lördag 25 januari 2014

"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 4. Oringsjö naturreservat.

Fortsättning på Paul Lundins berättelse del 3.

"Redan som pojke hörde jag talas om Oringsjö urskog. Det var jägare, fiskare och fångstmän som kommit in på min fars affär, och ofta handlade samtalen om dessa stora, vilda och ödsliga skogar, där varken såg eller yxa gått fram under de senaste tvåhundra åren.

När jag var i 15-16-årsåldern fick jag för första gången göra ett besök här med  jägaren och trappern Jakob Petter Sjödin, kanske mera känd som "Hôlt-Jakob". Det var för mig en stor upplevelse, och med den andaktsfull känsla strövade vi fram genom dessa stiglösa vildmarker, där vi träffade på denna mossbelupna urskog, där vinden spelar upp sina mollackord i trädkronorna vid Fröhöjden, Oringsjöberget, Björnberget, Mo-Fäbodberget och Björnnacken, för att nu nämna några namn.

Det var väl egentligen ingen, som riktigt lärde känna dessa villsamma skogsmarker, där vandringsstigarna var få, och där man sällan lyckades ta rätt kosa. På sina ställen kunde man sommartid hejdas av grönt gungfly eller svarta små skogstjärnar, ombekransade av tätt sammansluten blandskog. Folk ville gärna påstå att dessa skogar var förtrollade, ty man kunde möte vittror eller annat trolltyg, medan hemska och svårförståeliga ljud skrämde de vägfarande. Och bland de murknade vindfällena bodde vildmarkens ludna bebyggare; lo, järv, mård och björn, vilket trots allt lockade inbitna jägare upp till denna vildmark.

När bolagen började göra sitt intrång efter 1870, tog exploateringen även här någon fart, men mycket tack vare gammal bondekonservatism och det avlägsna läget fick Oringsjöområdet stå orört. När vi nu strövar längre och längre in, är det som om vi skulle ha blivit förflyttade sekler tillbaka. Men tack vare folk, som insåg vilken guldgruva området var för nutidens stressade människor, kunde man dels skapa dessa vackra vandringsleder genom den gamla urskogen, dels också rekonstruera den gamla fäbodvallen i det sydöstra hörnet av reservatet.

Mobodarna ca 1920

Där fäbodvallen nu är belägen på Mo-Fäbodbergets sydsida, påbörjade bönder i Mo by i Resele under senare delen av 1700-talet utföra odlingar, och 1805 hade de kommit så långt att Oringsjö, som platsen döptes till, upptogs som nybygge i jordeboken. Av allt att döma tycks dock ingen bebyggelse ha ägt rum, ty vad som planerades som ett nybygge omändrades till fäbodvall. Befintliga rester av flera större hölador visar dock, att det inte bara var fäbodnäringen som stod högt i kurs inom försörjningen, utan jämväl också jordbruket främst höbärgningen. Fäbodvallen var vid den här tiden större än den är nu och gav god återväxt. Man hade också den omfattande Landtegen högre upp, vilken delade Fäbodberget och Björnberget åt. Denna myr med sitt kuriösa namn gav stora mängder starrhö, som efter nedslagning och torkning konserverades i de stora höladorna nere på vallen. När så snöföret gav möjlighet till hemtransport fram på vintern, hämtades höet och kördes ner till byn. Det var ungefär en mil mellan vallen och Mo by. Man kan konstatera att slåttern i gamla tider pågick från sommaren tills det börja frysa på senhösten.

Allt detta och mer därtill om försörjningen i gamla tider går vi och talaar om, Hinke och jag, medan vi vandrar ner mot bodarna. Vi njuter av stillheten och lugnet. Här och där skymtar någon myrstack, en korp kraxar och några lavskrikor kommer ljudlöst flaxande framför oss. Vi ser många vindfällen och många granar är toppbrutna av snötyngd och blåst. Oringsjö urskog består av minst 95% gran upp emot 260-280 år.  En del av tallarna bär spår av brand, men eftersom de står intill oskadade 200-åriga granar, så är det tydligt att ingen brand har gått fram i området de senaste 200 åren.

