En fäbod som vållat lite problem för mig att hitta är Näsåkersbodarna. Jag har hört talas om dem men inte fått klarhet exakt var de legat. Det visade sig dock att fäbodarna var mer nära och tillgängliga än jag först trodde. De låg ganska nära både den gamla och nya Omsjövägen, inte långt från Nävermyrtjärnen. (I Ortnamnsregistret står: "Näsåkersbodarna norr om Oxsjön")
För ett par månader sedan fick jag äntligen tillfälle att gå till Näsåkersbodarna. Det finns en byggnad kvar på platsen. Byggnaden har gjorts om till en skogskoja med stall och användes främst av skogshuggare och hästar fram till mitten av 1960-talet. En kusin till mig berättar att hon hjälpte skogshuggarna en julhelg i slutet av 1950-talet med att ge hästarna mat medan huggarna fick en välförtjänt vila i sina hem över helgen.
Troligtvis upphörde fäbodlivet tidigt i Näsåkersbodarna. Någon som vet mera? Vilka bönder brukade Näsåkersbodarna? Finns det några gamla bilder från Näsåkersbodarna?
 |
Byggnaden som finns kvar i Näsåkers fäbodar. Den är omgjord till en skogskoja med stall |
Uppdatering: Jag har fått den här bilden. Motivet är målat på ett tråg och tråget har tidigare tillhört familjen Näsström i Näsåker. Målningen på tråget lär vara av Näsåkers fäbodar (som brukades av bl.a. fam. Näsström) Signaturen på målningen är B.O. (möjligen B.U.) Tack Åsa!
Jag hittade i Projekt Runeberg en berättelse av Anna Lindhagen som publicerades i Svenska Turistföreningens årsskrift 1902, där författarinnan under en resa i Ådalen besökte Näsåkers fäbodar.
Källa: http://runeberg.org/stf/1902/0232.html
"Uppåt Lidens socken kommo vi i morgongryningen,
där forsen brusar vid Mo nedanför en drömmande gård.
Sedan ända fram till Näsåker njöto vi förspelet till
soluppgången. Det hade böljat kännas litet kallt och kusligt,
men vi lifvades af solens ankomst. Den förebådades af
rosenskimret och af att höjderna på södra stranden blefvo
allt ljusare, först rörande svagt i violett, så rosa och plötsligt
lågo de i full solbelysning, i hvilken gårdarna brunno röda.
Men ännu dolde sig solen bakom norra sidans skogar.
Man kom att tänka på honom i »Kärnfolk», som bodde på
den mörka sidan af älfven och alltsedan barn längtat öfver
till den andra, dit ljuset nådde först.
Vid 3-tiden på morgonen just som vi kommo fram till Näsåker — vårt mål -
gick solen upp äfven för oss. Nu låg hela landskapet
belyst, dagen var inne. I gårdarna var folket redan uppe, ty
i den hetta som rådde måste det dragas nytta af
morgonsvalkan. Några voro i full fart med att slå, andra syntes
i dörrarna litet sömnigt komma ut och taga fatt på sina liar.
Vi togo in på gästgifvargården. Och hvad vi längtade i säng!
Men vi glömde alldeles tröttheten för den syn som
visade sig för oss, när vi gingo ut på nipkanten. Ner till
älfven hade solen icke hunnit, där brusade Nämforsen ännu
i allvarlig nattbelysning, medan uppe på nipan björkarna
genomsilades af solljuset. Molins ord: »Detta är Adalen,
Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!»
gåfvo oss uttryck för hvad vi kände.
De två dagar vi stannade öfver i Näsåker blefvo rika
på intryck. Morgonkaffe dracks långt fram på förmiddagen
bland björkar med de rakaste, hvitaste stammar och som
äro så kära för hvarje norrlandsälskare. Därefter följdes vägen, som börjar bakom prästgården med en björkallé och fortsätter genom granskog ned till
forsen. Denna brusar fram i flera armar och äfven i
somras i torkan med betydliga vattenmassor och förbi de gamla
märkliga hällristningarna, som Molin tar till utgångspunkt
vid sin ypperliga ådalsskildring. I den minsta och lugnaste
älfgrenen, som kilar fram mellan träd och mossiga stenar,
bildas genom fördämningen i och för laxfisket en näpen liten
sjö. Där ligger vattnet lugnt vid stränderna under
öfver-hängande grenar, medan strömmen rinner frisk fram midt i.
Ett bad där är något så härligt, att det — för att uttrycka
sig med Karl Erik Forslund — verkar som en dikt. Och
den måltid, bestående af lax och hjortron, som vankades
därefter på gästgifvargården, var också som en dikt — om
fors och myr.
Natten tillbringades i en fäbod, dit vägen gick genom
skog så uthuggen och morasig, att den knappast kunde kallas
vacker; men en myr här och hvar hade likväl bevarat åt
landskapet något af dess ursprunglighet. Myren, hvar man
än må finna den, med sin tufviga sumpmark, sina småbuskar.och sitt hjortronris, bland hvilket hjortronen påträffas fläckvis, smakar alltid litet af vildmark. Gumman, vår vägviserska, var treflig och pratsam och hade den allra finaste
uppfattning af huru roligt det är att gå i »märka». Det är ej
alla fäbodar som ligga naturskönt invid stilla sjöar och
med vida utsikter. Så var ej heller förhållandet med
Näsåkers fäbodar, men genuint var där likväl: kor,
mjölkbunkar och ostar, två duktiga fäbodjäntor, två snygga
»störes» och mygg och flugor i det oändliga. Den ena af flickorna var riktigt vacker och af den ljusa ångerman-ländska typen. Hon skötte en ladugård med ty åtföljande
omsorger äfven om mjölk, käming och ystning alldeles
ensam, ehuru hon bara var 16 år, men hon var
stark-lemmad för sin ålder. Lätt som ingenting bar hon den på
ryggen fastbundna kärnan med tjockgrädden i, då hon på
aftonen följde till vägs nedåt byn vår gamla vägviserska,
som sedan skulle bära kärnan en mil öfver dåliga
skogsvägar. De sågo trefliga ut de båda kvinnorna, då de
af-lägsnade sig, och som äkta fjällfolk."
/ Anna Lindhagen. Svenska Turistföreningens årsskrift 1902.
---------------------------------------------------------------------------
Mer om "Fäbodens historia": http://anitaberglund.se/faboden.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar