Det här fotot av min farfar och farmor med alla sina elva barn är taget 1940 eller 1941. (Det är min pappa längst uppe till höger)
Jag minns inte min farfar, trots att mitt allra första medvetna minne i livet är när jag fick följa med pappa på sjukbesök till farfar några månader innan han dog. Farfar hade velat träffa mig en sista gång, och därför tog pappa mig med trots att jag var så liten. Jag minns att pappa och jag åkte buss den ganska långa vägen till farfar och farmor i Junsele, och jag minns också att jag satt med farfar och farmors hund på hans plats under arbetsbänken i köket men.. - konstigt nog - minns jag inte farfar. Pappa berättade senare att farfar varit så glad att jag följt med. Jag var tre år.
Däremot minns jag farmor ganska väl. Jag tyckte att hon var så snäll. Farmor kom ibland och hälsade på oss. Hon åkte buss och det var alltid högtidsstunder när farmor kom på besök. Ibland åkte vi och hälsade på farmor, och jag minns en gång att jag fick en julprydnad av henne som jag fortfarande har kvar och hänger upp i julgranen varje jul.
En gång när jag var riktigt liten, kanske fem-sex år, så ville jag åka och hälsa på farmor helt själv. Mamma satte mig på bussen och farmor väntade på mig när jag klev av bussen vid framkomsten. Till en början var jag kavat och det kändes så spännande och roligt att vara hos farmor alldeles själv, men när det blev läggdags fick jag en riktigt gruvlig hemlängtan och jag grät och grät och ville hem åka hem till mamma. Farmor blev alldeles olycklig av mina tårar. Nästa morgon hade farmor inget annat val än att sätta mig på bussen tillbaka hem igen. Så blev det med det besöket hos farmor som jag sett fram emot så mycket! :)
Jag fick vara med på min farmors begravning. Jag hade fått en ny grå, helveckad kjol med hängslen och nya svarta lackskor dagen till ära. Jag var åtta år.
8 kommentarer:
Hej Smulan
Vad fina minnen som är både ledsamma och glada på samma gång. Men att du inte fick ha kvar din farmor och farfar längre gör mig ledsen.
Själv hade jag både mormor och morfar, farmor och farfar ända till jag var över 20 år. Och jag minns än deras röster.
Hej från Evy
Morrn Evy! Både farmor och farfar dog när de var ganska unga, strax över 60 år,tyvärr. Min mormor likaså. Min morfar däremot, från Fängsjö, blev 80 år och han har jag många minnen av. Roliga minnen!
Det finns ett fotografi där jag sitter i min farfars knä och han läser för mig. Boken har ett omslag som är blått med vita prickar. Jag har den boken så jag vet att det är en läsebok. Jag var ungefär tre år.
Jag har inga riktiga minnen av farfar men håller på att samla andras hågkomster för att göra mig en bild. Det är bråttom för snart finns de inte kvar de som kände honom.
Din beskrivning av ditt besök hos farmor är så fin. jag kan riktigt känna din förväntan liksom din hemlängtan.
Kersti!
Det är samma här; jag har så få minnen av farfar och farmor. De minnen jag skrivit om är i princip allt. Även dessa minnen är svaga så därför blev texten därefter..
Däremot har jag hört berättas om min far- och mors föräldrar. (Jag har skrivit lite mera om dem på min hemsida.) Fast numera är det få kvar som har minnen av dem.
Själv hade jag lyckan att ha kvar farmor och farfar upp i vuxen ålder. De blev båda nästan hundra år. Men å så smärtsamt det var attr mista dem. Den saknaden känns fortfarande så stark.
Morfar har jag ju enbart sett på foto -han dog ung- och så pratades det mycket om honom. Och min mormor minns jag lite av - hon dog när jag var i tio-årsåldern.
Men vilken glädje det var att få ha mina farföräldrar i mitt liv så länge. Släktgåden var allas naturliga mötesplats under alla år.
Jag förstår och avundas dig Inkan. Jag önskar att jag hade flera minnen av mina far- och morföräldrar. Min morfar är den ende jag minns väl och de minnena är enbart roliga. Jag minns speciellt hans finurliga humor och glimten i ögat!
Vilket fint minne från din farmor.
Läser att du släktforskar. Måste vara intressant. Kanske ska jag ta mig tid någon gång, min far är nämligen adopterad och det vore verkligen intressant att se vart jag hamnar.
Bloggsurfade runt och hittade hit till dig, lämnar ett avtryck och önskar dig en bra dag!
Vero! Roligt att du hittade hit. Välkommen!
Ja, släktforskning är en otroligt intressant och rolig hobby. Jag rekommenderar det verkligen.
Önskar dig också en fin dag!
Skicka en kommentar