 |
| Tannflohöjdens fäbodar. Från Laga skiftes-kartan 1872. |
Ett av barndomens trevliga händelser var att göra en utflykt till Nävernäsan tillsammans med mamma. Det fanns ingen väg dit på den tiden, utan vi gick en gammal upptrampad stig från Fängsjö upp till Nävernäsan. Det var en ganska lång vandring för mig och mina syskon upp till det över 500 meter belägna Nävernäsan och dess brandtorn, men vi gjorde många vilopauser på vägen. Ett av de bästa rastplatserna på vägen dit var en gammal fäbodvall som låg halvvägs upp till Nävernäsan. När fäbodvallen öppnade sig mellan trädstammarna så visste vi att vi hunnit halvvägs till slutmålet. Den gamla fäbodvallen hette Tannflohöjdens fäbodar. Det var alltid en efterlängtad stund när vi satte oss på den stora platta stenen på fäbodvallen för att vila och äta av vår matsäck.
Trots att fäbodvallen sedan länge var övergiven så var det fortfarande en vacker, öppen plats mitt i skogen. Husen, som fanns kvar, var till stora delar raserade och träden växte höga runt vallen, men vi fantiserade gärna om hur det sett ut när vallen befolkades med folk och fä. Vår mamma berättade också gärna sina minnen av fäbodvallen. Utsikten från det högt belägna fäbodstället bör ha varit magiskt vacker på den tiden !
Idag är både stigen och fäbodvallen helt borta och raserat. Skogsavverkningar, vägar och överväxt har förstört de sista resterna av det som fanns kvar av fäbodarna. Jag har nån gång försökt hitta den låga platta stenen där vi vilade, men tyvärr verkar även den blivit förstörd av skogsmaskinerna.
Jag har heller inte lyckats hitta några gamla bilder från Tannflohöjdens fäbodar. Men jag har en gammal karta från 1872 års Laga skifte i Fängsjö där fäbodvallen är markerad med flertal hus längst uppe i högra hörnet på bilden. Fängsjö skogsby syns längst ner på kartan. Till och med stigen från Fängsjö via fäbodvallen är markerad på den gamla skifteskartan.
Helt nyligen fick jag en intressant artikel i min hand som skrivits av
hembygdsforskaren Paul Lundin i Ådalsliden. Artikeln är från 1946 där han berättar om en
fäbodpiga som arbetade på Tannflohöjdens fäbodar i slutet av 1800-talet. Fäbodpigan hette Karin Nässtedt (1872-1963)
och hennes berättelse är en intressant skildring om fäbodlivet i Tannflohöjdens fäbodar. Göran Stenmark och Lena Eriksson har redigerat artikeln något.
"Fem somrar i rad var jag fäbodpiga på Tannflohöjdens fäbodvall ovanför Fängsjön, och det är från dessa år jag bevarat mina roligaste och intressantaste fäbodminnen. Som brukligt var på den tiden samlades varje lördagskväll bygdens ungdom uppe på fäbodvallarna där fäbodstintorna bjöd på filmjölk, kaffe och rörost bland annat. Efteråt brukade vi alltid dansa eller göra lekar till ackompanjemang av en eller flera fioler. På en del fäbodplatser hade man till och med stort gästabud under slutet av varje sommars fäbodtid. Sålunda var det fallet med Gammelfäbodarna på Mofloskogen som hade en så kallad ”Moflosöndag” i slutet av augusti varje år då ungdom från såväl Moflo som Krånge, Åsmon, Kilåmon, Sundmo, Forsnäs och Imnäs samlades.
