tvåbarnsmamman från Säffle, den unga kriminella arbetslösa snubben från valfri kommun i Norrland eller raggaren från Grums som precis har tagit livet av sig (Värmland toppar nämligen självmordsstatistiken i Sverige).

Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför.
Vi kan inte se dem som drabbats av utvecklingen i ett land som allt mer glider isär och där klassklyftorna ökar mest i västvärlden.

Vi tillhör inte de grupper som fått sälja allt vi äger för att överleva när samhällets skyddsnät havererat. Vi har inte tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige.
Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på Sverigedemokraterna och undrar vad SD:s väljare är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor i småstäder blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen.
Detta samtidigt som sysslolösa politiker lever gott på märkliga pensionssystem, endast förunnat de folkvalda.

I en tid när inte ens landsbygdsprofilerade politiska partier tar landsbygden på allvar, och när journalistkåren gör reportage om allt annat än situationen för människor på landet, så är det klart att det börjar sticka i ögonen på folk.
Kanske är det därför heller inte så konstigt att Sverigedemokraterna har sina flesta anhängare i avfolkningsområden. För att förstå varför SD är så starkt måste vi journalister börja granska utanförskapet på landsbygden, på samma sätt som vi i många år pekat på utanförskapet i svenska förorter.

För att göra det på ett vettigt sätt är det på sin plats att vi slutar med att avfärda de som bor på landsbygden som idioter, bonnläppar och rasister.
Då först kanske vi lyckas med att svara på frågorna alla just nu undrar över: Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna och varför?"

/ Text: Joakim Lamotte opinion@svt.se

söndag 14 september 2014

"Snickar Dea" Märta Dorotea Salomonsson 1853-1928

Snickar Dea

Märta Dorotea Salomonsson (1853-1928) från Vallen i Junsele kallades för "Snickar Dea" för sin stora begåvning att tälja vackra figurer i trä. Snickar Dea har alltid intresserat mig. Hon var en fantastisk person som under ytterst fattiga förhållanden lyckades skapa ett konstnärskap som lever vidare än idag.

Katarzyna Forsberg, Murbergets Länsmuseum i Härnösand, har skrivit en fin biografi om Snickar Dea som jag gärna vill citera delar av. Hela hennes artikel finns att läsa här: Snickar-Dea

"Märta Dorotea Salomonsson kallades Snickar Dea av folk i junseletrakten. Hon föddes 1853 i Vallen, Junsele och var dotter till kronobåtsmannen Johan Erik Mårtensson Grön. Redan som liten flicka täljde hon skickligt olika redskap och figurer. Sitt intresse för träslöjd kom hon att utveckla hos kyrkvärden Östlund, där hon hamnade som moderlös 13-åring. Hon var där som tjänsteflicka men tillsammans med kyrkvärdens dotter fortsätter hon att tälja och snida olika föremål.

Dorotea gifter sig 22 år gammal med arbetaren Elias Salomonsson. I början av äktenskapet arrenderar de en gård där Elias för familjens uppehälle arbetar som skomakare och Dea som sniderska. De klarar dock inte att betala arrendet för gården. Elias blir skogsarbetare och Dea går från gård till gård tillsammans med sina barn för att skaffa arbete och bostad till familjen. Under drygt 20 år flyttar familjen från Långvattnet till Tarasjöberg och tillbaka till Långvattnet, till Vallen i Junsele, Norra Lillterrsjö i Ramsele socken men till slut stannar de i Tarasjönäs. Under alla dessa år föder Dea tio barn där bara ett dör som litet. Dea är 22 år när hon föder sitt första barn och 46 år när lilla Sofia Oskaria föddes år 1899.

Som arbetare äger familjen Salomonsson ingen mark. Ändå bestämmer de sig efter alla år av hemlöshet för att bygga ett enkelt timmerhus på kronans mark. Huset är litet men ska räcka åt familjen, en ko och några getter. Tre gånger bygger de upp huset och tre gånger kommer kronofogden och river ner det. Det berättas om Snickar Dea att hon bjuder kronofogdens män på kaffe efter att de rivit ner huset. Hon lägger en duk på en sten och ställer kaffekoppar på duken och välkomnar männen att stiga in i hennes nya kök. Resultatet av detta slit blir att maken Elias vandrar till Stockholm 1913 där han berättar för riksdagsmän hur nybyggare i Junsele har det. Han kommer tillbaka med rätten att få bygga hus på kronans mark och en hel del pengar som insamlades bland riksdagsmännen. Snickar Dea bor i Tarasjönäs till sin död 1928.

 Snickar Dea täljer när tiden tillåter. Det är både hennes avkoppling och levebröd. Hon tillverkar vanliga husgeråd men också leksaker, vilka hon nog är mest känd för. De äldsta, kända, bevarade leksakerna kommer från 1880-talet. Sakema som köptes av Dea stannade ofta inom den familjen och kan därför dateras. Det finns också uppgifter om att Snickar Dea kunde ge bort sina verk eller att hon använde dem som betalningsmedel. Det specifika med hennes leksaker är den enorma noggrannheten och skickligheten i utförandet. Allt som fanns runt omkring henne använde hon i sin konst; djur, natur och människor blir hennes modeller. Leksakerna är tillverkade av trä men detaljer som horn, man, svans eller kläder till människofigurerna är gjorda av annat material.

Snickar Deas sätt att måla är också karaktäristiskt. Schablonmässigt målar hon hundar nästan alltid med runda fläckar, renens kropp målas vit och sedan med hjälp av sot från en fotogenlampa skapar hon egna mönster på renens kropp. Snickar Dea tillverkar naturtrogna kor, getter, bockar, hästar, hundar och renar. Hon är känd för sina välgjorda dockor och samegrupper bestående av samer på skidor eller sittande i ackjor, renar och gråhundar. Leksakerna har använts som just leksaker och oftast köpte man en häst åt en pojke och en ko åt en flicka. Samegrupperna brukade pojkar leka med. Men en hel del leksaker har också endast varit prydnader i finhyllan.

Snickar Deas föremål blir uppmärksammade av Hemslöjdsföreningen i Sollefteå som ställer ut hennes alster vid föreningens utställning i Sollefteå 1910. Ett av Snickar Deas verk, som kallas Renrajden, skickas till baltiska utställningen i Malmö 1914 och där får hon ett diplom.

Att Snickar Dea var en speciell person tvivlar inte någon på som känner till henne. Det mest tilltalande i hennes liv och konst är hennes enorma glädje och styrka i att leva och verka och ha tillit för det man har och kan. I stället för att vara nedstämd över sin tunga tillvaro tar hon sitt liv i egna händer. Hennes täljande var säkert en nödvändig del till hennes familjs försörjning men också ett sätt att samla krafter. I Junsele har minnet av Snickar Dea alltid varit levande."

/ Text: Katarzyna Forsberg

Det finns för övrigt mycket mer att berätta om denna familj. Snickar Deas man Elias Salomonsson kallades allmänt för "Tarasjömannen" och blev rikskänd  i början av 1900-talet p.g.a av sin och Snickar Deas långa och svåra kamp mot skogsbolag och staten för att få bo kvar på sitt kronotorp i Tarasjönäs. Mer om denna djupt orättvisa kamp har Hans O Alfredsson, bördig från Vallen Junsele, skrivit om i boken "Raka vägen till Våll´n".

Några av Snickar Deas alster kan ses på Hembygdsgården i Junsele och de finns även representerade på Murbergets länsmuseum i Härnösand. Nedan ett par av Snickar Deas träsniderier:



"Renrajden"


Snickar Deas familj.

  Föräldrar:
  Johan Erik Mårtensson Grön, född 1812 i Skravelsjö, Umeå,
  död 1867 Vallen, Junsele. Båtsman i roten 114 Grön i Vallen,
  Junsele.

  Gift 1837 Junsele med
  Dorotea Josefsdotter, född 1816 Eden, Junsele, död 1860
  Vallen, Junsele. Bosatt i Vallen, Junsele.

  Barn:
  Johanna Margareta Grön, född 1839 Vallen Junsele
  Maria Brita Grön, född 1840 Vallen, Junsele.
  Erik Johan Johansson Grön, född 1843 Vallen Junsele
  Sara Charlotta Grön, född 1847 Vallen Junsele
  Anna Matilda Grön, född 1850 Vallen Junsele
  Märta Dorotea Grön, född 1853 Vallen Junsele / se nedan,
  Anders Olof Grön, född 1855 Vallen Junsele
  Josef Oskar Grön, född 1856 Vallen Junsele

-----------------------------------------------------------------------

  Märta Dorotea Grön "Snickar Dea", född 1853 Vallen, Junsele, död 1928
  i Tarasjönäs, Junsele. Bosatt i Tarasjönäs, Junsele.

  Gift 1875 i Junsele med
  Elias Salomonsson, född 1851  Tarasjöberget, Junsele,
  död 1930 i Tarasjönäs, Junsele. Skogsarbetare i Tarasjönäs, Junsele.

  Barn:
  Daniel Eliasson, född 1875
  Eva Erika Eliasdotter f 1878-1950
  Märta Johanna Eliasdotter f 1879-1923
  Ida Dorotea Eliasdotter f 1882
  Rebecka Eliasdotter f 1883
  Sofia Helena Eliasdotter f 1889-1894
  Johan Aron Eliasson 1891-1892
  Hedvig Charlotta Eliasdotter f 1894
  Johan Levi Eliasson f 1896
  Sofia Maria Eliasdotter, född 1899.

--------------------------------------------------------------------------

Snickar Deas konstnärliga ådra delades även av systern Sara Charlotta Gröns sonson Bror Rosin (1907-1988). Bror Rosin har kallats "Junseles döderhultare". För några veckor sedan (aug. 2014) visades en utställning i Vallen Junsele med många av Bror Rosins fina träskulpturer. Björn-Erik Rosin berättade om sin farbror Bror att "han var en kvällstrött person, men som vaknade tidigt och hann med att tälja på en gôbbe innan arbetsdagen började". Bror Rosins arbetsredskap var kniven och stämjärnet. Här nedan några av Bror Rosins vackra träfigurer (bilderna tagna av Björn-Erik Rosin)

PS. Sara Charlotta Grön (1847-1918) var även min mans morfarsmor.






söndag 24 augusti 2014

Vindkraft – en dans runt guldkalven i Sollefteå kommun

Animeringbild Omsjö

Det råder ren yra i våra skogar. Utländska riskapitalister, storbolag, markägare inklusive svenska kyrkan, konsulter samt politiker hoppas att vindkraftprojekten skall ge klirr i kassan. Utländska städer köper hela anläggningar i syfte att kunna påvisa att man är miljövänlig såsom fallet är i Sidensjö. Myndigheter som skall bevaka att regler följs är ointresserade av nya vetenskapliga rön som kan störa festyran. Politiska partier slår sig för bröstet och talar vitt och brett om hur duktiga vi är i Sverige är på förnybar energi. Det som pågår påminner om andra investeringsbubblor som inte sällan slutar med en kollaps. Skeendet liknar bibelns berättelse om dansen runt guldkalven ( Mose bok 2, 32 kap).

Allt detta sker nu på bekostnad av livsmiljön för både djur och människor. Vi har försökt få till stånd en paus i tillståndsgivningen i avvaktan på erfarenheter från de stora projekt som snart är i drift vid Jämtlandsgränsen men detta krav avfärdar de flesta politiker. Nu börjar människor i detta område att vakna till liv. Bullerstörningarna är besvärande på sina håll och värre lär det bli när vintern närmar sig. Därtill kommer en rad andra störningsorsaker som ljusblixtar, blinkande lampor, skuggor, iskast mm. Kommunalrådet Lassen säger i TÅ den 19 augusti att ”Vi har bra på fötterna” Detta yttrande blottar en okunskap om vad som händer i verkligheten. Den tycks inte vara anpassad till de nu åldersdigna regler som myndigheterna tillämpar. Uttrycket ”om verkligheten inte stämmer med kartan så är det kartan som gäller” kan tillämpas på vad som sker.

I Sollefteå kommun finns en vindbruksplan sedan december 2008. I den anges 10 områden som lämpliga för storskalig vindkraft. Under 2009 får vi höra att man kommer att öka detta antal högst betydligt. Vi kräver då att en översiktsplan skall tas fram innan ytterligare områden pekas ut. Ett arbete med detta startar men det går sedan i stå. I stället fattar kommunstyrelsen beslut i april 2013 om att behandla nya projekt utanför vindbruksplanen, ett för ett, med beaktande av s.k. kumulativa (sammanlagrade) effekter. Detta är vad som gäller idag och i praktiken så finns det ingen vindbruksplan längre. Alla områden är öppna för storskaliga projekt så länge man möter miljökrav som vi av erfarenhet vet är helt otillfredsställande. Denna situation är mycket olustig och hela hanteringen sker nu utan medverkan från andra intressen.

Vi har under tiden fått veta att kommunledningen redan 2009 träffat avtal om att utarrendera ett antal områden till olika storskaliga projekt för områden som ej finns med i vindbruksplanen. Nordanvind skriver således att de tre projekt ( Kärmsjön, Ranasjön samt Salsjön) som man söker tillstånd bedöms komma att ingå i den revidering som är på gång. Det är anmärkningsvärt att Nordanvind startar en dyr projektering för områden som inte finns med i vindbruksplanen från 2008. Vår bedömning är att Nordanvind och ett antal andra projektörer har fått underhandslöften om att ett antal områden kommer att ingå i en reviderad vindbruksplan. Kommunledningen har i och med detta satt sig i en sits där man inte kan riskera att en ny översiktsplan kan skapa hinder för de utlovade områdena. Vi förstår därför varför man envist vägrat att genomföra arbetet med en översiktsplan där alla olika samhällsintressen kommer till tals. I stället rundar man problemet i och med beslutet i april 2013

Hela processen är djupt odemokratisk och manipulativ. Man följer inte lagstiftningens intentioner om en aktuell översiktsplan, medborgardialoger samt samråd med närboende intill de nyligen av kommunen antagna storskaliga vindkraftsetableringarna. Vindbruksplanen från 2008 är förpassad till papperskorgen och där tycks den få förbli tills vi täckt de flesta kullarna i kommunen med megastora vindkraftverk.

/ Arbetsgruppen för livsmiljö i Sollefteå

onsdag 6 augusti 2014

Vandring i Skuleskogens naturreservat

För några dagar sedan kom vi hem efter ett par dagars varm, underbar men delvis strapatsrik vandring i Skuleskogens naturreservat. Det är den stora skogen vid Höga kusten som varit hem för både troll och rövare. Och nu har tre nya rövare vandrat i skogen. ;) 

Det är en otroligt vacker natur i reservatet. Ofta kan man under vandringen njuta av utsikten över havsbandet som är helt fantastisk. Det är bara såå vackert! :)  Vägen upp från den södra delen av reservatet till Slåttdalsskrevan var ganska stenig, men efter det ståtliga skrevan så blev det lättare att gå.

Vi tältade och sov över vid Tärnätttvattnet, en ljuvlig oas/tjärn mitt i reservatet, innan den tuffaste vandringen nerför ett långt stenskravel-övergång började nästa dag. Det var den tuffaste vandringen sedan turen till Kebnekaises sydtopp för tio år sedan.. Tufft, mycket tufft. Men vi kom helskinnade ner, tack och lov..

Vandringen tillbaka gick efter kustbandet och vi passerade bl.a. de vackra Näskebodarna intill havet. Det blev flera trevliga möten med andra vandrare och lilla Skule-trollet Sally skötte sig med den värdighet som ett troll ska ha. ;)

Men turen upptill Skulebergets topp tar vi en annan gång. Med linbana! ;)


Slåttdalsskrevan

Tärnättvattnet
 
Tärnättvattnet. Middagen - tortellini med korv! :)

Havsbandet i morgonsol

Stenskulpturer bland stora stenras efter inlandsisen

Lilla trollet Sally i rövarskogen

Vilopaus

tisdag 5 augusti 2014

Solvin

Jag har fått mycket svarta vinbär i min trädgård i år. Jag har funderat lite på vad jag ska göra av alla bär och hittade av en tillfällighet detta recept på Wikipedia:

"Solvin är vin gjort av enbart svarta vinbär och socker. Man fyller en flaska med saften från krossade bär och tillsätter sockerbitar varje dag (t ex 1 per dag) från skörden till Lucia (olika länge beroende på hur sött vinet ska vara). I bären finns naturliga jästämnen som gör att sockret förvandlas till alkohol. Ordet solvin kommer av att man brukade ställa flaskorna i ett fönster så att solvärmen skulle påskynda jäsningsprocessen.[källa behövs] Luciavin är ett annat namn på samma dryck och kommer sig av att vinet var färdigt lagom till Lucia. Viner av denna typ har varierad sötma - från helt torra och mycket fräscha i syran till mycket söta och mindre väl balanserade."

Jag har minnen av att mina mostrar gjorde solvin av blåbär, ett vin som vi fick avnjuta vid mycket speciella tillfällen i min barn- och ungdom. Mostrarna "smackade" på vinet med uppenbar njutning, och jag kan fortfarande känna sötman av vinet som stått i morfars källare i flera månader.

I år ska jag pröva att göra solvin av svarta vinbär i stället för blåbär...

Spännande! :)

----------------------------------

Blåbärsvin Recept ett :
1 kaffekopp blåbär / flaska
Kokt avsvalnat vatten fylls på
Ställ flaskorna i solen
Mata vinet med en sockerbit om dagen till det är lika mängd socker som bär .
När bären slutat att vandra upp o ner i flaskan är det klart
Skruva inte åt korken helt under jäsningen (explosionsrisk)
klart vid lucia
kort hållbarhet , drick upp före nyår .

Blåbärsvin recept två :
Fyll en flaska med två dl blåbär fyll på med vatten
När bären slutat vandra och lagt sig på botten häller man i så mycket socker som det fylldes bär
Alternativt lägger man i en sockerbit per dag
Glöm inte att skruva av korken och pysa ur kolsyran
Ställ soligt och varmt några veckor

tisdag 29 juli 2014

Pelle Molin - början till slutet

Den här eposén av Carl-Henrik Berg delar jag gärna. Det är en bra sammanfattning av konstnären Pelle Molins liv. Jag har kursiverat några rader i artikeln som känns aktuella även i vår tid. Jag tror att Pelle Molin skrev som han kände, och de tankarna tror jag många delar dessa dagar. På Pelles tid var det skogsskövlingen och industrialiseringen av skogen i Norrland som innebar den största naturförstörelsen utan jämförelse. Kanske både på gott och ont med facit i hand.. Femtio år senare våldfördes de flesta forsar i Norrland för att utvinna elkraft - ännu en naturförstörelse utan tanke på de eviga värden som förstördes.

Idag står vi inför en ny gigantisk naturförstörelse i Norrland; vindkraftsexploateringen, som tillsammans med gruv- och mineralindustrin kommer att innebära den största förstörelsen i norrländsk natur någonsin. Vår unika vildmarksnatur är åter igen hotad. Hotad till döds. Norrlands natur ska med våld exploateras för att några ska tjäna pengar på den.

Pelle Molin kände troligtvis rätt. - "Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark."


Pelle Molin och Fredrik Lindskog innan avfärden till Bodö hösten 1894.
 


(Västernorrlands Allehanda den 30 augusti 1995)

"Myten Pelle Molin kan sägas ha gått i frö för i dagarna jämnt 100 år sedan. Det var i slutet av augusti 1895 som han under en tur upp till Sulitelma (från norska sidan) fullbordade den romantiska "Historien om Gunnel", under det han satt ensam och isolerad i ett fjälltält i två dygn, under en storm som troligen kom att kosta honom såväl hälsa som liv. Jämnt åtta månader senare var Pelle Molin död, och snart började myterna spira kring den unge författaren och konstnären, som hade mött döden i de norska fjällen.
Molin hade vandrat över till Norge hösten 1894 i sällskap med en ung medicinare, Fredrik Lindskog, och under året som följde reste han runt som tidningskorrespondent i nordligaste Norge, oftast i fiskebåtar men även i ett par olika räddningsbåtar. Så skedde t.ex. under den dramatiska påskhelgen 1895, då flera fiskare fick sätta livet till under en stormnatt i Lofoten, och detta äventyr har Molin skildrat i den mästerliga berättelsen "En olycksdag i Lofoten", som liksom "Historien om Gunnel" återfinns i Ådalens poesi (1897).

Måla ett isfall

Det var för att måla som Pelle Molin i augusti 1895 vandrat upp till nederkanten av en av Sulitelmas glaciärer. Han skulle för gruvbolagets räkning avmåla ett isfall och ett panorama från Sulitelma stortopp, men det redan från början dåliga vädret blev snabbt sämre, och regnet övergick i tung blötsnö.
Under de två stormdygn som följde blev Pelle Molin sittande i sitt illa förtöjda tält, visserligen väl försedd med proviant men sämre rustad mot kylan och vätan. I ett par brev skrivna efter detta äventyr påstod han att "Historien om Gunnel" tillkommit under dessa stormnätter, men det påståendet är med all sannolikhet en sanning med stor modifikation.
Av andra brev kan vi utläsa att berättelsen påbörjades redan i Näsåker, och att fullbordandet visserligen skedde på väg upp till Sulitelmas glaciärer, men inte i det stormpiskade tältet utan i en av gruvbolagets hyddor längre ned i dalen.
Historien om Gunnel kan i stor utsträckning sägas vara en kärleksförklaring till landskapet Ångermanland, men framför allt är det en kärleksförklaring till Pelle Molins älskade mor, som gick bort redan när Pelle Molin var tolv. I ett ofta citerat brev till en konstnärskamrat skriver han den 26 mars 1896 (dvs en månad före sin död): "Det fins mycket av min egen mor i Gunnel. Hon var så där. Och där finns ännu sådant folk. Diktareflickor i höga furuskogar." Ännu klarare besked om Pelle Molins intentioner med berättelsen får man i ett brev til norska väninnan Marie Engen, skrivet i Sulitelma gruvsamhälle i december 1895: "Mest var det för jag ville en gång skrifva en rad om min mor - Men här är icke den intensitet som jag kände då jag planlande biten."

Förhandlingar med VA

Det var sommaren 1894 som Pelle Molin var som mest uppfylld av tanken att skriva om sagolandet Ångermanland - och det låg helt i tiden att vilja rädda bondesamhällets bortdöende traditioner åt en föränderlig eftervärld. Molin låg i förhandlingar med Västernorrlands Allehanda om ett förskott på hela 2.000:- för att få möjlighet att resa kring i Ångermanland och intervjua gamla historiegummor och -gubbar. Tidningsstyrelsen avslog dock denna begäran, vars upphovsman ännu inte på något håll gjort sig känd för någon större arbetslust.
Man kan ändå inte låta bli att fundera över vad som hänt om Molin fått pengarna. Kanske hade han då känt sig bunden till löftet om regelbunden rapportering till tidningen, och därför avhållit sig från Norgeresan hösten 1894? Nej knappast, men sannolikt hade han då ändå återvänt till Sverige senast sommaren 1895.
Ett är i alla fall säkert: Utan Pelle Molins för tidiga död i Norge hade vi aldrig fått novellsamlingen Ådalens poesi, med sitt storslaget förljugna förord av Gustaf af Geijerstam. Med författarens oväntade frånfälle kunde myterna börja frodas. Boken gjorde snabbt succé med sin exotiska norrlandsromantik, och mest uppmärksammad av alla berättelserna blev just "Historien om Gunnel".
Med tiden ersätts gamla myter av nya. På Pelle Molins födelsedag den 8 juli hålls nu varje år det s.k. "Talet vid stenen" vid Molins födelsegård i Multrå. I år [1995] var det poeten Rolf Aggestams tur, och det visade sig att han - liksom många andra - fastnat för just "Historien om Gunnel".

Slarvern

Liksom så många andra har Aggestam också tolkat denna berättelse i första hand som ett försök till uppgörelse med fadern, Abraham Molin. En ytlig genomläsning ger också lätt det intrycket, men man bör känna till att det var Pelle Molin som svek fadern, snarare än tvärtom!
Pelle Molin gavs alla förutsättningar att lyckas: Han fick gå i skola i Härnösand, och därefter studera vid Konstakademien i Stockholm. Att fadern till slut tröttnade på att lägga ut pengar på den hopplöse slarvern Pelle är i högsta grad förståeligt, i synnerhet som han hade fler barn än Pelle att ta hänsyn till. Jag har i stället ett annat förslag till tolkning.
"Historien om Gunnel" är, som vi redan konstaterat, framför allt en kärleksfull berättelse vävd kring modern och allt det sagolika och och mystiska i ångermanländskt folkliv som hon kom att personifiera i Pelles föreställningsvärld. Gunnel representerade också det genuina och oförstörda, som nu stod inför hotet att gå under i mötet med ett skoningslöst industrisamhäle.
Fadersfiguren, "Professorn i sten", har alltså enligt min mening inte mycket att göra med Pelle Molins svala känslor för för sin egen far. Denne man representerar den moderna tiden, som tränger sig på utifrån i avsikt att exploatera Norrland. Mötet mellan Sago-Gunnel och stockholmsgeologen är alltså en skildring av mötet mellan Ådalens poesi och exploateringens prosa.

Skrev vad han kände

Pelle Molin såg ingenting positivt i industrialiseringen av Norrland. I brevet till vännen 26 mars 1896 skriver han: "Norrland skall icke gå framåt, som det står att läsa i avisorna. Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark". Det kan förefalla insiktslöst av Molin att påstå något sådant, men han skrev helt enkelt vad han kände. Stora stycken av Ångermanlands skogar hade vid denna tid skövlats för snabba pengar, och för Pelle Molin kändes förmodligen dessa kalhyggen som brutala våldtäkter på den fäbodromantik han växt upp med i sin moders ömma vård.
Molin var realist i skrivandet men inte i vardagen, och "Historien om Gunnel" är ett avsteg från realismen i bägge avseenden. Man kan nu också med lite distans till denna novell fråga sig om fadersgestalten i historien rimligtvis kan ha vetat om att detta flyktiga enda sagolika möte med Gunnel Björklid faktiskt alstrade ett barn - och därmed var en svikare? Men Pelle Molin var så fångad av hela denna historia - och efter honom generationer av läsare - att frågan aldrig blev ställd. För honom var skuldfrågan redan klar.

Hjärtekrossare

Pelle Molin levde inte som han lärde. Det svaga könets försvarare i "Historien om Gunnel" var i verkliga livet en hjärtekrossare av stora mått, alltifrån sina första allvarliga erövringar vid 19 års ålder. Genom hela sitt liv tycks han ha sökt efter en kvinna som skulle kunna ersätta den förlorade modern, och kanske fann han henne till slut i Marie Engen i Bodö, som förblev honom innerligt trogen till sin död år 1931, 35 år efter det att Pelle gått bort. I Marie Engens kvarlåtenskap fann man en lock av Pelle Molins hår, liksom man år 1896 bland hans få jordiska tillhörigheter i Bodö fann en hårlock efter Anna Helena Lidblom; Pelle Molins älskade mor."

 Text: CARL-HENRIK BERG  http://www.utflykten.se/VA950830.htm