lördag 31 oktober 2015

Näsåkersbodarna

De flesta av fäbodarna i Ådals-Liden är övergivna sedan länge, förstörda av skogsavverkningar eller överväxta av skog. Ibland är det problem att få veta var fäbodplatsen funnits, men har man tur, genom personlig kännedom eller via gamla kartor, att få veta exakt var fäboden funnits, så kan man ofta hitta rester på fäbodplatsen av husgrunder, kvarlämnade bruksföremål och öppna ytor som bekräftar att där funnits ett boställe.

En fäbod som vållat lite problem för mig att hitta är Näsåkersbodarna. Jag har hört talas om dem men inte fått klarhet exakt var de legat. Det visade sig dock att fäbodarna var mer nära och tillgängliga än jag först trodde. De låg ganska nära både den gamla och nya Omsjövägen, inte långt från Nävermyrtjärnen. (I Ortnamnsregistret står: "Näsåkersbodarna norr om Oxsjön")

För ett par månader sedan fick jag äntligen tillfälle att gå till Näsåkersbodarna. Det finns en byggnad kvar på platsen. Byggnaden har gjorts om till en skogskoja med stall och användes främst av skogshuggare och hästar fram till mitten av 1960-talet. En kusin till mig berättar att hon hjälpte skogshuggarna en julhelg i slutet av 1950-talet med att ge hästarna mat medan huggarna fick en välförtjänt vila i sina hem över helgen.

Troligtvis upphörde fäbodlivet tidigt i Näsåkersbodarna. Någon som vet mera? Vilka bönder brukade Näsåkersbodarna? Finns det några gamla bilder från Näsåkersbodarna?
 


Byggnaden som finns kvar i Näsåkers fäbodar. Den är omgjord till en skogskoja med stall





 

Uppdatering: Jag har fått den här bilden. Motivet är målat på ett tråg och tråget har tidigare tillhört familjen Näsström i Näsåker. Målningen på tråget lär vara av Näsåkers fäbodar (som brukades av  bl.a. fam. Näsström) Signaturen på målningen är B.O. (möjligen B.U.)  Tack Åsa!


Jag hittade i Projekt Runeberg en berättelse av Anna Lindhagen som publicerades i Svenska Turistföreningens årsskrift 1902, där författarinnan under en resa i Ådalen besökte Näsåkers fäbodar.

Källa: http://runeberg.org/stf/1902/0232.html


"Uppåt Lidens socken kommo vi i morgongryningen,
där forsen brusar vid Mo nedanför en drömmande gård.
Sedan ända fram till Näsåker njöto vi förspelet till
soluppgången. Det hade böljat kännas litet kallt och kusligt,
men vi lifvades af solens ankomst. Den förebådades af
rosenskimret och af att höjderna på södra stranden blefvo
allt ljusare, först rörande svagt i violett, så rosa och plötsligt
lågo de i full solbelysning, i hvilken gårdarna brunno röda.
Men ännu dolde sig solen bakom norra sidans skogar.
Man kom att tänka på honom i »Kärnfolk», som bodde på
den mörka sidan af älfven och alltsedan barn längtat öfver
till den andra, dit ljuset nådde först.

Vid 3-tiden på morgonen just som vi kommo fram till Näsåker — vårt mål -
gick solen upp äfven för oss. Nu låg hela landskapet
belyst, dagen var inne. I gårdarna var folket redan uppe, ty
i den hetta som rådde måste det dragas nytta af
morgonsvalkan. Några voro i full fart med att slå, andra syntes
i dörrarna litet sömnigt komma ut och taga fatt på sina liar.
Vi togo in på gästgifvargården. Och hvad vi längtade i säng!
Men vi glömde alldeles tröttheten för den syn som
visade sig för oss, när vi gingo ut på nipkanten. Ner till
älfven hade solen icke hunnit, där brusade Nämforsen ännu
i allvarlig nattbelysning, medan uppe på nipan björkarna
genomsilades af solljuset. Molins ord: »Detta är Adalen,
Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!»
gåfvo oss uttryck för hvad vi kände.

De två dagar vi stannade öfver i Näsåker blefvo rika
på intryck. Morgonkaffe dracks långt fram på förmiddagen
bland björkar med de rakaste, hvitaste stammar och som
äro så kära för hvarje norrlandsälskare. Därefter följdes vägen, som börjar bakom prästgården med en björkallé och fortsätter genom granskog ned till
forsen. Denna brusar fram i flera armar och äfven i
somras i torkan med betydliga vattenmassor och förbi de gamla
märkliga hällristningarna, som Molin tar till utgångspunkt
vid sin ypperliga ådalsskildring. I den minsta och lugnaste
älfgrenen, som kilar fram mellan träd och mossiga stenar,
bildas genom fördämningen i och för laxfisket en näpen liten
sjö. Där ligger vattnet lugnt vid stränderna under
öfver-hängande grenar, medan strömmen rinner frisk fram midt i.
Ett bad där är något så härligt, att det — för att uttrycka
sig med Karl Erik Forslund — verkar som en dikt. Och
den måltid, bestående af lax och hjortron, som vankades
därefter på gästgifvargården, var också som en dikt — om
fors och myr.

Natten tillbringades i en fäbod, dit vägen gick genom
skog så uthuggen och morasig, att den knappast kunde kallas
vacker; men en myr här och hvar hade likväl bevarat åt
landskapet något af dess ursprunglighet. Myren, hvar man
än må finna den, med sin tufviga sumpmark, sina småbuskar.och sitt hjortronris, bland hvilket hjortronen påträffas fläckvis, smakar alltid litet af vildmark. Gumman, vår vägviserska, var treflig och pratsam och hade den allra finaste
uppfattning af huru roligt det är att gå i »märka». Det är ej
alla fäbodar som ligga naturskönt invid stilla sjöar och
med vida utsikter. Så var ej heller förhållandet med
Näsåkers fäbodar, men genuint var där likväl: kor,
mjölkbunkar och ostar, två duktiga fäbodjäntor, två snygga
»störes» och mygg och flugor i det oändliga. Den ena  af flickorna var riktigt vacker och af den ljusa ångerman-ländska typen. Hon skötte en ladugård med ty åtföljande
omsorger äfven om mjölk, käming och ystning alldeles
ensam, ehuru hon bara var 16 år, men hon var
stark-lemmad för sin ålder. Lätt som ingenting bar hon den på
ryggen fastbundna kärnan med tjockgrädden i, då hon på
aftonen följde till vägs nedåt byn vår gamla vägviserska,
som sedan skulle bära kärnan en mil öfver dåliga
skogsvägar. De sågo trefliga ut de båda kvinnorna, då de
af-lägsnade sig, och som äkta fjällfolk."

/ Anna Lindhagen. Svenska Turistföreningens årsskrift 1902.

---------------------------------------------------------------------------

Mer om "Fäbodens historia": http://anitaberglund.se/faboden.htm

tisdag 27 oktober 2015

Ekhagen, Stockholm



 
 
 
 
Alla bilder är lånade på nätet.
 
I drygt tio års tid bodde jag i ett underbart bostadsområde norr om Stockholm som heter Ekhagen. Jag trivdes så bra där. Jag hade nära till jobbet på Danderyds sjukhus och nära till det stora naturområdet Norra Djurgården och Stora skuggan, där jag cyklade och promenerade så snart jag hade tid. I Naturhistoriska Riksmuseets park strax intill plockade jag liljekonvaljer på vårarna, och det hände ibland att jag slank in på museet och tittade på alla uppstoppade och märkliga djur som finns där från förr och nutid. Under de senare åren jag bodde i Ekhagen uppfördes "Cosmonova" i museet; en fantastisk kupolformad biosalong där filmerna visas i hela rummet i kolossalformat. Jag minns särskilt en film från rymden där allt kom så nära. En hisnande, otrolig upplevelse!

På andra sidan den intilliggande Norrtäljevägen finns Bergianska trädgården. En underbar botanisk trädgård med exotiska, tropiska växter både utomhus och i två stora växthus. Trädgården ligger alldeles intill Brunnsviken. I trädgården tog jag ofta promenader efter stranden. På somrarna finns ett litet utecafé öppet inne i parken, där jag ofta slog mig ner med en kopp kaffe. 
 
Jag bodde på Åminnevägen (man kan se huset till vänster på bilderna ovan som jag lånat på nätet.) Lägenheten var initialt ganska liten, men under min tid där slogs två lägenheter ihop så jag fick en fantastisk vacker våning med utgång till en uteplats.

Den funktionalistiska stilen i Ekhagen blev mycket populärt under 1930- och 1940-talet, och många skådespelare och konstnärer bodde i området på den tiden.

Jag flyttade så småningom tillbaka till Norrland, men jag minns fortfarande med glädje det vackra funkisområdet Ekhagen intill Lilla Värtans vik.
 
Häromdagen hittade jag en hemsida om "Föreningen Ekhagen". Där hittar jag följande historik om Ekhagen: 
 
"1928 började den dåvarande ägaren till området planera ett bostadsområde i Ekhagen. Staden var emot, man ville inte ha bebyggelse i den vackra naturen, men efter sega förhandlingar kunde man börja bygga 1935. Arkitekt Björn Hedvall gjorde stadsplanen och ritade också en del av husen. Byggherre och byggmästare var Hjalmar Dahl.
 