Under min fäbodtid på Tannflohöjdens fäbodvall hände det sig att Näsåkersbygden gästades av den välkände landskapsmålaren Ankarcrona. Det var för övrigt i slutet av 1890-talet. Troligen hade konstnären fått nys om den vackra utsikten som man har uppifrån fäbodvallen, och en vacker sommarlördag kom han tillsammans med dåvarande folkskolläraren i Näsåker, Olof Strömstedt, vandrande upp på fäbodvallen medförande sina målargrejor. Ankarcrona och Strömstedt gjorde sig en glad kväll uppe på fäbodvallen. Vi fäbodstintor bjöd på kaffe och efteråt filmjölk och smörgåsar, och själv hade Ankarcrona kräftor med sig som han bjöd flera av fäbodflickorna att smaka, men ingen vågade eller ville. Alla tyckte de att de krälande djuren såg för otäcka ut för att begagnas som föda. Många av oss hade ej heller sett kräftor förut. Nästa dag som ju var en söndag satt Ankarcrona nästan hela dagen vid sitt staffli medan Strömstedt mestadels höll till uppe i den jättestora tallen som stod i utkanten av fäbodvallen och varifrån utsikten var ännu mera storslagen än nere från själva vallen. På den tiden fanns det en jättetall som var omtalad i såväl Ådalsliden som Resele. Det fanns trappsteg anbragta i själva stammen och uppe i kronan var inskurna otaliga namnteckningar. Sålunda hade även prosten Frisendahl sitt namn vackert ingraverat på en gren.
Särskilt under min mors tid huserade björnen rätt så allmänt i de ångermanländska skogarna, och det hände rätt så ofta att en ko eller något får blev rivet. På människor gav han sig inte just gärna, såvida han inte var retad eller uthungrad. De enda vapen som de unga flickorna brukade ha var vallhornen, vars toner brukade skrämma björnarna från att gå till anfall. Björnen har ju i alla tider varit rädd för skärande toner och han brukade därför som oftast ta till flykten när vallhornens toner klingade. Men för att hålla fäbodvallen riktigt ren från de ludna bestarna var det att under dagens lopp gå ut på strövtåg i markerna och med ett långvarigt tutande skrämma dem så långt bort som möjligt. Men trots detta kunde det allt hända att man fann den bästa mjölkkon riven och halvt uppäten och ibland när mjölkningen som bäst försiggick i ladugården så kunde nalle komma och slå med sina ramar uppefter väggarna. Då var det att åter ta till vallhornet.
Något annat som under gamla tider hörde samman med fäbodlivet var tron på vittror och annat trolltyg. Man trodde nämligen allmänt att vitterfolket samtidigt som människorna flyttade ut till fäbodarna om försomrarna. Många var de som påstod sig ha sett vitterfolk eller hört vitterkvinnornas lockrop eller ”kökningar”. Vitterkorna ansågs alltid vara betydligt större än våra och gav enligt ryktet mera avkastning. Själv hade jag aldrig den ”turen” att jag fick se eller höra något i den vägen, kanske främst därför att min tro ej var så särdeles stor. Men en gång under min fäbodtid på Tannflohöjden hände mig något, som jag troligtvis måste hänföra till kategorien det svårförståeliga. Jag skulle endast kila iväg upp mot Badstuberget en kväll för att plocka bär. Det var strax före mörkningen på sensommaren och jag hade just passerat sista fäboden åt norr när jag hörde det kraftigaste brak alldeles som när en hel brädvägg rasar, och mitt framför mina fötter. Jag blev olustig och inställde färden och tur var kanske det, ty jag hade gott kunnat gå vilse däruppe i de väldiga skogarna eller gått ner mig på någon av myrarna hitanför Furuberget. En annan sak som fäbodstintorna ofta fick uppleva var att de tydligt hörde sina namn ropas ifall de höll på att försova sig om morgnarna. Man trodde då att det var vittrorna som hjälpte dem att vakna. Själv hörde jag också flera gånger under min fäbodtid hur mitt namn kunde nämnas, det vill säga när jag höll på att försova mig."
Not. Inte långt från Tannflohöjdens fäbodar låg Bastubergets fäbodar. Om någon vet mera om dessa fäbodar eller har foton, så blir jag mycket tacksam för all information! Skriv gärna en kommentar så får vi kontakt. / Anita
"Fem somrar i rad var jag fäbodpiga på Tannflohöjdens fäbodvall ovanför Fängsjön, och det är från dessa år jag bevarat mina roligaste och intressantaste fäbodminnen. Som brukligt var på den tiden samlades varje lördagskväll bygdens ungdom uppe på fäbodvallarna där fäbodstintorna bjöd på filmjölk, kaffe och rörost bland annat. Efteråt brukade vi alltid dansa eller göra lekar till ackompanjemang av en eller flera fioler. På en del fäbodplatser hade man till och med stort gästabud under slutet av varje sommars fäbodtid. Sålunda var det fallet med Gammelfäbodarna på Mofloskogen som hade en så kallad ”Moflosöndag” i slutet av augusti varje år då ungdom från såväl Moflo som Krånge, Åsmon, Kilåmon, Sundmo, Forsnäs och Imnäs samlades.
