"En försommardag vid Mobodarna" av Paul Lundin. Del 4. Oringsjö naturreservat.

Fortsättning på Paul Lundins berättelse del 3.

"Redan som pojke hörde jag talas om Oringsjö urskog. Det var jägare, fiskare och fångstmän som kommit in på min fars affär, och ofta handlade samtalen om dessa stora, vilda och ödsliga skogar, där varken såg eller yxa gått fram under de senaste tvåhundra åren.

När jag var i 15-16-årsåldern fick jag för första gången göra ett besök här med  jägaren och trappern Jakob Petter Sjödin, kanske mera känd som "Hôlt-Jakob". Det var för mig en stor upplevelse, och med den andaktsfull känsla strövade vi fram genom dessa stiglösa vildmarker, där vi träffade på denna mossbelupna urskog, där vinden spelar upp sina mollackord i trädkronorna vid Fröhöjden, Oringsjöberget, Björnberget, Mo-Fäbodberget och Björnnacken, för att nu nämna några namn.

Det var väl egentligen ingen, som riktigt lärde känna dessa villsamma skogsmarker, där vandringsstigarna var få, och där man sällan lyckades ta rätt kosa. På sina ställen kunde man sommartid hejdas av grönt gungfly eller svarta små skogstjärnar, ombekransade av tätt sammansluten blandskog. Folk ville gärna påstå att dessa skogar var förtrollade, ty man kunde möte vittror eller annat trolltyg, medan hemska och svårförståeliga ljud skrämde de vägfarande. Och bland de murknade vindfällena bodde vildmarkens ludna bebyggare; lo, järv, mård och björn, vilket trots allt lockade inbitna jägare upp till denna vildmark.

När bolagen började göra sitt intrång efter 1870, tog exploateringen även här någon fart, men mycket tack vare gammal bondekonservatism och det avlägsna läget fick Oringsjöområdet stå orört. När vi nu strövar längre och längre in, är det som om vi skulle ha blivit förflyttade sekler tillbaka. Men tack vare folk, som insåg vilken guldgruva området var för nutidens stressade människor, kunde man dels skapa dessa vackra vandringsleder genom den gamla urskogen, dels också rekonstruera den gamla fäbodvallen i det sydöstra hörnet av reservatet.

Mobodarna ca 1920

Där fäbodvallen nu är belägen på Mo-Fäbodbergets sydsida, påbörjade bönder i Mo by i Resele under senare delen av 1700-talet utföra odlingar, och 1805 hade de kommit så långt att Oringsjö, som platsen döptes till, upptogs som nybygge i jordeboken. Av allt att döma tycks dock ingen bebyggelse ha ägt rum, ty vad som planerades som ett nybygge omändrades till fäbodvall. Befintliga rester av flera större hölador visar dock, att det inte bara var fäbodnäringen som stod högt i kurs inom försörjningen, utan jämväl också jordbruket främst höbärgningen. Fäbodvallen var vid den här tiden större än den är nu och gav god återväxt. Man hade också den omfattande Landtegen högre upp, vilken delade Fäbodberget och Björnberget åt. Denna myr med sitt kuriösa namn gav stora mängder starrhö, som efter nedslagning och torkning konserverades i de stora höladorna nere på vallen. När så snöföret gav möjlighet till hemtransport fram på vintern, hämtades höet och kördes ner till byn. Det var ungefär en mil mellan vallen och Mo by. Man kan konstatera att slåttern i gamla tider pågick från sommaren tills det börja frysa på senhösten.

Allt detta och mer därtill om försörjningen i gamla tider går vi och talaar om, Hinke och jag, medan vi vandrar ner mot bodarna. Vi njuter av stillheten och lugnet. Här och där skymtar någon myrstack, en korp kraxar och några lavskrikor kommer ljudlöst flaxande framför oss. Vi ser många vindfällen och många granar är toppbrutna av snötyngd och blåst. Oringsjö urskog består av minst 95% gran upp emot 260-280 år.  En del av tallarna bär spår av brand, men eftersom de står intill oskadade 200-åriga granar, så är det tydligt att ingen brand har gått fram i området de senaste 200 åren.

Samtidigt trivs olika mossor. lavar, svampar och insekter som älskar skugga, murknade trädstammar och långsamma förändringar i miljön. En av de sällsynta invånarna i Oringsjö-reservatet är den stora barkplattbaggen som bara är känd på ett femtontal platser i världen varav hälften i Sverige. Barkplattbaggen är starkt utrotningshotad. Reservatet omfattar 58 Ha. Staten äger marken och Skogsstyrelsen förvaltar området.

Hinke och jag har passerat Oringsjö, som förr kallades Mo-Orrsjön och Landtegen och det börjar glesna mellan träden.

- Nu är vi snart framme, säger Hinke. Det ska bli gott med kaffe och smörgås!"

Text: Hembygdsforskaren Paul Lundin

Historik: Fäbodens historia.

Mer om Mobodarna:

http://smulansblog.blogspot.se/2012/06/mobodarna.html

http://smulansblog.blogspot.se/2006/08/mobodarna-i-oringsj-naturreservat.html