Husen byggdes i den då helt nya och moderna funktionaliststilen – “funkisen“ – som ville vara funktionell utan krusiduller, spröjsade fönster och profilerad inredning som förut varit modernt.
Till de nya idéerna hörde också att köksarbetet skulle rationaliseras. Köken byggdes därför små och många var och är opraktiska. Men de hade kylskåp vilket inte var så vanligt på den tiden.
 
Många av lägenheterna hade jungfrukammare. Det var fortfarande självklart att ha jungfru i medel- och överklassen. Men visst är det lite förvånande att man byggde tvårummare på 57 kvm med ett litet krypin innanför köket för jungfrun. Det fanns till och med ringledning och en siffertavla i köket så att att jungfrun kunde se från vilket av de två rummen som herrskapet ringde…
 
När Ekhagen stod färdigt 1938 ansågs det som ett mycket lyckat område, som staden med stolthet visade upp för otaliga studiedelegationer. Ekhagen blev ett av de få bostadsområden som helt byggdes i funkisstil. Det har heller inte ändrats till det yttre sedan det byggdes, vilket gör det unikt.
 
I början av 1990-talet var det dock nära att sex av husen (Ekhagsvägen 4 – 10, 3 – 5 och Torphagsvägen 8) som ägdes av SPP, byggdes på med vindsvåningar med takkupor med spröjsade fönster, något som hade förändrat och förstört helheten i det fina funkisområdet. De planerna stoppades i sista minuten.
 
Sedan mitten av 1990-talet är Ekhagen klassificerat som “kulturhistoriskt värdefullt“ och byggnaderna har “stort kulturhistoriskt värde“. Det innebär bland annat att Stadsmuseet måste få alla ändringar på remiss och att man är mycket återhållsam med tillstånd till både utvändiga och invändiga förändringar av husen.
 
Trots att Ekhagen genast fick ett bra rykte, inte minst bland båtintresserade, var det svårt att hyra ut bostäder på den tiden. Den som skrev kontrakt på två år, fick bo gratis första kvartalet. På så sätt försökte man locka hit hyresgäster. Idag är som alla vet lägenheterna otroligt attraktiva och mycket dyra.

 Det visade sig att invånarna trivdes! Det är antagligen svårt att hitta ett område där så många har bott så länge. När familjen växte försökte man ofta få en större lägenhet inom Ekhagen. Många har bott på både två, tre och fler adresser. Men det är ont om stora lägenheter, så många trängde ihop sig, hellre än att flytta härifrån.

  En man har till exempel berättat att han och hans hustru 1936 flyttade till en enrumslägenhet i Ekhagen “på ritning“. De hyrde alltså lägenheten innan huset var byggt. När de fick sitt första barn flyttade de till en tvårumslägenhet i huset mitt emot. Där bodde de sedan under alla år med så småningom fyra barn. Att flytta härifrån var det inte ens tal om. En kvinna har berättat att hennes familj ibland fick höra att de bodde stort och lyxigt eftersom de hade en fyra. Men i familjen fanns tre barn och ett rum hyrdes ut."
 
Kristina Hofsten
(texten tagen ur "Hemma i Ekhagen". 2004)

onsdag 21 oktober 2015

"Stora Ström" - ett människoöde



Tidningsbilden av Valter Ström lär vara taget på polisstationen i Ö-vik.

"Några Reselebor kanske kommer ihåg denna man? Jag själv har bara ett dunkelt minne av honom från min barndom.

Hans dopnamn var Valter Ström och han var en torparson född 1898 i Bergsjö, Hälsingland. Han var näst yngst av sju syskon. Familjen flyttade till Gnarp och 1918 flyttade Valter vidare till Ljusdal. Han var en stor och kraftig man. Han lär ha mätt 222 cm i strumplästen och vägde 152 kg samt hade enorma kroppskrafter. Det har sagts att ”hans händer var som dasslock” och att hans intag av mat och dryck var stort. Han var portförbjuden på bryggeriet Sobra i Sollefteå men när han kom över pilsner kunde han sätta två flaskor i munnen samtidigt och dricka.

Efter att han en period varit till sjöss arbetade han sedan för Statens Järnvägar. Senare kom han att slå sig på gårdfarihandel, som han bedrev under 1940-talet och fram till 1960-talet. Han gick under olika benämningar som ”Stora Ström”, ”Norrlands Fasa” eller ”Storhandlarn”. Han sålde mattor, gobelänger, kostymtyger, andra tyger och diverse smärre allmängods. Han delade också ut visitkort där han angav sig för att vara homeopat.

Sin bas för boende hade han i Kinnmärgen, Bjärtrå där han var skriven. Det hus han bodde i vid Kinnmärgens färjeläge användes vid inspelningen av filmen ”Ådalen 31”. När han gjorde sina nasarresor i våra trakter under 1950-talet hade han Yttersel i Resele som bas. Där bodde han i en liten grå timmerstuga som ägdes av Albin Nordin. Albin uppehöll sig på annan ort som skogsarbetare. Det kan nämnas att när filmen ”Driver dagg faller regn” spelades in togs några scener vid denna stuga.

Sina ”nasarresor” företog han mest med taxi och då var det ofta Seth Edlund i Gåsnäs, Sonja Norström och hennes bror Putte Norström i Sand samt Magnus Nilsson i Forsmo som fick hans beställningar. När det blev kortare resor använde han sin cykel. Cykeln hade dubbelram för att klara hans tunga kropp och cykelväskor hängde både bak och fram. Det påstås att han halvt om halvt skrämde folk till köp på grund av sin enorma framtoning. Han hade en del trubbel med rättsväsendet och fick därför förutom sina taxiresor även företa resor till finkan för diverse förseelser. Bl.a. var han inblandad i en grov misshandel i Betåsen.

Det berättas att han vid ett av sina besök hos Andreas Molander på Gammelåkern i Yttersel ramlat ihop på köksgolvet. Hur skulle nu Andreas bära sig åt? Jo, Andreas bad grannen Johannes Nordin om hjälp. På något vis lyckades de två få över Ström på en mindre kärra. Sedan hjälptes de åt att dra kärran med Ström uppför den branta vägen till landsvägen och sedan efter landsvägen bort till hans stuga. Väl framme vid stugan tyckte Ström att han mådde bättre, klev upp från kärran och gick tillsammans med Andreas och Johannes in i stugan. Där låste Ström dörren, slog ut med armarna och sa att ”nu skulle det göras upp”. Johannes backade mot dörren, lyckades få upp haken och ut kom Johannes och Andreas något skärrade!

Han kunde även liva upp folk med att spela gitarr och sjunga och han var snäll mot barnen. En liten konstnärlig ådra hade han också och det finns tavlor målade av honom. Vid sina besök i gårdarna var hans succénummer att vika ihop 10- och 25-öringar mellan tumme och pekfinger. Han kunde också med lätthet tvinna kaffeskedar till korkskruvar och räta ut hästskor. Den ihopslagna telefonkatalogen kunde han riva itu med bara händerna. Det lär också ha hänt ett antal gånger att han ensam lyft upp bilar som hamnat i diket. Bl. a. lyfte han ensam upp Sonja Norströms Volvosugga ur diket en gång.

Valter Ström var under några år gift med Ida Nordström från Resele men de skildes 1949. Ida hade varit i Nord-Amerika 1909 – 1920. Enligt uppgift hade även Valter varit till Amerika under sin tid på sjön.

Han gifte aldrig om sig men hade ett antal kvinnoaffärer.

En dag brann den lilla stugan i Yttersel upp och Valter Ström försvann från byn.

Sin sista tid bodde han på torpet ”Tysta Dalen” i Godmark, Grundsunda. Där dog han den 22 december 1966. I december 1966 blev det ett väldigt oväder med snö och blåst. Som exempel på det hårda vädret kan nämnas att den 18 december förliste fartyget SINERGASIA, som var på resa Cagliari – Rönnskär, utanför Holmsund och hela besättningen på 13 man omkom. En hemsamarit som såg till honom en gång i veckan anmälde till polisen att ”Stora Ström” var försvunnen. En polispatrull med polishunden Molly ryckte ut till ”Tysta Dalen”. Molly sniffade sig fram till en stor snödriva där han grävdes fram och under aningen makabra omständigheter transporterades till den sista vilan.

Valter Ström ligger begravd på Grundsunda kyrkogård."

Text: Hanna Lindström, Resele


- Ett varmt TACK för berättelsen om "Stora Ström", Hanna! Så intressant att få läsa om denne person som fick ett ovanligt liv och gick ett märkligt öde till mötes.
 
Det finns säkert flera som har minnen av denne man. Om Du har minnen eller känner till mera om "Stora Ström", skriv gärna och berätta!

Den här artikeln hittade jag i ett sök på nätet. Enligt tidningsförfattaren så hade Stor-Ström kuskat runt med cirkus i 25 år och t.o.m. varit predikant i Filadelfia. ;) Stor-Ström hade sannerligen många strängar på sin lyra. ;)

Artikel i VA 22 April 1958