En dramatisk händelse på Högland 1953

Jag har tidigare skrivit lite om en gård vid namn Högland i den närliggande byn Hermansjö . Gården och byn är öde sedan lång tid. När jag första gången fick tillfälle att besöka  Högland blev jag riktigt förälskad. En så vacker plats!

Gården på Högland låg/ligger alldeles intill Hermansjön. Jag kunde mycket väl förstå att de som en gång byggde och bodde på Högland älskade denna plats. Det var så vackert där med utsikten ner mot sjön och bergen bakom sjön!

Jag fick efter mitt besök på Högland kontakt med ättlingar till den familj som var de första bosättarna på denna plats. Jag har av dem fått många gamla bilder och material om gården, familjen och byn. Material som jag hoppas lägga upp delar av på min blogg så småningom. Ett stort och varmt tack, Göte och Siv för allt ni delgett mig!

Nedanstående berättelse är skriven av Sören Byström. Det är en dramatisk berättelse som hände på Högland en vinterdag 1953.
 

Högland feb. 1956

På bilden syns Sören Byström, hästen Stjärna och Anselm Byström.
Bilden togs vårvintern 1955.

"Det var en kall januaridag 1953 cirka 20 minusgrader, när Anselm Byström på Högland selade på sin häst stoet Stjärna tidigt på morgonen för att köra ut i skogen. Det skulle bli en dramatisk dag på liv och död.

Anselm (far till undertecknad) spände på Stjärna skaklarna, satte sig tillrätta på framkälken eller ”bocken” som vi sa, och så bar det iväg ner mot Hermansjön. Hästklockan pinglade taktfast för varje steg som Stjärna tog. Anselm tog fram sin pipa och gjorde sig en piprök precis som han alltid brukade göra när tillfälle gavs. De kom ut på sjön, såg lyset glimma på Gammelgård på norra sidan sjön.  Efter en liten stund när ekipaget börja runda slåttesudden syntes husen på södra sidan sjön, västra Högland. Vid denna tidpunkt var det endast skogshuggare som bodde där. Timmerskiftet låg väster om dessa hus på södra sidan uppe i skogen vid en vik "sandvika", 700 m till gränsen till Resele socken. För att komma dit var man tvungen att köra genom ett litet sund innan man var inne i viken.

  Själva timmerskiftet låg alltså en bit uppe i skogen. Det var mycket brant så det var svårt att lasta fullt på båda kälkarna. Det skulle vara en mycket stor risk för häst och körkarl om lasset skulle trycka iväg. Hästen skulle aldrig kunna hålla emot. Därför så kopplade Anselm från bakkälken ”geta” och körde sedan upp med endast framkälken, då kunde stockarna släpa mot marken bak och det blev en mycket säkrare färd således.
   Anselm körde ner några lass ner på sjön så det skulle bli ett fullt lass på båda kälkarna, som sedan skulle köras vidare över sjön till myrslåttern (väst i raningen). Denna plats låg 200 m väster om stället Öster-Högland och där var avlägget för timret som sedan kördes med lastbil.

Anselm var klar med sitt första lass för dagen, tog tömmarna och satte sig på nedersta stockvarvet . Stjärna satte igång ekipaget, men plötsligt efter 100 m så brakade det till och Stjärna åkte genom isen.  Snabbt slet Anselm bort skakelträet (en pinne som håller fast skaklarna vid kälkarna). Det flög en tanke genom hans huvud som han hört av sin far ”Starkpelle” att han hade gjort så vid liknande tillfällen. Sedan skaklarna var frilagda från lasset så kunde han ta tag i dem och lyfta upp dem över hästen och framåt och sedan trycka ner dem mot isen och på så sätt få en hävstångseffekt mot isen och därmed kunde hästen följa med upp på sidan och med egen kraft sparka sig upp. ”Starkpelle” (Anselms far) hade vid flera tillfällen gjort så och klarat det ensam.