Samtidigt trivs olika mossor. lavar, svampar och insekter som älskar skugga, murknade trädstammar och långsamma förändringar i miljön. En av de sällsynta invånarna i Oringsjö-reservatet är den stora barkplattbaggen som bara är känd på ett femtontal platser i världen varav hälften i Sverige. Barkplattbaggen är starkt utrotningshotad. Reservatet omfattar 58 Ha. Staten äger marken och Skogsstyrelsen förvaltar området.

Hinke och jag har passerat Oringsjö, som förr kallades Mo-Orrsjön och Landtegen och det börjar glesna mellan träden.

- Nu är vi snart framme, säger Hinke. Det ska bli gott med kaffe och smörgås!"

Text: Hembygdsforskaren Paul Lundin

Historik: Fäbodens historia.

Mer om Mobodarna:

http://smulansblog.blogspot.se/2012/06/mobodarna.html

http://smulansblog.blogspot.se/2006/08/mobodarna-i-oringsj-naturreservat.html

onsdag 15 januari 2014

"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 3.

Fortsättning från del 2.

"Och vad anser du själv om de här sägnerna? - undrar Hinke. Och förresten, var kommer Svartberget in i handlingen? -

- Givetvis kan det förefalla egendomligt att ryssarna tagit sig så långt in i landet, ungefär femton mil från kusten, men de här traditionerna är ovanligt seglivade, och du vet "ingen rök utan eld"! Och vad Svartberget beträffar, kommer det också snart in i bilden, ty skildringen är inte slut än! -

Lidgatu by, på sockengränsen mellan Ådalsliden och Resele. var vid den här tiden en rätt så betydande by, rik, välbärgad och ansedd. Här bodde präst, klockare och länsman. Längre fram fick man socknens första handelsman och härifrån kom ju den berömde bondekonstnären Zachris Persson samt Pelle Molins mor. Lidgatu hade vid 1700-talets början fyra stamhemman och tydligen hade invånarna liksom i Resele och Norrmoflo fått förvarning om den ankommande fienden.

Mitt emot byn, på södra sidan av Ångermanälven, ligger Hundforsklippen, ett gammalt vårdkasberg beläget på gränsen till Resele. Något längre ner ligger Selsberget, också det ett känt vårdkasberg. Inför den annalkande faran beslöt nu Lidgatubönderna att samla ihop sitt silver, pengar och andra värdeföremål och kom på idén att gömma dem i Svartberget, någon mil uppåt skogarna i norr. Där fanns fullt av lämpliga små grottor, skrevor och skravel.

Lidgatu

Om vi tittar efter i Gustav Vasas jordeböcker från tiden, finner vi, att på hemmanet nr 1 i Lidgatu satt den av ålder bräcklige nämndemannen Mauritz Michelsson, kommen från den ansedda klockarsläkten i Norrmoflo. Det är dock föga troligt att han vid sin ålder personligen var med i expeditionen till Svartberget.

På hemmanet nr 2, som samtidigt utgjorde församlingens prästgård, satt som ägare prästen ERik Henriksson Hauffman, till börden borgarson från Härnösand, som närmast kom från Sidensjö. År 1718 hade han blivit utsedd till komminister i Ådalsliden och i samband därmed köpte han hemmanet av en viss Pär Andersson från Björkäng i Sollefteå. Han avled redan 1728 i "håll och stygn", ådragen under tjänsteutövning som det så vackert heter i församlingens dödsbok.

Och går vi vidare till hemmanet nr 3, så ägdes det av länsmannen Hans Pehrson från Holme i Resele, gifta andra söndagen i advent med bonddottern Maria Larsdotter, vars fader, Lars Abrahamsson var kommen från Tängsta i Resele. Hans Pehrson hade innan giftemålet varit båtsman för Holme by.

Så återstår hemmanet nr 4, som 1721 ägdes av en annan fd båtsman, Anders Stephansson med tillnamnet Sandman. När nu ryssarna år 1720 satte igång med sina härjningar utmed svenska kusten, blev Anders i likhet med andra båtsmän inkallad för att bevaka kusterna och ställd under militärlagarna. Han lär emellertid ha nekat ställa upp i det militära och dömdes därför till 14 dagars fängelse på vatten och bröd samt gatlopp med spöstraff. På grund av hans rätt höga ålder, 62 år, sänktes straffet till enbart fängelse. Han avled midsommardagen 1737 i en ålder av 79 år. Då hade de båda äldre sönerna Staffan och Pär stupat i Karl XII:s ryska krig och hans yngre son Anders, som stannat hemma, dog också tidigt, endast 24 år gammal. Anders Stephanssons hustru, Lisa Andersdotter, kom från Resele.

