Ikväll somnade svärfar in för alltid,
trött av ålderdom och mätt av livet.
Sov gott, käre svärfar.
Du fattas oss.
Den gamla fågeln
Låt mig sitta på en sten
i den mörka skog,
låt mig vila mina vingar,
jag har flugit länge nog.
Hela natten har jag svävat
mellan månljusa träd,
och mitt fågelhjärta bävar
för förvandlingens väg.
Mina vänner ser jag inte,
inga stjärnor, inga moln,
men det glittrar av minnen
i mossornas strån.
Jag är nöjd med den rymd
som jag bär i mitt blod,
låt mig vila mina vingar
jag har flugit länge nog.
av Bo Setterlind
8 kommentarer:
Mina tankar hos er!
Underbart vacker dikt.
Kram, Inkan
Tack för dina tankar Inkan!
Dikten hittade jag på nätet och tyckte den passade så bra. Jag kände inte till den här dikten tidigare. Bo Setterlind är en underbar poet.
Vacker dikt. En kram till dig! Även om de som dör var gamla och trötta så finns en sorg efter dem.
Det finns mycket i den dikten som berör. Jag har inte heller sett den förut. Den passar bra vid ett tillfälle som det här, när döden har satt en gräns för ålderdomen. Jag förstår att det finns sorg hos er just nu. Även om det var väntat. En svärfar fattas.
Eva och Karin!
Svärfar var såå trött, så trött.
Jag satt hos svärfar när han somnade in, och det kändes -trots allt - som en befrielse när svärfar drog sitt sista andetag.
I dödsannonsen vill min man att följande poem av Bo Setterlind ska stå:
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång !
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat , började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Jag tycker mycket om den dikten.
Den dikten är óchså mycket vacker och den säger mycket. Vilka vackra bilder. Bo Setterlind skrev mycket vackert. Han bodde i Mariefred! Jag minns att jag mötte honom där en gång i min ungdom. Han var en mycket vacker man. Med silverhår.
Kenneth har gjort ett bra val.
Några rader som jag lagt på minnet:
"It is not true that death
is the worst ill
It is the solace of mortals
Who are tired of suffering"
En sann dikt, Karin. Mycket sann.
Den kommer jag också att minnas.
Allt gott!
Anita
Skicka en kommentar