tisdag 29 juli 2014

Pelle Molin - början till slutet

Den här eposén av Carl-Henrik Berg delar jag gärna. Det är en bra sammanfattning av konstnären Pelle Molins liv. Jag har kursiverat några rader i artikeln som känns aktuella även i vår tid. Jag tror att Pelle Molin skrev som han kände, och de tankarna tror jag många delar dessa dagar. På Pelles tid var det skogsskövlingen och industrialiseringen av skogen i Norrland som innebar den största naturförstörelsen utan jämförelse. Kanske både på gott och ont med facit i hand.. Femtio år senare våldfördes de flesta forsar i Norrland för att utvinna elkraft - ännu en naturförstörelse utan tanke på de eviga värden som förstördes.

Idag står vi inför en ny gigantisk naturförstörelse i Norrland; vindkraftsexploateringen, som tillsammans med gruv- och mineralindustrin kommer att innebära den största förstörelsen i norrländsk natur någonsin. Vår unika vildmarksnatur är åter igen hotad. Hotad till döds. Norrlands natur ska med våld exploateras för att några ska tjäna pengar på den.

Pelle Molin kände troligtvis rätt. - "Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark."


Pelle Molin och Fredrik Lindskog innan avfärden till Bodö hösten 1894.
 


(Västernorrlands Allehanda den 30 augusti 1995)

"Myten Pelle Molin kan sägas ha gått i frö för i dagarna jämnt 100 år sedan. Det var i slutet av augusti 1895 som han under en tur upp till Sulitelma (från norska sidan) fullbordade den romantiska "Historien om Gunnel", under det han satt ensam och isolerad i ett fjälltält i två dygn, under en storm som troligen kom att kosta honom såväl hälsa som liv. Jämnt åtta månader senare var Pelle Molin död, och snart började myterna spira kring den unge författaren och konstnären, som hade mött döden i de norska fjällen.
Molin hade vandrat över till Norge hösten 1894 i sällskap med en ung medicinare, Fredrik Lindskog, och under året som följde reste han runt som tidningskorrespondent i nordligaste Norge, oftast i fiskebåtar men även i ett par olika räddningsbåtar. Så skedde t.ex. under den dramatiska påskhelgen 1895, då flera fiskare fick sätta livet till under en stormnatt i Lofoten, och detta äventyr har Molin skildrat i den mästerliga berättelsen "En olycksdag i Lofoten", som liksom "Historien om Gunnel" återfinns i Ådalens poesi (1897).

Måla ett isfall

Det var för att måla som Pelle Molin i augusti 1895 vandrat upp till nederkanten av en av Sulitelmas glaciärer. Han skulle för gruvbolagets räkning avmåla ett isfall och ett panorama från Sulitelma stortopp, men det redan från början dåliga vädret blev snabbt sämre, och regnet övergick i tung blötsnö.
Under de två stormdygn som följde blev Pelle Molin sittande i sitt illa förtöjda tält, visserligen väl försedd med proviant men sämre rustad mot kylan och vätan. I ett par brev skrivna efter detta äventyr påstod han att "Historien om Gunnel" tillkommit under dessa stormnätter, men det påståendet är med all sannolikhet en sanning med stor modifikation.
Av andra brev kan vi utläsa att berättelsen påbörjades redan i Näsåker, och att fullbordandet visserligen skedde på väg upp till Sulitelmas glaciärer, men inte i det stormpiskade tältet utan i en av gruvbolagets hyddor längre ned i dalen.
Historien om Gunnel kan i stor utsträckning sägas vara en kärleksförklaring till landskapet Ångermanland, men framför allt är det en kärleksförklaring till Pelle Molins älskade mor, som gick bort redan när Pelle Molin var tolv. I ett ofta citerat brev till en konstnärskamrat skriver han den 26 mars 1896 (dvs en månad före sin död): "Det fins mycket av min egen mor i Gunnel. Hon var så där. Och där finns ännu sådant folk. Diktareflickor i höga furuskogar." Ännu klarare besked om Pelle Molins intentioner med berättelsen får man i ett brev til norska väninnan Marie Engen, skrivet i Sulitelma gruvsamhälle i december 1895: "Mest var det för jag ville en gång skrifva en rad om min mor - Men här är icke den intensitet som jag kände då jag planlande biten."

