onsdag 28 februari 2007

Skogsplantering på Nävernäsan



Skogsplantering på Nävernäsan i slutet av 1930-talet, möjligen början av 1940-talet. Personerna i fronten är syskonen Harry och Elsy Fängström.

onsdag 21 februari 2007

Blir det nånsin sommar igen?

Idag kan man fråga sig om det nånsin kommer att bli sommar, sol, gröna gräsmattor och hallon igen...?

Det funderar jag på idag; på årets - hitintills - kallaste dag.
- 31 grader. Brrrr....

tisdag 20 februari 2007

Den gamla gästboken J-E Frisendahl

Jan Erik Frisendahl 1950. Prästnipan i Näsåker.

För en tid sedan visade jag teckningar och inlägg ur en gästbok från gamla Gästis i Näsåker. En av teckningarna i den gamla gästboken var undertecknat av Jan Erik Frisendahl. Jag funderade så smått vem han var och nu vet jag!

Jan Erik Frisendahl,  som skrev och tecknade så fint i den gamla gästboken,  har hört av sig till mig. Han skickade detta vackra foto från Näsåker anno 1950. Vad jag förstår är det Jan Erik själv som är avporträtterad på Prästnipan i Näsåker. Motivet för hans målning är förstås den vackra Nämforsen i Ångermanälven.

Ett varmt tack för fotot och för att Du hörde av Dig, Jan Erik!

Nyårsdagen 1969

Eget foto

Det här är Juliette Gréco på Theatre de la Ville den 1 januari 1969. Är det någon som minns henne? Jag minns. Och Inkan minns den franska sångerskan.

Nyårsdagen 1969 i Paris, uppträdde Juliette Gréco på Theatre de la Ville i Paris. 5 franc kostade biljetten (jag har biljetten kvar i mitt gamla album....) Det blev en fantastisk kväll och att på scen få höra hennes underbara, mörka sångröst var värt vartenda franc....

Juliette Gréco är född 1927 och av vad jag kan förstå av uppgifter på nätet så lever hon fortfarande. Sent omsider, Juliette; tack för en underbar afton nyårsdagen 1969!

lördag 17 februari 2007

tisdag 13 februari 2007

Dagens mail...

Vi anhöriga (ett 15-tal) till vårdtagare på boendet på Gunillagården i Junsele - där nästan hela personalgruppen tvångsförflyttades för några veckor sedan - har önskat en informationsträff angående den drastiska förändring som skett på äldreboendet med anledning av det som hänt. Vi har många funderingar och frågor och vi önskar att någon ansvarig chef informerar oss anhöriga om de förändringar, som i högsta grad drabbar våra anhöriga som bor på boendet. Men inte ett ljud har vi hört från ansvarigt håll! Vi kontaktade därför enhetschefen och fick till stånd ett möte den 21/2, vilket vi var mycket glada över.

Idag kom ett mail med bland annat följande lydelse: "Mötet den 21/2 kl. 1700 kommer ej att genomföras beroende på att diskussion om personal eller boende på Gunillagården endast genomförs med deras företrädare". Undertecknat av enhetschefen.

Jag blir mycket förvånad och konfunderad. Är det inte vi anhöriga som är de boendes (vårdtagarnas) företrädare? Vi har så många frågor och funderingar när det gäller de nya förändringarna. Vi vet inte ännu om det enbart var negativt att personalbytet skedde - det kanske t.o.m är positivt på sikt - men varför kan inte ansvariga chefer gå ut och informera oss anhöriga att stora personalförändringar ska ske? Det är väl inte för mycket begärt? Det är ju ändå våra nära anhöriga förändringarna drabbar och angår. Ett gott samarbete skapar en god vård. Det borde vara allas vår gemensamma intention att skapa de bästa förutsättningar för vårdtagarnas bästa. Vi vill - och har rätt till - att få information och ett samtal, men det vill inte Vård- och omsorgsorganisationen i Sollefteå kommun. Vi anhöriga känner oss överkörda.

Vad tycker ni? Är det för mycket begärt?

Söndagsutflykten igen...

Harriet hittade ännu ett kort från samma söndagsutflykt till Omsjö som på det kort jag visade för några inlägg nedan. Korten kommer från en gemensam ana (= släkting) till oss, och vi är ganska överens om att mannen med flugan bör vara en person vid namn Alfred Karlsson från Näsåker. Korten kommer från Alfreds sons album.

Det känns fortfarande som ett mysterium varför de har kronor på huvudet. Vad är det som firas, tror ni? Den obligatoriska grammofonen finns med på utflykten och nu vet vi året också. 1931. Tack Harriet!

onsdag 7 februari 2007

Kristoffer "Kebbe" Östlund 1844-1928 Jansjö Näsåker

"Kebbestorpet", Jansjö. Foto: Gösta Söderlind

När jag var liten på 1950-talet hände det att jag och mina syskon cyklade från Näsåker till vår morfar och moster i Fängsjö. Det var en nätt liten tur på ca 1,6 mil och bitvis var det ganska många uppförsbackar innan vi kom fram till målet. Någon kilometer från Fängsjö låg (och ligger fortfarande) en röd liten stuga där tant Lydia bodde. Tant Lydia var gammal, med bodde på den tiden fortfarande kvar i sin lilla stuga som allmänt kallades "Kebbes" efter Lydias morfar "Kebbe" Östlund.
Vi stannade ofta till och hälsade på tant Lydia. Hon var så snäll och bjöd på saft och kakor, innan vi fortsatte vår färd uppför "Kebbes berget" och den kilometer som återstod innan vi kom fram till Fängsjö.

Lydias morfar Kristoffer "Kebbe" Olofsson Östlund (1844-1928) var den som grundade nybygget i Jansjö omkring 1873. "Kebbe" hade flyttat från Anundsjö ett tiotal år tidigare och gift sig med Brita Stina Ersdotter Ståbi (1830-1901) från Fängsjö. De fick så småningom fem barn tillsammans - av dem blev Lydias mamma Erika den som stannade kvar på "Kebbestorpet".

Erikas dotter Lydia (1892-1968) och hennes man Anton Boman (1887-1940) övertog så småningom torpet. Paret fick fjorton (!) barn varav sex av dem dog som små. Anton avled redan 1940 men tant Lydia bodde ensam kvar tills hon flyttade till en dotter i slutet av 1950-talet. "Kebbestorpet" finns kvar och ligger så vackert på en höjd vid skogskanten, och varje sommar växer massor av liljor på åkern nedanför huset - liljor som påminner om dem som har bott på "Kebbestorpet" en gång.

Anton Boman (1887-1940) hade en poetisk ådra. Han skrev bland annat visor. En visa som Anton Boman skrev hette "Lidgatuvisan".  I visan berättar Boman med humor och med många verser om alla som bodde i Lidgatu vid den tiden. "Lidgatuvisan" är ganska lång så jag kan inte lägga ut den på bloggen, men är någon intresserad så skickar jag gärna texten på visan!


Kristoffer "Kebbe" Östlund (sittande till vä), dottern Erika (stående till höger), dotterdo. Lydia med make Anton Boman (stående till vä)  och deras barn Emanuel, Elof och Astrid. Fotot är taget någon gång i början av 1920-talet.
 

Uppdatering 2011.

Kristoffer "Kebbe" Olofsson Östlund (1844-1928) mor hette Anna-Stina (Christina) Dannberg f. 1822-01-15 i Västergensjö, Anundsjö. Kebbes far är okänd.

Anna-Stina gifte sig 1849 med båtsmannen Sven Andreas Göransson Brandt f 1822 i Skalmsjö Anundsjö och fick med honom åtta barn. Fotot av paret (nedan) har jag fått av Gösta Söderlind.


Båtsmannen Sven Andreas Göransson Brandt f 1822 ohh Anna-Stina (Christina) Dannberg f 1822. Anundsjö. Kortet är taget 1903.

Uppdatering augusti 2012.

Ett reportage om Lydia Boman från 1964.



måndag 5 februari 2007

Kort från Mjösjö, Junsele


Ett vackert 50-tals foto av amatörfotografen Sven Molin som Göran Stenmark skickat till mig. Fotot är taget i Mjösjö, Junsele. I det här huset (ovan) bodde Erik Olof Fängström f 1844 bördig från Fängsjö, Ådalsliden. Husen finns fortfarande kvar. Sentida ättlingar till Erik Olof Fängström bodde på gården tills för några år sedan.

En annan bild från Mjösjö. Slåttanna.

söndag 4 februari 2007

Storhöjdens nybygge


Häromdagen fick jag ett par underbara svart-vita foton av Göran Stenmark i Junsele. Göran är en duktig hembygds- och släktforskare från Junsele, som i flera decennier glatt alla oss som är intresserade av släkt- och hembygdsforskning och gamla foton. Göran arbetar på SVAR i Ramsele, leder kurser i släkt- och bygdeforskning och medverkar flitigt i lokala tidningar och hemsidor med historiska artiklar och berättelser om människor och händelser förr. Göran har också genom åren gett ut ett stort antal skrifter om gamla byar i Junsele med omnejd - till stor glädje för många. Göran är även intresserad av gamla kort och han har genom sina kontakter kunnat hjälpa till med att Hembygdsföreningen i Junsele idag äger ett mycket stort antal gamla foton. Att Göran dessutom är en mycket hjälpsam forskare har många fått erfara. Även jag. Ett stort och varmt tack, Göran!

Fotot ovan är taget av en amatörfotograf på 50-talet, Sven Molin i Osele, Junsele, vars negativ (ett tusental) så småningom hamnade hos Hembygdsföreningen i Junsele. Fotot är från ett gammalt nybygge på Storhöjden, beläget i skogen på gränsen mellan Junsele och Ådalsliden. Nybygget är idag helt rivet, det finns bara grunder kvar. Jag har varit till Storhöjden vid ett flertal tillfällen, har hört talats om nybyggaren Nils Magnus Olofsson Westin och förvånats över hur han och hans familj kunde överleva på en så karg och öde plats i skogen.

På Magnus Johanssons  hemsida hittar jag uppgifter om Nils Magnus Olofsson Westin med familj. Sonen Erik Petter övertog nybygget, men flyttade därifrån någon gång i början av 1930-talet. Nybyggets historia på Storhöjden var över.


 Nils Magnus Olofsson Westin 1838-1935 och hans hustru Greta Magdalena Nilsdotter 1841-1926 Storhöjden.


Uppdatering: Hembygdsforskaren Paul Lundin har i sin bok "Sanningar och Sägner i Ådalsliden" (1982) berättat följande historik om Storhöjden:

"Det var någon gång efter 1850 som båtsmanssonen Nils Pehrson från Rå, (1809-1887) Ådalsliden började upparbeta platsen, men det har berättats att folk från Fransåsen redan förut hade gjort röjningar på platsen. Men det var Nils Pehrsons måg, Nils Magnus Westin även han från Rå, som gjorde det mesta för att bygga upp platsen Storhöjden.

Nils Pehrson hade tidigare brukat nybyggen både i Lilsele och Ottsjö. Han var en s.k. vis karl eller klok gubbe, en som sades kunna både spå och trolla, bota folk från sjukdomar och åkommor, stä blod och mycket annat. Ja, han skulle till och med kunna göra sig osynlig och gå genom stängda dörrar. Det var många egenskaper den fåordige nybyggaren sades kunna. Och hade någon klåfingrad person varit framme och stulit en sak, ja då började tjuven ganska snart känna en besvärande ångest och sveda i bröstet och tvingades av Nisch´ Pers´ns osynliga kraft att återlämna det stulna.

Nils Pehrsons hustru hette Cornelia Albertina Westerberg. (1811-1888) Hon var en föräldralös skomakardotter från Värmdö, Stockholm, som tidigt miste sina föräldrar i lungsot (TBC) och därför adopterades av fjärdingsmannen Michel Ersson i Rå Ådalsliden. Cornelia Albertina gifte sig med Nils Pehrson och fick ett hårt nybyggarliv tillsamman med honom. Nils Pehrson dog 1887 och året efter dog Cornelia Albertina.

År 1864 hade dottern på Storhöjden, Greta Maglena (1846-1926) gift sig med Nils Magnus Olofsson Westin, en landbondeson från Rå, Ådalsliden. Det är främst Nils Magnus namn som är förknippat med Storhöjdens nybygge. Nils Magnus var kort och satt, något rundhyllt och smilande person som vandrade livet fram utan att jäkta. Han blev 97 år gammal och sägs vara en person med gott humör, som också gick i arv till sonen Erik Petter som överog stället efter fadern. Han gick aldrig bet på en uppgift, hur svårt det än såg ut och med minimala resurser fullgjorde han sina åligganden. Nils Magnus var en friskus och en stor optimist."

Min not: Nils Pehrsons dotter Greta Magdalena "ärvde" sin fars gåvor och blev en s.k. "klok gumma" i bygden. Hon hjälpte folk med både det ena och det andra.


Uppdatering aug. 2012.

Nils Magnus Olofsson på Storhöjden. Bilden lånad från Junseles gruppsida på Facebook.

lördag 3 februari 2007

Go´ helg!

Angående Planet Alliance aktion häromkvällen (se föregående inlägg) så hör jag till dem som tycker att det var en bra och tankeväckande aktion, även om aktionen i sig själv kanske inte betyder så mycket för att minska energislöseriet på vår jord. Till och med Eifeltornet släcktes ner! Men tanken var god och aktionen fick mig att tänka på vad vi själva kan göra för att minska onödig energi.

Nu kan jag dock medge att så täta och långa energistopp vi har i vår by nuförtiden så bidrar vi säkert med vår kvot att minska energislöseriet! På grund av pågående arbeten med att gräva ner elkablar i marken (fast inte får vi någon bredbandskabel för det inte!), förarbeten för att göra en ny väg till vår by och flera stormar och snöfall med nedfallna träd i släptåg så har vi elavbrott stup i kvarten. Häromdagen blev vi helt utan vatten som visade sig bero på att en elfas (heter det så?) hade kopplats fel. Vattnet och alla maskiner i byn gick åt fel håll! Efter att felet så småningom rättats till fick vi under lång tid smutsigt sjövatten i kranen. Men sån´t får man leva med - vi bidrar ju till att minska onödig energi. Hmm....

Eller....?

Uppdatering: Läs gärna Nickes funderingar:
http://negus.blogg.se/050207160517_elproblem.html