lördag 25 februari 2006

Sov Du lilla videung

Ljuset har kommit tillbaka! Dagarna blir längre och längre och vissa dagar har solen värmt så pass att det har gått att sätta sig ute och sola ansiktet (och värma själen...) en stund mot husväggen. Underbart!

Häromdagen, när jag tog min promenad, upptäckte jag att videkissarna börjat blomma. Jag blev så lycklig. Jag lyckades plocka ett par små kvistar trots att snön och avståndet hindrade mig att nå de bästa kvistarna. Nu står de små kvistarna på mitt köksbord och påminner mig om att snart är det vår. Viden är ju bland de första vårtecknen i naturen. För det är det väl? Trots att visan säger annat...

I Zackarias Topelius text till Alice Tegnérs videvisa är det dock fortfarande vinter:

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide, än så är det vinter.

Solskensöga ser på dig, solskens famn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön: vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig. Solskens famn dig vaggar.

//Sälgen (Salix caprea)
Sälgen finns spridd i hela landet och trivs på de flesta marker så väl torra som fuktiga. Därför hittar man också sälgen både i löv- och barrskog. Sälgen uppträder oftast som buskträd men kan bli upp till 20 m hög och blir sällan äldre än 60 år.
Sälgens knoppar sprängs redan under vintern och det är då de vithåriga blomaxen kommer fram. Det är dessa knoppar som vi brukar kalla för ”kissar” eller ”videungar”.
Veden från sälgen används till finsnickerier, eftersom den är lätt och mjuk. //

3 kommentarer:

Christina sa...

Visst är den vacker, Sov du lilla vide..
och den sover säkert nu för snön vill inte ge sig.
Trevlig blogg du har och jag tittar in igen.
MVH
Christina

Anonym sa...

Sov du lilla videung .... Den är så vacker.
Jag älskar de.
de är så söta där de bara ligger på en kvist.
Däremot så är snön inte kvar hos mig.
Det är vår-sommar här.

Med Vänliga Hälsningar Alma.

Anonym sa...

Tack Christina och Alma för era kommentarer! Bättre sent än aldrig... ;)

Anita