Men Anselm hade otur för när han skulle trycka ner skaklarna mot isen så lossnade den övre selpinnen (den pinne som höll fast skaklarna vid selen). Det var något som han aldrig varit med om och inte senare heller. I och med att selpinnen lossnat var hans triumfkort borta och chansen att snabbt få upp Stjärna var omintetgjort.

Nu blev det en våldsam kamp, Stjärna slog med sina framben mot isen för att försöka komma upp men isen gav vika hela tiden. Anselm ropade att männen som arbetade uppe i skogen skulle komma till hjälp. De hörde och kom, det var Zanfrid Persson, Torsten Löfström, Enar Stenmark och hans söner Ture och Roland. De släpade fram stockar och försökte få dem under Stjärna men det var farligt för hon försökte desperat att komma upp på isen och kunde skada sig.

Det är oklart vem som meddelade Anselms fru Ruth (min mor och dottern Siv, min syster) men de kom dit i alla fall, så Siv skickades till Gammelgård för att få tag på Johan Nordin och sonen Henning med hästen Brunte och få hjälp. De kom med släde med hö på. 

Männen fick av Stjärna selen och nu var det endast ett rep omkring hennes huvud. När hon stod på botten med bakbenen så var nosen och halva huvudet över vattenytan. Stjärna hade en ångestfylld blick. Anselm var rädd och nervös och han såg skräck och förtvivlan i Stjärnas ögon. Hans tankar fanns också på att hästen var ju levebrödet för familjen - hur blir det om hon dör.  En ny häst kostade mycket pengar.

Plötsligt fick Anselm en idé. De skulle såga upp isen som en ränna mot land. Det var ungefär 50 m dit, så männen satte igång att såga en ränna. Det tog lite tid för allt gjordes ju för hand. Stjärna gjorde förtvivlade försök att slå sig upp men hon blev svagare och svagare. Hennes krafter höll på att ebba ut innan rännan var öppen mot land.

Nu provade de att leda Stjärna efter isrännan men det gick inte. Hon orkade inte flytta sig. Nu kändes det omöjligt; hon skulle drunkna. Anselm kände sig maktlös, men så föreslog Johan Nordin vi tar Stjärnas skaklar och sätter dem bakom ändan på henne. De band rep på skaklarna och knöt fast repen i Bruntes skaklar och på det viset så var Brunte en bit framför Stjärna. Johan körde på sin häst och därmed så orkade Stjärna ta stapplande steg framåt men det gick sakta men till allas lättnad kom hon fram mot land där det var grunt vatten. Men där så sjönk hon ihop och hamnade uppe på isen.

Stjärna låg nästan livlös med sina ben stela som pinnar. Männen började att massera höet på henne. Ruth (min mor) som var en stor djurvän och min syster Siv jobbade hårt med hötapparna medan ängslan och tårarna rann nerför kinderna. Deras tankar var att Stjärna måste klara kampen!

 Stjärna hade varit i vattnet drygt tre timmar så chansen var inte så stor. Alla jobbade under tystnad. Henning körde fram Brunte med släden för att försöka få upp Stjärna på den, men när hon fick syn på Brunte gjorde hon en kraftansträngning och till allas häpnad så kom hon upp på alla fyra med stela och vingliga ben.  Snabbt tog alla tag i henne på båda sidor, Anselm knöt ett rep om huvudet på Stjärna och de tänkte prova att leda henne. Så startade färden hem till Högland, framför Stjärna körde Johan och Henning med Brunte för säkerhets skull, om hon inte skulle orka.

Men Stjärna klarade hela vägen hem drygt 1 km, nu fanns det hopp att hon skulle repa sig. Anselm gick till stallet flera gånger om dagen och tittade till henne och sakta repade hon sig. Stjärna blev efter tre dagar så pass bra att hon kunde köras med lättare pass, och kom senare att åter igen användas i skogen. Hon hade sett döden i vitögat men kommit undan med livet i behåll. Kanske var det därför hon blev mera lugn och tillgiven, som ett tack till allas hjälp.

Stjärna var nästan 9 år när detta hände. Hon blev 20 år."

Text: Sören Byström 2009-01-19

Vinter på Högland