Filmen om björnhonan Rapa och hennes liv i Rapadalen i Sareks nationalpark som visades i TV igår kväll var en helt underbar filmupplevelse. I fyra år har filmarna Hans Östbom och Dag Jonzon följt björnmamman Rapa i Europas största sammanhängande högalpina vildmark, och de har verkligen lyckats skapa en jättefin film.Berättelsen om björnhonan Rapa och hennes dotter Thelma fick tyvärr ett abrupt slut när Rapa dog, troligtvis blev hon tjuvskjuten, vid 23 års ålder. Rapas dotter Thelma fortsätter nu i Rapas fotspår, och förhoppningsvis får hon och hennes ungar leva ifred. Man kan undra hur det är möjligt att det är så svårt att skydda björnar i det allra mest reglerade nationalparksområdet i Sverige? Den frågan känns berättigad efter att ha sett filmen.
Men åh, så vackert det är i Rapadalen! Kanske blir det målet för vår nästa fjällvandring? Jag hoppas det.
Jag önskar alla ett
GOTT NYTT ÅR!
Ett fotogalleri från Sarek och gårdagens film.
Filmen visas igen 1/1 kl 00.05 4/1 kl 15.40 och i SVT 24 3/1 kl 22.10. Jag säger bara - se filmen!
Uppdatering 1/1-09: Läs gärna filmaren Hans Östboms kommentar om Rapas död under "Kommentarer"!
"Omfattande illegal jakt på björn i nationalparker" Artikel i DN 28/12-08
Nyhetsinslag om filmen i Mittnytt.
Och här en underbar liten filmsnutt från gårdagens film när björnmamman Rapa åker kana i Sarek med sin lilla björnunge:
32 kommentarer:
Jag missade filmen helt, men har antecknat repriserna. Filmsnutten på björnmamman som åker kana fick mig att dra på munnen. Ungen ser ut att bli vild av hänförelse och leklust.
Tack för tipset!
Jag avstod från filmen igår, mest för att den hette "till minne av Rapa" - jag anade att den skulle sluta sorgligt.
Aporpå sorgligt: i dagens Expressen gullas det med en liten trött björnunge som sitter uppallad på en traktorkärra, och som blivit en "helledudandeupplevelse" på youtube. "Här är djurklippet alla pratar om" och "hela nätets nya gullebjörn". Inget nämns om hur björnen hamnat på traktorkärran, men jag tycker att det ser ut som om filmaren helt enkelt rövat med sig björnungen, och jag blir bara illa berörd över filmen så länge ingen ger en förklaring till hur filmningen blivit av. Det är väl straffet för att man är djurvän...
Christina! Jag ska också se filmen igen!
Peter! Filmen om Rapa var mest bara glädje och underbart vacker att se, så jag tror du kan se den med nöje. Hur Rapa dog vet man inte säkert men man drog tyvärr slutsatsen att hon sköts till döds.
Om björnungen på flaket hade jag samma fundering som du - jag förstår inte varför hon ligger på en kärra mitt i vintern.. Jag tänker inte se filmen heller!
OK, jag kollar kanske reprisen (eller tittar på nätet). Bilderna med snökanan var i alla fall härliga!
Å visst var det vackert och jag längtar tillbaka. Jag har ju vandrat i både Stora Sjöfallet, Rapadalen, Sarek och Muddus ocjh Padjelanta. Och bl a under mina ungdomsår blev det många mil och vakra upplevelser. Men aldrig att jag såg en björn...
Inkan! Nej, björnarna såg ut ha koll på alla vandrare, fast inte tvärtom! Såg du när filmaren visade ett par vandrare Rapa och hennes ungar? De blev riktigt häpna att de var så nära..
Ja, visst är fjällvärlden underbar. Jag hoppas att nästnästa sommar (när min mans knä är opererat och läkt) ska kunna göra en fjällvandring igen. Gärna i Rapadalen..
Tack snälla du för TV-tipset! Jag missade det såklart. (Tittar så sällan på TV) Den här vill jag verkligen se och nu har jag också antecknat repristiderna.
Jag tycker björnar är så fina både riktiga i naturen och "Nalle"-björnar. Det var mitt första ord när jag var liten...Nalle. :-)
Missade filmen helt. Tack för tipset, jag ska absolut se den. Jag fjällvandrade med min pappa när jag var 15. Vi gick Padlelantaleden en vandring jag tänkt att jag skulle göra igen, men det har liksom aldrig blivit av. Kanske inte försent än.
Åh, det låter så spännande. Tack för filmsnutten, kanske visas filmen någon gång på tyska teve.
Ha ett gott nytt år!
Londongirl! Jag vet att du gillar björnar! :) Jag tror att du kommer att älska filmen.
Kersti! Hoppas att du du får tillfälle att fjällvandra igen! Det är en så fin upplevelse för kropp och själ.
Tuvstarr! Kanske kan en fjällvandring i Rapadalen bli ert nästa mål i Sverige..? Gott Nytt År Tuvstarr!
Tillägg:
TACK för alla trevliga kommentarer under året. De ger mig så mycket inspiration och glädje. Tack alla och Gott Nytt År!
Håller med om att det på många sätt var en underbar naturfilm... Men! Som du skriver så vet ingen vem som dödade Rapa eller ens på vilket sätt hon dog. Ändå tar sig filmarna friheten att ange var "mördarna" troligen kan återfinnas... Speakern säger något i stil med "...Då begår Rapa sitt livs misstag. Rapa som aldrig någonsin tidigare jagat renar följer med björnhannen upp på fjället..." Bilder på renar klipps in. Rapa är död. Mördad är slutsatsen man drar. För hon har ju blivit en person för filmteamet och för oss som ser filmen. Vem har varit så omänsklig att mörda Rapa? Vem brukar vakta sina renar? Slutsatsen tittaren drar är att det måste vara en renskötare. Vilka är renskötare? Jo, samer. Under hela programmet har sympatierna för Rapa och björnarna byggts upp, så indignationen är stor när det slutar med att hon dödas. Men VET vi det? VET vi isåfall vem som gjort det? Varför väljer filmarna att göra denna koppling? För att få en dramaturgisk knorr, som avslut, kanske? En naturlig död hade ju inte gett samma effekt... Om de haft BEVIS och REDOVISAT FAKTA säger jag ingenting. Men dessa antydningar är svåra att värja sig mot, som tittare. Och det spär på de fördomar som redan finns om samer. Är det OK? För mig framstår det som ett grovt övertramp. Näst intill hets mot folkgrupp. Det är mycket fult gjort. Jag vill uppmana alla att se denna film med kritiska ögon!
Anna! Jag förstår dina synpunkter, och kan delvis hålla med dig. Det hade varit bra om man kunde ha hittat Rapa, men jag tror dock att filmarna hade ganska mycket "på fötterna" för att göra de antydningar de gjorde. Även i andra sammanhang, när det gäller vargarna tex, har samerna utttalat en tydlig åsikt att de gärna tar "rovdjursjakten i egna händer" om inte staten tar ansvaret för att hålla rovdjursantalet i schack. Jag vill inte påstå att det är som antyds i Rapas fall, utan det får stå för filmarnas indirekta åsikt.
Hej Smulan! Från Hedemora centrum idag hörde jag sångsvanarna sjunga nerifrån Hovran. Det var så vackert, livsbejakande och litet tröstande. Nog finns det hopp om ljusare, soligare dagar alltid...
Men först... Ett Gott Nytt 2009 till dig och till de som finns inom din krets.
Önskar thord.
(Rapadalen - ett frö är sått...)
Ett Gott Nytt År Smulan!
Gott Nytt År önskar jag dig och tack för alla fina inlägg det här året och alla dina kommentarer på min blogg! Jag uppskattar verkligen din blogg och att du tittar in hos mig.
Kram från
Lisbeth
Thord! Rapadalen... vi kanske ses där..? Gott Nytt år!
Christina! Detsamma! Tack för dina kommentarer och din generositet. Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År!
Kram, Smulan
Londongirl! Tack detsamma! Din blogg ger mig "bra vibrationer" och en längtan tillbaka till det underbara London. En varm kram och ett Gott Nytt År!
Kram, Smulan.
Vi vet hur det gick till när Rapa dödades. Man vet vilka som lyfta upp skotrar på fjället med helikopter dagen före och man vet att Rapas sändare plötsligt tystnade dagen efter. Rapas och björnhannens spår blev korsade av tvp skoterspår uppe på fjällheden. Båda spåren försvann och doldes därmed under spåren av en renhjord som rörde sig upp mot fjällhöjderna. Inga björnspår gick sedan ut från området, vilket kollades upp med flera dagars helikopterspaning.
Att dra detta inför domstol är omöjligt. Att sedan också Länsstyrelsen och forskningen i stort sett bara rycker på axlarna åt detta är väl den yttersta domen och ett bevis på vilken status björnarna har idag och hur obefintligt skyddet av dem ens i en nationalpark är.
I våras gav Lst.i norrbotten för första gången tillstånd att skjuta en björn inne i Nationalparken efter påtryckningar från en sameby som ansåg björnen besvärlig då den åt renkalvar för dem. Tidigare har, enligt andrahandsuppgifter 22, tjugutvå björnar skjutits av personal från länsstyrelsen, enbart inom Jokkmokks kommun. En varg som kommit in från Finland jagades med helikopter till en kostnad av mer än 100000:- på länsstyrelsens bekostnad..och på barmark när det var omöjligt att hitta spåren.
Vad vi antyder i filmen är toppen på ett isberg och med syfte att starta en debatt. Kommentarerna i din blog "Smulan" är väldigt intressanta och kul att läsa. Debatten pågår också på Lst. i Luleå, i SVT och lokaltidningarna. Vi har också fätt många tack för vår film och en del arga på gränsen till hotfulla kommentarer från vissa håll.
Tack för att ni tittar på vår film.
Hälsn. Hasse ÖStbom Björnfilmare
Tack Hasse för den kommentaren! Jag förstod att Rapa dödades på det sätt du beskriver och som också antyddes i filmen. Det är mycket tragiskt och helt fel. Jag förstår verkligen er frustration över Rapas öde. Sådant ska inte få hända i en nationalpark.
TACK för en helt underbar film!
Hälsningar Smulan
Efter Hasse Östboms kommentar blir jag ännu mer intresserad av att se reprisen. Ska försöka pricka in den den fjärde januari.
Jag skall också se till att titta på (eller spela in) reprisen! Hittade i väntan på det ett nyhetsinslag om filmen på mittnytt .
Peter! Jag missade nyhetsinslaget om filmen på Mittnytt. Tack för tipset!
Tack Smulan för tipset om filmen, verkar väldigt intressant. Skall genast progga dvdn!
Smulan! Även Nordnytt hade ett inslag angående filmen:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1359203
Här finns en länk till vad Sveriges ende professor i renskötsel, Öje Danell, säger angående renskötsel och rovdjurstryck:
http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=4269470
Hasse Östbom!Tack för att du presenterade bakgrunden! Misstänkte utifrån det dramaturgiska upplägget att det inte handlade om en vanlig naturfilm, utan var just propaganda mot samerna. Noterar att du även i ditt svar här, precis som i filmen och överallt annars, bara ANTYDER att det var renskötare som utfört dådet. Du säger det aldrig rent ut. Varför? Jag får tro dig på ditt ”ord”, men för mig som inte vet något om det hela skulle det i princip fortfarande kunnat vara utfört av vem som helst. Kanske nöjesjägare från Sydeuropa, som vill jaga storvilt? De har ju råd att hyra både helikoper och skotrar och säkert muta någon till tystnad också… Det har väl hänt förr att Italienare, Fransmän och andra gått loss med bössan i de svenska fjällen. Det har man ju hört, om man nu ska fortsätta sprida lite fördomar… Det jag vet är att för samerna har björnen alltid räknats som ett ”heligt” djur och behandlats med stor respekt och vördnad som bytesdjur. Inte många samer skulle skjuta en björn om det inte var absolut nödvändigt i deras ögon. Vissa skulle oavsett omständighet aldrig bära hand på en björn. Samer vet mycket om björnar och vet vilket otroligt klokt och speciellt djur det är. Är det renskötare som står för tjuvjakten, så som du antyder, så tyder det på att de måste känna sig extremt utsatta. Det vore intressant att få veta hur många renar (både vuxna och kalvar) som har dödats av björnar i nationalparken? På björnprojektets hemsida kan man läsa en hel del om björnar. De specificerar björnens matvanor nästan i detalj, men vet inte hur många renar som björnen dödar. ”Vi har hittills endast arbetat i begränsad omfattning med ren-björnproblematiken”. Om det nu är ett sådant utbrett problem som ni gör gällande, så borde det ju vara angeläget att ta reda på. Renar utgör kanske ingen stor andel av björnens totala födokonsumtion, men som beskrivs av projektet är ju björnen en allätare som äter det som är lättast att få tag på för tillfället. Om våren i kalvningstider är ju bordet dukat! Om det är pga av ovilja från samernas sida att samarbeta, som fakta är svåra att få fram, så förstår i alla fall jag varför efter att ha sett er film… Men jag misstänker att björnforskarna kanske inte är alltför angelägna heller att få svart på vitt hur många renkalvar som faktiskt dödas av björnar varje år i nationalparken, och vad det innebär för renskötseln. Björnen är ju inte heller det enda rovdjuret...
En liknande film som er skulle kunna göras om renkalven ”Onne-miesie” och hennes ägare ”Nejla”. Jag tar mig friheten att föreslå ett manus till filmen
"TILL MINNE AV ETT LIV"
(Panoramabild av soligt fjällandskap med barmarksfläckar som sakta zoomas in.) Det är vår och kalvningstider på renbetesfjället. Men vänta nu, allt är inte som det ska…. ”Onne-miesie” är död. Vajan ”Tjidtjie” har letat sitt döda barn i tre dygn och skriker ut sin sorg när hon äntligen hittar kvarlevorna av sin dotter, som aldrig fick växa upp och själv bli mor. Allt för att två järvar en dag bestämde sig för att ”slakta” 50 försvarslösa mödrar och deras barn. En av järvarna drog iväg med ”Onne-miesies” kropp och gömde den i en klippskreva. ”Onne-miesies” kusin ”Aajkohke” lever fortfarande. Med stor möda släpar hon sig framåt. Hon blöder från bakhasan. Järvarna var inte så hungriga. De ville bara försäkra sig om att ha färsk föda tillgänglig den kommande veckan. ”Tjidtjies” syster ”Åabpa”, som ännu inte hunnit föda fick buken uppsprättad och fostret utslitet. Järven som anföll brydde sig inte om att döda henne först, så döden blev lång och plågsam. (Närbilder på alla kadaver. Ihopklippt med en järv sedd bakifrån som springer uppåt fjälltoppen och kastar en hastig blick över axeln.)
Berättelsen forstsätter med att vi får lära känna familjen ”Saemie”, som med förväntan sett fram emot våren då renkalvarna skulle födas: Aldrig hade familjen haft så många dräktiga vajor i flocken som i år. Allt såg ljust ut nu. Kanske skulle sonen ”Nejla” ändå kunna komma igång ordentligt med sitt renkötselföretag, gå i sin fars fotspår, föra traditionerna vidare. Kanske skulle han slippa lämna renskötaryrket, renarna - det som vore värre än döden. Då skulle han ju inte längre vara same. Inte räknas som sådan i alla fall, utan förlora hela sin tillhörighet, sin identitet. Släkten hade varit renskötare så länge någon kunde minnas. Det var visst så att samerna följt inlandsisen, precis som björnarna och alla de andra vilda djuren som fanns här i ”Vildmarken”. Ja, de kallade det så. De som inte förstod att se de många spår som samerna lämnat överallt i området. Fångstgropar, lämningar av boplatser, offerstenar, eldstäder, gravar, hällristningar, spjutspetsar. Eller inte ville. (Landskapsbild med halvt genomskinliga bilder av ålderdomligt klädda samer och fornlämningar. Stillsam jojk och svagt klingande renskällor i bakgrunden.)
(Närbild på ”Nejlas” tomma blick. En tår blänker i ögonvrån.) Det har konstaterats att nästan alla de rivna renarna var ”Nejlas”. Han anklagar sig själv för att inte ha vaktat renarna tillräckligt väl. Varför hade han inte struntat i att gå på det där samrådsmötet för vindsnurrorna? Fan, sätt upp dem bara! Överallt! Om turistanläggningarna inte vill ha dem i närheten av sig, för att det stör turisternas naturupplevelse, så ställ dem på renbetesfjället. Där finns ju bara renar och samer. Bygg vägar kors och tvärs också så ni kommer fram och kan serva dem. Sen kan ni avstycka tomter längs vägarna när ni ändå håller på, där utsikten inte är alltför störd. Och när stugägarna klagar på renlorten, så kan ni förbjuda samernas renar att vistas på privat tomtmark. Hela tiden var det något nytt ”påhitt” från myndigheternas sida. Nu ville de att renskötarna själva skulle ta hand om skyddsjakten också. Nu när de så generöst hade tillåtit en sådan. Men hur skulle de hinna både vakta sina renar och jaga rovdjur? Och skriva inlagor för att bevaka sina rättsliga intressen. Och vara sametingspolitiskt engagerade. Och fylla i alla blanketter. För samerna var jakten inget nöje. De jagade för att få mat på bordet, så som de alltid hade gjort. Älg, ripa. Men till största delen bestod deras kost av renkött och fisk. Och så bären förstås. Och chips och falukorv. Hösten blev tung för ”Nejla”. Han hade en molande värk i magtrakten som aldrig riktigt ville släppa. Nej, han skulle aldrig klara av det här livet. Inte med det rovdjurstryck som var nu. Det blev värre och värre för varje år. Men på senare tid hade ändå Länsstyrelsen börjat inse att samerna faktiskt inte ljög om hur mycket rovdjur det fanns och vilka skador de orsakade. En av dem hade faktiskt själv följt med ut och sett förödelsen i våras. Nejla hade fått berätta utan att bli avbruten och utan syrliga kommentarer. Personen hade faktiskt sett ut som om han lyssnade och tog det ”Nejla” sa på allvar. Annars fick man minsann mest utstå skäll från alla håll. Men nu var de igång igen. Rovdjursivrarna. De som oftast bodde i stan och hade naturen som fritidsintresse. De hade totat ihop en ”naturfilm” som säkert skulle få flera människor som inte kände till något om villkoren här uppe att ifrågasätta samerna. Inte bara de personer som antagligen dödat den björn som filmen handlade om, utan alla samerna i Rapadalen. Och inte bara dessa, utan alla samer. Eftersom anklagelserna som presenterades i filmen var så vaga och oprecisa skulle folk säkert börja göra egna associationer. Latenta fördomar skulle väckas till liv, även på platser där lapphatet inte var lika utbrett som här uppe, och drabba hela det samiska folket. Det var fult gjort. Men ”Nejla” började bli van. Han drog sig till minnes alla gånger han blivit beskylld för än det ena än det andra, hur han fått klä skott för saker som andra samer kanske gjort. Eller inte gjort. Det mesta kunde skyllas på samerna. I skolan hade han blivit kallad ”lappjävel” så ofta att han till sist inte reagerade längre. Ingen lärare hade brytt sig om att säga till dem ens. Inte ens när de slog honom. Inte ett ord hade det stått i någon lärobok om samerna heller. Som om de inte fanns… Det kändes verkligen som att han var klassad som ”icke önskvärd” av det svenska samhället. Som om de tänkte att samer kan man behandla hur man vill, de ska ju bara ha och ha. Inget gör de, men betalt ska de ha. Ändå klagar de bara. Det vore bättre om de inte fanns. Herregud – är vi inte alla svenskar kanske? Men samerna, de tror att de är så jävla speciella och kräver alla möjliga fördelar. ”Nejla” visste hur tongångarna gick. Alla tycktes veta ”hur samer är” och vad de gör, säger och tycker. Alla använde svepande formuleringer. Rasism var vad det var, men när den riktades mot samer var det tydligen accepterat.
Vintern visar sig bli hård för renbetet. Det töar och fryser på om vartannat. Inga riktiga vintrar nuförtiden, tänker ”Nejla”… Det är väl klimatförändringarna. Familjen ”Saemie” blir tvungna att stödutfodra pga det hårda istäcket som bildas som gör att renen inte kommer åt maten. Krångel och pappersexercis. Det tar tid. Oron är stor över att pengarna inte ska räcka. Men på vissa håll måste renarna alltid utfodras under vintern pga Tjernobylolyckan på 80-talet. Ännu idag och i många år till. Återigen får familjens renar påhälsning. Denna gång av ett lodjur.
På nyårsnatten försvinner ”Nejla”. Ingen ser när han går. När man upptäcker att hans bössa är borta är det för sent. Det har snöat under natten. Inga spår av ”Nejla”. Men han är väl snart tillbaka, tänker man. Man hummar och tänker på hans prat om att han snart inte orkar mer. Men ”Nejla” kommer inte tillbaka. En stugägare som går ut och rastar hunden hittar honom. Hunden drar iväg en bit in i skogen. Och där ligger han, ”Nejla”. Halvt översnöad. Skjuten i huvudet. Han har gjort det själv. Ingen undrar varför, men alla önskar tyst att han gått på lodjursjakt istället.
(Bild på ”Nejlas” gravsten hopklippt med bilder av honom tillsammans med familjen, ute på fjället, i rengärdet och naturbilder samt bilder på rovdjursspår, döda renkroppar, gruvor, skogsmaskiner, vattenkraftverk, turistanläggningar, jordbruksministern, riksdagshuset och en lagbok.) Speakerröst: Det finns ca 50-75 000 samer i världen. De bor i ett landområde som de kallar Sápmi – samernas land. Det sträcker sig över fyra länders nationsgränser. Ca 20 000 samer uppges bo i Sverige. Av dessa är endast ca 20% renägare. Många äger bara några enstaka renar och antalet renskötare är betydligt färre. Renantalet i Sverige varierar, men det finns som mest 300 000 renar. Antagligen färre. Bara samer som tillhör en sameby har rätt att äga renar, bedriva renskötsel och ta tillvara de rättigheter som tillkommer det samiska folket pga urminnes hävd. De är utsatta för ett starkt tryck från det omgivande samhället. Ingen vet hur länge de kommer tillåtas existera. Många samer har redan assimilerats in i det svenska samhället. Dessa assimilerade samer saknar skydd i svensk lagstiftning. Ingen vet egentligen hur många de är. Processen att ”utrota” det samiska folket har varit oblodig och skett med hjälp av ”demokratiska” beslut fattade av riksdagar och regeringar. Forskningen har varit behjälplig. Ända in på 60-talet bedrevs rasforskning i Sverige och samer ansågs som en lägre stående ras. Det ansågs acceptabelt att skända samiska gravplatser och föra kvarlevorna till museer och forskningsinstitutioner. Eller privata samlingar. Spår av detta synsätt kan fortfarande skönjas i det allmänna medvetandet och i de fördomar som finns om samer. Knappt någon känner till samernas historia och den process som lett fram till dagens situation. Den förtigs. I skolans läroböcker nämns samerna endast på ett fåtal rader, om än alls. Rättegångar som gäller samiska rättigheter handhas och döms av personer utan kunskap om samer, deras levnadssätt, historia och näring. Politiska beslut tas av personer utan djupare kunskaper om och intresse för den samiska befolkningen. Samerna har ingen egen representation i Sveriges riksdag. Sametinget är en statlig myndighet utan egen egentlig beslutanderätt över samiska angelägenheter. Den samiska slöjden trivialiseras och kommersialiseras av icke-samer. De marker som samerna alltid har brukat utan att odla, exploateras genom skogsavverkning, gruvdrift, vattenkraft och turistindustri. Så ser situationen ut idag 2009 för samerna – Sveriges och norra Europas urfolk. THE END.
Kan ni som naturfilmare med gott samvete verkligen hävda att samerna är den stora boven i dramat? (Nej, förlåt, det gör ni ju inte. Ni antyder bara…)
Precis som samerna en gång i tiden, liksom björnarna och andra rovdjur, vandrade efter bytesdjuren längs inlandsisens kant. På samma sätt har de trängts tillbaka av ”storsamhället”. Hur kom det sig egentligen att björnstammen var nere på 130 djur? Inte var det samernas fel i alla fall. Men de kopplingar ni gör i er debattartikel i DN leder tyvärr tanken åt det hållet. För ni nämner aldrig att staten utfärdade skottpengar på rovdjur. Staten hade intresse av att kolonialisera Sverige för att utvinna naturresurser. Generösa erbjudanden gavs till nybyggarna. Skottpengarna, liksom försäljning av skinnen blev ett tillskott i den skrala kassan och en möjlighet att klara livhanken i norr. Ingen ville heller driva jordbruk om deras djur hela tiden anfölls av rovdjur. Med effektivare vapen blev det också lättare att jaga dessa rovdjur och så gick det som det gick.
Samerna å sin sida har aldrig velat utrota rovdjuren. De har accepterat deras existens. De har sett rovdjuren som en naturlig del av naturens kretslopp. En natur som både ger och tar och som även samerna själva är en del av. Att björnarna överlevde i Sarek har knappast att göra med att det var en folktom vildmark. Det fanns bara inga svenskar där…
Det kan tyckas fint och ädelt av staten att inrätta en nationalpark. Ett ”demokratiskt” beslut i syfte att rädda de utrotningshotade rovdjuren. Fast för hundra år sedan togs ingen hänsyn alls till samernas åsikter när sådana beslut skulle fattas. Nationalparken begränsade och begränsar samernas livsutrymme. Ett livsutrymme som redan beskurits så att renskötselns existens idag är allvarligt hotad. Sveriges ende professor i renskötsel Öje Danell säger att med dagens rovdjurstryck kan det vara slut med rennäringen i Sverige om tio år. (http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=4269470)
Ja, olika intressen ställs onekligen mot varandra. Nu menar ni att samiska ”särintressen” börjar ta för stor plats, få för stort gehör. Hur kan samiska intressen ses som ”särintressen”? Utse inte det samiska folket till syndabock i rovdjursfrågan! Den går inte att lösa på det sättet. Försök se helheten istället.
Jag stöder inte tjuvjakt. Men jag ser även samerna som ”skyddsvärda”. Jag tycker det är bra att det forskas om rovdjuren. Det är intressant och viktigt för alla att lära sig mer om dem och deras beteenden. Själv skulle jag t ex gärna vilja veta mer om ett specifikt beteende som jag ofta hört renskötare rapportera om. När björnen har tid på sig, och inte blir störd av något när den tagit en ren, viker den ihop skinnet när den ätit klart. (Kanske gör den så med alla bystesdjur? Men det är om renar jag hört eftersom det är renskötare jag talat med.) Av samerna anses det att björnen visar respekt för renen. Och samerna visar därför björnen respekt tillbaka. Alla renskötare jag känner till högaktar björnen, trots att de bor i ett riktigt ”björnland”.
Smulan! Nu ska jag inte störa din fina blogg med fler kommentarer. Jag är glad att du bloggade om björnarna och att du inte modererar inäggen, så att jag, som inte har en egen blogg, fick tillfälle att göra min röst hörd på nätet. Det befrämjar demokratin i Sverige! Ville bara belysa att allt kanske inte är så svart/vitt som man kan förledas att tro. Och att även naturfilmer kan vara vinklade och vara förtäckta debattinlägg med ett syfte. Men i en debatt måste olika röster få höras.
Det här är för övrigt Länsstyrelsen i Norrbottens svar på filmarnas debattartikel i DN, där de ger sin syn på rovdjursförvaltningen i Norrbotten:
http://www.bd.lst.se/press/default.aspx?propID=10011375
God fortsättning!
God fortsättning själv Anna! Och tack för dina inlägg! Jag har läst dem med stort intresse och jag ska också kolla din länk om vad Länsstyrelsen i Norrbotten skriver.
Allt gott!
Smulan
Tack för tipset om Rapa, det var ett program väl värt att se!
Peter! Kul! Ja, jag såg om programmet också..
Anna! Jag har nu läst den artikel som du anger. Min personliga åsikt är att Sarek är och ska fortsatt vara en nationalpark - dvs ett fridlyst område av natur och vilda djur. Denna regel bör och ska gälla alla, ÄVEN samer. Det ska vara på samernas eget ansvar att föra in sina renhjordar i nationalparken. Samerna bör vara medvetna om risken att ha renar i Sarek och ta konsekvenserna av det.
Björnstammen hotas i Sarek men ökar desto mer i övriga landet. Samerna kan inte få ha mer rätt än andra att försvara sina djur. Avskjutningen anser jag måste ökas på andra håll i landet på legal väg. Men i Sarek bör vilddjursstammen vara fredad.
Peter! Vad har du för åsikt om filmen och i frågan?
Jag förstår Anna när hon säger att det antyds i programmet att det är rennäringen som ligger bakom Rapas död. När Hasse sedan skriver att "man vet vilka som lyfte upp skotrar på fjället med helikopter dagen före och man vet att Rapas sändare plötsligt tystnade dagen efter" så hade det inte skadats om dessa personer konfronterats om det i anslutning till programmet, istället för att låta frågan bli hängande som nu. Om de var oskyldiga så har de inte fått chansen att försvara sig.
Oavsett om de skyldiga nu är "fransmän eller italienare", samer eller andra svenskar så är ju en tjuvjägare alltid en tjuvjägare! Anna skriver "jag stöder inte tjuvjakt", och det hade räckt bra så. När hon försöker sätta in det i sitt sammanhang känns det bara som en lång partsinlaga. Det är min åsikt.
Tack Ptr! Ser nu själv att mitt inlägg liknar en partsinlaga. Ser även att det inte gagnar syftet med vad jag egentligen vill ha fram om det är så den uppfattas. I värsta fall kan det tas till intäkt för att det som filmarna antyder nog är sant. När det jag önskade var, precis som du trots allt sett, att sätta saker i ett sammanhang.
Min tanke med mitt inlägg var att presentera ett annat perspektiv än filmarnas. Jag menar att det fattas något i den svenska historie-, samhälls- och demokratisynen när större delen av befolkningen inte vet eller bryr sig om de spår som samer genom århundradens brukande av markerna lämnat efter sig. När befolkningen som helhet inte vet hur ett samiskt ”brukande” och näring sett och ser ut. Och varför. När de inte kan HELA Sverigies historia. Och i värsta fall tar denna sin egen okunskap eller ointresse till intäkt för att undanhålla samerna sina hävdvunna rättigheter. En demokrati grundad på enbart tyckande anser jag är farlig. Och det är väl utifrån denna aspekt jag hoppas att min vilja att försöka beskriva ett sammanhang ska tolkas.
Häromdagen läste jag ett blogginlägg som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag inte hittar tillbaka till eller minns säkert var det var jag läste det. Skänker i alla fall en tacksam tanke till den person som skrev det, för det fick mig att tänka till. Det handlade om att bloggvärlden ibland kan ses som en slags ”kollektiv monolog”. Att folk kanske inte lyssnar på vad andra verkligen säger, utan börjar förbereda sitt eget svar innan de helt tagit till sig vad den andre försöker få fram. De svarar alltså inte på det som sägs, utan utifrån sina egna behov, vilket försvårar en dialog. I alla fall var det min tolkning. Kände att jag nog gjort mig skyldig till det, och läste åter igenom Hasse Östboms inlägg.
Det filmarna har att luta sig emot är alltså ETT fall av MISSTÄNKT tjuvjakt. Som de säger sig veta vilka som utfört. Håller med Ptr om att det enda riktiga skulle vara att de utpekade själva fick bemöta anklagelserna. I ljuset av den klarsyn de kloka orden på nyss nämnda blogg spred för mig såg jag nu även tydligt, att filmar-Hasse skriver att de övriga 22 fall som de fått andrahandsinfo om utförts av Länsstyrelsen. Det handlar ju då INTE ALLS OM ILLEGAL JAKT! I sin debattartikel i DN talar filmarna ändå om att det råder ”ett helt laglöst tillstånd” i nationalparken Sarek och om sändare som tystnar, och att ”15 fall av illegal jakt kan knytas enbart till en björnhona och hennes ungar”. Det hela är alltså så mycket värre än jag först utgick från. Filmarna inte bara ”misstänker” och ”antyder”, utan benämner en laglig verksamhet med ett epitet som av de flesta uppfattas som djupt odemokratiskt och orättfärdigt. Allt för att det ska passa deras egna syfte, vilket jag fortfarande tolkar som är: att begränsa samernas hävdvunna och lagstadgade rättigheter i området. Detta skriver de ju i princip också rakt ut är deras mening, även om de undviker att nämna ordet samer och undviker att erkänna att samerna HAR dessa rättigheter, när de talar om att möjligheten att hävda rovdjurens rätt har minskat i nationalparken ”…på bekostnad av argument som stärker människors kulturella anspråk i området”. Det verkar som om filmarna anser att samernas rättigheter är möjliga att argumentera bort. Men själva verkar de inte anse att dessa argument ens behöver vara sakliga. Jag vet inte vad jag ska kalla detta förfaringssätt….
Det hade räckt om jag skrivit ”Jag stöder inte tjuvjakt.” Tjuvjakt är tjuvjakt också när den utförs med försåtliga medel av naturfilmare.
Skicka en kommentar