Skogskojor och kolbullar

Fotot är från Oringsjö, Resele i början av 1900-talet. Tredje mannen fr. vä längst upp är min mormors bror Otto Persson (1888-1959).

I sådana här skogskojor levde och sov skogsarbetare förr när de arbetade i skogen. Det var en mycket primitiv bostad. Det fanns en öppen eldstad - oftast mitt på golvet i skogskojan - och där lagade männen mat och torkade kläder. När skogsarbetarna skulle laga maten mellan de hårda arbetspassen tröt ofta orken och maten blev enklast möjliga skaffning. Hygienen vid matlagningen lämnade också mycket övrigt att önska.

Alla männen - utom en - på det här fotot är bröder till min farfar: Konrad, Martin, Albin och Leonard Berglund från Hömyra, Junsele. Stående vid dörren Hilbert Högsten. Från Smulevattenkojan i Smulevattnet vid vägen mellan Solberg och Övra, Junsele. 

Skogskojan på fotot ovan verkar vara lite mer modern än det förra, men skogsarbetet på 1920-talet var lika hårt och slitsamt som det alltid varit. Både för männen och hästarna. Idag har skogsmaskinerna tagit över skogsarbetet. Tack och lov.

Ytterligare ett kort från en skogskoja på 1920-talet. Bilden lånad från boken "Kronotorpens folk" av Bo Malmberg,

KOLBULLAR.

Kolbullar var en vanlig maträtt i skogskojor. Den var kraftig och energirik, vilket behövdes för det hårda arbetet i skogen.

Så här lyder receptet på kolbulle:

Fett, torrsaltat "amerikanskt fläsk" ca 100 g
4-5 dl vatten
3,5-4 dl mjöl

Fläsket skars i tärningar och stektes i en stekpanna på ganska svag värme, så att mycket flott bildades. Vatten och vetemjöl vispades ihop till en något tjockare smet än den som används till pannkaka. Smeten hälldes i flottet i stekpannan. "Bullen" gräddades på ganska stark värme tills den var genomgräddad.

Jag har smakat kolbulle. Hur det smakade? Hmmm....jag tror inte att jag skulle överleva på kolbullar, om man säger så. ;)

Timmerkörarn.

Bre i axlern å lang i röggen, bruke köre vä räsastöggen,

Bär på bröstä å röä hänner, lakte snusnn å gulä tänner,

Bra på svärä å täla hökt, dä ä no döm sum ha lanne bökt.

Sela hässtn uti portn, lavä hörndynga å fårlortnn,

Vämmarsladdern å hästpisssä, om dä lakte kan du gissä,

Sitt pån forsäck på stutingsbonken, svär åt räsastöggen för då lonken,

Körä hart ifrån ljust dell mört, kläa blöt men forä turrt.

Kvälln kommen å stalln väntä, å tå ärbetä no han käntä,

Räsastöggen han stå å tögge, kan itt låtbli ti tåppen lugggä,

En tucken svartskrank dell bra än häst , på drevä vort äan allä bäst.

In å hä tå sä vämmarsböxa, fo sän matbit å fel opp öxa,

Onga kutä ti allä roa, böxern lakte nu värmes koa,

Slärvern häng fulli allä strecka, böxern törk it på helli vecka.

Å tå käringa fo jä hörä, nästan bätter fära ut å körä,

”Onga grinä å koern sinä,

 Älnn rinn ättä alle vägga, hörnern värp  skallösägga,”

Lagårsvisa ä lang å svår, summa ern sum jä hul i går.

Maran kommen  ut å  körä, lätsamt komma borti tucken rörä,

Käjbrännsåra fulli hännern, vri å värkä ti kjälltännern,

Räsastöggen han sling å lonkä, körarn gunga på sön stuttingbonke,

Äxarn sleka å reka, tugern skrammel å gneka,

Bjällera dommel å eka.

Lördan kommen ha vortä, ta å byt på män skjortä,

Kunjakslitern på boa, man skö säg ut å roa,

Skit i äl å grishoa, skit i läga dell trasi broa,

Ta sän sup unner västnn, skryt å skrävel om hästnn,

Skäll på faktorn å länsmann,

Å på körka å skola, lut sä åtabak på stola,

Sum rådd man om helle jola.

Text: Ingvar Jonasson, Omsjö Näsåker