En rundvandring genom Näsåker 1890-1895. Del 1.

Kyrkvärden P.J. Kallin 1879-1952. Bilden från Sollefteå bilddatabas.

I senaste numret av Näsåkers Byablad finns en berättelse om hur Näsåker såg ut för mer än hundra år sedan - ca 1890-1895. Det är kyrkvärden Per Johannes Kallin (1879-1952) i Forsås, Näsåker som skrivit berättelsen år 1947 och avskriften är gjord av hembygdsforskaren Paul Lundin. Jag har redigerat texten lite försiktigt för att det ska passa nutidens språkbruk, men för övrigt är texten helt och hållet P.J. Kallins.


Artikeln heter "En rundvandring genom Näsåker för 50 år sedan (1890-1895)"

"Näsåkers by har de senaste femtio åren genomgått en väldig utveckling i bebyggelse, det ena huset har rest sig bakom det andra i flera våningars höjd, men Näsåkers vackra natur har inte vunnit i skönhet av den mycket stadsliknande bebyggelsen. Alla lantliga idyller har förlorat sin naturliga skönhet genom byggnaderna, men bostadsbristen har ingen lag. Även en av Ådalslidens tre gnistrande pärlor – Nämforsen – har tagits i anspråk, och dess mäktiga storvulenhet har bundits i turbinernas surrande.

Före 1918 innan något gjorts åt den nya landsvägen som nu går ner mot bron över Nämforsen, var nipan sammanhängande med nipan vid prästgården, men den djupa landsvägsskärningen förändrade helt dess vackra utseende. Förut var det en trampad stig från prästgården och efter nipkanten till nuvarande festplatsen, där en brant väg var dragen till Laxbäcken. Efter denna väg stod jättelika björkar och aspar så tätt att kronorna bildade ett sammanhängande grenvalv, stigen och gången kallades ”gröna gången”, men allt detta vackra röjdes bort när landsvägen drogs efter nipan. På denna stig hade präster haft sin promenad, dels till posten och dels till Laxbäcken. Prosten Frisendahl var stor naturvän, och det var han som ansade och skötte träden efter ”gröna gången”. Han lät inte småskog växa upp omkring prästgården och dess närhet, utan med egen hand tog han med yxa och sax bort allt som skymde skönhetsvärdet.

Bland dessa präster fanns komminister Olov Sundvall, som var präst i församlingen 1811-1830. Som hjälppräst till Sundvall kom adjunkt Nils Petter Frisendahl från Ragunda 1819 och var senare präst i församlingen till sin död 1869. Han efterträddes 1870 av komminister Per Nicklas Sundelin som tjänstgjorde till 1882, då Wiktor Bernhard Frisendahl blev vald. Han blev Ådalslidens förste kyrkoherde när socknen blivit eget pastorat efter att ha varit annex under Resele. Wiktor Frisendahl var kyrkoherde i församlingen 24 år, eller till 1906, då han flyttade till Ramsele.


Under Frisendahls tid upplevde Näsåker sin första storhetstid. Det hade börjat bli mode på 1890-talet med turister. Det var rika engelsmän som varje sommar reste till Sverige, och så småningom kom de upp till Ådalsliden och tog in på Hotell Östlund. Carl Östlund var en hotellvärd som kunde konsten att anskaffa både mat och dryck. Han lät sig skjutsas omkring i byarna för att hos bondgummor köpa upp smör och ost. Kalvkött och grisfötter var han angelägen att få, kycklingtuppar och även gamla höns ville han att de skulle bära till honom. Den gamla härliga lagrade bondosten var han angelägen att få köpa, och när Östlund kom in i någon gård, där den doftande osten stod framme på bordet, så brukade han smacka med tungan. Det var inte underligt att gästerna trivdes så bra hos honom. Naturligtvis skulle dessa turistande engelsmän även vara med att fiska lax, och eftersom prosten Frisendahl på den tiden var ensam innehavare av laxfisket i prästbäcken (det ingick i lönen) i Nämforsen, så var det säkert att han fick påhälsning av engelsmän, som var intresserade av denna laxfångst. De bad att få lyfta upp de stora fiskarna med håven sedan dammen slagits igen och laxarna hade kommit ner till järngrindarna.

Det fanns ingen landsväg i nipan ner mot älven på den tiden, utan det var urgrävt en smal väg upp för den branta nipan. Prosten Frisendahl fick så mycket lax, att det inte var tänkbart att försöka bära upp den, utan någon av drängarna måste köra ned med häst och släpkärra för att frakta hem de stora fångsterna.

Ända till 1918-19, när bron byggdes över Nämforsen och landsväg grävdes utför Nipan med början vid prästgården, hade det inte varit något vidare avlopp för vårvattnet. Hela prästgårdsområdet var lite skålformigt, så när det var snövintrar och våren kom hastigt, blev det så mycket vatten mellan prästgårdens trappa, stall och ladugård, att man måste i flera dagar använda båt, vilket var ett stort nöje för prästpojkarna. Men som sagt, när den nya landsvägen anlades, blev det utlopp för vattnet.

Pelle Molins stuga 1902.

Vi gör i tankarna en rundvandring genom Näsåkers by på 1890-talet. Vi börjar på västra linjen av prästjorden, eller vid Pelle Molins stuga. Denna omskrivna stuga byggdes på 1880-talet av Nils Höglund, en måg till skomakare Sundström från Forsås. Båda dessa familjer reste till Amerika 1891 och bosatte sig i Brunnwick, Minnesota. Så flyttar vi oss ett femtiotal meter österut, där vi träffar på skräddaren och tingshusvaktmästaren Nils Ander Hägglund, född i Häxmo. Han byggde sin stuga 1870 eller -71, stugan var inköpt och fraktad från Fransåsen. Granne till Hägglund var Katarina Lidmark som på 1890-talet lät uppföra sin gårdsfastighet, i vilken hon ännu bebor.


Gamla prästgården byggd omkring 1824

Så har vi den välkända postmästaren Oskar Frisendahl-gården, som hade varit prästgård omkring 45 år. När gamla prästgården i Västanbäck brann ned, förstördes kyrkböcker och de enkla handlingar som präster förde på den tiden, och ingen av den nu levande generationen kan lämna någon upplysning när prästgården byggdes nere på Näsåkersmon. Men eftersom den nya kyrkan blev färdig 1820, så torde det nog kunna tas för givet att prästgården byggdes under åren 1821-25.

Komminister Olov Sundvall var präst i församlingen 1811-1830 och år 1819 erhöll han predikobiträde av adjunkt Nils Frisendahl som senare blev präst i församlingen. Under denna tid torde prästgården tagits i bruk. Det var fem rum på nedre våningen och två på den övre. Dessa rum torde nog ha behövts för komminister Frisendahl, för han hade 14 barn. Prästgårdesmamsellerna hade sina sovrum i en av kamrarna, så när den unge bonden Hans Petter från Moflo skulle ”gå utpå” till en av döttrarna, så tog han av sig skorna och blev insläppt genom fönstret. ”Gamm´ Frisendahl ” sades ha en sådan respekt med sig, så de tordes ej öppna dörrarna för sina nattliga friare. Nils Petter Frisendahl bodde i denna prästgård till sin död 1869.

Skolläraren och postmästaren Oskar Frisendahl köpte gården i början av 1880-talet samt restaurerade den och bodde där till sin död. Denna gamla prästgård hade varit centrum för hela socknen. Oskar Frisendahl hade förestått posten sedan slutet av 1850-talet till sin död 1913 eller 1914. Hans fru Kristina Frisendahl höll gravöl på beställning åt nästan alla avlidna inom socknen. Oskar Frisendahl torde ha bott i denna gård sedan mitten av 1870-talet. Mitt emot postföreståndarens gård, på norra sidan om landsvägen, var sockenstugan, en envånings sexknutstuga. Rummet, där socknens fäder höll sina rådplägningar, var omkring 11 alnar i fyrkant med öppenspis och stolpe, förstuga och förstugekammare.

Kyrkvaktmästarens lilla stuga, där Göran Göransson bodde, var belägen där nuvarande vaktmästare bor. Den nuvarande prästgården byggdes 1872 (bild ovan; min not) av sedermera häradsdomare J. M. Palin i Kläpp och Anders Sjöström i Västanbäck samt Erik Wilhelm Borin i Rå. Och den första präst som flyttade in i den nya prästgården var Per Nicklas Sundelin som var komminister i församlingen 1869-82, då han blev kyrkoherde i Nora.

Gården norr om kyrkan som förre fjärdingsman Petter Persson inköpte hade Johan Jansson i Forsås timrat upp på 1880-talet åt sömmerskan Sara Brita Lindberg"

Fortsättning följer här..