lördag 25 februari 2012

Förändrad utsikt på Nävernäsan





Vindmasten på Nävernäsan


Idag tog jag en långtur med skidorna upp till Nävernäsan. En underbart härlig och skön skidtur uppför det över 500 meter höga berget. Det är ganska drygt att skida uppför, men utför är det en härlig fin utförslöpa! :)

Nästan högst upp på Nävernäsans topp står en av de fyra vindmasterna som vindbolaget Forsca satt upp för att mäta vindkapaciteten inför det kommande vindindustriprojekt som Forsca planerar att sätta upp i området. Det var med stort vemod jag passerade vindmasten; jag vet att kommer vindprojektet att realiseras så kommer de ca 170 vindsnurror som planeras i området att bli nästan dubbelt så höga som vindmasten dvs 210 meter höga. Vindmasten är 120 meter. Vindmasten förebådar ett scenario som kommer att förstöra vår natur och skog. Det är en stor sorg att tänka sig att det planeras en stor vindindustri i den skog som hitintills varit vår rikedom, vårt naturarv och vår livsmiljö.

Trots oron över vad som ev. komma skall, så njöt jag idag av en underbart ljuvlig skidtur i en av de mest vackraste naturmiljöerna jag vet; vägen upp till Nävernäsans topp. :)

tisdag 21 februari 2012

Åå i Ådals-Liden

Åå är en gammal beteckning över ett stort skogshemman i Ådals-Liden. Hemmanet Å, egentligen Åå, är en avsöndring av byn Rå och låg beläget mellan Rå och Kläpp i Ådalsliden. Det är svårt att hitta exakta gränser för denna inäga men beskrivs som ett stort hemman på ca 10 seland och ägdes på 1500-talet av en änka. Den enda källa som finns bevarat om detta hemman är från 1613 års avkortningslängd (jag vet inte riktigt vad det är), där det ska finnas ett intyg av sex bönder i Ådals-Liden att hemmanet Åå har blivit inköpt av kyrkan och att ett köpebrev har funnits men förkommit. Åå tillhörde efter försäljningen den s.k. Kyrkojorden eller Prästbordet dvs mark som ägs av kyrkan.

Det finns en seglivad sägen om en änka som skänkte sitt stora skogshemman till kyrkan. Det har berättats att änkan skulle ha inlett en förbindelse med en yngre man som därtill var nära släkt med änkan. Följden av förbindelsen blev ett barn. Det som hade skett var en stor synd på den tiden, s.k. blodskam, så för att komma undan rättsligt efterspel skulle änkan ha skänkt hela sitt skogshemman till kyrkan. Den här berättelsen går dock inte att beläggas.

Åå omnämns för första gången 1558 under namnet Ååsz, men 1580 är namnet ändrat til Åånn. Namnet Åå (enl. Bucht i sin avhandling om Sveriges ortnamn) avser troligtvis Ångermanälven, i orten tidigare kallat Storån eller Ån, mot vars strand ägorna till hemmanet Åå gick ned. Norrut sträckte sig hemmansgränsen till Åssjön. Enligt Bucht ska namnet på Åssjön, som låg belägen på Åås marker troligtvis härledas från Åås marker eftersom sjön på 1500-talet hette Ååsjön.

Namnet Åå eller Å levde dock kvar i bygden som ett bynamn trots att det tillhörde Kyrkojorden. Ända fram till slutet av 1800-talet kan man hitta platsen Åå i kyrkoböckerna. När jag häromsistens råkade titta i min fars gamla köpebrev av ett stycke åker- och skogsmark från början av 1950-talet, fick jag se att benämningen på marken fortfarande benämndes Åå...

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon gammal karta på skogshemmanet Åå, och ej heller det intyg av sex bönder I Ådals-Liden som intygar att Åå blev skänkt till kyrkan någon gång omkring år 1600.

Någon som vet mera om Åå eller Å?


Källor:

- "Sanningar och Sägner" sid 79-80 av Paul Lundin
- Ådals-Lidens hembygdsbok 1972 (Paul Lundin)

lördag 18 februari 2012

Älgar på vägen..




Igår hade jag sällskap av två älgar framför bilen.  I över en mil!! Älgarna, en ko och en kalv,  vägrade att gå av vägen till den djupa snön i skogen, så jag fick äran att följa efter dem i sakta mak tills de slutligen fann en mindre skogsväg att ta av på.

Även älgar föredrar vägar istället för djup snö just nu. :)

Tack för sällskapet! :)

tisdag 14 februari 2012

Svarthällans nybygge

För flera år sedan fick jag höra talas om ett gammalt nybygge som funnits strax öster om Fransåsen och väster om Ottsjön vid Hålltjärnen/Hållflon. Nybygget hette Svarthällans nybygge. Jag frågade en äldre bybo som kände till skogarna, och han kunde berätta om nybygget och visste också att det fanns tydliga husgrunder kvar efter nybygget när han senast hade besökt Svarthällan. Jag och min man blev intresserade och gjorde ett besök till den plats där vi fått beskrivet var bostället skulle finnas, men trots att vi sökte i flera timmar kunde vi inte hitta grunderna. Platsen är inte heller utmärkt på de gamla kartor vi hade/har tillhands.

Jag frågade min vän, hembygdsforskaren Göran Stenmark i Junsele som har koll på det mesta ;), och han gav mig följande uppgifter om Svarthällans nybygge. Tack Göran!


Svarthällans nybygge.

Nybyggesresolution för Swarthällans nybygge på Kronoallmänningen inom Junsele och Ådals-Lidens Socknar den 22 augusti 1769. (Härnösands Landsarkiv: Västernorrlands Läns Landskontors resolutionskoncept: AIIIa:3 22/8-1769)

"Uppå den undersökning som Ländsman Magnus Nordquist med 2ne nämdeman efter förordnande d. 6 sistl. Julii å Kronoallmänningen emellan Liden och Junsele Socknar uti Södra Ångermanland hållit.........nybygge för drängen Eric Ersson Reen, Söder om Ottsiön wid Swarthällan kallad.

Resol.
Alldenstund af föregående undersöknings Instrument thet befinnes, att uppå Kronoallmänningen emellan Liden och Junsele Socknar uti Södra Ångermanland, Söder om Ottsiön wid Swarthällan kallad, lägenhet gifwes at uparbeta ett nytt hemman af fyra Selands eller 1/6 dels mantal skatt. För den skull wil jag efterhålla Sökanden drängen Eric Ersson Reen, at å thet utsynta stället, nytt hemman til berörde skattetal upodla, samt förunna honom efter Synemännens tilstyrkande tiugo års frihet innan årlig Ränta för nybygget kommer at utgiöras och taga frihetsåren med detta år sin början, samt slutas år 1788. hwarefter det år 1789 och til widare at nybygget Methodice Refwat och skattlagt warder Interiens skatt för 1/6 dels mantal uti ordinarie Ränta utgiöra bör: hwilket Häradsskrifwaren wälbetrodde Israel Bruner uti Kronones Jordebok årligen behörigen annotera. För öfrigt antydas nybyggaren, at under frihetsåren anwända all flit med upodlingen, så at innan the samma expirera, nybygget til Byggnad ock häfd uti förswarligt stånd försatt warder hwarjämte honom och förbjudes at icke tilskynda angränsande uti theras lagliga rättigheter, ????? eller intrång.

Lands Contoiret uti Sundsvall d. 22 augusti 1769."



I Häradsskrivaren mantalslängder för Södra Ångermanlands fögderi gällande Svarthällan eller Ottsjön. (vol. 35) finns följande uppgifter:

1770    "Ottsiö nybygge" Eric Ersson
1771    "Ottsjö nybygge" Er. Erssons änka
1772-73  "Ottsjö nybygge" bergas af Sokne Skomak. Nils Nilsson
1774-75  "Ottsjö nybygge" bergas af nybyggaren Nils Nilsson



Ur Jordeböcker 1794-95 VNRL L-kontor GIII:57,58:

Fransås: Jan Olofsson
1794 d. 9 Julii Skattlagt til emot stående ränta

Fransåsens Fäbodar: Nils Nilsson
Sammanlagdt med Swarthällans Nybygge i Junsele Sockn och efter under frihetsår påfördt skatt för 4 Seland.

Det samma noteras om Svarthällan i jordboken för åren 1805 och 1815.

Vem var Eric Ersson Reen; den förste nybyggaren på Svarthällans nybygge?

Det är lite osäkert om hans bakgrund, men i Forsås by i Ådals-Liden finns en inhyses nybyggare vid namn Eric Ersson, och noteras död samma år som nybyggaren på Svarthällan, 1769. Denne Eric i Forsås var gift med en Dordi Ersdotter, född 1739. De hade barnen: Erik f. 1767, (finns ej med i födelseböckerna för Junsele, Resele eller Ådals-Lidens socknar). Däremot är dottern Stina född i Forsås den 2 april 1769. (Dordi Ersdotter och Erik Eriksson Reen hade ytterligare en son, Olof  född och död 1766 i Ådals-Liden. Min not.)


Eric Ersson Reeen skrevs in den 3 februari 1761 som fördubblingsbåtsman nr 104 i Resele församling. ”Fått” avsked den 18 april 1765. Enligt 1763 års rulla var han 18 år, och Ångermanlänning.

Nybyggaren Eric Ersson Reen dog den 2 december 1769 av "Gångbara hetsiga febern", i en ålder av 24 år och 9 månader. (en annan källa uppger att han återfanns ihjälfrusen på Rörtjärnflon)

Dordi Ersdotter, gifte sig första gången den 15 maj 1758 med Kronofördubblingsbåtsmannen, Nils Säfringsson i Rå, son till Sefring Nilsson och hans hustru Gertrud Ersdotter. Hon var då piga i samma by. Med honom fick hon sonen Nils, född i Rå den 25 juli 1759. Några fler barn har jag ej funnit, och när Nils dog är också oklart. 
Någon vigseluppgift mellan Eric Ersson och Dordi har ej heller återfunnits i registret över vigda i Ångermanland.

Dordi gifte sig för tredje gången den 24 juni 1771 med änkemannen timmerhuggaren Jöns Johansson i Rå. (första ggn. gift med Mareta Hansdotter, död i Moflo 7/4-1770) Med honom fick hon barnen Malin, född den 16 spril 1772, och Johannes, född den 16 november 1773. Dordi och Jöns finns med i Kommunionboken till 1778.


Källor: RESELE kyrkböcker AI:1 3/9 sid. 114, 124 (1769-78)
ÅDALS-LIDEN kyrkböcker DII:I ¾

VNRL Lkontor: mönsterrullor GIf:12 1763 11/15
VNRL Lkontor: mönsterrullor Gif:17 1774 4/13

Sockenskomakaren Nils Nilsson 1732-1815 "bärgade" på Svarthällans nybygge, "på andra sidan sockengränsen mot Junsele", mellan 1772-1775. I skattläggningen 1794 beslöts att sammanslå Svarthällans nybygge med närbelägna Fransåsen. Nils Nilsson noteras som nybyggare på Fransåsen fram till 1790 då han upplåter nybygget Fransåsen till svågern Johan Olofsson 1774-1822.

söndag 12 februari 2012

Nödåret 1867 i Ådals-Liden

Bilden lånad från TV-dokumentären "Ett satans år"  (1977) av Hans Villius och Olle Häger om svältens år, nödåret 1867 i Ångermanland.

Missväxtåren 1867-1869 var svåra år som framför allt drabbade Finland och norra Sverige. Perioden var den sista svåra missväxten i Europa. Den dåliga skörden ledde till katastrofala följder för människor och djur. Sjukdomar följde i fattigdomens spår och många dog. Snön låg kvar ända in i juni och bristen på mat var skriande. 1867, det år då svälten var som värst, har blivit känt som "Storsvagåret" eller "året då alla svaga dog". I Tornedalen kallades det för "Lavåret" eftersom många människor fick leva på barkbröd och gröt gjord på lavar. Hungersnöden under dessa år var en starkt bidragande orsak till att emigrationen från Sverige till Nordamerika ökade dramatiskt under dessa år. (se fotnot)

Även Ådals-Liden drabbades hårt. I protokollen för Ådals-Lidens kommunalstämma kan man läsa att en nödhjälpskommitté tillsattes redan 1865 efter sommarens svåra missväxt på grund av kalla vindar och svår frost redan i början av september. En nödhjälpskommitté tillsattes som bestod av Erik Henriksson Lidén (ordf.), skolläraren Oskar Frisendahl, f. nämndemannen Anders Hansson i Norrmoflo och lanthandl. Erik Mikaelsson Lidfors, Rå. Året efter utökades kommittén med bonden Johan Jonsson, Forsås och gästgivaren Erik Olofsson Bergfors, Näsåker.

Det klagades över det utbredda tiggeriet i socknen. Kommittén ansåg att man kunde inte hjälpa andra än de bofasta i socknen. Fattigkassan var tömd och därför beslöts att alla mantalskrivna i Ådals-Liden skulle debiteras 25 öre extra till fattigkassan.

En äldre lappkvinna, Cecilia Arvidsdotter, mantalsskriven i Vilhelmina men hade vistats några år i Ådas-Liden utvisades till sin hemkommun. Men hon var avförd som obefintlig i Vilhelminas kyrkoböcker och återsändes därför till Ådals-Liden där hon fick fortsatt försörjning.

År 1866 sökte många fattiga hjälp hos kommunalstämman. Tolv namngivna personer, ensamma äldre, några torpare och änkor med stora barnskaror erhöll 1/4 tunna korn vardera. I mars beviljades församlingen ett statligt understöd av rågmjöl till ett värde av 2000 riksdaler. 200 tunnor korn kunde köpas in till ett pris av 17 riksdaler/tunna. I april beviljade Länsstyrelsen ett parti rågmjöl och ett lån beviljades från regeringen. Stämman köpte även in 200 tunnor korn.

1867 meddelade stämmans ordf. trävaruhandlare Per Engman att det fanns 1.400 personer i socknen. Av dem var 73 hushåll med sammanlagt 364 personer utan mat och som måste ha hjälp. Stämman erhöll åter igen ett lån på 1000 riksdaler (av begärda 3000 riksdaler) av regeringen för köp av nya tunnor korn.

1868. I februari fanns inget sädeskorn kvar inom socknen. I juni kunde åtta mattor mjöl och 40 tunnor råg och korn avhämtas i Härnösand och Sollefteå för nödhjälp till invånarna. Samma år kunde ett nödhjälpsarbete beredas i form av vägarbeten från reselegränsen till Forsnäs och omläggning av vissa vägar i bl.a. Lidgatu och Näsåker. En ny bro anlades över Kilforsbäcken och Kilån samt utdikning av frostlänta myrar i Häxmo och Forsås.


Källa: Fritt från protokollen, Ådals-Lidens kommunstämma / Paul Lundin.


Det finns en dagboksanteckning bevarat där Märta Nilsdotter i Åsmon, Ådals-Liden skriver om den svåra väderleken år 1867.



Ӂr 1867.

Våren svår och långsam vår och så kalt att man den 18 Maj körde på snöföret mäd tvenne halm skrinnor ifrån Ramsele prästgård till Lidens prästgård och den 28 Maj körde man Ångermanälfen landsvägen i färjstadet och den 1 juni lossnade älfvens is och for sin väg så att vattnet blev klart. Samma år blef det långsamt mäd såningen samt sådde man den 12 juni samt den 14 juni både korn och potatis samt den 19 juni såddes även korn, och den 20 lysste björken i byn ändock blef det den sommaren gräs och föda för krätur, och någon liten föda för mäniskor. Man tycker att det går långsamt mäd Guds gåfor och välgerningar, men ack huru långsamt och trögt det går för oss till att tacka och lofa och prisa Gud för hans oräkneliga välgerningar. En märkvärdighet till vill jag nämna att göken gol efter vanligheten på så mycken snö.”

Av Märta Nilsdotter Häxmo. ( Märta Back)



Vem var Märta Nilsdotter?

Märta Nilsdotter föddes 1802 i Forsnäs . Dotter till bonden Nils Ersson från Häxmo, Näsåker (1763-1837) och Märet Pehrsdotter (1759-1834) från Högom, Näsåker.

Märta var nummer fem i raden av sju syskon. Hon skrevs till att börja med som piga, sedan som dagsverksarbeterska. Hon förblev ogift. Hennes sista femtio år bodde hon i en liten stuga på gränsen mellan Häxmo och Åsmon, i uppförsbacken till Åsmon. Det var därför Märta kallades Märta Back och backen kallas än idag Märtas backen.

Märta lär ha varit begåvad och så gott som ensam lärde hon sig att läsa och skriva. Hennes läslust var stor och hon läste allt hon kom över. Märta fick vid flera tillfällen vikariera som lärarinna i byarna kring Näsåker. Märta Nilsdotter (Back) dog 1890.

(Källa: Paul Lundin)


Fotnot:

"Från 1850-talet utvandrade många torpare, tjänstefolk och backstugusittare till Nord-Amerika. Under missväxtåren 1868 och 1887 blev det ont om arbetstillfällen och därmed svårt att försörja sig på landsbygden. Backstugusittare blev avhysta och deras jord lagd under huvudgårdarna. För storbönder och godsägare blev det lönsammare att bruka sin jord med billig lejd arbetskraft, de s.k. statarna, än att upplåta mark åt de dagsverksskyldiga torparna. Dessa blev fråntagna den jord de själva odlat upp och nekades ofta att förnya sina kontrakt. Industrialiseringen fortskred, de nya industrierna kom att sysselsätta en stor del av befolkningsöverskottet och från 1870-talet var det många torpare och tjänstefolk från landsbygden som flyttade till städerna.

Med torparna, backstugusittarna och inhyseshjonen upphörde mycket av den djupa fattigdomen i Sverige. Dessa människors hårda arbete, umbäranden och försakelser representerar det anonyma i svensk historia."

Källa:  http://www.skoghistoria.se/backstugusittare/



Mer om nödåret 1867 i Norrland :

Smålandsposten: Den stora svälten i Norrland

SMHI:s Statistik över maj 1867 samt lite om nödårets konsekvenser.

Missväxtåren 1867-1868 Wikipedia

Dagbok från nödåret i Vallen Junsele.

onsdag 8 februari 2012

Bryggorna ligger i dvala

Karvsjön. Berget Bågahållen och Malåsen (t.vä)

Minus 17 grader kallt och vintersol över Karvsjön. Bryggorna ligger i dvala i väntan på sommaren.

måndag 6 februari 2012

Dagens naturbilder



Undrar vad skogsgubben funderar på..?



Efter några dagars frostig kyla, nästan 40 grader minus, kändes det härligt att temperaturen drog sig uppåt igen. :) Dagens - 6 grader och svag vintersol blev en perfekt dag för en lång skidtur i skogen. Kunde inte bli bättre! Färska spår av hare, räv och älg. Tystnaden och skönheten i naturen är något jag aldrig får nog av. En verklig lisa för själen.

Låt det aldrig försvinna! Vår skog och natur är den största rikedom vi har.