Finns det fantastiska anmödrar så har jag det. Både min farmor och mormor gjorde storverk i det tysta. Att vara hustru och mor till många barn i stora familjer kräver sin kvinna; och sådana kvinnor var dom. Båda var ett par av de många otaliga kvinnor som gav så mycket men fick så lite igen under sin livstid. Ändå var de på något sätt obrutna i sin tro på livet, människorna och framtiden. Deras tro var till barnen, barnbarnen och framtiden. Deras framtid var vår framtid.
Min farmor fick 11 barn, min mormor 13 barn. Alla barnen överlevde till vuxen ålder. Både farmor och mormors familjer levde många gånger i ganska stor fattigdom. Barnen fick tidigt börja arbeta, dels hemma och i många fall fick de tidigt börja ta de arbeten utom hemmet som fanns att få. För flickorna var det tjänster som pigor och för pojkarna fick de tidigt följa med fäderna till skogen för att hjälpa till med skogshuggning. Det var inte lätt många gånger för farmor och mormor att släppa iväg de små, tonåriga barnen utom hemmet, men det fanns inget val när maten inte räckte till för alla.
Trångboddheten var stor. I alla fall hos mormor och morfar. De bodde i ett litet torp med ett rum och kök, där de flesta sov i köket. Jag kan idag inte förstå hur det kunde fungera.. Eldstad fanns i köket och vintertid blev det många turer till spisen, dag som natt, för att hålla kylan borta. All matlagning skedde på en liten spis, disken sköttes på en liten diskbänk utan avlopp. Vattnet togs upp ur en brunn en bit utanför huset.
Farmor hade möjligen lite bättre förhållanden men hon fick istället finna sig i att flytta många gånger när farfar fick för sig att de hittat ett bättre boende eller där arbeten fanns. Jag har räknat ut att familjen flyttade elva gånger under barnens uppväxt..
Både farmor och mormor födde sina barn hemma. Ibland med hjälp av en grannkvinna om det fanns den möjligheten. Det är fantastiskt att allt gick bra utan större komplikationen och att alla barnen överlevde. För mig låter det som ett större under. Men så var ofta förhållandena på den tiden.
Jag hann tyvärr inte träffa min mormor. Hon dog året innan jag föddes. Det finns så många fina eftermälen efter min starka och duktiga mormor och jag är ledsen över att jag inte fick möjlighet att lära känna henne. Jag är övertygad om att jag skulle älska henne minst lika mycket som jag tyckte om min farmor.
Farmor dog när jag var åtta år och jag har flera fina minnen av henne. Hon kom ibland med bussen och hälsade på oss när hon blev änka, och ibland hälsade vi på henne dit hon flyttade efter att farfar hade dött. Jag älskade farmor så liten jag var! Hon var så snäll och jag kände att hon älskade mig tillbaka och även alla sina många barnbarn.
Jag är så tacksam för alla de minnen och berättelser jag har fått höra om min farmor och mormor. De är en del av min historia och de är stora föredömen för mig. Jag tänker på dem ibland och har ofta önskat att jag hade fått möjlighet att träffa dem i vuxen ålder. Nu blev det inte så men de lever i mitt hjärta och jag skänker dem ofta många varma tankar.
/ Hämtat från min hemsida: Smulans hemsida (anitaberglund.se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar