(Sista fotot av Ronja 28 maj...)
Ikväll är jag ledsen.... Ronja är död. Vi tog beslutet att ta bort henne efter ortopedveterinärens bedömning idag.
Tyvärr var skadan på Ronjas ben allvarlig och prognosen att hon någonsin skulle kunna gå på det sjuka benet igen var dålig, mycket dålig. Vi hade talat igenom hur vi skulle göra om vi fick det beskedet, och beslutet att ta bort Ronja var klart. Men jag blev ändå så otroligt ledsen. Det blev plötsligt så definitivt. Tomheten efter Ronja känns så stor.
Ronja var så klok, så tillgiven oss men ändå så otroligt självständig och stor integritet. Hon var den bästa jakthund som min man kunde tänka sig. Och hon var min allra bästa hundvän. Ingen av alla våra hundar har stått mig närmare än Ronja.
Ronja har gått igenom mycket. En svår tumöroperation, kejsarsnitt och skador, men hon kom alltid igen. Vi fixade det tillsammans. Den här gången gick det inte. Ronja skulle inte behöva gå på tre ben resten av sitt återstående liv. Det var helt uteslutet - hon som varit världens snabbaste att springa över stock och sten....
Nu har Ronja sprungit färdigt.
Ronja fick två valpar som fortfarande finns kvar hos oss - Pontus och Ida. Hon var världens bästa mamma för dem när de var små - sedan tyckte hon mest de var i vägen....
För mig var Ronja den klokaste, vackraste och stoltaste hund vi haft. Hon blev elva och ett halvt år.
Ronja har gått över Regnbågsbron.
Jag tror faktiskt att hon s p r i n g e r där!
Men jag saknar Ronja så mycket.....
------------------------
Följande lilla berättelse hittade jag på ett vykort på djursjukhuset. Kanske är berättelsen om Regnbågsbron lite patetisk, men den känns ändå så fin att läsa, tycker jag:
Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer hundarna och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...
9 kommentarer:
God morgon Anita. För trots allt så är det en mycket vacker morgon efter all kyla.
Jag blev så ledsen igår kväll då jag läste om din förlust och skrev ett kort inlägg bland kommentarerna. Men av någon underlig anledning så tryckte jag galet någonstans och - vips - så var allt borta.
"Din" regnbågsbro var en vacker tanke, och jag kan tala om för dig att jag tror fullt och fast på att de gröna ängarna existerar. Har själv sett dem och då hörde jag min älskade häst närma sig bland de gröna kullarna. Men sedan väcktes jag från den djupa sömn jag hamnat i.
Du kommer att ha din Ronja med dig vart än du går även i fortsättningen. Det kommer du snart att märka.
Sköt om dig och kram från Evy
Å jag känner med dig. Vet hur det är när man måste ta ett sådant val och beslut. Det känns!
Jag satt ju en halv dag på veterinärhögskolan i Uppsala med vår älskade Fabian (min söta dalmatiner)
Det var en fin historia detta med "Regnbågsbron" - kanske är den tänkt som tröst för barn.
Vi satt ju sedan i bil upp till Jämtland- en dag försenade. Men vi satt och påminde varandra om allt roligt vi haft med vår hund och vad ungarna tyckte var det bästa minnet. Jag tror de fick till minnen för vare dag av året innan vi var framme.
Evy! Tack för dina värmande ord. Ja, Ronja har varit med mig hela dan idag. Det känns så otroligt tomt efter henne. Jag har talat extra mycket med de andra hundarna idag, men ingen kan ersätta Ronja...
Ikväll blir det begravning av Ronja. Hon får ligga där flera andra av våra hundar ligger begravda. Intill en björk bakom hundgården...
Kram!
Inkan! Ja, jag kände mig som en riktig "mördare" när vi tog beslutet igår. Men vi hade inga alternativ kändes det som. Ingen av oss ville se Ronja invalid och så var hon gammal. Men det kändes; det förstår du säkert...
Tyvärr är det inte första eller sita gången vi tar det här beslutet. Men det är lika jobbigt varje gång.
Kram!
Smulan, jag vet hur det känns -har några fyrbenta vänner som möjligen också går omkring med nosen i det evigt gröna gräset vid det här laget. Om inte på andra sidan Regnbågsbron så kanske åtminstone i hundens Eden, där det ju är så "tätt emellan treden", om man skall tro Hasse & Tage. Hoppas att det är kopplingsförbud där uppe...
Peter!
Ja, det känns tungt ibland. Jag "ser" Ronja överallt, men ändå finns hon inte....
Jag kanske ska försöka tro (jag som har så svårt för tro, som du vet...) att Ronja får springa mycket nu "mellan treden"....
Allt gott!
Åh vad det här är sorgligt! Men det är vårt svåra val att ta de här besluten åt dem. Vi älskar ju våra hundar och kan ju inte svika dem när det är dags....
Men så tomt det är. Jag vet.
Din Ronja var en underbart fin hund och till slut kommer dina vackra minnen av henne att överskugga det här med allt det sorgliga som känns här och nu.
Men jag vet att man kan sakna dem hela livet verkar det som.
Sitter här och snörvlar med våta ögon.
Tröstekramar till dig från
Lisbeth
Londongirl!
Tack för dina rader. Ja, det är så sorgligt. Det var länge sedan jag har gråtit så mycket som nu. Men så är det. Ett hundliv är kort. Mina minnen av Ronja finns dock hos mig för alltid.
En varm kram, Anita
Jag har haft fullt upp med barnbarnbesÖk och inte kunnat kommentera fÖrrän nu men du skall veta att jag känner med dig. Du brukade berätta om Ronja på 'chatten' och visa bilder på hennes underbart gulliga valpar. Och var det inte Ronja som vi alla oroade oss Över när hon fÖrsvann i skogen och var borta en hel natt? Vad vi gladde oss med er när hon till slut kom tillrätta.
Stor kram till dig kära Smulan!
Lillan
Lillan! Visst var det Ronja som "försvann" en natt (ovanligt) en natt under älgjakten för några år sedan. Jag minns hur oroliga vi var. Hennes valpar, som är stora nu, lever i högsta välmåga (jag länkar till en bild av dem som små)
Men åh, vad jag saknar Ronja....
En varm kram till dig och dina barnbarn, Lillan! Hoppas att ni har samma sommarvärme som vi har just nu.
Skicka en kommentar