Jag kunde inte låta bli att tänka på konstnären och författaren Pelle Molins ord när han besökte Hällingsåfallet i slutet av 1890-talet. Så här skrev han bl.a.
”Tänk er först och främst en gata i hanseatisk stil, smal. Krokig, mörk, oregelbunden., men med stil uti. Tänk er denna gata nära en kilometer lång med höga hus å ömse sidor, hundra och hundra fämtio fot höga.
Djupt ned, där dagern är svag och solen sällan skiner, spolar på gatan ett klart, kallt vatten med allsköns kulörta, glimmande, nötta, egendomliga stenar i botten under ideliga små fall, forsar, sel och bakvatten.
Längst upp, där gatan börjar, husen äro högst och vattnet i ett knä gör det berömda höga fallet, äro väggarna svarta och blanka, gråtande våta.
Från alla utsprång på väggarna spruta små vatten, bildade af minor och stänk. Stenarna glimma då solljuset någon gång hittar dem inunder den rägnbåge, som bor här. Längst upp i gatan är Hällingsåfallet, såsom sagt är. Ni har kanske sett det i fotografi. Jag säger: ni har ändock föga aning om kvad det är – ty det är helt enkelt ett vår Herres under! ”
[Kort utdrag ur Pelle Molins artikel ”En dag vid Hällingsåfallet”, ursprungligen publicerad i Jämtlandsposten 1894. Ingår även i "Samlade skrifter", sidorna 276–281.]
 |
| Eget foto. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar