torsdag 2 juni 2011

Sagor och sägner i Omsjö

Jag fick anledning att titta på gamla sägner från Näsåkers utbyar, och hittade denna berättelse om Omsjö nedskriven av hembygdsforskaren Paul Lundin. Tycker den kan vara kul att återge här. De gamla sägnerna berättar hur historien tolkades av människor och hur viktiga vittror, troll och andra väsen var i deras liv. Sägnerna berättades och hölls levande, och kanske kommer de att fortsätta leva vidare åtminstone som en del av vår bygdehistoria. Sägnen om silverskatten på Bäckerhällan återkom sedemera i bygdespelet "Sagornas Ådal" av Albert Viksten, som uppfördes i Näsåker under många år mellan 1949 till 1990.

Här är Pauls berättelser om sägner och sagor från Omsjö:


"Som gammal kulturby har Omsjö många sägner och sagor. Vissa sägner om Omsjö talar om silverskatter, bla. den välkända finnskatten, men det talas också om trollskatter som trollen gömt undan. För den som nu inte rätt känner till förhållandet, så var modellen denna att om man nu gjorde anspråk på någon av dessa trollskatter, så tog man itu och grävde på själva midsommarnatten för att vara klar med grävningen innan solen gick upp. Vidare fick grävarna, ifall de nu var flera, inte säga ett enda ord till varandra under grävningen, ty då var möjligheterna helt borta att nå ett önskat resultat.

Utefter gamla sommarstigen mellan Ottsjö och Omsjö, passerar man i närheten av den senare byn en myr som har det något konstiga namnet Bäckerhällmyren. Namnförklaringen lär ligga så till, att ute på själva myren ligger en hälla där en bäcker en gång i tiden fångats av en kraftig virvelvind och kastats ut på själva myren. Ett annat märkligt drag med den här hällan är att när man stiger på den med lite kraft, hörs det alldeles som om den vore ihålig och haft något tomrum inunder. Detta senare kan vara orsaken och grunden till den sägen som påstår att en silver-trollskatt skall finnas under själva hällblocket.

Nu lär det ha hänt, någon gång i anno dazumal, att två drängar en midsommarnatt kommit överens om att försöka gräva fram skatten under hällan. Det hör till historien att en av drängarna hade ett par s.k. strybyxor på sig. Stry var ett dialektalt ord och med stry menades avfall från lin. Men bäst som man grävde denna minnesvärda midsommarnatt, uppenbarade sig plötsligt tre till fyra trolliknande figurer, beväpnade med något som kunde tas för yxor och bilor. ”Vi tar den här med strybyxorna först”, yttrade en av de främmande männen, och det var nog för att skrämma iväg de halvt skräckslagna skattgrävarna.


Sagan förtäljer att det var jättarna som först började bryta bygd i Omsjö. På Brännan och Gammåkern. Sagan förtäljer vidare om en tvist i hedenhös som Omsjöjättarna hade med några jättar vid Nämforsen, vilka inkräktat på Omsjöjättarnas hegemoni genom att ha fiskat vid Karvsjönoret och fångat ansenligt med skogsfågel på Kiipparåsen norr om Storsjön. Detta är ställen som räknas som fina fångstmarker också senare i tiden.

Som direkt hämtad ur en bröderna Grimmsaga berättas hur en jätteflicka en gång kommit hem med en samling människokryp, som hon plockat upp borta i Gammåkern och burit hem till föräldrarna som bodde i Bågahållaberget. ”Bär nu tillbaka de här människokrypen”, lär jättemamman ha sagt.”Det är dom som skall fortsätta värvet här i Omsjö, när vi har slutat”.

På norra sidan av Storsjön ligger tre långsmala åsar i linje mellan Öfverå och Juvanådammet. Sagan förtäljer att åsarna bildats när jättarna som färdats här förbi, spillt ut sand ur sina fickor eller vantar. Vad sanden skulle användas till förtäljer inte sagan. Åsarna heter Bäckremmen, Högremmen och Långtjärnsåsen.

I nordvästra delen av Storsjön ligger ganska nära land en konstigt formad och rätt stor sten, som någon gång av en jätte blivit kastad mot Junsele kyrka, enär jätten i fråga inte mådde bra av klockklangen. Stenen fick namnet Bothals sten efter jätten med samma namn.

Samtidigt med jättarna levde det dvärgar uppe i de vilda skogsområdena av Nordåsen, Bodåsen och Fårklippen. Skygga till sitt väsen smidde de jordbruksredskap åt jättarna. De var fula och vanskapliga men störde igen.

Däremot tycks inte sagorna ha bevarat eller antytt något om förekomst av vare sig skogsfrun, sjöjungfrun eller sjörået. Inte heller Näcken eller Kvarngubben, vilket i och för sig kan förefalla lite konstigt med tanke på den rikliga förekomsten av vatten.

Av alla mytologiska förekomster är det dock – som i de flesta andra fall – vittrorna som spelat huvudrollen och samlat de flesta sägner och sagor. Vittrorna, liksom deras kreatur, sågs ju gärna i anslutning till byns fäbodar som låg på nordsidan sjön i sydsluttningen av den skogrika och omfattande Bodåsen. Numera är vallen fullkomligt borta och inga som helst lämningar påvisar förekomsten.

En bonde i Omsjö, tyvärr har sägnen inte bevarat hans namn åt eftervärlden, var ensam hemma en söndag på sommaren, medan övriga familjen farit ner till kyrkan i Näsåker. Plötsligt kommer en liten, gråklädd och okänd man in i köket, hälsade artigt och bad husfadern följa med honom ut, det var något han ville visa honom. Bonden hörsammade mannens begäran, men efteråt kunde han inte helt klargöra vart den främmande fört honom och vilken väg de färdats. Han visste bara att de liksom gått ner i underjorden. Den okände öppnade en dörr och i det flämtande eldskenet från den öppna spisen såg bonden en främmande skara av folk och barn, sittande vid ett bord i färd med att äta. Men det droppade friskt från taket och överallt på bordet var utsatta skålar och kärl, som skulle ta upp det smutsiga vattnet. Bonden undrade över takets otäthet och menade att ute var det ju sol och torrt. ”Du har placerat den nya ladugården ovanför vår boning”, sa mannen. ”Vill du flytta den skall du inte bli olönad härför”. Då förstod mannen att det var en vitterfamilj han råkat på, och vittror skulle man inte reta eller göra illa utan hellre hörsamma och göra gott. Så han lovade mannen att flytta sin ladugård till ett annat ställe, och arbetet påbörjades redan dagen därpå. Efter den händelsen hade bonden tur med allt han företog sig och både han och gården blev lyckosamma och välmående. Och bonden visste att det berodde på att han hörsammat vittergubbens bedjan om att flytta på ladugården."

Nedskrivet av hembygdsforskaren Paul Lundin

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket intressant läsning Anita.

Jag minns från då jag var liten, hur mormor brukade berätta om småfolket. Vi fick inte gå upp till sommarlagården för där bodde det en tomte och han fick man inte störa. Jag tror jag fick följa med dit en enda gång. Jag tror fullt och fast på att mormor inte ville skrämmas utan hade en hälsosam respekt för det okända.

Tack för denna uppfriskning av minnen från förr. Saknar min mormor och morfar än trots att det gått mer än 35 år sedan de gick bort.

Hej från Evy

Anita sa...

Evy: Säkert hade din mormor respekt för det okända. Jag tror det var mycket vanligt förr. Tyvärr har jag inga sådana minnen från mina mor- och farföräldrar (om man inte räknar in Gud i detta förstås..;)

Jag tycker det är en fin tanke att vara rädd om naturen, vare sig man tror på "småfolk" eller inte...

Anita sa...

Måste berätta.. en farbror som jag känner (87 år idag) har berättat för mig, att vid flera tillfällen när han var ung skogsarbetare så var hästens svans flätad på morgonen när han kom till spiltan intill skogskojan i skogen. Han är helt övertygad att det var "vittrern" som retades med honom!

Anonym sa...

Oändligt är vârt mänskliga äventyr !

Intressant läsning, men jag har inget att komma med för pâ vâstkusten höll Schartau församlingarna i Guds tukt och allvar. Med andra ord, man ignorerade naturens nyckfulla meddelande och gâvor. Det fanns ju mest klippor och berg föresten...
I Bretagne i Frankrikes västkust är mentaliteten lite sân.
Den som lever nära naturen fâr nog ett öppet och rörligt sinnelag.

Gammelmor

Anita sa...

Gammelmor: Prästerna höll nog sina "får" i Herrens tukt och förmaning även här uppe, förmodar jag. Ingen vågade nog inför prästen yttra att de trodde på vittror och troll. Inte minst under häxbränningens tid på 1600-talet när kvinnor brändes om de på nåt sätt yttrade något om okända varelser.

Jag tror dock att mentaliteten kan ha varit mera öppen nära hav och storstäder.

Allt gott!