Förhandlingar med VA

Det var sommaren 1894 som Pelle Molin var som mest uppfylld av tanken att skriva om sagolandet Ångermanland - och det låg helt i tiden att vilja rädda bondesamhällets bortdöende traditioner åt en föränderlig eftervärld. Molin låg i förhandlingar med Västernorrlands Allehanda om ett förskott på hela 2.000:- för att få möjlighet att resa kring i Ångermanland och intervjua gamla historiegummor och -gubbar. Tidningsstyrelsen avslog dock denna begäran, vars upphovsman ännu inte på något håll gjort sig känd för någon större arbetslust.
Man kan ändå inte låta bli att fundera över vad som hänt om Molin fått pengarna. Kanske hade han då känt sig bunden till löftet om regelbunden rapportering till tidningen, och därför avhållit sig från Norgeresan hösten 1894? Nej knappast, men sannolikt hade han då ändå återvänt till Sverige senast sommaren 1895.
Ett är i alla fall säkert: Utan Pelle Molins för tidiga död i Norge hade vi aldrig fått novellsamlingen Ådalens poesi, med sitt storslaget förljugna förord av Gustaf af Geijerstam. Med författarens oväntade frånfälle kunde myterna börja frodas. Boken gjorde snabbt succé med sin exotiska norrlandsromantik, och mest uppmärksammad av alla berättelserna blev just "Historien om Gunnel".
Med tiden ersätts gamla myter av nya. På Pelle Molins födelsedag den 8 juli hålls nu varje år det s.k. "Talet vid stenen" vid Molins födelsegård i Multrå. I år [1995] var det poeten Rolf Aggestams tur, och det visade sig att han - liksom många andra - fastnat för just "Historien om Gunnel".

Slarvern

Liksom så många andra har Aggestam också tolkat denna berättelse i första hand som ett försök till uppgörelse med fadern, Abraham Molin. En ytlig genomläsning ger också lätt det intrycket, men man bör känna till att det var Pelle Molin som svek fadern, snarare än tvärtom!
Pelle Molin gavs alla förutsättningar att lyckas: Han fick gå i skola i Härnösand, och därefter studera vid Konstakademien i Stockholm. Att fadern till slut tröttnade på att lägga ut pengar på den hopplöse slarvern Pelle är i högsta grad förståeligt, i synnerhet som han hade fler barn än Pelle att ta hänsyn till. Jag har i stället ett annat förslag till tolkning.
"Historien om Gunnel" är, som vi redan konstaterat, framför allt en kärleksfull berättelse vävd kring modern och allt det sagolika och och mystiska i ångermanländskt folkliv som hon kom att personifiera i Pelles föreställningsvärld. Gunnel representerade också det genuina och oförstörda, som nu stod inför hotet att gå under i mötet med ett skoningslöst industrisamhäle.
Fadersfiguren, "Professorn i sten", har alltså enligt min mening inte mycket att göra med Pelle Molins svala känslor för för sin egen far. Denne man representerar den moderna tiden, som tränger sig på utifrån i avsikt att exploatera Norrland. Mötet mellan Sago-Gunnel och stockholmsgeologen är alltså en skildring av mötet mellan Ådalens poesi och exploateringens prosa.

Skrev vad han kände

Pelle Molin såg ingenting positivt i industrialiseringen av Norrland. I brevet till vännen 26 mars 1896 skriver han: "Norrland skall icke gå framåt, som det står att läsa i avisorna. Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark". Det kan förefalla insiktslöst av Molin att påstå något sådant, men han skrev helt enkelt vad han kände. Stora stycken av Ångermanlands skogar hade vid denna tid skövlats för snabba pengar, och för Pelle Molin kändes förmodligen dessa kalhyggen som brutala våldtäkter på den fäbodromantik han växt upp med i sin moders ömma vård.
Molin var realist i skrivandet men inte i vardagen, och "Historien om Gunnel" är ett avsteg från realismen i bägge avseenden. Man kan nu också med lite distans till denna novell fråga sig om fadersgestalten i historien rimligtvis kan ha vetat om att detta flyktiga enda sagolika möte med Gunnel Björklid faktiskt alstrade ett barn - och därmed var en svikare? Men Pelle Molin var så fångad av hela denna historia - och efter honom generationer av läsare - att frågan aldrig blev ställd. För honom var skuldfrågan redan klar.

Hjärtekrossare

Pelle Molin levde inte som han lärde. Det svaga könets försvarare i "Historien om Gunnel" var i verkliga livet en hjärtekrossare av stora mått, alltifrån sina första allvarliga erövringar vid 19 års ålder. Genom hela sitt liv tycks han ha sökt efter en kvinna som skulle kunna ersätta den förlorade modern, och kanske fann han henne till slut i Marie Engen i Bodö, som förblev honom innerligt trogen till sin död år 1931, 35 år efter det att Pelle gått bort. I Marie Engens kvarlåtenskap fann man en lock av Pelle Molins hår, liksom man år 1896 bland hans få jordiska tillhörigheter i Bodö fann en hårlock efter Anna Helena Lidblom; Pelle Molins älskade mor."

 Text: CARL-HENRIK BERG  http://www.utflykten.se/VA950830.htm


2 kommentarer:

Gunnel sa...

Så intressant läsning! Så fick jag lära mig något nytt - även idag:) Hälsningar Gunnel

Anonym sa...

Mer om Pelle Molin: http://smulansblog.blogspot.se/2006/09/mlaren-pelle-molin_15.html

Hälsningar Anita