Under min fäbodtid på Tannflohöjdens fäbodvall hände det sig att Näsåkersbygden gästades av den välkände landskapsmålaren Ankarcrona. Det var för övrigt i slutet av 1890-talet. Troligen hade konstnären fått nys om den vackra utsikten som man har uppifrån fäbodvallen, och en vacker sommarlördag kom han tillsammans med dåvarande folkskolläraren i Näsåker, Olof Strömstedt, vandrande upp på fäbodvallen medförande sina målargrejor. Ankarcrona och Strömstedt gjorde sig en glad kväll uppe på fäbodvallen. Vi fäbodstintor bjöd på kaffe och efteråt filmjölk och smörgåsar, och själv hade Ankarcrona kräftor med sig som han bjöd flera av fäbodflickorna att smaka, men ingen vågade eller ville. Alla tyckte de att de krälande djuren såg för otäcka ut för att begagnas som föda. Många av oss hade ej heller sett kräftor förut. Nästa dag som ju var en söndag satt Ankarcrona nästan hela dagen vid sitt staffli medan Strömstedt mestadels höll till uppe i den jättestora tallen som stod i utkanten av fäbodvallen och varifrån utsikten var ännu mera storslagen än nere från själva vallen. På den tiden fanns det en jättetall som var omtalad i såväl Ådalsliden som Resele. Det fanns trappsteg anbragta i själva stammen och uppe i kronan var inskurna otaliga namnteckningar. Sålunda hade även prosten Frisendahl sitt namn vackert ingraverat på en gren.
Särskilt under min mors tid huserade björnen rätt så allmänt i de ångermanländska skogarna, och det hände rätt så ofta att en ko eller något får blev rivet. På människor gav han sig inte just gärna, såvida han inte var retad eller uthungrad. De enda vapen som de unga flickorna brukade ha var vallhornen, vars toner brukade skrämma björnarna från att gå till anfall. Björnen har ju i alla tider varit rädd för skärande toner och han brukade därför som oftast ta till flykten när vallhornens toner klingade. Men för att hålla fäbodvallen riktigt ren från de ludna bestarna var det att under dagens lopp gå ut på strövtåg i markerna och med ett långvarigt tutande skrämma dem så långt bort som möjligt. Men trots detta kunde det allt hända att man fann den bästa mjölkkon riven och halvt uppäten och ibland när mjölkningen som bäst försiggick i ladugården så kunde nalle komma och slå med sina ramar uppefter väggarna. Då var det att åter ta till vallhornet.
Något annat som under gamla tider hörde samman med fäbodlivet var tron på vittror och annat trolltyg. Man trodde nämligen allmänt att vitterfolket samtidigt som människorna flyttade ut till fäbodarna om försomrarna. Många var de som påstod sig ha sett vitterfolk eller hört vitterkvinnornas lockrop eller ”kökningar”. Vitterkorna ansågs alltid vara betydligt större än våra och gav enligt ryktet mera avkastning. Själv hade jag aldrig den ”turen” att jag fick se eller höra något i den vägen, kanske främst därför att min tro ej var så särdeles stor. Men en gång under min fäbodtid på Tannflohöjden hände mig något, som jag troligtvis måste hänföra till kategorien det svårförståeliga. Jag skulle endast kila iväg upp mot Badstuberget en kväll för att plocka bär. Det var strax före mörkningen på sensommaren och jag hade just passerat sista fäboden åt norr när jag hörde det kraftigaste brak alldeles som när en hel brädvägg rasar, och mitt framför mina fötter. Jag blev olustig och inställde färden och tur var kanske det, ty jag hade gott kunnat gå vilse däruppe i de väldiga skogarna eller gått ner mig på någon av myrarna hitanför Furuberget. En annan sak som fäbodstintorna ofta fick uppleva var att de tydligt hörde sina namn ropas ifall de höll på att försova sig om morgnarna. Man trodde då att det var vittrorna som hjälpte dem att vakna. Själv hörde jag också flera gånger under min fäbodtid hur mitt namn kunde nämnas, det vill säga när jag höll på att försova mig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar