söndag 12 februari 2012

Nödåret 1867 i Ådals-Liden

Bilden lånad från TV-dokumentären "Ett satans år"  (1977) av Hans Villius och Olle Häger om svältens år, nödåret 1867 i Ångermanland.

Missväxtåren 1867-1869 var svåra år som framför allt drabbade Finland och norra Sverige. Perioden var den sista svåra missväxten i Europa. Den dåliga skörden ledde till katastrofala följder för människor och djur. Sjukdomar följde i fattigdomens spår och många dog. Snön låg kvar ända in i juni och bristen på mat var skriande. 1867, det år då svälten var som värst, har blivit känt som "Storsvagåret" eller "året då alla svaga dog". I Tornedalen kallades det för "Lavåret" eftersom många människor fick leva på barkbröd och gröt gjord på lavar. Hungersnöden under dessa år var en starkt bidragande orsak till att emigrationen från Sverige till Nordamerika ökade dramatiskt under dessa år. (se fotnot)

Även Ådals-Liden drabbades hårt. I protokollen för Ådals-Lidens kommunalstämma kan man läsa att en nödhjälpskommitté tillsattes redan 1865 efter sommarens svåra missväxt på grund av kalla vindar och svår frost redan i början av september. En nödhjälpskommitté tillsattes som bestod av Erik Henriksson Lidén (ordf.), skolläraren Oskar Frisendahl, f. nämndemannen Anders Hansson i Norrmoflo och lanthandl. Erik Mikaelsson Lidfors, Rå. Året efter utökades kommittén med bonden Johan Jonsson, Forsås och gästgivaren Erik Olofsson Bergfors, Näsåker.

Det klagades över det utbredda tiggeriet i socknen. Kommittén ansåg att man kunde inte hjälpa andra än de bofasta i socknen. Fattigkassan var tömd och därför beslöts att alla mantalskrivna i Ådals-Liden skulle debiteras 25 öre extra till fattigkassan.

En äldre lappkvinna, Cecilia Arvidsdotter, mantalsskriven i Vilhelmina men hade vistats några år i Ådas-Liden utvisades till sin hemkommun. Men hon var avförd som obefintlig i Vilhelminas kyrkoböcker och återsändes därför till Ådals-Liden där hon fick fortsatt försörjning.

År 1866 sökte många fattiga hjälp hos kommunalstämman. Tolv namngivna personer, ensamma äldre, några torpare och änkor med stora barnskaror erhöll 1/4 tunna korn vardera. I mars beviljades församlingen ett statligt understöd av rågmjöl till ett värde av 2000 riksdaler. 200 tunnor korn kunde köpas in till ett pris av 17 riksdaler/tunna. I april beviljade Länsstyrelsen ett parti rågmjöl och ett lån beviljades från regeringen. Stämman köpte även in 200 tunnor korn.

1867 meddelade stämmans ordf. trävaruhandlare Per Engman att det fanns 1.400 personer i socknen. Av dem var 73 hushåll med sammanlagt 364 personer utan mat och som måste ha hjälp. Stämman erhöll åter igen ett lån på 1000 riksdaler (av begärda 3000 riksdaler) av regeringen för köp av nya tunnor korn.

1868. I februari fanns inget sädeskorn kvar inom socknen. I juni kunde åtta mattor mjöl och 40 tunnor råg och korn avhämtas i Härnösand och Sollefteå för nödhjälp till invånarna. Samma år kunde ett nödhjälpsarbete beredas i form av vägarbeten från reselegränsen till Forsnäs och omläggning av vissa vägar i bl.a. Lidgatu och Näsåker. En ny bro anlades över Kilforsbäcken och Kilån samt utdikning av frostlänta myrar i Häxmo och Forsås.


Källa: Fritt från protokollen, Ådals-Lidens kommunstämma / Paul Lundin.


Det finns en dagboksanteckning bevarat där Märta Nilsdotter i Åsmon, Ådals-Liden skriver om den svåra väderleken år 1867.



Ӂr 1867.

Våren svår och långsam vår och så kalt att man den 18 Maj körde på snöföret mäd tvenne halm skrinnor ifrån Ramsele prästgård till Lidens prästgård och den 28 Maj körde man Ångermanälfen landsvägen i färjstadet och den 1 juni lossnade älfvens is och for sin väg så att vattnet blev klart. Samma år blef det långsamt mäd såningen samt sådde man den 12 juni samt den 14 juni både korn och potatis samt den 19 juni såddes även korn, och den 20 lysste björken i byn ändock blef det den sommaren gräs och föda för krätur, och någon liten föda för mäniskor. Man tycker att det går långsamt mäd Guds gåfor och välgerningar, men ack huru långsamt och trögt det går för oss till att tacka och lofa och prisa Gud för hans oräkneliga välgerningar. En märkvärdighet till vill jag nämna att göken gol efter vanligheten på så mycken snö.”

Av Märta Nilsdotter Häxmo. ( Märta Back)



Vem var Märta Nilsdotter?

Märta Nilsdotter föddes 1802 i Forsnäs . Dotter till bonden Nils Ersson från Häxmo, Näsåker (1763-1837) och Märet Pehrsdotter (1759-1834) från Högom, Näsåker.

Märta var nummer fem i raden av sju syskon. Hon skrevs till att börja med som piga, sedan som dagsverksarbeterska. Hon förblev ogift. Hennes sista femtio år bodde hon i en liten stuga på gränsen mellan Häxmo och Åsmon, i uppförsbacken till Åsmon. Det var därför Märta kallades Märta Back och backen kallas än idag Märtas backen.

Märta lär ha varit begåvad och så gott som ensam lärde hon sig att läsa och skriva. Hennes läslust var stor och hon läste allt hon kom över. Märta fick vid flera tillfällen vikariera som lärarinna i byarna kring Näsåker. Märta Nilsdotter (Back) dog 1890.

(Källa: Paul Lundin)


Fotnot:

"Från 1850-talet utvandrade många torpare, tjänstefolk och backstugusittare till Nord-Amerika. Under missväxtåren 1868 och 1887 blev det ont om arbetstillfällen och därmed svårt att försörja sig på landsbygden. Backstugusittare blev avhysta och deras jord lagd under huvudgårdarna. För storbönder och godsägare blev det lönsammare att bruka sin jord med billig lejd arbetskraft, de s.k. statarna, än att upplåta mark åt de dagsverksskyldiga torparna. Dessa blev fråntagna den jord de själva odlat upp och nekades ofta att förnya sina kontrakt. Industrialiseringen fortskred, de nya industrierna kom att sysselsätta en stor del av befolkningsöverskottet och från 1870-talet var det många torpare och tjänstefolk från landsbygden som flyttade till städerna.

Med torparna, backstugusittarna och inhyseshjonen upphörde mycket av den djupa fattigdomen i Sverige. Dessa människors hårda arbete, umbäranden och försakelser representerar det anonyma i svensk historia."

Källa:  http://www.skoghistoria.se/backstugusittare/



Mer om nödåret 1867 i Norrland :

Smålandsposten: Den stora svälten i Norrland

SMHI:s Statistik över maj 1867 samt lite om nödårets konsekvenser.

Missväxtåren 1867-1868 Wikipedia

Dagbok från nödåret i Vallen Junsele.

3 kommentarer:

H sa...

Intressant läsning. Det finns liknande anteckningar från gransocknen Jônsel, nedskrivna av bonden Anders Olof Myrholm. Han var inflyttad till Våll'n från Myre i Resele (därav förstås efternamnet).
Enligt en sonson, som jag kände väl, lämnade han Resele för att slippa vara med och bekosta det dyra kyrkbygget. Knappt hade han slagit rot i Jônsel förrän det blev tal om att bygga en ny kyrka där också...
Nåja, till hans anteckningar från storsvagåret 1867: Även han noterar att göken gol fast snön låg tjock; det var den 28 maj. Han har också antecknat att Ångermanälven inte blev isfri förrän den 10 juni; tydligen låg isen kvar längre där uppe i Jônsel än i Lia. Då gick det fortfarande att gå till fots på Betarsjön. Den blev isfri först halvannan månad senare, på själva midsommaraftonen.
Det var en hemsk vår och försommar: "kor och hästar är bara benrangel", "jag tror det är omöjligt berga lif i kreaturen", "får och getter dör överallt".
Men allt var förstås Gudi behagligt och hade en högre mening: när han själv blev svårt sjuk året därpå och "var döden ganska nära" trodde han sig begripa varför: "Herren vill tukta till bättring".

H sa...

PS. En halv månad senare skulle det förstås va...

Anita sa...

Tack H! :) Ja, kyrkbyggena var en kostsam och arbetsam historia för sockeninvånarna. Alla skulle i princip ställa upp och hjälpa till med dagsarbeten och pengar. Man kan förstå att många flyttade för att komma undan!