Ja. så gömde alltså Lidgatubönderna sin förmögenhet i Svartberget, men det kufiska i den händelsen är, att när faran väl var över och bönderna skulle hämta tillbaka vad de gömt, så hittade de inte gömman...

- Så då ligger skatten där fortfarande! - säger Hinke.- Då föreslår jag att vi agerar skattsökare någon dag framöver. Men nu tycker jag att vi fortsätter vår vandring. - Beslutet följs av handling och efter några minuter har vi kommit in i själva reservatet.

Text: Hembygdsforskare Paul Lundin

Fortsättning följer del 4.

måndag 13 januari 2014

Den lilla människan på landsbygden..

Tecknare Robert Flygare

 
Tecknare Robert Flygare

lördag 11 januari 2014

Rektor Johan Peter/Petrus Wikström f 1852 tragiska öde..

(Dalpilen 1898-02-15)


 

Den här tidningsnotisen hittade jag på en gruppsida i Facebook, och fann den fantastisk på sitt sätt. Språkbruket är helt annorlunda än idag och tidningsnotisen sätter onekligen fantasin i rörelse. Vem var denne herre? Hur gick det för honom?

Jag började söka i arkiven, men hittade dessvärre ingen med det efternamnet som kunde passa in på mannen i notisen. Jag lade in en efterlysning i Anbytarforum om hjälp med tips om hur jag skulle komma vidare. Och jag fick hjälp!   Jag fick ett tips att det kunde röra sig om Johan Peter (Petrus) Wikström (alltså inte Wiström) Denne man står som skolföreståndare och rektor i Sollefteå från 1888 fram till 1898 då han försvinner från husförhörslängden utan uppgift vart han tar vägen.

Johan Petrus/Peter Wikström föddes den 19 okt 1852 i Brattbäcken, Tåsjö. Föräldrarna hette Olof Wikström (1805-1894) och Ingrid Maria Olofsdotter (1815-1886) i Brattbäcken, Tåsjö. Johan Peter var yngste sonen av sju barn. Han flyttade till Uppsala för att studera och kom så småningom till Sollefteå 1888 och blev skolföreståndare och senare rektor för Sollefteå privata läroverk. År 1898 försvinner han ur husförhörslängden och det finns inga uppgifter om vart han tog vägen.

För att förstärka historien ytterligare ;) : Namnet Wikström i Tåsjö kändes bekant för mig. Jag kollade i min släktdatabas och fann att denne herre kommer från den välkända släkten Wikström från Tåsjö (stamfar: rustmästare Jöns Jönsson Wikström f 1737).

Rustmästare Jöns Jönsson Wikström är även en av mina stamfäder! ;)

Så kan det gå! :)

---------------------------------------------------

Johan Petrus Wikströms familjetavla.

Far: Olof Wikström
Född 1805 Skansnäset, Tåsjö (Z)
Död 1894 Brattbäcken, Tåsjö (Z)
Bonde, kyrkvärd, handlande
 
Far: Anders Jönsson Wikström (1770-1853)
Mor: Sara Matsdotter (1772-1863)
 
Gift 1833 med:
 
Mor: Ingrid Maria Olofsdotter
Född 1815 Orrnäs, Bodum (Z)
Död 1886 Brattbäcken, Tåsjö (Z)
 
Far Olof Persson (1782-1858)
Mor Ingrid Eriksdotter (1787-1830)
 
Barn
Anders (1835-1913)
Ingrid Matilda (1837-1915)
Olof (1839-1910)
Sara Kajsa (1841-1898)
Anna Erika (1843-)
Brita Maria (1848-)
Johan Petrus (1852-)


Uppdatering: Johan Peter Wikström dog 1900. Tack för uppgiften Claes-Göran Magnusson!

"Vikström, Joh Pet
Sollefteå municipalsamh
Död 6/8 1900
Kyrkobokförd i Sollefteå (Västernorrlands län, Ångermanland)
Född 19/10 1852 (ingen uppgift om födelseort)
Man
[Sveriges Dödbok 1901-2009]"
 

torsdag 9 januari 2014

"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 2.

Fortsättning på en artikel av Paul Lundin. Del 1 finns här.

"- Vad heter det där berget? frågar Hinke som går först och pekar mot ett stenigt, brant ber med en vresig profil någon kilometer åt sydväst. Jag talar om att det heter Svartberget, men det kallas lika ofta Svarthöjden eller Svarttjärnsberget, Det har en viss historisk bakgrund, och vi slår oss ner på en villåga i närheten för att berätta om detta.

När krigarkonungen Karl XII stupade vid Fredrikshald i Norge en kulen novemberdag 1718, var det äntligen slut på den stora ofredens tid, och under närmare tre årtionden hade det svenska folket - åtminstone kärnan av det - förblött ute på de europeiska slagfälten, medan de hemmavarande delen hemsöktes av hungersnöd, farsoter och sjukdomar.

Krigarkonungen Karl hade mer eller mindre utarmat landet med sina ständiga krig och allt starkare växte hos folket längtan efter fred. Men när kriget väl var slut, var olyckorna ändå inte över.Ryssarna kom över till Sverige, där de plundrade och brände utmed kusterna. De tände eld på skogarna, förstörde grödan och rövade bort eller dödade boskapen. Och ända upp till våra landarnären sträckte sig ryssarnas härjningar. På själva pingstdagen 1721 brändes Härnösand ned till grunden och det lär bara ha varit en stuga i utkanten som klarade sig. Den fick sedan heta "rysstugan". Även Nora plundrades och brändes och horderna fortsatte upp mot Ådalen.

Det finns inga anteckningar om Sollefteå, men Reseles egen krönikör, handelsmannen Abraham Nyberg, har i sina anteckningar i bokverket "Sägner Sollefteå med omnejd" omnämnt, att spridda rysskårer tog sig ända upp mot Resele och Ådalsliden. Där var det främst socknens sovelby, som Pelle Molin kallar den, alltså Norrmoflo, som angreps.

Gamla traditioner talar om att byn brandskattades, men att ägaren till hemmanet nummer 2, en viss Erik Eriksson, nekade att ge fienden något av pengar, silver eller annat av värde. Påföljden blev att angriparna lät bränna upp mangårdbyggnaden och dödade ägaren. Hemmanet fick efter det heta Bränngård, och det heter det än idag. En kollationering från Ådalslidens dödsbok för sagda år omtalar att en viss Erik Eriksson avlidit, 60 år gammal. Ingen dödsorsak anges emellertid.

En helt annan bild av händelsen i Norrmoflo ger emellertid Ådalslidens egen krönikör, skräddaren Ritzén. I sina privata anteckningar bekräftar han till att börja med uppgiften om att ryska strövkårer tagit sig upp mot Norrmoflo, men därefter tar berättelsen en annan vändning. Ritzén berättar att byn vid denna tidpunkt bara bestod av gammalt folk vilka de flesta var svaga och lytta. På ett eller annat sätt hade de emellertid fått reda på ryssarnas analkande, och ett par gubbar, som i sin ungdom tjänte som båtsmän, tog nu ledningen av försvaret. Först hade de samlat ihop vad som fanns av värde i byn och gömt det uppe vid Stormyrberget några kilometer därifrån. Några gamla gevär, som fanns i byn, laddades och gjordes klara. Pannor och lock och ett par posthorn hade de även samlat ihop och även lagrat en större mängd stenar, både stora och små.

Norrmoflo

När man blev varse moskoviten nere i Räbbstubacken, satte man igång. De rullade stenar mot de framstormande fienderna, avsköt sina gevär, slog på locken och blåste i posthornen, skrek kommandorop och väsnades och levde om allt de förmådde. Följden blev att ryssarna inbillade sig att en större härsmakt fanns lägrad uppe i byn, varför de vände om samma väg de kommit. Härvid ska två av hästarna ha kastat av sina ryttare och istället sprungit upp mot byn, där de infångades av försvararna. Rysshästarna, en hingst och ett sto, kom längre fram att bilda underlag för de allmänt sedda Moflohästarna, vilka på senare tid räknades till de förnämsta hästraserna i övre Ådalen. Så långt Ritzén."

Text: Hembygdsforskaren  Paul Lundin

Bilden lånat från Magnus Johansson blogg.

Fortsättning följer del. 3

torsdag 2 januari 2014

"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 1.

Hembygdsforskaren Paul Lundin (1922-2003) skrev många naturskildringar och berättelser om sina många vandringar runt om i Ådals-Liden, och omkringliggande byar som tex.  Resele och Junsele. Den här skildringen om en vandring till Mobodarna i Oringsjö naturreservat i Resele skrev Paul någon gång på 1990-talet. Berättelsen innehåller förutom naturlyriska skildringar även berättelser, historik och skrönor om de platser som Paul och hans vän Hinke passerar på väg till Mobodarna. Paul är väl förtrogen med bygden och historierna eftersom att  han i hela sitt liv skrivit ner människors berättelser och forskat om sin hembygds historia. På grund av berättelsens längd kommer jag att dela upp den i flera avsnitt.

Ett varmt TACK till Harriet Boman som skickat mig berättelsen!

"Varje vår eller fram på försommaren brukar vi alltid avdela någon dag för besök uppe vid Oringsjö naturreservat och vid Mobodarna. Av olika anledningar har besöket denna gång blivit något fördröjt, men jag ser att vi inte förlorat på dröjsmålet. Det märkte vi redan på morgonen när vi stuvade in oss i Hinkes gamla Saab nere i Näsåker. - Jag tror att sommaren har börjat komma, menar Hinke, och det är så riktigt så. Mättad av ångor dallrar luften redan i arla morgonstunden över gräs och blomster. Himlen är klarblå med några cirrusmoln vid horisonten i öster, och livets unga, friska skimmer ligger över varje tuva och varje gren. Och när vi under vår bilfärd kommer upp till Oxsjöberget och senare också Kebbes, ser vi, hur vitsipporna börjat blomma. I långa fält lyser de under hagarnas björkar, vars kronor fått det första brungröna lövsprickningsdiset.


Fängsjö 1940-talet

Fängsjö 1940-talet

Så rundar vi den numera utdöda skogsbyn Fängsjö, som till att börja med gick under namnet Tannflohöjden och något senare Fångsjö, vilket senare förvanskades till Fängsjö efter sjön med samma namn. Byn påbörjades 1826 av den fiolspelande fd soldaten Ståbi från Orsa och hans kamrat "Mora-Anners", vilka under tidernas lopp skapade ett bördigt hemman på sydsidan av den omfattande Räfsjöklippen. Numera är byn öde; bara under sommarmånaderna och en bit frampå hösten lever den upp igen som en blomstrande sportstugeby.

Och bilfärden går vidare utefter den smala Skeftesmyrremmen och bergkullarna med de kuriösa namnet Anntröstesknösarna, och så är vi omsider framme vid startplanen mot vårt mål, utlöparen av sydsidan av Fröhöjden.

- Vilken väg ska vi ta?, undrar Hinke, ty Mobodarna (vårt slutmål) har tre olika stigar att välja på. Naturligtvis tar vi den längsta, som också är den vackraste och mest innehållsrika. I sakta mak sätter vi igång vår vandring upp mot bodarna och reservatet, följer den bleckade stigen över Oringsjömyren och upp över västersidan av Björnberget. Här har en skogsavverkning gått fram för ett femtontal år sedan och ju högre vi kommer upp efter bergssidan, desto storslagnare blir utsikten åt väste och söder. Berg, höjder och åsar höjer och sänker sig i ojämn massa som så småningom förtonar i ett blått dis i fjärran. Och över dessa stora skogsområden glider molnskuggor fram som stora fåglar.

Och ur luften stiger hektiskt försommarens brusande fågelsång. Trastarnas blåsanden och snabba, glasklara skrik ackompanjeras av rödhakarnas intensiva sång, lövsångarnas spel och stararnas knäppanden. Och i en buske ser vi hur en blåmes arbetar med att rensa knopparna från insekter, som han plockar fram med sin fina, spetsiga näbb. Högt uppe i luften flyger en storspov och ibland hör vi hans lockrop- långa, liksom porlande visslingar.

Ja, det är en härlig försommardag, en sådan som man gärna drömmer om under kulna och kalla vintermånader. En dag då livet är som bäst."

Del 2


Not. Mer om Fängsjö: http://anitaberglund.se/fangsjo.htm